Konflikten Sovjet-Kina
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONFLIKTEN SOVJET-KINA
DEN sovJET-KINESISKA konfliktens
egentliga stridsäpple är det kinesiska partiets vägran att underställa sig det sovjetryska partiets
kontroll. I nuvarande utvecklingsfas eftersträvar Kina att samla bevis för att det ryska partiet saknar
tillräckliga kvalifikationer för utövande av en sådan kontroll. Det
ryska partiet har, anser det kinesiska partiet, tagit avstånd från den
sanna marxismen-leninismen och
övergått till revisionistiska irrläror,
uppblandade med rent imperialistiska målsättningar. Sovjet försö-
ker å sin sida bevisa, att det är
kineserna som brutit med marxismen-leninismen, bland annat därför att de vägrar låta sig kontrolleras av det sovjetryska partiet, vilket utgör ett brott mot den av hela
den kommunistiska rörelsen år
1960 antagna principen om den s.k.
proletära internationalismen, innebärande det ryska partiets ställning
som primus inter pares blandandra
partier.
Den ideologiska sidan av konflikten uppvisar även andra tvisteämnen med materiell innebörd, som
t. ex.: l) Mao-tse-ismen, som är en
agrarkommunism, skiljer sig beAv jur. mag. TADEUSZ NORW/D
träffande taktiken från den ryska
kommunismen. Maos doktrin, som
man kan betrakta som västfientlig
och världsomfattande bonderörelse,
passar betydligt bättre för u-länderna. 2) Mao-tse-ismens taktik förutsätter understöd för doktrinens
mål från de färgade folkens sida
och vill med sin politiska arsenal
införliva rashatskänslorna. 3) Maos
doktrin satsar hänsynslöst på de
mänskliga kollektiven som fundament för den sociala strukturen.
Mao bygger kasernliknande folkkommuner, där män, kvinnor och
barn bor i skilda byggnader och där
tusentals familjer är splittrade.
Sovjet strävar efter skapandet av
miljontals hyggliga familjebostäder
och kollektivets ideal är begränsade
till arbetsplatsen. 4) Maos doktrin
vill vara de fattigas kommunism,
Sovjets nuvarande doktrin vill skapa en rik kommunism som kan
tävla effektivt med de mest utvecklade kapitalistiska industristaterna.
5) Mao-tse-ismen representerar en
tidig fas i kommuniststatens utveckling då kapitaliseringen för industrialiseringsändamål inletts på
jordbrukets bekostnad. I Sovjet har
kapitaliseringen avancerat in i ett
302
senare stadium. Dessutom har det
sovjetryska jordbruket givit och ger
alltjämt betydligt större kapitaliseringsmöjligheter än det kinesiska.
Sovjet har redan nätt en viss industriell utveckling på denna väg, medan denna process i Kina alltjämt
befinner sig i sin linda. 6) Mao-tseismen riktar sig till de asiatiska,
afrikanska och sydamerikanska
människomassorna, vilka är omedvetna om demokratiska institutioners existens och som sedan sekler
tillbaka är vana vid en despotism,
som identifieras med makten. Den
sovjetryska kommunismen har uppstätt som en produkt av europeiska
demokratiska och liberala ideer och
vänder sig mot människomassan
som betraktar liberala och demokratiska institutioner som de förnämsta idealen i framtiden.
I det kommunistiska systemet
yttrar sig partiets verksamhet i ett
statsstyre, i vilket doktrinen konfronteras med realpolitiken. Varje
statsstyre är beroende av ett effektivt försvar av statens intressen. I
förhållandet mellan Kina och Sovjet har Kina varit tvingat att försvara dessa statliga intressen som
hotats på grund av motsättningarna
mellan Sovjet och Kina, vilka bland
annat framgår av den ovan karakteriserade skillnaden på det ideologiska planet. Dessa motsättningar
håller på att successivt skärpas i
och med att det framstår alltmera
klart, att det kinesiska partiet inte
vill underordna sig Moskvas vilja,
dvs. vägrar att ha satellitstatus. Om
Sovjet någon gång lyckas återfå
den kontroll som det hade på Stalins tid, blir hela konflikten på
mycket kort tid bringad ur världen.
Mot denna bakgrund är det begripligt att de s. k. ideologiska motsättningarna måste ha allt flera
motsvarigheter på det realpolitiska
planet och skapa fler och fler tvisteämnen mellan de båda staterna.
Vi skall här i korthet söka nämna
de viktigaste mellanstatliga problem som uppstått i förhållandet
mellan de båda länderna under de
senaste fem, sex åren.
l) Problemet nr l är det kinesiska atomvapnet. Som vi numera
vet genom officiella kinesiska källor, lovade Sovjet Kina teknisk
hjälp för framställandet av en egen
atombomb och vederbörligt avtal
undertecknades 1957. Kina har fått
några atomreaktorer från Sovjet
och ryska vetenskapsmän har bistått kineserna vid uppbyggandet
av egna atomforskningscentra. Sovjet lovade också att bistå Kina
med eget atomvapen om ett sådant
skulle visa sig behövligt för Kinas
säkerhet. 1958 utbröt kriget mellan Kina och Formosa, då nationalkineserna använde moderna luftvärnsraketer vid försvaret av kustöarna. Nationalkineserna hade bakom sig ett amerikanskt löfte att
den amerikanska flottan i händelse
av behov skulle bistå dem med
atomvapen. I detta läge vände sig
Peking till Moskva med begäran
om hjälp med moderna vapen vilka
skulle kunna svara mot nationalkinesernas bättre rustningsutsikter.
Chrusjtjov svarade då med en dunkel kommunike, i vilken det sades,
att Kinas säkerhet i dåvarande läge
inte krävde ett sådant bistånd och
att man vägrade leverera de önskade moderna vapnen. Detta var
den första och kanske viktigaste
händelse, som underminerade det
kinesiska partiets förtroende för
Sovjet. Ett år senare – 1959 –
sade Sovjet upp detta avtal, vilket
innebar grusandet av Kinas förhoppningar om att snabbt bli en
atommakt. Ett annat tvisteämne på
liknande, militärpolitiskt plan var
Sovjets ransonering av oljeexporten till Kina. Sovjet hade – och
har alltjämt – så gott som totalt
monopol på oljeexporten till Kina.
Följden är att alla civila och militära motortransporter i praktiken
så gott som kontrolleras av Sovjet,
vilket gör den kinesiska armen ytterst beroende av detta land.
1960-1961 skärptes meningsskiljaktigheterna på det militära och
ekonomiska planet och Sovjet hemkallade cirka 10 000 ingenjörer och
tekniska experter från Kina med
påföljd att uppbyggandet av Kinas
industri plötsligt stoppades. Orsaken var att Sovjet aldrig accepterade folkkommunerna och det s. k.
stora språnget i Kinas industrialisering. Det stora språnget byggde
på så pass primitiva Pekingmetoder att man i Sovjet ansåg, att de
ryska teknikerna inte hade mycket
att uträtta. 2) Både folkkommunerna och det stora språnget ut- 303
gjorde Kinas svar på Sovjets anspråk på att få kontrollera de kinesiska rustningarna och genom dem
Pekings utrikespolitik. Det var Kinas desperata försök att nå ekonomiskt oberoende på grundval av
egna resurser. 3) Parallellt med
Mao-tse-ismens realiserande i form
av folkkommunerna och det stora
språnget byggde Kina upp ett internationellt nät av agenter, vilka förkunnade Mao-tse-ismen i u-länderna på ett sätt som ej var koordinerat med den kommunistiska verksamhet som kontrollerades av
Moskva. Sovjet svarade med en diplomatisk verksamhet på det statliga
planet, en verksamhet som hade
Kinas diplomatiska isolering som
mål. Mellan 1958 och 1961 var Sovjets inflytande större än det kinesiska i sådana gränsländer som
Nordkorea, Nordvietnam, Burma
och Indien. Denna Sovjets verksamhet minskade Kinas chanser att utvidga sina politiska och ekonomiska
förbindelser med andra länder. satellitstaternas politik mot Kina följde Sovjets spår.
4) Sovjet minskade den ekonomiska hjälpen från Sovjetblocket
till Kina; 1962 utgjorde den endast
cirka 1 / 4 av hjälpen från 1958. Under hungersnödsåret 1961 i Kina
vägrade Sovjet att leverera brödsäd,
vilket det kinesiska partiet tolkade
som utpressning. Moskvas argument att man ingen brödsäd hade
att leverera godtogs inte av Peking.
5) Det kinesiska svaret på utpressningspolitikens område blev ett återt ·. -·~
r
304
upptagande av Kinas gamla anspråk på de gränsländer som erövrades av Tsarryssland under 1800-
talet, Sing-Kiang, Pamir, Mongoliet
. och Amur m. fl. områden, än så
länge dock endast på propagandaplanet. Samtidigt började Peking
underminera Moskvas ställning i
satellitländerna genom att anklaga
Sovjet för neo-kolonialism. Denna
propaganda har särskilt intensifierats under de senaste månaderna.
6) För att komma ur det tvångsläge
som skapats av det ryska exportmonopolet på oljan, inleddes 1962
en kinesisk militär aktion för att
ockupera de rika indiska oljefälten
i Assamområdet. Av begripliga
skäl gynnade Sovjet inte denna aktion utan ställde sig klart på Indiens sida, vilket bl. a. demonstrerades genom sovjetryska vapenleveranser till Indien och Moskvabeskyllningar mot Peking för imperialism.
Vi har här sökt räkna upp en
lista på fakta, vilka utgör bakgrunden till den femåriga utvecklingen
av konflikten, både på det ideologiska och realpolitiska området.
Kategoriseringen ideologi och realpolitik är svår att genomföra, ty i
den kommunistiska världen står
ideologi och realpolitik i ett ömsesidigt beroende av varandra av en
alldeles annan art än i den fria
världen.
För att övergå till den senaste
fasen av konflikten i den mån den
är känd, måste man säga, att den
verkar att ha nått sin kulmen under
sommaren 1963. Om detta vittnar
två dokument: l) det kinesiska partiets deklaration med de numera
allmänt kända 25 punkterna av den
14.6 samt Sovjets svar på denna
deklaration av den 14.7. Båda dessa
dokument vittnar i sakligt och
språkligt avseende om en brytning
de facto mellan de båda partierna.
De förhandlingar som fördes i
Moskva mellan Kinas och Sovjets
delegationer från respektive Centralkommitteer, försiggick sannolikt endast av den anledningen att
det låg i båda sidors intresse att ej
offentliggöra denna brytning.
Kina behövde inte lämna några
internationella kommunistiska organisationer som följd av denna
brytning. Det tillhörde varken Komekon eller Warszawapakten. Den
enda organisation där kineserna
deltagit var den s. k. Neo-Kominform i Prag och där upphörde det
kinesiska deltagandet redan i maj
detta år. Kina är medlem av endast
en enda av den internationella kommunismens institutioner: de periodiska kongresserna för alla kommunistpartier i världen. Hittills har
endast en sådan kongress hållits;
det var i Moskva 1960. Den som
skulle sammankallas 1962 blev aldrig av. Dessa kongresser utgör den
enda tänkbara plattform, där den
sovjet-kinesiska konflikten kan biläggas genom en kompromisslösning. Det nuvarande läget är att det
ej ligger i Moskvas intresse att sammankalla en sådan kongress och
det kinesiska partiets internationella auktoriet räcker inte till för
att sammankalla kongressen mot
Sovjets vilja. Utsikterna för en
kompromisslösning är således mycket ringa, ty efter brytningen de
facto mellan partierna finns knappast några politiska möjligheter att
skapa en plattform, på vilken frå-
gan åter kan diskuteras inför ett
auktoritativt forum med förmåga
att utfärda en slutgiltig skiljedom.
Efter brytningen de facto skärptes
propagandakriget mellan Peking
och Moskva betydligt, konflikten
har blivit officiell och har dragits
inför internationellt forum på ett
alltmera demonstrativt sätt. Västerländsk press citerar dagligen olika
dokument och uttalanden från båda
sidor. Man har intrycket att både
Peking och Moskva nu är intresserade av en fortsatt skärpning och
fördjupning av konflikten – och
det är möjligt att vi saknar kännedom om de verkliga skälen och de
politiska faktorer som ligger bakom denna tendens.
Det är alltmera påtagligt att brytningen på partiplanet börjar på-
verka det ömsesidiga diplomatiska
förhållandet på det statliga planet.
Utvisningar av icke önskvärda kinesiska diplomater och andra obekväma officiella personer har den
senaste tiden ägt rum flera gånger
både i Sovjet och satellitstaterna.
Peking har svarat med motåtgärder. Kina har återkallat alla sina
studenter, vetenskapsmän etc. från
Sovjet och nu pågår samma process
i satellitländerna. Resorna mellan
305
Kina och Sovjetblocket har reducerats till ett minimum, personliga
kontakter mellan kineserna och
kommunisterna i Sovjetblocket har
inskränkts till endast det absolut
nödvändigaste och de kinesiska ambassaderna är strängt bevakade i
alla Sovjetblockets huvudstäder. På
samma sätt isolerade och bevakade
är Sovjets och satellitstaternas diplomatiska beskickningar i Kina. De
enda fungerande kontakterna ligger på det ekonomiska planet i
samband med realiseringen av det
löpande handelsavtalet.
Trots att det är mycket farligt
att ställa prognoser då det gäller
den politiska utvecklingen, frestas
man till en spekulativ framställning
av den närmaste tidens sannolika
utveckling. Fullt medveten om risken för misstag tror jag, att utvecklingen kan fortgå enligt två alternativa linjer. För enkelhetens skull
kan vi kalla det ena alternativet
för »det krigiska» och det andra
»det fredliga». Jag anser att den
första av dessa linjer förefaller att
vara den mest sannolika med reservationen att termen »krigisk» i
detta fall inte är identisk med termen i västerländsk betydelse.
Till denna spekulation uppmuntrar utvecklingen på det sovjet-kinesiska gränsområdet, vilken enligt
många trovärdiga källor alltmera
liknar ett kallt krig som förs med
hjälp av ökad aktivitet hos båda
sidornas gränstrupper, mystiska
truppkoncentrationer i närheten av
strategiska punkter och intensifie- 306
rad spionverksamhet på marken
och i luften. Avsikten med denna
verksamhet verkar än så länge vara
att förstärka gränsens isoleringsegenskaper och omöjliggöra ömsesidig infiltration. Man vet dock av
erfarenhet att det är bara ett steg
mellan kallt och varmt krig i den
kommunistiska strategien.
Om man försöker sätta sig in i
det kommunistiska resonemang,
som mer eller mindre präglar
Moskvas politiska tankegångar,
måste man komma till slutsatsen,
att det är en sak som sovjetledningen inte kan eller bör tolerera.
Kinas starkaste attacker riktar sig
mot sovjetpartiets prestige, mot
Chrusjtjov som dess ledare och mot
det ryska partiets prioritetsprincip,
vilket ger det en oskriven rätt att
kontrollera alla andra partier i
världen. Denna princip utgör en
hörnsten för hierarkien i partivärlden, för Sovjetunionens inre struktur och för Sovjets kontroll över
satellitpartierna. Även det ryska
partiets ställning som nummer ett i
hela den världskommunistiska rö-
relsen ifrågasättes. Kina har här
handlat som Sovjets värsta politiska
fiende. Nu kan man fråga sig: vem
är denna fiende?
För en kämpande sovjetrysk
kommunist är det varken det kinesiska folket, armen eller partiets
breda massa som är fienden. Det
är Mao Tses fraktion plus några
tusental aktivister som utgör det
fientliga lägret. I Moskva vet man
utmärkt väl hur inrikesläget i Kina
ter sig och har säkert inga överdrivna illusioner om Mao-aktivisternas popularitet i landet eller i
själva partiet. Sovjet visade senast
på Kuba hur längt Sovjethänderna
kan nå då det gäller att skapa kontroll över motsträviga partier och
dess upproriska ledare i ett främmande och avlägset land.
Ur Moskvas synpunkt måste som
den enklaste lösningen på konflikten te sig störtandet av Mao och
hans fraktion genom någon sorts
revolutionär krigföring mot Kina
med palatsrevolution som sista fas.
En rent militär rysk aktion mot
Kina kan doseras efter förhållandenas krav och man bör inte utesluta en sådan aktion även i större
skala.
Om Sovjet skulle välja denna väg
– tiden är knapp – kan det förmodligen inte avvakta den första
kinesiska atomkrevaden, vilken kan
komma att oerhört höja Kinas rang
som kommunismens andra centrum i u-länderna. Sovjet kan inte
tillåta att Kina skapar en andra
Neo-Kominform för de färgade folken, en institution som skulle kunna mobilisera alla rashatskänslor
inte bara gentemot Västvärlden
utan också mot Sovjet. Pekings arbete med en sådan Kominform har
redan påbörjats, Mao Tses agenter
har redan skapat kärnan för Kinakontrollerade fackföreningar, demokratiska kvinnoförbund, demokratiska journalistförbund etc.,
inom ramen av aktionen för den
afro-asiatiska och sydamerikanska
solidaritetsrörelsen där Sovj ets representanter är portförbjudna.
Det är också riskabelt för Sovjet
att i längden tolerera det militära
tomrummet i Kina, dvs. avsaknaden av moderna vapen. Ett sådant
tomrum kan med tiden komma att
uppfyllas genom samverkan med
USA eller Japan eller av kineserna
själva. I satellitpartierna gäller det
som axiom att Sovjet vill ha hela
Kina som en atomfri zon och att
varje ändring därvidlag kan utgöra
casus belli.
Flera andra indicier förefaller att
peka på att man i Moskva övervä-
ger det krigiska alternativet för lö-
sandet av konflikten. Det starkaste
indiciet kan sägas vara Sovjets nuvarande avspänningspolitik mot
Västern som inleddes med avtalet
med de anglosachsiska staterna om
upphörandet med atomexperimenten. Detta avtal vill Sovjet komplettera med andra avtal i avrustningens och den internationella säkerhetens tecken, avtal som skulle
skänka Sovjet säkerhet och »fri
rygg» gentemot Västern. Operation
»Död åt Mao-klicken» innebär flera
risker för en oberäknelig utveckling, och man kan inte utesluta, att
Sovjet blir tvingat att engagera en
betydande del av sina konventionella styrkor och krigsekonomiska
resurser i den. Sovjet kan inte vara
invecklat i ett kallt krig på två
fronter och Moskvas appeasementtoner gentemot Västern är förklarliga.
Att skapa ett politiskt läge, i vii- 307
ket den sovjetryska aggressiviteten
mot den kinesiska partitoppen
skulle kunna förklaras som berättigad, logisk och oumbärlig, är inte
svårt med tanke på kommunismens
politiska arsenal. Och i Sovjet vet
man att segraren alltid har rätt.
Där fruktar man inte världsopinionen eller det faktum att Kina räknar 650 miljoner invånare.
Det andra alternativet för kon·
fliktens utveckling som vi kallar
»det fredliga» måste gå på linjen
att Sovjet svarar på den kinesiska utmaningen med aktivitet på
den världskommunistiska rörelsens
plattform. Huvudstriden måste då
komma att utspelas i u-länderna.
Detta betyder att Sovjet måste
skapa ett nät av agenter och apostlar för den ryska kommunismen
för att kunna konkurrera fram·
gångsrikt med det kinesiska propa·
ganda- och infiltrationsmaskineriet
i dessa länder. Samtidigt blir So·
vjet tvingat att betydligt öka och
effektivisera sin ekonomiska hjälp
till u-länderna för att därigenom
immunisera dem mot Mao-tse·
ismen. Inom ramen av detta alter·
nativ måste man förutsätta, att Sovjet skall fortsätta den politik som
strävar efter diplomatisk isolering
av Kina och att Sovjetblockets ekonomiska hjälp till och militära
samarbete med Kina totalt skall
upphöra.
Att söka en lösning enligt detta
alternativ måste vara en dyrbar sak
för Sovjet, måhända överskridande
landets nuvarande resurser, särskilt
··~
308
mot bakgrunden av Sovjets inre
ekonomiska läge. Under de två senaste åren har allvarliga motgångar
förekommit i realiseringen av Sovjets nuvarande sjuårsplan och för
de två sista åren, 1964 och 1965,
måste en ny, anspråkslösare plan
utarbetas. Sovjets jordbruk kräver
enorma investeringar inom en kort
tidrymd om livsmedelskatastrof
skall undgås under de närmaste
åren. Varken kapital- eller jordbruksinvesteringarna kan göras på
något annat sätt än på rustningarnas bekostnad. Det kan hända, att
Sovjets nuvarande avspänningspolitik gentemot Västern också sammanhänger med det andra alternativet för den sovjet-kinesiska konfliktens lösning. Denna politik innebär en kraftig minskning i rustningstempot på de moderna vapnens område och i rustningskapplöpningen med Västern. Det finns
tecken som tyder på att Sovjet räknar med en energisk offensiv på det
psykologiska planet mot Västern,
en offensiv som inte bara skulle
säkra Sovjets rygg under kommande svåra år i Asien utan också
skapa en goodwill för Sovjet som
en internationell fredsfaktor. En
sådan goodwill borde resultera i ett
ökat ekonomiskt samarbete mellan
öst och Väst på kreditvillkor, vilket
skulle tillförsäkra Sovjet nya tillgångar för avräkningen med Kina
på den fredliga vägen.
Det gemensamma för båda dessa
alternativ är, att båda kan vara
framgångsrika, särskilt med hjälp
från Västsidan, antingen i form av
militär-politisk passivitet eller ekonomiskt stöd. Det finns stora utsikter att den kommande utvecklingen skall leda till ett återupprättande av det sovjetryska partiets
kontroll över Pekings parti. Då
uppstår ett nytt läge, i vilket Sovjet kommer att ha alla möjligheter att konsolidera hela östblockets
ekonomiska och militära resurser
och successivt övergå till en ny fas
av politik ur styrkeposition mot
Västern i en helt annan skala än
som hittills varit möjligt.
DEN sovJET-KINESISKA konfliktens
egentliga stridsäpple är det kinesiska partiets vägran att underställa sig det sovjetryska partiets
kontroll. I nuvarande utvecklingsfas eftersträvar Kina att samla bevis för att det ryska partiet saknar
tillräckliga kvalifikationer för utövande av en sådan kontroll. Det
ryska partiet har, anser det kinesiska partiet, tagit avstånd från den
sanna marxismen-leninismen och
övergått till revisionistiska irrläror,
uppblandade med rent imperialistiska målsättningar. Sovjet försö-
ker å sin sida bevisa, att det är
kineserna som brutit med marxismen-leninismen, bland annat därför att de vägrar låta sig kontrolleras av det sovjetryska partiet, vilket utgör ett brott mot den av hela
den kommunistiska rörelsen år
1960 antagna principen om den s.k.
proletära internationalismen, innebärande det ryska partiets ställning
som primus inter pares blandandra
partier.
Den ideologiska sidan av konflikten uppvisar även andra tvisteämnen med materiell innebörd, som
t. ex.: l) Mao-tse-ismen, som är en
agrarkommunism, skiljer sig beAv jur. mag. TADEUSZ NORW/D
träffande taktiken från den ryska
kommunismen. Maos doktrin, som
man kan betrakta som västfientlig
och världsomfattande bonderörelse,
passar betydligt bättre för u-länderna. 2) Mao-tse-ismens taktik förutsätter understöd för doktrinens
mål från de färgade folkens sida
och vill med sin politiska arsenal
införliva rashatskänslorna. 3) Maos
doktrin satsar hänsynslöst på de
mänskliga kollektiven som fundament för den sociala strukturen.
Mao bygger kasernliknande folkkommuner, där män, kvinnor och
barn bor i skilda byggnader och där
tusentals familjer är splittrade.
Sovjet strävar efter skapandet av
miljontals hyggliga familjebostäder
och kollektivets ideal är begränsade
till arbetsplatsen. 4) Maos doktrin
vill vara de fattigas kommunism,
Sovjets nuvarande doktrin vill skapa en rik kommunism som kan
tävla effektivt med de mest utvecklade kapitalistiska industristaterna.
5) Mao-tse-ismen representerar en
tidig fas i kommuniststatens utveckling då kapitaliseringen för industrialiseringsändamål inletts på
jordbrukets bekostnad. I Sovjet har
kapitaliseringen avancerat in i ett
302
senare stadium. Dessutom har det
sovjetryska jordbruket givit och ger
alltjämt betydligt större kapitaliseringsmöjligheter än det kinesiska.
Sovjet har redan nätt en viss industriell utveckling på denna väg, medan denna process i Kina alltjämt
befinner sig i sin linda. 6) Mao-tseismen riktar sig till de asiatiska,
afrikanska och sydamerikanska
människomassorna, vilka är omedvetna om demokratiska institutioners existens och som sedan sekler
tillbaka är vana vid en despotism,
som identifieras med makten. Den
sovjetryska kommunismen har uppstätt som en produkt av europeiska
demokratiska och liberala ideer och
vänder sig mot människomassan
som betraktar liberala och demokratiska institutioner som de förnämsta idealen i framtiden.
I det kommunistiska systemet
yttrar sig partiets verksamhet i ett
statsstyre, i vilket doktrinen konfronteras med realpolitiken. Varje
statsstyre är beroende av ett effektivt försvar av statens intressen. I
förhållandet mellan Kina och Sovjet har Kina varit tvingat att försvara dessa statliga intressen som
hotats på grund av motsättningarna
mellan Sovjet och Kina, vilka bland
annat framgår av den ovan karakteriserade skillnaden på det ideologiska planet. Dessa motsättningar
håller på att successivt skärpas i
och med att det framstår alltmera
klart, att det kinesiska partiet inte
vill underordna sig Moskvas vilja,
dvs. vägrar att ha satellitstatus. Om
Sovjet någon gång lyckas återfå
den kontroll som det hade på Stalins tid, blir hela konflikten på
mycket kort tid bringad ur världen.
Mot denna bakgrund är det begripligt att de s. k. ideologiska motsättningarna måste ha allt flera
motsvarigheter på det realpolitiska
planet och skapa fler och fler tvisteämnen mellan de båda staterna.
Vi skall här i korthet söka nämna
de viktigaste mellanstatliga problem som uppstått i förhållandet
mellan de båda länderna under de
senaste fem, sex åren.
l) Problemet nr l är det kinesiska atomvapnet. Som vi numera
vet genom officiella kinesiska källor, lovade Sovjet Kina teknisk
hjälp för framställandet av en egen
atombomb och vederbörligt avtal
undertecknades 1957. Kina har fått
några atomreaktorer från Sovjet
och ryska vetenskapsmän har bistått kineserna vid uppbyggandet
av egna atomforskningscentra. Sovjet lovade också att bistå Kina
med eget atomvapen om ett sådant
skulle visa sig behövligt för Kinas
säkerhet. 1958 utbröt kriget mellan Kina och Formosa, då nationalkineserna använde moderna luftvärnsraketer vid försvaret av kustöarna. Nationalkineserna hade bakom sig ett amerikanskt löfte att
den amerikanska flottan i händelse
av behov skulle bistå dem med
atomvapen. I detta läge vände sig
Peking till Moskva med begäran
om hjälp med moderna vapen vilka
skulle kunna svara mot nationalkinesernas bättre rustningsutsikter.
Chrusjtjov svarade då med en dunkel kommunike, i vilken det sades,
att Kinas säkerhet i dåvarande läge
inte krävde ett sådant bistånd och
att man vägrade leverera de önskade moderna vapnen. Detta var
den första och kanske viktigaste
händelse, som underminerade det
kinesiska partiets förtroende för
Sovjet. Ett år senare – 1959 –
sade Sovjet upp detta avtal, vilket
innebar grusandet av Kinas förhoppningar om att snabbt bli en
atommakt. Ett annat tvisteämne på
liknande, militärpolitiskt plan var
Sovjets ransonering av oljeexporten till Kina. Sovjet hade – och
har alltjämt – så gott som totalt
monopol på oljeexporten till Kina.
Följden är att alla civila och militära motortransporter i praktiken
så gott som kontrolleras av Sovjet,
vilket gör den kinesiska armen ytterst beroende av detta land.
1960-1961 skärptes meningsskiljaktigheterna på det militära och
ekonomiska planet och Sovjet hemkallade cirka 10 000 ingenjörer och
tekniska experter från Kina med
påföljd att uppbyggandet av Kinas
industri plötsligt stoppades. Orsaken var att Sovjet aldrig accepterade folkkommunerna och det s. k.
stora språnget i Kinas industrialisering. Det stora språnget byggde
på så pass primitiva Pekingmetoder att man i Sovjet ansåg, att de
ryska teknikerna inte hade mycket
att uträtta. 2) Både folkkommunerna och det stora språnget ut- 303
gjorde Kinas svar på Sovjets anspråk på att få kontrollera de kinesiska rustningarna och genom dem
Pekings utrikespolitik. Det var Kinas desperata försök att nå ekonomiskt oberoende på grundval av
egna resurser. 3) Parallellt med
Mao-tse-ismens realiserande i form
av folkkommunerna och det stora
språnget byggde Kina upp ett internationellt nät av agenter, vilka förkunnade Mao-tse-ismen i u-länderna på ett sätt som ej var koordinerat med den kommunistiska verksamhet som kontrollerades av
Moskva. Sovjet svarade med en diplomatisk verksamhet på det statliga
planet, en verksamhet som hade
Kinas diplomatiska isolering som
mål. Mellan 1958 och 1961 var Sovjets inflytande större än det kinesiska i sådana gränsländer som
Nordkorea, Nordvietnam, Burma
och Indien. Denna Sovjets verksamhet minskade Kinas chanser att utvidga sina politiska och ekonomiska
förbindelser med andra länder. satellitstaternas politik mot Kina följde Sovjets spår.
4) Sovjet minskade den ekonomiska hjälpen från Sovjetblocket
till Kina; 1962 utgjorde den endast
cirka 1 / 4 av hjälpen från 1958. Under hungersnödsåret 1961 i Kina
vägrade Sovjet att leverera brödsäd,
vilket det kinesiska partiet tolkade
som utpressning. Moskvas argument att man ingen brödsäd hade
att leverera godtogs inte av Peking.
5) Det kinesiska svaret på utpressningspolitikens område blev ett återt ·. -·~
r
304
upptagande av Kinas gamla anspråk på de gränsländer som erövrades av Tsarryssland under 1800-
talet, Sing-Kiang, Pamir, Mongoliet
. och Amur m. fl. områden, än så
länge dock endast på propagandaplanet. Samtidigt började Peking
underminera Moskvas ställning i
satellitländerna genom att anklaga
Sovjet för neo-kolonialism. Denna
propaganda har särskilt intensifierats under de senaste månaderna.
6) För att komma ur det tvångsläge
som skapats av det ryska exportmonopolet på oljan, inleddes 1962
en kinesisk militär aktion för att
ockupera de rika indiska oljefälten
i Assamområdet. Av begripliga
skäl gynnade Sovjet inte denna aktion utan ställde sig klart på Indiens sida, vilket bl. a. demonstrerades genom sovjetryska vapenleveranser till Indien och Moskvabeskyllningar mot Peking för imperialism.
Vi har här sökt räkna upp en
lista på fakta, vilka utgör bakgrunden till den femåriga utvecklingen
av konflikten, både på det ideologiska och realpolitiska området.
Kategoriseringen ideologi och realpolitik är svår att genomföra, ty i
den kommunistiska världen står
ideologi och realpolitik i ett ömsesidigt beroende av varandra av en
alldeles annan art än i den fria
världen.
För att övergå till den senaste
fasen av konflikten i den mån den
är känd, måste man säga, att den
verkar att ha nått sin kulmen under
sommaren 1963. Om detta vittnar
två dokument: l) det kinesiska partiets deklaration med de numera
allmänt kända 25 punkterna av den
14.6 samt Sovjets svar på denna
deklaration av den 14.7. Båda dessa
dokument vittnar i sakligt och
språkligt avseende om en brytning
de facto mellan de båda partierna.
De förhandlingar som fördes i
Moskva mellan Kinas och Sovjets
delegationer från respektive Centralkommitteer, försiggick sannolikt endast av den anledningen att
det låg i båda sidors intresse att ej
offentliggöra denna brytning.
Kina behövde inte lämna några
internationella kommunistiska organisationer som följd av denna
brytning. Det tillhörde varken Komekon eller Warszawapakten. Den
enda organisation där kineserna
deltagit var den s. k. Neo-Kominform i Prag och där upphörde det
kinesiska deltagandet redan i maj
detta år. Kina är medlem av endast
en enda av den internationella kommunismens institutioner: de periodiska kongresserna för alla kommunistpartier i världen. Hittills har
endast en sådan kongress hållits;
det var i Moskva 1960. Den som
skulle sammankallas 1962 blev aldrig av. Dessa kongresser utgör den
enda tänkbara plattform, där den
sovjet-kinesiska konflikten kan biläggas genom en kompromisslösning. Det nuvarande läget är att det
ej ligger i Moskvas intresse att sammankalla en sådan kongress och
det kinesiska partiets internationella auktoriet räcker inte till för
att sammankalla kongressen mot
Sovjets vilja. Utsikterna för en
kompromisslösning är således mycket ringa, ty efter brytningen de
facto mellan partierna finns knappast några politiska möjligheter att
skapa en plattform, på vilken frå-
gan åter kan diskuteras inför ett
auktoritativt forum med förmåga
att utfärda en slutgiltig skiljedom.
Efter brytningen de facto skärptes
propagandakriget mellan Peking
och Moskva betydligt, konflikten
har blivit officiell och har dragits
inför internationellt forum på ett
alltmera demonstrativt sätt. Västerländsk press citerar dagligen olika
dokument och uttalanden från båda
sidor. Man har intrycket att både
Peking och Moskva nu är intresserade av en fortsatt skärpning och
fördjupning av konflikten – och
det är möjligt att vi saknar kännedom om de verkliga skälen och de
politiska faktorer som ligger bakom denna tendens.
Det är alltmera påtagligt att brytningen på partiplanet börjar på-
verka det ömsesidiga diplomatiska
förhållandet på det statliga planet.
Utvisningar av icke önskvärda kinesiska diplomater och andra obekväma officiella personer har den
senaste tiden ägt rum flera gånger
både i Sovjet och satellitstaterna.
Peking har svarat med motåtgärder. Kina har återkallat alla sina
studenter, vetenskapsmän etc. från
Sovjet och nu pågår samma process
i satellitländerna. Resorna mellan
305
Kina och Sovjetblocket har reducerats till ett minimum, personliga
kontakter mellan kineserna och
kommunisterna i Sovjetblocket har
inskränkts till endast det absolut
nödvändigaste och de kinesiska ambassaderna är strängt bevakade i
alla Sovjetblockets huvudstäder. På
samma sätt isolerade och bevakade
är Sovjets och satellitstaternas diplomatiska beskickningar i Kina. De
enda fungerande kontakterna ligger på det ekonomiska planet i
samband med realiseringen av det
löpande handelsavtalet.
Trots att det är mycket farligt
att ställa prognoser då det gäller
den politiska utvecklingen, frestas
man till en spekulativ framställning
av den närmaste tidens sannolika
utveckling. Fullt medveten om risken för misstag tror jag, att utvecklingen kan fortgå enligt två alternativa linjer. För enkelhetens skull
kan vi kalla det ena alternativet
för »det krigiska» och det andra
»det fredliga». Jag anser att den
första av dessa linjer förefaller att
vara den mest sannolika med reservationen att termen »krigisk» i
detta fall inte är identisk med termen i västerländsk betydelse.
Till denna spekulation uppmuntrar utvecklingen på det sovjet-kinesiska gränsområdet, vilken enligt
många trovärdiga källor alltmera
liknar ett kallt krig som förs med
hjälp av ökad aktivitet hos båda
sidornas gränstrupper, mystiska
truppkoncentrationer i närheten av
strategiska punkter och intensifie- 306
rad spionverksamhet på marken
och i luften. Avsikten med denna
verksamhet verkar än så länge vara
att förstärka gränsens isoleringsegenskaper och omöjliggöra ömsesidig infiltration. Man vet dock av
erfarenhet att det är bara ett steg
mellan kallt och varmt krig i den
kommunistiska strategien.
Om man försöker sätta sig in i
det kommunistiska resonemang,
som mer eller mindre präglar
Moskvas politiska tankegångar,
måste man komma till slutsatsen,
att det är en sak som sovjetledningen inte kan eller bör tolerera.
Kinas starkaste attacker riktar sig
mot sovjetpartiets prestige, mot
Chrusjtjov som dess ledare och mot
det ryska partiets prioritetsprincip,
vilket ger det en oskriven rätt att
kontrollera alla andra partier i
världen. Denna princip utgör en
hörnsten för hierarkien i partivärlden, för Sovjetunionens inre struktur och för Sovjets kontroll över
satellitpartierna. Även det ryska
partiets ställning som nummer ett i
hela den världskommunistiska rö-
relsen ifrågasättes. Kina har här
handlat som Sovjets värsta politiska
fiende. Nu kan man fråga sig: vem
är denna fiende?
För en kämpande sovjetrysk
kommunist är det varken det kinesiska folket, armen eller partiets
breda massa som är fienden. Det
är Mao Tses fraktion plus några
tusental aktivister som utgör det
fientliga lägret. I Moskva vet man
utmärkt väl hur inrikesläget i Kina
ter sig och har säkert inga överdrivna illusioner om Mao-aktivisternas popularitet i landet eller i
själva partiet. Sovjet visade senast
på Kuba hur längt Sovjethänderna
kan nå då det gäller att skapa kontroll över motsträviga partier och
dess upproriska ledare i ett främmande och avlägset land.
Ur Moskvas synpunkt måste som
den enklaste lösningen på konflikten te sig störtandet av Mao och
hans fraktion genom någon sorts
revolutionär krigföring mot Kina
med palatsrevolution som sista fas.
En rent militär rysk aktion mot
Kina kan doseras efter förhållandenas krav och man bör inte utesluta en sådan aktion även i större
skala.
Om Sovjet skulle välja denna väg
– tiden är knapp – kan det förmodligen inte avvakta den första
kinesiska atomkrevaden, vilken kan
komma att oerhört höja Kinas rang
som kommunismens andra centrum i u-länderna. Sovjet kan inte
tillåta att Kina skapar en andra
Neo-Kominform för de färgade folken, en institution som skulle kunna mobilisera alla rashatskänslor
inte bara gentemot Västvärlden
utan också mot Sovjet. Pekings arbete med en sådan Kominform har
redan påbörjats, Mao Tses agenter
har redan skapat kärnan för Kinakontrollerade fackföreningar, demokratiska kvinnoförbund, demokratiska journalistförbund etc.,
inom ramen av aktionen för den
afro-asiatiska och sydamerikanska
solidaritetsrörelsen där Sovj ets representanter är portförbjudna.
Det är också riskabelt för Sovjet
att i längden tolerera det militära
tomrummet i Kina, dvs. avsaknaden av moderna vapen. Ett sådant
tomrum kan med tiden komma att
uppfyllas genom samverkan med
USA eller Japan eller av kineserna
själva. I satellitpartierna gäller det
som axiom att Sovjet vill ha hela
Kina som en atomfri zon och att
varje ändring därvidlag kan utgöra
casus belli.
Flera andra indicier förefaller att
peka på att man i Moskva övervä-
ger det krigiska alternativet för lö-
sandet av konflikten. Det starkaste
indiciet kan sägas vara Sovjets nuvarande avspänningspolitik mot
Västern som inleddes med avtalet
med de anglosachsiska staterna om
upphörandet med atomexperimenten. Detta avtal vill Sovjet komplettera med andra avtal i avrustningens och den internationella säkerhetens tecken, avtal som skulle
skänka Sovjet säkerhet och »fri
rygg» gentemot Västern. Operation
»Död åt Mao-klicken» innebär flera
risker för en oberäknelig utveckling, och man kan inte utesluta, att
Sovjet blir tvingat att engagera en
betydande del av sina konventionella styrkor och krigsekonomiska
resurser i den. Sovjet kan inte vara
invecklat i ett kallt krig på två
fronter och Moskvas appeasementtoner gentemot Västern är förklarliga.
Att skapa ett politiskt läge, i vii- 307
ket den sovjetryska aggressiviteten
mot den kinesiska partitoppen
skulle kunna förklaras som berättigad, logisk och oumbärlig, är inte
svårt med tanke på kommunismens
politiska arsenal. Och i Sovjet vet
man att segraren alltid har rätt.
Där fruktar man inte världsopinionen eller det faktum att Kina räknar 650 miljoner invånare.
Det andra alternativet för kon·
fliktens utveckling som vi kallar
»det fredliga» måste gå på linjen
att Sovjet svarar på den kinesiska utmaningen med aktivitet på
den världskommunistiska rörelsens
plattform. Huvudstriden måste då
komma att utspelas i u-länderna.
Detta betyder att Sovjet måste
skapa ett nät av agenter och apostlar för den ryska kommunismen
för att kunna konkurrera fram·
gångsrikt med det kinesiska propa·
ganda- och infiltrationsmaskineriet
i dessa länder. Samtidigt blir So·
vjet tvingat att betydligt öka och
effektivisera sin ekonomiska hjälp
till u-länderna för att därigenom
immunisera dem mot Mao-tse·
ismen. Inom ramen av detta alter·
nativ måste man förutsätta, att Sovjet skall fortsätta den politik som
strävar efter diplomatisk isolering
av Kina och att Sovjetblockets ekonomiska hjälp till och militära
samarbete med Kina totalt skall
upphöra.
Att söka en lösning enligt detta
alternativ måste vara en dyrbar sak
för Sovjet, måhända överskridande
landets nuvarande resurser, särskilt
··~
308
mot bakgrunden av Sovjets inre
ekonomiska läge. Under de två senaste åren har allvarliga motgångar
förekommit i realiseringen av Sovjets nuvarande sjuårsplan och för
de två sista åren, 1964 och 1965,
måste en ny, anspråkslösare plan
utarbetas. Sovjets jordbruk kräver
enorma investeringar inom en kort
tidrymd om livsmedelskatastrof
skall undgås under de närmaste
åren. Varken kapital- eller jordbruksinvesteringarna kan göras på
något annat sätt än på rustningarnas bekostnad. Det kan hända, att
Sovjets nuvarande avspänningspolitik gentemot Västern också sammanhänger med det andra alternativet för den sovjet-kinesiska konfliktens lösning. Denna politik innebär en kraftig minskning i rustningstempot på de moderna vapnens område och i rustningskapplöpningen med Västern. Det finns
tecken som tyder på att Sovjet räknar med en energisk offensiv på det
psykologiska planet mot Västern,
en offensiv som inte bara skulle
säkra Sovjets rygg under kommande svåra år i Asien utan också
skapa en goodwill för Sovjet som
en internationell fredsfaktor. En
sådan goodwill borde resultera i ett
ökat ekonomiskt samarbete mellan
öst och Väst på kreditvillkor, vilket
skulle tillförsäkra Sovjet nya tillgångar för avräkningen med Kina
på den fredliga vägen.
Det gemensamma för båda dessa
alternativ är, att båda kan vara
framgångsrika, särskilt med hjälp
från Västsidan, antingen i form av
militär-politisk passivitet eller ekonomiskt stöd. Det finns stora utsikter att den kommande utvecklingen skall leda till ett återupprättande av det sovjetryska partiets
kontroll över Pekings parti. Då
uppstår ett nytt läge, i vilket Sovjet kommer att ha alla möjligheter att konsolidera hela östblockets
ekonomiska och militära resurser
och successivt övergå till en ny fas
av politik ur styrkeposition mot
Västern i en helt annan skala än
som hittills varit möjligt.