Print Friendly

Konservatism vs radikalism

Av Johan Lundberg | 27 november 2009

stadshuset_552x375
I tisdags samlades Svensk Tidskrifts läsare och skribenter i Stockholms stadshus för att över ett glas vin diskutera kulturkonservatism kontra kulturradikalism. Inbjuden talare var Johan Lundberg, chefredaktör Axess Magasin, som menade att vår tid kan beskrivas med termen nutidsfetischism.

Därefter vidtog en livlig diskussion. Några lyfte fram värdet av att befria sig från föreställningar och traditioner som är förtryckande. Men radikalismen är inte radikal utan en hegemoni, svarade Johan Lundberg.
”Vem vill egentligen bli kallad ‘verklighetens folk'”, undrade Maria Abrahamsson, riksdagskandidat (m), som menade att de som är tänkta att omfattas av begreppet känner sig främmande inför det apropå Göran Hägglunds kritik av den rådande kultureliten.
”Är inte allt kulturbidragens fel?”, frågade någon.
Och Carl Rudbeck, krönikör Sydsvenska Dagbladet, sammanfattade debatten: ”Vi diskuterar fortfarande om den franska revolutionen var något i grunden bra eller dåligt.”

Här är en något kortad version av Lundbergs anförande:

Vi lever, skulle jag vilja påstå, i en tid som kan beskrivas med termen nutidsfetischism. Med det begreppet avser jag tanken att nyhet, uppbrott och förändring av väldigt många kulturkritiker anses vara nödvändiga kriterier för intellektuell och estetisk kvalitet – liksom strävan att bryta förtöjningarna med det förflutna och att (åtminstone underförstått) gå i klinch mot äldre tiders föreställningar.

De debatter som jag har initierat under mina tre år som chefredaktör på tidskriften Axess har nog, tror jag, egentligen, ytterst sett, alla utspelat sig med just nutidsfetischismen och kulturradikalismen som huvudfiende.

Däribland figurationsdebatten, nu i somras, som initierades av en utställning som jag tog initiativ till och tillsammans med Christopher Rådlund fungerade som curator för, på Edsviks konsthall i Sollentuna. Tanken var att visa upp en sorts nutida klassiskt figurativ konst.

Den här utställningen blev dock snabbt utmålad på kultursidorna som en sällsynt problematisk exponent för samhällsfara. Bara det faktum att man visar konst som är baserad på klassiska tekniker gjorde att kritiker fick associationer till nazism och fascism. Detta alltså utan att det fanns några som helst sådana sympatier hos de utställande konstnärerna. I synnerhet fäste sig kritikerna vid motiv som riddare. Just medeltida riddare ansågs tydligen väldigt nazistiska.

Kritikernas reaktion var ett mycket bra ett exempel på det som brukar kallas Godwins lag. När argumenten tryter, vilket de alltid förr eller senare gör, börjar man utmåla motståndaren som nazist. Men man kan också se hela den debatten som just ett exempel på hur den kulturradikala konstsynen med tiden har blivit allt tröttare och alltmer energifattig.

Kulturradikalismen kan med en term hämtad från marxismen beskrivas som nutidsfetischismens ideologiska överbyggnad. Kulturradikalismen utvecklades huvudsakligen under andra halvan av 1800-talet och i synnerhet brukar man hänvisa till nordiska auktoriteter, i första hand den danske litteraturkritikern Georg Brandes. Det som han och hans gelikar bland den tidens radikaler slogs för var forskningsfrihet och yttrandefrihet. Man slogs för individens frihet från stat och kyrka och man pläderade mot dubbelmoral, hyckleri och sexualfientlighet. Kulturradikalismen var som kritiskt verktyg kanske som mest effektiv vid den här tiden, på Ibsens och Hjalmar Söderbergs tid, när äldre och i synnerhet religiösa föreställningsformer och konventioner i vår kultur verkligen hade en hämmande inverkan på individen och på samhällsutvecklingen.

Kulturradikalismens andra fas äger för svenskt vidkommande rum i slutet av 1920- och början av 1930-talet. Det var då som marxismen slog igenom i kulturkretsar, liksom psykoanalysen. I kretsarna runt Karin Boye, Harry Martinson, Göteborgskoloristerna och så vidare fanns en vitalitet och kraft som nog var lika stark som i den litteratur som växte fram i slutet av 1800-talet under inflytande av den tidens kulturradikalism. I bägge fallen så var kulturradikalismen produktiv genom att dess kritik mot hävdvunna normer och föreställningar var nödvändig för att dörrarna skulle kunna öppnas för grupper som tidigare stängts ute från kulturskapandet: kvinnor och arbetare i första hand. Och dessa grupper bidrog verkligen till at vitalisera kulturen. Tänk på Selma Lagerlöf i slutet av 1800-talet eller på proletärförfattarna eller på Göteborgskoloristerna på 1930-talet…
Kulturradikalismens utomordentliga potential vid de här tidpunkterna berodde alltså på att dess kritiska blick till stor del var fokuserad på problematiska inslag hos de föreställningar från äldre tider som levde kvar i nutiden. Kulturradikalismen är således, menar jag, till sin natur bakåtblickande. Den vill göra upp med förtryckande normer och strukturer som ofta har vuxit sig starka under just 1800-talet: heteronormen, patriarkatet, kolonialismen, kristendomen, det förromantiska konstbegreppet och så vidare.

Och det fungerade hyfsat även under kulturradikalismens tredje fas, under den period som har kommit att kallas strömkantringarnas tid. Som startskottet till 68-rörelsen brukar man räkna den så kallade trolöshetsdebatten. Den startade egentligen så tidigt som 1963 med en debattartikel av poeten Björn Håkanson. Debattartikeln hette ”Till trolöshetens lov” och den publicerades i Dagens Nyheter och tog alltså parti för trolösheten i betydelsen att man skulle frigöra sig från alla äldre auktoriteter, gamla normsystem och traditionella föreställningar och mönster.

Debatten tog dock inte ordentlig fart förrän ett par år senare, i januari 1966, då medicinprofessorn och sedermera moderate riksdagsmannen Gunnar Björck intervjuades i Svenska Dagbladet och då varnade för normlöshet och trolöshet. Björck menade att den kulturradikala vägen skulle leda till en drastisk ökning hos ungdomen av alkoholism, narkomani, kriminalitet och könssjukdomar. Filosofen Alf Ahlberg varnade i sin tur för att demokratin inte kunde byggas på ett fundament av värdenihilism. Problemet var inte att Björks eller Ahlbergs analyser var felaktiga. De skräckbilder som de målade upp infriades ju och var kanske egentligen betydligt mer framsynta än vänsterns trosvissa evangelier om den lycka som väntade i framtiden. Problemet var att Björcks värdekonservativa elitism inte bars upp av någon strävan att använda traditionen på ett vitaliserande sätt som skulle kunna kännas relevant för de unga i samtiden.

Desto mer vitalt framåtblickande tedde sig då i samtiden Björcks motståndare: Lars Gyllensten, Olof Lagercrantz och P O Enquist. Dessa fick starkt stöd i media och i den akademiska världen för sitt uppror mot det borgerliga samhällets normer och konventioner.

Däremot mötte de ett starkt folkligt motstånd som också sträckte sig långt in i socialdemokratin och som hade sitt fäste bland arbetare med rötter på den svenska landsbygden. Hela två miljoner människor skrev till exempel på protestlistor mot avskaffandet av kristendomsundervisningen i grundskolan. Redan här etablerades egentligen en klyfta mellan en viss sorts medieelit och det som Göran Hägglund på sistone har benämnt som Verklighetens folk.

I vår tid som jag alltså valt att här beskriva som just nutidsfetischistisk, får emellertid kulturradikalismen en på många sätt ny funktion. Från att ha varit kritisk blir den bekräftande, vilket innebär en dränering av dess fundamentala energi och inneboende kraft. Den konsolidering av den så kallade pophögern som i Sverige skedde för ett par år sedan och som innebar att kulturradikalismen flyttade in även på den liberala pressens ledar- och kulturredaktioner, visade på just kulturradikalismens förvandling från maktkritik till maktbekräftelse.

Men kulturradikalismens orubbade maktposition inom såväl medievärlden som i utbildnings- och universitetsväsendena har också fått mer djupgående, negativa konsekvenser för samhället.

Enligt en undersökning som TV4:s Kalla fakta gjorde under hösten 2009, tror idag hela 18 procent av Sveriges befolkning under 30 år att USA:s regering ligger bakom 11 september-attackerna. Endast 51 procent tror att det var al-Quaida. Och hela 31 procent vet inte vad de ska tro i frågan.

Hur ska man förklara dessa siffror – och på vilket sätt har detta någonting att göra med kulturradikalismens hegemoni under de senaste decennierna? Som jag ser det kan man inte blunda för i hur hög grad de människor som ifrågasätter den så kallade officiella versionen av terrorattentaten framstår som självklara konsekvenser av ett utbildningssystem vars kärna sedan länge har utgjorts av just kulturradikalismens ledord: trots mot auktoriteter, uppror mot allehanda nedärvda föreställningar och fördomar, kritik av traditioner och så vidare…

Själva grunden för konspirationsteorierna om 11 september visar sig nämligen vara uppfattningen om att det kritiska tänkandet är ett slags självändamål – tanken att kritiskt tänkande kan praktiseras utan hänsyn till vare sig några djupare kunskaper om det som man avser att kritisera eller någon djupare bildning generellt sett. Fördomar, har vi ju fått lära oss, är skadliga och bör till varje pris bekämpas. Gamla makthierarkier, normsystem och auktoriteter ska trotsas och provoceras. Det var ju själva kärnan i den trolöshet som predikades av Gyllensten, Lagercrantz och Enquist. Alla har rätt att bilda sig sin egen åsikt om saker och ting – om verklighetens beskaffenhet och följaktligen även om vad som hände den 11 september.

Den kritik av kulturradikalismen som i både Norge och Danmark på sistone har beskrivits med begreppet kulturkamp är nog till stor del en följd av just den här sortens tilltagande kraftlöshet och tilltagande fördumning hos kulturradikalismen. Att utmåla sina motståndare som politiska extremister för att exkludera dem från det offentliga samtalet, tenderar bara att ytterligare blottlägga kulturradikalismens svagheter. Den har helt enkelt ingen positiv energi längre utan dess argumentation bygger enbart på att utmåla fienderna som moraliskt otillförlitliga. Det var synligt inte minst i debatten runt Göran Hägglunds lansering i somras av begreppet ”Verklighetens folk”. Just Göran Hägglunds tal om verklighetens folk har ju fått mycket kritik just för att begreppet verklighetens folk skulle vara så diffust. Jag är inte helt säker på det.

Till Verklighetens folk kan man, menar jag, räkna alla dem som inte förstår varför en tekniskt skicklig nutida målning som föreställer en skogsglänta anses vara nazistisk medan en annan tekniskt skicklig nutida målning som föreställer en skogsglänta anses vara värd att beundra och begrunda.

Till Verklighetens folk räknas därtill alla dem som inte förstår varför det skulle vara förkastligt att upprätta listor med rekommenderad skönlitteratur för skolelever, samtidigt som det anses vara fint att upprätta listor med rekommenderad skönlitteratur för Dagens Nyheters kultursidesläsare.
Jag skulle vilja påstå att Verklighetens folk huvudsakligen konstitueras av just dem som omöjligen kan orientera sig bland denna sorts minimala skillnader och schatteringar mellan olika åsiktsnyanser. Vad jag talar om är alltså den sorts skillnader och nyanser som svensk kulturliv till så stor del är uppbyggt kring, och som är avsedda att utpeka kritiskt sinnade röster som mindre vetande och moraliskt förkastliga. Att vända sig mot dessa förhållanden har sällan något med kulturhat att göra. Snarare är det en naturlig ståndpunkt att inta för den som vill verka för ökad pluralism och originalitet i kulturlivet.
En viktig faktor när det gäller orsakerna till att den seriösa kulturens marginaliserats i offentligheten har varit nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, på grund av att den har ansetts förtryckande därför att den har påståtts härbärgera ålderdomliga föreställningar om t ex kön och ras. Inom queer- , genus- eller postkolonialistisk forskning har man envetet trummat in uppfattningen att kulturtraditionen är destruktiv och hämmande. I själva verket är det dock, menar jag, dessa forskare själva som är chauvinistiska.

Det är ju, menar jag, just genom att studera det förflutna som vi kan befrias från vår nutidsfetischism. Att inte omedelbart bedöma och avfärda tänkare ur det förflutna med vår tids måttstockar är ett av de mest effektiva sätten att förbli öppna inför det främmande och annorlunda.

Att kulturkonservatismen idag växer sig stark beror på att den utgör det mest effektiva vapnet mot den dränering som under flera decennier pågått av universitetens, museernas och bibliotekens kulturskatter. Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga kulturen som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet. Men konst kan också, utifrån det kulturkonservativa paradigmet, ha en utopisk dimension i det att den visar fram vad människan kan vara i sina bästa stunder – i sin mest förfinade och raffinerade form.

Vilket givetvis uppfattas som någonting problematiskt för kulturradikalismen, vars hela verklighetsbild är uppbyggd kring en negativistisk förståelse av kvaliteten. Bra kultur från deras perspektiv innebär nämligen alltid att bryta sönder och bryta ner. Att utmana. Att ifrågasätta. Vilket naturligtvis är ett tacksamt perspektiv att inta för den som vill verka sofistikerat smart. Det är alltid enklare att ifrågasätta, ironisera och utmana än att våga stå för någonting.

Utifrån detta perspektiv skulle man kunna hävda att kulturkonservatismen ställer sig utanför höger-vänster-skalan. Den ser sina motståndare bland de nyliberaler som vill bryta ner de olönsamma kulturinstitutioner som vårdar, bevarar och tillhandahåller äldre tiders kultur, men också i den kommersialism som bara förmår roa och utmana för stunden, liksom i den politiserade vänsterestetik som uppfattar konst som politiska verktyg för att uppnå sociala förändringar.
Det är just det som jag uppfattar som kärnan i Axess verksamhet, för att återkomma till det. Nämligen att verka för fri och politiskt obunden forskning samt att öka bildningen och den historiska medvetenheten om det filosofiska, idémässiga och kulturella arv som vår kultur vilar på. Det är, menar jag, själva förutsättningen för demokratins fortbestånd – genom att ett kritiskt tänkande endast kan ta sin grund i det klassiska bildningsidealet. Ett kritiskt tänkande värt namnet kan inte existera i ett vakuum utan förutsätter historisk kunskap.


Johan Lundberg är chefredaktör för Axess Magasin.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner