Konservatism och framstegspolitik
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
250
KONSERVATisM OCH FRAMSTEGSPOLITIK
Det är anledning att uppmärksamma den nye högerledaren Yngve
Holmbergs uttalande vid riksstämman att politikerna i vårt land har
förlorat den naturliga kontakten
med de vanliga människorna och
inte riktigt uppfattar deras önskningar och behov. Högerpartiets
motståndare har sagt att uttalandet får stå för högerpartiets räkning. Men förvisso har Yngve
Holmberg rätt – och förvisso gäller hans anklagelse alla de politiska partierna i vårt land. Vad är
t. ex. socialdemokraternas stora aktion ”rådslag -65” annat än ett desperat försök att få veta vad människorna tänker och tycker – för
att socialdemokraterna åter skall
nå fram till väljaropinionen?
Den politikernas självkritik det
här är fråga om förekommer inte
bara i Sverige. På många håll i västerlandets demokratiska stater börjar politikerna med allt större oro
fråga: vad är det för fel på oss,
varför når vi inte fram till människorna, varför avtar den spontana politiska aktiviteten bland
medborgarna, den aktivitet utan
vilken demokratien inte kan fungera?
Ett så allmänt fenomen bör rimligen ha djupgående orsaker. En
del av förklaringen är förmodligen
att politikerna överraskats av de i
ordets egentliga mening revolutionerande konsekvenserna av övergången från fattigsamhället till välståndssamhället. Det är värt att besinna att ännu för 30 år sedan
fanns det i vårt land stora skaror
människor, för vilka kampen för
den dagliga försörjningen var hård
och bitter. I dagens svenska samhälle, liksom i flertalet andra högindustrialiserade västerländska demokratier, har praktiskt taget alla
människor en tryggad försörjning
åtminstone med livets nödtorft. För
att förstå vad detta innebär må
man betänka att detta är en ny
situation i mänsklighetens historia,
som skapar en helt ny politisk
problematik.
Västerlandets religiösa, moraliska och politiska ideer, dess rättssystem, dess tekniska, ekonomiska
och administrativa institutioner
har ju växt fram i och formats av
det gamla fattigsamhällets förhållanden. Deras gemensamma och
yttersta politiska syfte var att förmå människorna att leva och arbeta tillsammans någorlunda i frid
och ordning – trots det fruktansvärda faktum att det stora flertalet
människor måste leva i svår fattigdom, ofta nära svältgränsen.
I fattigsamhället sysslade politiken och politikerna i realiteten
framför allt med de ekonomiska
fördelningsproblemen – även om
den politiska argumentationen ofta
gavs en idealistisk täckning.
I det nya välständssamhället är
de ekonomiska fördelningsfrågorna
visserligen viktiga nog – men de
kommer inte att få samma avgö-
rande betydelse i politiken. Människornas stora problem är inte
längre hur de skall få äta sig
mätta. De ställer mycket större
krav än så på politikerna: de krä-
ver lösningar på de nya sociala
rättvisefrågor och det otal nya
sociala miljöfrågor som välståndssamhället har fört med sig – frå-
gor, som politikerna ofta står lika
handfallna inför som väljarna känner sig förvirrade av en svindlande
snabb samhällsomdaning.
Inför dessa människornas krav
finns det från politikernas sida anledning att spörja: kan någon av
de i dagens samhälle åberopade politiska ideologierna ge vägledning.
De har ju alla tillkommit i fattigsamhällets förhållanden – har de
då något att säga om välståndssamhällets nya problem.
Här är det rättvist att varje politisk rörelse får svara för sig själv.
Från konservativ sida kan man försöka svara på följande sätt.
Det kan vara berättigat och meningsfullt att tala om en konserva- 251
tiv ideologi och att kalla högerpartiets anhängare för konservativa.
Men man får tänka igenom vad
man då menar. Man kan inte längre
mena att de konservativ:;ts främsta
uppgift är att bevara kontinuiteten i samhällsutvecklingen. Ty vi
upplever i vår tid vad som förmodligen är den hittills mest djupgå-
ende brytning i kontinuiteten, som
människor har upplevt i detta
land sedan den kristna missionen
började föra oss från barbari till
civilisation. I Sverige har vi därtill
länge haft en socialistisk regim.
Och socialistiska institutioner –
t. ex. inom bostadspolitiken – är
det ju inte meningen att bevara
eller varsamt reformera. De måste
angripas med en radikal reformpolitik.
Man kan inte heller på samma
sätt som tidigare hämta vägledning
av historiens lärdomar. Vår samhällssituation är unik, problemen
är nya och måste mötas med nya
tankar och nya metoder. I denna
inställning måste ingå en beredskap till djärva och vittgående
experiment, så att vi får kännedom
om den nya sociala verklighetens
sammanhang.
Men vad blir det då kvar av konservatismen? Tydligen kärnan,
nämligen de centrala värderingar,
som gör att den moderna konservatismen framstår mera som en allmäneuropeisk civilisationsåskådning än som ett antal teorier om
människors, samhällets och politikens natur.
252
I den åskådningen ligger tron på
religionen som en makt av avgö-
rande betydelse för samhällets moraliska och kulturella framsteg.
Det är ett årtusendes inflytande
från det kristna broderskapsidealet
som gör att vi idag bekymrar oss
om de lidande och förtryckta ute i
världen. Detta ideal ligger till
grund för vår socialpolitik, där vi
vill ”taga vara på vår broder” och
söker finna vägarna att skapa social rättvisa.
I den åskådningen ligger den
höga värderingen av friheten: den
politiska och den personliga. Den
värderingen är grunden för försvaret å ena sidan för pressens frihet
och å den andra för den enskilda
äganderätten, uppfattad som en
överlägsen princip för samhällets
organisation, vilken realiseras genom ägardemokratien.
I den åskådningen ligger också
tron på medborgariden, föreställningen om ett samhälle byggt på
de enskilda medborgarnas lojalitet
och aktivitet – med andra ord tron
på demokratien. Det är ju därför
högerpartiet kräver en författningsreform, som fördjupar demokratien – inte fuskar bort den.
Även i dagens samhälle med dess
nya problem borde denna treklang
av civilisationsvärderingar kunna
utgöra grundvalen för en politisk
plattform, dit människor vill söka
sig. Sedan gäller det att tänka vidare!
De konservativa krafterna i vårt
land har i det nuvarande flytande
och förvirrade läget en påtaglig
chans att få människorna att lyssna. Förutsättningen är att man
med utgångspunkt från grundvärderingarna oförfärat ger sig i kast
med dagens och framtidens politiska problematik, så långt man
tror sig kunna överblicka den.
KONSERVATisM OCH FRAMSTEGSPOLITIK
Det är anledning att uppmärksamma den nye högerledaren Yngve
Holmbergs uttalande vid riksstämman att politikerna i vårt land har
förlorat den naturliga kontakten
med de vanliga människorna och
inte riktigt uppfattar deras önskningar och behov. Högerpartiets
motståndare har sagt att uttalandet får stå för högerpartiets räkning. Men förvisso har Yngve
Holmberg rätt – och förvisso gäller hans anklagelse alla de politiska partierna i vårt land. Vad är
t. ex. socialdemokraternas stora aktion ”rådslag -65” annat än ett desperat försök att få veta vad människorna tänker och tycker – för
att socialdemokraterna åter skall
nå fram till väljaropinionen?
Den politikernas självkritik det
här är fråga om förekommer inte
bara i Sverige. På många håll i västerlandets demokratiska stater börjar politikerna med allt större oro
fråga: vad är det för fel på oss,
varför når vi inte fram till människorna, varför avtar den spontana politiska aktiviteten bland
medborgarna, den aktivitet utan
vilken demokratien inte kan fungera?
Ett så allmänt fenomen bör rimligen ha djupgående orsaker. En
del av förklaringen är förmodligen
att politikerna överraskats av de i
ordets egentliga mening revolutionerande konsekvenserna av övergången från fattigsamhället till välståndssamhället. Det är värt att besinna att ännu för 30 år sedan
fanns det i vårt land stora skaror
människor, för vilka kampen för
den dagliga försörjningen var hård
och bitter. I dagens svenska samhälle, liksom i flertalet andra högindustrialiserade västerländska demokratier, har praktiskt taget alla
människor en tryggad försörjning
åtminstone med livets nödtorft. För
att förstå vad detta innebär må
man betänka att detta är en ny
situation i mänsklighetens historia,
som skapar en helt ny politisk
problematik.
Västerlandets religiösa, moraliska och politiska ideer, dess rättssystem, dess tekniska, ekonomiska
och administrativa institutioner
har ju växt fram i och formats av
det gamla fattigsamhällets förhållanden. Deras gemensamma och
yttersta politiska syfte var att förmå människorna att leva och arbeta tillsammans någorlunda i frid
och ordning – trots det fruktansvärda faktum att det stora flertalet
människor måste leva i svår fattigdom, ofta nära svältgränsen.
I fattigsamhället sysslade politiken och politikerna i realiteten
framför allt med de ekonomiska
fördelningsproblemen – även om
den politiska argumentationen ofta
gavs en idealistisk täckning.
I det nya välständssamhället är
de ekonomiska fördelningsfrågorna
visserligen viktiga nog – men de
kommer inte att få samma avgö-
rande betydelse i politiken. Människornas stora problem är inte
längre hur de skall få äta sig
mätta. De ställer mycket större
krav än så på politikerna: de krä-
ver lösningar på de nya sociala
rättvisefrågor och det otal nya
sociala miljöfrågor som välståndssamhället har fört med sig – frå-
gor, som politikerna ofta står lika
handfallna inför som väljarna känner sig förvirrade av en svindlande
snabb samhällsomdaning.
Inför dessa människornas krav
finns det från politikernas sida anledning att spörja: kan någon av
de i dagens samhälle åberopade politiska ideologierna ge vägledning.
De har ju alla tillkommit i fattigsamhällets förhållanden – har de
då något att säga om välståndssamhällets nya problem.
Här är det rättvist att varje politisk rörelse får svara för sig själv.
Från konservativ sida kan man försöka svara på följande sätt.
Det kan vara berättigat och meningsfullt att tala om en konserva- 251
tiv ideologi och att kalla högerpartiets anhängare för konservativa.
Men man får tänka igenom vad
man då menar. Man kan inte längre
mena att de konservativ:;ts främsta
uppgift är att bevara kontinuiteten i samhällsutvecklingen. Ty vi
upplever i vår tid vad som förmodligen är den hittills mest djupgå-
ende brytning i kontinuiteten, som
människor har upplevt i detta
land sedan den kristna missionen
började föra oss från barbari till
civilisation. I Sverige har vi därtill
länge haft en socialistisk regim.
Och socialistiska institutioner –
t. ex. inom bostadspolitiken – är
det ju inte meningen att bevara
eller varsamt reformera. De måste
angripas med en radikal reformpolitik.
Man kan inte heller på samma
sätt som tidigare hämta vägledning
av historiens lärdomar. Vår samhällssituation är unik, problemen
är nya och måste mötas med nya
tankar och nya metoder. I denna
inställning måste ingå en beredskap till djärva och vittgående
experiment, så att vi får kännedom
om den nya sociala verklighetens
sammanhang.
Men vad blir det då kvar av konservatismen? Tydligen kärnan,
nämligen de centrala värderingar,
som gör att den moderna konservatismen framstår mera som en allmäneuropeisk civilisationsåskådning än som ett antal teorier om
människors, samhällets och politikens natur.
252
I den åskådningen ligger tron på
religionen som en makt av avgö-
rande betydelse för samhällets moraliska och kulturella framsteg.
Det är ett årtusendes inflytande
från det kristna broderskapsidealet
som gör att vi idag bekymrar oss
om de lidande och förtryckta ute i
världen. Detta ideal ligger till
grund för vår socialpolitik, där vi
vill ”taga vara på vår broder” och
söker finna vägarna att skapa social rättvisa.
I den åskådningen ligger den
höga värderingen av friheten: den
politiska och den personliga. Den
värderingen är grunden för försvaret å ena sidan för pressens frihet
och å den andra för den enskilda
äganderätten, uppfattad som en
överlägsen princip för samhällets
organisation, vilken realiseras genom ägardemokratien.
I den åskådningen ligger också
tron på medborgariden, föreställningen om ett samhälle byggt på
de enskilda medborgarnas lojalitet
och aktivitet – med andra ord tron
på demokratien. Det är ju därför
högerpartiet kräver en författningsreform, som fördjupar demokratien – inte fuskar bort den.
Även i dagens samhälle med dess
nya problem borde denna treklang
av civilisationsvärderingar kunna
utgöra grundvalen för en politisk
plattform, dit människor vill söka
sig. Sedan gäller det att tänka vidare!
De konservativa krafterna i vårt
land har i det nuvarande flytande
och förvirrade läget en påtaglig
chans att få människorna att lyssna. Förutsättningen är att man
med utgångspunkt från grundvärderingarna oförfärat ger sig i kast
med dagens och framtidens politiska problematik, så långt man
tror sig kunna överblicka den.