Print Friendly

Konservatismen – ett hot mot EU

Av Jenny Sonesson | 17 juni 2011

Läs Jenny Sonessons kapitel i antologin Borgerlig framtid – 15 essäer om samarbete, konflikter och reformer som Timbro lanserar nästa vecka.

Fjärran är den tid då inrikespolitiken var skild från Utrikesdepartementet. Sedan 1995 är Sverige är medlem av den Europeiska unionen och en majoritet av de beslut som regering och riksdag fattar involverar också EU. Med Lissabonfördraget har det folkvalda Europaparlamentet getts kraftigt ökat inflytande över bland annat unionens lagstiftning.

Dagligen samarbetar Sverige med de övriga tjugosex medlemsstaternas regeringar. Det blåser borgerliga vindar över Europa. Vänstern har i land efter land tvingats till reträtt. En majoritet av EU:s regeringar är numera borgerliga. Länder med stor befolkning som Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Polen, samt två av de nordiska EU-länderna Sverige och Danmark, styrs alla av borgerliga regeringar.

Europaparlamentet är numera ett av världens mäktigaste parlament. EU har nästan 400 miljoner röstberättigade och har världens näst största demokratiska valmanskår efter Indien. I det senaste valet till Europaparlamentet 2009 valdes 736 parlamentariker och en majoritet av dem representerar borgerliga partier. ”Det är en sorglig kväll för socialdemokrater i Europa”, sammanfattade Martin Schultz, ledare för socialistgruppen i parlamentet, valresultatet ur ett vänsterperspektiv.

Att bygga allianser med likasinnade är nödvändigt för att röna framgång i det europeiska samarbetet. Partier som uppfattas som borgerliga leder en majoritet av EU:s medlemsstater och dominerar Europaparlamentet. Men räcker det med att vara för marknadsekonomi och emot socialism för att betraktas som en god samarbetspartner utifrån ett borgerligt svenskt perspektiv?

Borgerlighet är inget begrepp som lätt låter sig definieras, i alla fall inte på svenska. Borgerligheten är, och ska vara, en vildvuxen trädgård för olika idéer. I ett komparativt europeiskt perspektiv framstår emellertid den samlade svenska borgerligheten som ovanligt liberal när det gäller en rad värderingsfrågor. Uppslutningen för ett samhälle som respekterar religionsfrihet och mångkultur är stor. Homo-, bisexuella och transpersoners rättigheter försvaras, sexuella och reproduktiva rättigheter värnas och jämställdhet mellan könen är en ledstjärna.

På engelska, som allt mer har blivit unionens lingua franca, finns inte något internationellt vedertaget begrepp för borgerlighet. Center-right är det närmsta vi kommer. Generellt sett utmärker sig dessa europeiska partier för att de delar den svenska borgerlighetens syn på marknadsekonomi, äganderätt och statens roll. Men när det gäller att värna de universella mänskliga fri- och rättigheterna och den sekulära statens idé fallerar åtskilliga, och en del är direkta motståndare.

Djupt konservativa partier höjer rösten för att förbjuda Pride-parader, hindra det muslimska Turkiets medlemskap i unionen och försvåra kvinnors rätt till fri abort. Främlingsfientliga partier på högerkanten vill bygga höga murar runt EU.

Europa har ett mörkt förflutet. Två blodiga världskrig tändes här och några av de värsta brott som begåtts mot mänskligheten har skett på europeisk jord. Men Europa är också upplysningens kontinent. Det var här människor först tog strid för allas lika värde, för mångfald och tolerans. Mot förtryck och fördomar. Dessa värderingar förtjänar att försvaras av den svenska borgerligheten.

Uppdrag för borgerligheten i EU

Den demokratiska freden, uppfattningen att demokratiska länder inte för krig mot varandra, är förmodligen den empiriskt bäst underbyggda teorin som finns inom samhällsvetenskapen. Värdet av positiva förebilder ska inte underskattas om demokratin ska spridas i världen. Här kan EU spela en avgöra roll.

På ruinerna av Förintelsen, förtryck och världskrigens fasor byggdes den Europeiska unionen. EU:s fundament är frihet, demokrati, respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och minoriteters rättigheter. Dessa är gemensamma värderingar för alla 27 medlemsstater och de är inskrivna i Lissabonfördragets artikel 2. För att bli medlem i EU ställs tuffa krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter enligt fördraget. Kraven består naturligtvis när ett land blir medlem. EU:s medlemsstater måste leva som de lär – men långt ifrån alla gör det.

EU upprätthåller diplomatiska förbindelser med nästan alla länder i världen. Med Lissabonfördraget inrättades ett nytt organ inom EU – den europeiska utrikestjänsten (EEAS). Utrikestjänsten ska samla EU:s alla resurser på det utrikes- och säkerhetspolitiska området för att EU ska kunna agera mer samstämmigt. Ambitionen är att utrikestjänsten ska vara fullt utbyggd år 2013.

Det är emellertid svårt för EU att med trovärdighet kritisera länder utanför unionen när de egna medlemsstaterna trampar på unionens värderingar. Om EU ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter måste vi stå upp för dem på hemmaplan. Den svenska borgerligheten måste med kraft och tydlighet säga ifrån när EU:s grundvärderingar utmanas.

Det finns ett antal politikområden där det är särskilt angeläget att den svenska borgerligheten vågar ta strid mot konservativa krafter i unionen. Jag har valt ut sex av dem. Ytterst handlar uppdraget om att stå upp mot chauvinism, rasism, homofobi, misogyni och att försvara idén om den sekulära staten.

1. Försvara den sekulära staten

Under förhandlingarna om Lissabonfördraget argumenterade flera kristdemokratiska partier för att en hänvisning till ”Europas kristna arv” borde införas i texten. Förslaget mötte hårt motstånd och genomfördes aldrig. Separation mellan kyrka och stat är en idé som många politiker i EU fortfarande värnar. Men motståndarna vinner terräng.

Behovet av den sekulära staten har aktualiserats då allt fler invånare i EU:s medlemsstater har skilda trosuppfattningar. En sekulär stat ska visa samma respekt för alla människor, oavsett religion, kön, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning. Inget land i EU är längre religiöst homogent och en sekulär stat kan därför motverka diskriminering och konflikter.

Det är viktigt att i skilja på begreppen sekulär och sekularisering. En sekulär stat innebär att staten är neutral i trosfrågor och att religion inte ges inflytande över lagstiftning. Sekularisering innebär att religio¬nen förlorar i betydelse för allt fler människor. Den sekulära staten behöver inte vara negativ till religion, tvärtom kan religiösa organisationer stödjas på olika sätt eftersom de utgör en del av civilsamhället. USA är ett utmärkt exempel på ett religiöst samhälle i en sekulär stat.

Religioner utgör en omistlig del av Europas arv. Själva idén om mänskliga rättigheter och religionsfrihet har vuxit fram i en religiös kontext. Eftersom mänsklig jämlikhet inte kan verifieras empiriskt baseras den på en tro på detta värde. Det är ingen tillfällighet att många kristna ifrågasätta slaveriet och var engagerade abolitionister. Religioner kan spela en dynamisk roll i Europas civilsamhällen och skänka mening och gemenskap. Samtidigt är det angeläget att ständigt påminna om att religiösa uppfattningar, precis som andra ideologier och livsåskådningar, måste kunna kritiseras.

Tyvärr ser vi flera exempel på krafter som på ett oroande sätt eroderar den sekulära staten. Ungerns parlament röstade våren 2011, med bred majoritet, fram en ny konstitution som väckt internationell uppmärksamhet för sitt kontroversiella innehåll. Texten inleds med en nationell bekännelse där det hänvisas till att Gud och kristendomen håller nationen samman. Fostrets rätt till skydd från befruktningsögonblicket och att äktenskapet endast är till för man och kvinna skrivs in i grundlagen. Regeringspartiet Fidesz var ursprungligen ett liberalt parti, men har gått i en konservativ riktning och sitter idag i samma partigrupp (EPP) som Moderaterna och Kristdemokraterna i Europaparlamentet.

År 2009 kriminaliserade Irland blasfemiska och kränkande uttalanden om religioner. Med blasfemibrott avses uttalanden som är ”grovt kränkande eller förolämpande i relation till ämnen som hålls för heliga av någon religion, och därigenom vållar upprördhet hos ett betydande antal av religionens anhängare”. Som lagen är utformad läggs bevisbördan på den anklagade. Tyvärr är exemplen från Ungern och Irland inga unika företeelser i EU.

Att värna den sekulära staten är även angeläget om det muslimska Turkiet ska kunna bli fullvärdig medlem av unionen. Redan 1987 ansökte Turkiet om att få ingå i EU, men först 2004 fick landet officiell kandidatstatus. Bland Europas konservativa växer emellertid motståndet. Det finns en ökad betoning på att betrakta EU som en i grunden kristen gemenskap. Eftersom drygt 99 procent av Turkiets 70 miljoner invånare är muslimer är landet, trots att det är en sekulär stat, av dessa kritiker diskvalificerat för medlemskap.

Turkiet har fortfarande utmaningar att överkomma innan medlemskap kan bli aktuellt, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter. Men inom en snar framtid kan Turkiets unga och växande befolkning vara den kraft som kan rädda välfärden i ett åldrande EU.

Polariseringen mellan occidenten och orienten har ökat på ett oroande sätt i efterskalven av George W Bush krig mot terrorismen. EU måste ta tillfället i akt att införliva en islamisk demokrati och bygga en stark demokratisk, ekonomisk och säkerhetspolitisk bro mellan Europa och den muslimska världen. Det är kanske unionens viktigaste uppgift detta århundrade. Borgerligheten måste därför utmana föreställningarna om EU som en union för endast kristna länder.

2. Ja till mångkultur – nej till multikulturalism

Det luddiga begreppet multikulturalism ifrågasätts i Europa av konservativa regeringschefer. Nicholas Sarkozy i Frankrike, Angela Merkel i Tyskland och David Cameron i Storbritannien har alla deklarerat att multikulturalismen har misslyckats. Men det är fel att, som många debattörer har gjort, genast sätta likhetstecken mellan deras kritik och Sverigedemokraternas agenda.

Multikulturalism och mångkultur är begrepp som inte ska förväxlas, likt sekulär och sekularisering. I skriften ”Till frihetens försvar” (Norstedts 2010) kritiserar författaren Dilsa Demirbag-Sten och filosofen Per Bauhn den normativa multikulturalismen. Ett mångkulturellt samhälle består av medlemmar som kommer från mer än en kulturell bakgrund. Ett multikulturalistiskt samhälle är däremot ett samhälle där dessa olika kulturella tillhörigheter omsätts politiskt. Det kan generera särlagstiftning, som sharialagar, vilket kan ge upphov till parallella samhällen i ett och samma land.

Författarnas budskap kan sammanfattas med ”Ja till mångkultur, nej till politisk, ideologisk multikulturalism”. Den svenska borgerligheten bör anamma perspektivet. Men värnande av mänskliga rättigheter får inte resa intoleranta krav på en sekularisering av hela samhället och kulturell assimilering.

Ett varnande exempel är de infekterade slöjdebatterna i EU som har islamofoba drag. Nicolas Sarkozy har uttalat att heltäckande slöja inte är välkommen på fransk mark och landet har nu infört lagstiftning mot klädesplagget. Tysklands kristdemokratiske inrikesminister, Hans-Peter Friedrich, har deklarerat att islam enligt honom inte hör hemma i Tyskland. En allt viktigare uppgift för borgerligheten är att påminna om att religionsfrihet faktiskt även innebär rätten att utöva religion.

Nationalistiska och rasistiska partier flyttar fram positionerna i EU. För första gången har ett parti med rötterna i den organiserade rasismen valts in i den svenska riksdagen. De nationalistiska och invandringskritiska Sannfinländarna fick 19 procent i det finska valet våren 2011. I Danmark samarbetar den borgerliga regeringen med främlingsfientliga Danskt Folkeparti. Nicholas Sarkozy utmanas av Marine Le Pen, Front Nationals kvinnliga ledare. I Italien har rasistiska Lega Nord en vågmästarroll i Berlusconis regering. Geert Wilders islamofoba Frihetsparti är Nederländernas tredje största parti och är stödparti till landets borgerliga regering.

Vi måste acceptera och bejaka kulturell mångfald i EU, men med en kärna av gemensamma värderingar. Och dessa värderingar är varken svenska, brittiska, tyska, franska eller kristna, utan de universella mänskliga rättigheterna som alla individer är bärare av. Borgerligheten måste vara tydlig i debatten, men även vara observant på den egna retoriken så att liberala frihetsargument inte fäller ner vindbryggan för rasism, nationalism och xenofobi.

3. Slå vakt om pressfriheten

Vid årsskiftet 2011 tog Ungern över det roterande ordförandeskapet i EU. Samma dag trädde landets nya kritiserade medielag i kraft. Denna lag har liknats vid ett potpurri av de sämsta delarna av medielagstiftningarna i EU. Ett medieråd, vars medlemmar utses av parlamentet som styrs av konservativa regeringspartiet Fidesz , ska övervaka samtliga typer av media. Europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har kallat rådets befogenheter för en ”maktkoncentration utan motstycke i europeiska demokratier”.

Enligt Freedom House årliga granskning försämrades respekten för politiska fri- och rättigheter under 2010 för femte året i rad i världen. Det är den längsta sammanhängande perioden av nedgång under de nästan 40 år som undersökningen har gjorts.

Yttrandefriheten utmanas nu på ett allvarligt sätt i flera EU-länder. Reportrar utan gränser har vid upprepade tillfällen uttryckt oro för den försämrade pressfriheten i flera EU-länder, och tyvärr bekräftar 2010 års pressfrihetsindex deras farhågor. Samtidigt som enskilda EU-länder driver pressfriheten i världen framåt hamnar 14 av unionens medlemsstater oacceptabelt långt ner på listan. I rankningen över pressfriheten i världen har Frankrike fallit till plats 44 och Berlusconis Italien till 49. Rumänien kommer tätt efter på plats 52. Grekland och Bulgarien delar 70:e plats med Benin och Kenya.
Italien har sjunkit som en sten i rankningen. Premiärminister Berlusconis stora makt över landets medier väcker berättigad oro även utanför Italien. En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet – vänstern, socialister, gröna och liberaler – lade i oktober 2009 fram ett förslag till en resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater. Omröstningen blev oerhört jämn, men förslaget röstades tyvärr ned med hjälp av svenska Moderater och Kristdemokrater i den konservativa EPP-gruppen där Berlusconis parti är ett av de största medlemspartierna.
Reportrar utan gränser konstaterar att EU är långt ifrån homogent när det gäller pressfrihet och att gapet mellan medlemsstater fortsätter växa. EU riskerar att förlora sin position som världsledande i respekten för de mänskliga rättigheterna. EU är i färd med att bygga upp en gemensam utrikestjänst. Om vi inte kan leva upp till pressfriheten på hemmaplan, hur ska vi då med trovärdighet kritisera totalitära regimer runtom i världen eller Europas sista diktatur Vitryssland?

4. Försvara sexuella och reproduktiva rättigheter

2008 upptäckte föräldrarna till en 11-årig flicka i Rumänien att dottern var gravid i 20 veckan. Flickan hade blivit våldtagen av en nära släkting. En medicinsk-etisk nämnd ansåg att det inte fanns skäl att göra undantag från lagen som förbjuder abort efter 14:e graviditetsveckan.

Ett flertal ortodoxa kristna grupper försökte övertala familjen att flickan skulle föda barnet, annars hotade de att ta frågan till domstol. Fallet orsakade stor debatt och det dåvarande liberala regeringspartiet, Partidul Na?ional (systerparti till Folkpartiet och Centern), duckade i frågan. Istället för att stå upp för ett våldtaget incestdrabbat barn tillsatte den liberala regeringen en ny kommitté. Medan politikerna och byråkraterna dividerade, och graviditeten fortskred, erbjöd slutligen en privatperson flickans familj att bekosta en abort, som också genomfördes, i Storbritannien.

I Polen förvägrades samma år en 14-årig våldtagen flicka abort. Den polska abortlagstiftningen är oerhört restriktiv men tillåter abort om graviditeten är orsakad av övergrepp. Men enligt Amnesty International vägrade flera sjukhus att utföra ingreppet med hänvisning till en samvetsklausul i lagstiftningen. Polens liberalkonservativa hälsominister, Ewa Kopacz från partiet Platforma Obywatelska, engagerade sig. Slutligen kunde den våldtagna flickan få vård vid ett sjukhus i Gdansk. Det föranledde ärkebiskopen i Gdansk att betrakta hälsoministern som exkommunicerad, det vill säga utesluten ur kyrkan.

Dessa två historier vittnar om hur politiskt känslig frågan om abort fortfarande är i Europa. Men också om att det finns modiga borgerliga politiker, som Ewa Kopacz, som vågar utmana konservatismen och kyrkan. De behöver vårt stöd.
Inom den Europeiska unionen betraktas abort idag som en folkhälsofråga som sorteras under subsidiaritetsprincipen. Kvinnor som saknar tillgång till fria, lagliga och säkra aborter i EU-länder som Polen, Malta och Irland kan inte längre ignoreras. I Ungerns färska grundlag har fostrats rätt till skydd från befruktningsögonblicket skrivits in.

När en stat genom lagstiftning hindrar en kvinna eller flicka från att bestämma över sin kropp, integritet och hälsa, och nekar henne valet mellan att fullfölja eller avsluta en graviditet, kan det betraktas som en kränkning av hennes mänskliga rättigheter. Att kunna bestämma över sin kropp är en angelägen frihetsfråga som borgerliga politiker måste verka för.

Borgerligheten ska inte plädera för en gemensam europeisk abortlag, eftersom det skulle kunna få negativa konsekvenser för de mer liberala abortlagarna i EU. Men att medlemsstater i princip kan förbjuda abort för den kvinnliga befolkningen i landet, som av biologiska skäl berörs, måste kunna ifrågasättas. EU ska enligt fördragen arbeta mot könsdiskriminering och verka för jämställdhet som är ett grundläggande värde i unionen.

Frågan om medlemsstaternas syn på sexuella och reproduktiva rättigheter får förödande konsekvenser för världens fattiga som inte kan rösta i Europas val. Unionen är världens största biståndsgivare och skulle kunna vara en viktig aktör för att motverka mödradödlighet och uppfylla FN:s Millenniemål. Men när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter har inte unionen mandat att vara en pådrivande globala aktör. Framförallt Polen, Malta och Irland sätter krokben.

Mödradödligheten är en humanitär katastrof som pågår i det tysta. I Sverige är risken för att en kvinna dör under graviditet och förlossning ungefär 1 av 17 000. I Niger är risken 1 av 7. Sammantaget avlider fler mammor och barn på grund av dålig mödrahälsa (3,5 miljoner) än alla dödsfall i malaria (1,3 miljoner) och tuberkulos (1,6 miljoner). Varje dag året runt avlider tusentals mödrar och deras nyfödda i komplikationer som till 80-90 procent är möjliga att förebygga.

Om vi vill se fler stabila demokratier måste fler kvinnor kunna delta i demokratibyggande. Men om kvinnor dör i barnsäng i krigshärjade Kongo, eller i sviterna av illegala aborter i talibanernas Afghanistan, är deras möjligheter att påverka samtiden och framtiden utplånade för alltid. Preventivmedel, professionell mödrahälsovård, och rätten till fria, säkra och lagliga aborter är fundamentala om vi ska bekämpa världsfattigdomen. I det mest intima vilar åtskilliga lösningar till en bättre värld.

5. Värna HBT- rättigheter

I Europa kan det vara förenat med livsfara att gå hand i hand med den man älskar. Runt om i unionen möter homo-, bi- och transpersoner (HBT) motstånd. Detta står i direkt strid med EU:s värderingar. En röd tråd i unionens historia är att parallellt med att regler införts som underlättar den fria rörligheten har lagar befäst varje människas lika värde och rätt till frihet från diskriminering.

En rapport från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, från 2010, visar att HBT-rättigheterna spretar i EU-länderna. De tre huvudproblemen för HBT-personer i unionen är framförallt våld, diskriminering och osynliggörande. Medan flera länder i unionen går framåt står andra länder still och stampar eller till och med backar, som i Ungern där det i landets nya konstitutionen anges att äktenskapet är reserverat för man och kvinna.

Att säkerställa att Pride-parader kan genomföras är ett viktigt stöd för principerna om yttrande- och mötesfrihet samt icke-diskriminering. Men dessa principer respekteras inte av alla medlemsländer. År 2009 antog Litauens parlament med stor majoritet en lag som förbjuder främjande av homosexualitet. Året därpå skrev 50 litauiska parlamentariker under en petition i syfte att stoppa den första Pride-paraden i Vilnius. Den litauiske riksåklagaren drog in demonstrationstillståndet, men i sista stund kunde paraden ändå genomföras, mycket tack vare massiv kritik från omvärlden. År 2009 var Baltic Pride nära att inte få genomföras i Lettland. Precis som i Litauen drogs demonstrationstillståndet plötsligt in av myndigheterna, men en oberoende domstol återgav tillståndet. Det internationella trycket var även denna gång viktigt.

I dag är Sverige det land i Europa som gått allra längst i arbetet med HBT-personers rätt till likabehandling. Den internationella paraplyorganisationen för HBT-rörelsen, ILGA, har listat ett regnbågsindex för Europa och ger Sverige förstaplatsen. Vi får inte glömma att HBT-personer även i vårt land har förföljts. Fram till 1944 var homosexualitet kriminaliserat och klassificeringen av homosexualitet som en psykisk störning försvann först 1979.

Om vi svenskar kan ändra vår syn på homo-, bi- och transpersoner kan andra göra det. Den svenska regeringens position är klar: HBT-personers rättigheter får inte kränkas inom EU. Den svenska borgerligheten bör i ännu högre grad bli fanbärare för homo-, bisexuella och transpersoners rättigheter i EU.

6. Befria EU:s hemmafruar – se könsmaktsordningen

De hundratusentals italienska kvinnor som i början av 2011 demonstrerade mot den unkna kvinnosyn som präglar Italien ropar inte efter ännu mer konservatism. De kräver kraftigt utbyggd barnomsorg och ett jämställt arbetsliv.

Jämställdhet mellan könen är en gemensam grundläggande värdering i EU. Det är också en nödvändig förutsättning för att uppnå EU:s mål om tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Unionen har uttalade mål om att kvinnor och män skall ha samma möjligheter att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv. Målet ligger tyvärr långt ifrån verkligheten.

Om man lyfter blicken från Sverige och blickar ut i Europa är det tydligt att det knappast är kampanjer för fler hemmafruar som behövs. Miljoner kvinnor i EU kan inte arbeta alls, eller så mycket som de skulle vilja, på grund av att de tvingas ta ansvaret för hem, barn och ofta åldrande släktingar. Vi kan inte blunda för att det framförallt är partier med en konservativ politik som skapat situationen och inte heller vill förändra den.

Fler regeringar i EU måste inse att brist på jämställdhet har ett ekonomiskt pris, både för det egna landet och för unionen. Högre sammantagen sysselsättningsgrad är en nyckel till att hantera den åldrande befolkningen i EU, med allt färre som ska försörja allt fler. Unionens BNP skulle kunna öka med hela 27 procent om kvinnor jobbade i lika stor utsträckning som män i EU, visar en forskningsrapport från Umeå universitet.

Europas kvinnor är välutbildade, fler kvinnor än män studerar. Närmare 60 procent av alla universitetsexamina i EU tas ut av kvinnor och över 40 procent av de som disputerar i unionen är kvinnor. Men endast 60 procent av unionens kvinnor i förvärvsarbetande ålder har ett jobb och i vissa länder är siffran lägre än 50 procent. På Malta arbetar färre än fyra av tio kvinnor. Män tjänar nära 20 procent mer än kvinnor i EU och fyra gånger så många kvinnor som män jobbar deltid. Sambeskattning, som hämmar kvinnligt förvärvsarbete, finns kvar i åtskilliga länder. Allt detta påverkar framtida pension och begränsar kvinnors ekonomiska självständighet.

Det är en angelägen utmaning för EU:s konkurrenskraft att fler kvinnor kommer i arbete. Alliansregeringen kräver att mäns och kvinnors sysselsättning ska vara minst 75 procent i EU och det är ett gemensamt mål i unionens tillväxtstrategi EU2020. Att kvinnor i lägre grad än män deltar på arbetsmarknaden hänger samman med att vi fortfarande har ett könsuppdelat Europa där kvinnor tar ansvaret för barn och hushållsarbete.

Glastaket över europeiska kvinnors kompetens måste monteras ner – även inom den representativa demokratin. Hälften av unionens befolkning består av kvinnor. Men ytterst få kvinnor leder eller har lett regeringar i EU. EU-kommission består av 18 män och nio kvinnor. Endast 30 procent av europaparlamentarikerna är kvinnor. Ett stort antal medlemsländer har under 20 procent kvinnor i de nationella parlamenten. Bottenrekordet innehavs av öriket Malta som har knappt 10 procent kvinnor i sitt parlament.

Det finns ett utbrett motstånd inom borgerligheten mot begreppet könsmaktsordning som förknippas med socialism. Men om borgerligheten ska ha redskap att förstå skeenden i Europa och resten av världen som orsakas av bristande jämställdhet måste borgerligheten erkänna att könsmaktsordningen tyvärr är en realitet. Det innebär inte att borgerlighetens lösningar ska vara socialistiska – tvärtom.

En plikt att resa motstånd

”Medborgarna i demokratier är så ofantligt gynnade av slumpen och friheten. Vi glömmer ofta att med privilegier följer förpliktelser. Vårt uppdrag är att försöka slå sönder de kulisser som förtryckare i andra länder alltid bygger upp för att dölja sig. I folkstyrelser kan sådana debatter föras utan att vi råkar i fara … Jag menar, kort sagt, att det är en plikt att resa motstånd.”
Per Ahlmark, Vänstern och tyranniet, Timbro

Europa är vagga för förtryckets fasansfulla ideologier. Nazism, fascism och kommunism föddes på vår kontinent. Men det var också i Europa som demokratin såg dagens ljus. Den Europeiska unionen är ett samarbete för att säkerställa att idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter överlever till kommande generationer.

Genom Europas historia har liberalism och konservatism utkämpat bittra strider. Liberalismens frihetliga idéer växte fram i ständig polemik med kungamakt och kyrkan. Det var liberaler som rev ned privilegiesamhället, öppnade marknader, verkade för jämställdhet och slogs för allmän och lika rösträtt. Liberalismen och konservatismen kunde med tiden slå följe när de fick en gemensam fiende i socialismen.

I flera av EU:s medlemsländer finns fortfarande en högst levande antiliberal konservativ idétradition som fräter på unionens värderingar. I synnerhet Moderaterna och Kristdemokraterna har ett särskilt ansvar att, genom sina konservativa politiska nätverk i Europaparlamentet och ministerrådet, ta debatten och motverka dessa krafter.

Man kan dra en parallell till Socialdemokraterna, som historiskt försökt hålla rent vänsterut mot kommunismen. Men den svenska vänsterns har misslyckats i sin strävan. Liberalen Per Ahlmark granskar medlöperiet och ställer frågan hur detta var möjligt i sin bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994). Per Ahlmark lyfter fram en mörk epok i svensk utrikesdebatt där åtskilliga vänsterpolitiker lät sig tjusas av kommunismen och svek de mänskliga rättigheterna och demokratins ideal. Kommer vi i framtiden slippa verk med titeln ”Högern och tyranniet”?

Frihetligt tankegods är inte längre endast liberalismens idéer utan är gemensamma borgerliga värderingar i Sverige. De forna fienderna har slutit en borgfred som kan bli en viktig förebild i Europa.

EU har en skyldighet att hålla frihetens fackla högt i en värld där en majoritet av mänskligheten tyngs ner av diktaturers ok. Borgerligheten måste alltid kämpa för friheten, oavsett vem som hotar den. Det är, kort sagt, en plikt att resa motstånd!

Jenny Sonesson är medlem i FP och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen åt EU-minister Birgitta Ohlsson. Hon är socionom och fil. kand. i religionsvetenskap och Antikens kultur och samhällsliv. Hon har tidigare bland annat arbetat i socialtjänsten, Riksdagen och Europaparlamentet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner