Print Friendly

Köp inte vänsterns syn på fördelningspolitiken

Av Dag Elfström | 23 mars 2012

Det påstådda sambandet mellan framgång och låga klyftor har gått från att vara själva grunden för den politiska striden till att bli ett allmänt erkänt faktum omhuldat av riksdagens alla åtta partier. Det menar Dag Elfström som tycker att det är dags för Alliansen att ta debatten om fördelningspolitiken.

På skottdagen, den 29 februari, presenterade LO-basen Wanja Lundby-Wedin i sällskap av ett garnityr av LO-ekonomer en rapport med det pompösa namnet Makteliten – kommer tillbaka.

Rapportförfattarna har kartlagt 200 enskilda personer som LO identifierat som toppchefer inom näringslivet. Deras inkomster och förmåner, likväl som deras generella löneutveckling, jämförs sedan med de kollektiva arbetsgrupper som LO gör anspråk på att representera. Resultatet presenteras med sedvanliga skräckrubriker om hur många industriarbetarlöner en näringslivsdirektör kan förbättra tillvaron för sig och de sina med. LO:s slutsatser är två. För det första att näringslivet själva inte tar ansvar för det LO kallar ”en solidarisk löneutveckling”. För det andra att den sittande alliansregeringen har haft ”en mycket ofördelaktig fördelningsprofil”. Konkret nämns sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa, å ena sidan, och det faktum att fastighetsskatten sänkts och att förmögenhetsskatt avskaffats, å andra sidan.

Rapporten i sig känns ungefär lika spännande som den extra dagen den presenterades på. Mer intressant är emellertid reaktionerna på rapporten. Några socialdemokratiska ledarsidor tog upp tråden och skrev pliktskyldigast om klassklyftor i de sedvanliga ordalagen. Men även motsvarande utspel från ett antal socialdemokratiska politiker kunde noteras. Från den partipolitiska borgerligheten föregås nästan alltid dessa debatter med tystnad. Så även denna gång. Man försvarar naturligtvis de reformer man genomfört. Arbete måste löna sig, därför är det försvarbart att finansiera jobbskatteavdragen med generella nedskärningar i bidragssystemet. Gamla tanter hade inte råd att bo kvar i sina villor, därför var det motiverat att reformera fastighetsskatten. Stora mängder kapital försvann utomlands, därför var det motiverat att slopa förmögenhetsskatten. Och så vidare. Försvaret har alltid samma realpolitiska, praktiska, karaktär. Avsikt och verkan.

Vänsterns kritik mot regeringens fördelningspolitik är på ett helt annat sätt ideologisk, i uppenbar konstrast till borgerlighetens försvar av den samma. Visst händer det att vänstern försöker leda i bevis att en större lönespridning skulle få allehanda negativa, och konkreta, konsekvenser. Det mest ambitiösa försöket där vid lag är kanske historikern Richard Wilkinson och antropologen Kate E Pickets bok The Spirit Level (i svensk översättning: Jämlikhetsanden). Att boken var skriven med ingångsvinkeln att bevisa en tes, snarare än att förutsättningslöst undersöka den, blev snabbt väldigt tydligt. Inte minst efter att den grävande journalisten Christopher Snowdon gav sig in i debatten.

Snowdons replik, publicerat i bokform under namnet The Spirit Level Delusion (i svensk översättning av Timbro: Jämlikhetsbluffen), var förödande. Med hjälp av god empiri lyckades han påvisa på vilket fullständigt ovetenskapligt och dubiöst sätt duon Wilkinson/Picket använt sig av statistik. Sällan har väl uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik”, känts mer aktuellt.

Problemet är att borgerligheten inte använt sig av det enorma bränsle i debatten som The Spirit Level Delusion faktiskt innehåller. Visst har en del debattörer på högerkanten, likväl som en del oberoende moderata ledarsidor, ifrågasatt den förmenta sanningen att det skulle finnas något samband mellan små klyftor och framgångsrika samhällen. Men partipolitiskt har dessa försök lyst med sin frånvaro under senare år. Tvärtom kan man stundom höra regeringens företrädare besvara LO:s och SAP:s kritik mot den ”ofördelaktiga fördelningsprofilen” med motsvarande kritik om att klyftorna, faktiskt, växte ännu mer under regeringen Persson. Finansdepartementet försöker också undkomma kritiken genom att stämma in i fackets kritik mot löneutvecklingen hos näringslivets höjdare.

Slutsatsen blir att borgerligheten har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning om klyftorna som värdemätare. Det påstådda sambandet mellan framgång och låga klyftor har gått från att vara själva grunden för den politiska striden till att bli ett allmänt erkänt faktum omhuldat av riksdagens alla åtta partier. Begreppet faktoid, som lanserades av Professor Martin Kylhammar i tidskriften Dagens Forskning 2002, ligger nära till hands. Det översätts till en mytkonstruktion som blivit upphöjd till en sanning inte bara ute bland medborgarna, utan även i kretsar som vanligtvis är mer nogräknade gällande fakta. En faktoid är helt enkelt ett felaktigt påstående man kan fälla, utan att behöva redovisa underlag, och utan att bli ifrågasatt av en jämbördig part. Och precis så har det blivit i den fördelningspolitiska debatten; den förmenta sanningen om de minskade klyftorna som något ständigt eftersträvansvärt har blivit ett oomkullrunkeligt faktum.

Detta dödläge måste brytas. Borgerlighetens kritik av vänstern får inte begränsa sig till sakfrågorna. Debattlinjen måste flyttas fram till det grundläggande ideologiska planet. Vänsterns faktoider måste börja ifrågasättas. Men partipolitik har i alla tider handlat om sakpolitik och kommer så göra även i framtiden. Nyckeln blir därför att utmana i de sakpolitiska områden där den fastlagda politiken helt bygger på vänsterns problemformuleringar. Och när detta appliceras på frågan om klyftor och inkomstspridning blir frågan om marginalskatterna svåra att komma runt.

Borg och Reinfeldt vill inte röra marginal- och värnskatten för att de vet att de inte kan göra det med mindre än att ta idédebatten om klyftor och inkomstspridning. Det är en omöjlighet att acceptera Wilkinson och Pickets världsbild, eller i vart fall göra gällande att man gör det, samtidigt som man tar itu med marginalskatten. Därför är också frågan om marginalskatterna viktig, inte enbart för dessa skatters skadliga inverkan på företagsamhet och framåtsträvande, utan framförallt för att en debatt om dessa skatter skulle innebära ett genombrott i idédiskussionen. Alliansen skulle därigenom visa att man inte längre accepterar vänsterns världsbild.

Dag Elfström är student vid Linköpings Universitet.

Läs mer om Jämlikhetsanden här:
Varför ljuger de om forskningen? av Nima Sanandaji (20 augusti 2010)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner