Konflikten Sovjet-Kina i en ny fas
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
408
KONFLIKTEN SOVJET-KINA I EN NY FAS
Konflikten Sovjet-Kina har redan
sin i det närmaste tioåriga historia.
Den första grundläggande händelsen för konfliktens utveckling var
Stalins död och likvideringen av
Berija och dennes kader av de förnämsta terrorspecialisterna. Den
kommunistiska partiorganisationen under Stalins tid var av paramilitärt slag, där den inre disciplinen sanktionerades av partipolisen,
vars verksamhetsområde omfattade
kommuniströrelsen i hela världen.
stalin-epigonernas krossande av
denna internationella terrorapparat
förutbestämde utvecklingen av de
inre förhållandena inom kommuniströrelsen i riktning mot en uppmjukning av den inre disciplinen
och större självständighet för de
kommunistiska partierna utanför
järnridån. Samtidigt fick en uppmjukning av det inre terrorsystemet i själva Sovjet en minskning
av det ryska partiets dominans över
partierna inom satellitbältet till
följd. Denna successiva upplösning
av de partiorganisatoriska inre
banden fortskrider alltjämt långsamt inom hela Sovjetblocket och
den del av kommuniströrelsen som
av traditionen från stalin-tiden anAv jur. mag. TADEUSZ NORW/D
ser sig vara underställd Moskvas
kontroll.
Denna upplösningsprocess då det
gäller de inre partibanden omfattade inte Kina. Stalins död hade där
inga följder för partiets inre förhållanden. Det kinesiska partiet
har behållit sin para-militära karaktär och har snarare förstärkt
den genom införandet av folkkommunerna år 1958. Bildlikt talat kan
man säga att Kina med dess satelliter har förblivit den hårda, stalinistiska delen inom hela den världskommunistiska rörelsen, som i ÖV··
rigt mer eller mindre följt Sovjetblocket vad uppmjukningen av partidisciplinen och successiv uppmjukning av Sovjets ledarskap beträffar. Allt detta kan man betrakta som en realpolitisk bakgrund till den sovjet-kinesiska tvisten, en bakgrund som påverkade
utvecklingen av konflikten på det
ideologiska och politiska planet.
Frågan om terrorns betydelse för
kommunismens existens och funktionsduglighet är värd särskild
uppmärksamhet, ty graden av terror inom kommunistorganisationen
bestämmer i högre grad dess ideologi och aktivitet än själva rörelsens teori. Kommunismen är i
grund och botten en militär organisation av civila politiker. Som all
militär organisation kan den inte
existera utan disciplin. Skillnaden
mellan partiet och ett militärt förband består i att den militära disciplinen är legitim och har stöd i
statens lagar, medan partidisciplinen däremot endast har partiorganisationen som maktkälla. Försvagas denna maktkälla, börjar partiet
förlora sin para-militära karaktär
och evoluera i den riktning som vi
brukar benämna demokratisk.
Följderna av likvideringen av
Berijas terrorapparat är kända bå-
de vad inrikesutvecklingen i själva
Sovjet och inom satellitbältet beträffar. På den XX partikongressen
1956 påbörjades den s. k. avstaliniseringen, vilken ifrågasatte dogmen om partiets ofelbarhet och
nedsatte partiets auktoritet. Konsekvenserna på det inrikespolitiska
planet lät inte länge vänta på sig:
det inrikespolitiska klimatet i Sovjet har förändrats betydligt, talrika
uppror och strejker har förekommit alltsedan 1956, vissa blodiga
och organiserade som i Kasakstan
1959 och i östra Ukraina 1962.
Sovjetmänniskornas hållning gentemot makten har förändrats; de
breda lagren har blivit mera motsträviga och partiet har i allt större
utsträckning tvingats räkna med
folkets spontana reaktioner och
med de första tecknen på allmän
opinionsbildning. Inte heller i satellitbältet uteblev avstaliniseringens
409
följder. 1956 kom Poznan, den
oblodiga revolutionen i Polen och
de kända händelserna i Ungern
mot bakgrunden av en ny paroll
som gick ut på att varje land kan
söka sig en egen väg till socialismen. I Sovjet försökte man ersätta de partipolisiära stalinistiska
tvångsinstrumenten med ekonomiska band i syfte att hålla satellitpartierna under sträng kontroll.
Komekon-maskineriet förnyades
1957 och fungerade effektivt under
några år till den tidpunkt då auktoriteten hos Moskvas ledarskap
försvagats genom tvisten med Kina
i en sådan grad att det blev möjligt
för vissa satellitstater att göra försök att befria sig från Komekons
band som t. ex. Albanien och senare
Rumänien.
För att bättre förstå vad som
hände inom kommunistblocket efter Berija-apparatens likvidering
bör man hålla i minnet vissa fakta,
exempelvis att Stalin inte kunde
tvinga Tito på knä 1948, huvudsakligen därför att Tito aldrig tillät
den moskvastyrda internationella
partipolisen att sätta sin fot på
jugoslavisk mark. Tolv år senare
stod Sovjets parti av samma skäl
maktlöst inför Enver Hodja. 1956
tvingades Sovjet att använda militära medel i Ungern för att tillförsäkra sig det ungerska partiets lydnad. Orsaken var att Sovjet då saknade de gamla beprövade medel
som Berijas terrorapparat förfogade över. Med hänsyn till det ovan
sagda kan man förstå, hur de rea- 410
listiska kinesiska kommunistledarna ser på utvecklingen inom sovjetblocket och hur betänksamt de
måste vara inställda då det gäller
hela kommuniströrelsens framtid.
I Mao Tses ögon har Moskvas centrum förlorat de maktmedel som
utgjorde grundvalen för dess ledarskap inom rörelsen. Moskva kan ge
order – men bakom dem står inga
sanktioner. Moskva bär skulden till
att rörelsen håller på att förlora sin
para-militära karaktär. Ett revolutionärt parti utan sådana organisationsegenskaper duger inte till
att realisera kommunismens mål,
världsrevolutionen. Sintsatsen måste bli, att Kina och dess parti, som
bibehållit ett oförsvagat partimaskineri av den klassiska stalinistiska typen, som förfogar över den
absoluta terrorns apparat och som
kontrollerar mer än hälften av partilegitimationerna inom rörelsen,
har både chans och plikt att överta
ledarskapet inom rörelsen från
Sovjet. Med andra ord: Mao Tse vill
rädda den del av världskommunismens effektiva revolutionära maskineri som räddas kan.
I Kina förstår man, att det för
Sovjet inte finns någon återvändo
till kommunismens klassiska organisationsformer. För att återfå
makten över de andra partierna i
världen, skulle Sovjet vara tvingat
att återuppbygga en inrikes terrorapparat av Berija-typ i det egna
landet. Detta är otänkbart av
många skäl: det skulle innebära
risk för svåra komplikationer på
det inrikespolitiska planet i det nu
rådande politiska klimatet och det
skulle omöjliggöra en utrikespolitik i koexistensens tecken. En totalitär terrorstat skulle inte kunna
vara partner åt Västern i alla slags
avrustningsfrågor tillhörande atomåldern och skulle inte heller kunna
vara partner i ekonomiska uppgörelser. Den långt framskridna industrialiseringen i Sovjet har parallellt med jordbrukets förfall visat,
att kommunistsystemet i dess nuvarande form inte längre är bärkraftigt och att man, för att rädda
det, måste söka sig vägar mot en
annan modell. Den inom sovjetekonomien nära förestående evolutionen mot en annan typ av kommunistiskt system, mer eller mindre
liknande det jugoslaviska, kan
knappast äga rum utan medverkan
från de högt industrialiserade västmakternas sida i stor skala. Allt
detta måste vara tillräckligt för
Mao för att få honom att handla
realistiskt och helt enkelt avskriva
Moskva som faktor i världskommunismens ledning. Tydligen har
han redan bestämt sig för att bortoperera den del av kommuniströrelsen, som smittats med den
kapitalistiska kräftsjukan från den
ännu friska delen av rörelsen med
Peking som centrum.
För att återgå till den sovjetkinesiska konfliktens senaste skeenden är det, mot bakgrunden av
det ovan sagda, lätt att märka, att
det är den kinesiska sidan som alltmera hårdnar och som allt tydligare eftersträvar en brytning (bortoperering) men bara ”de facto”.
Dock berörs ej alla dessa realpolitiska maktproblem inom själva
kommuniströrelsen öppet i polemiken mellan Sovjet och Kina. Man
opererar i debatten med ideologiska
argument, men det är de partipolitiska realiteterna som ligger till
grund för den ideologiska debatt,
som pågår inför hela världens ögon.
Redan nu kan man konstatera, att
det kinesiska partiet utgått som
segrare i den teoretiska debatten
och att större delen av den ledande
kadern inom världens 91 partier
delar de kinesiska synpunkterna på
den sovjetryska revisionismen, mätt
med renläriga marxistisk-leninistiska mått. Om dessa Kina-anhängare hyser några tvivel om på vilken
sida de skall ställa sig i konflikten,
så berör dessa tvivel frågan om den
kinesiska världsrevolutionära basens svaghet i jämförelse med den
sovjetryska i ekonomiskt och militärt avseende. De är medvetna om
att valet av den kinesiska sidan
kommer att beröva dem det stöd,
som sovjetpartiet kan lämna dem.
Det börjar nu vara tydligt att
sovjetpartiet från början negligerade den kinesiska fronden och
underskattade dess fanatism och
möjligheter att handla. Sovjet hoppades uppenbarligen att uppnå en
kompromiss med Kina med hjälp
av ekonomisk utpressning och partidiplomatisk inringning, d. v. s.
isolering från andra partier i världen. Denna Moskvas politik har
411
misslyckats. Efter sommaren 1963,
då första steget till brytningen de
facto ägde rum mellan det sovjetryska och det kinesiska partiet, har
Moskva överraskats av ett farligt
läge. Kineserna började bygga upp
en egen internationell kommunistorganisation av Kommintern-typ,
d. v. s. para-militär typ. Sovjetpressen har flera gånger anklagat
de kinesiska ledarna för denna aktivitet och varnat dem för dess följder. Samtidigt började kineserna
en intensiv propagandaaktion, särskilt i Asien, Afrika och Sydamerika, i vilken Sovjet framställdes
som en europeisk kolonialmakt och
som ett med den vita rasens imperium. I propagandan ifrågasatte
man vidare – med stor framgång – Sovjets rätt att uppträda
som asiatisk stormakt: Sovjet har
inte inbjudits till den afro-asiatiska
solidaritetskonferens (Bandung II)
som skall äga rum 1965. Sedan
flera månader råder öppna slitningar och tydlig kamp mellan infiltrationstentaklerna, fjärrstyrda
från Moskva och Peking, i Asien,
Afrika och Sydamerika. I den sistnämnda världsdelen har kineserna
den senaste tiden fått ett klart övertag. Den kinesiska partiorganisationen har redan visat sig överlägsen
den nuvarande sovjetiska partiorganisationen i infiltrationsländerna. Detta måste vara ett i högsta
grad oroande moment för Moskva.
Tydligen är man där alltmera medveten om det brådskande behovet av
att konsolidera den del av kommu- 412
niströrelsen, som ännu teoretiskt
lyder under Moskva och av återinförande av ett disciplinförhållande på det internationella partiplanet. Sovjetpartiet känner sig nu
med andra ord tvingat att återupprätta sin egen ”Komintern” som
svar på den kinesiska International, som håller på att uppstå. Skulle detta ej lyckas, står Sovjet inför
perspektivet att helt och hållet förlora sitt ledarskap inom kommuniströrelsen till Peking.
Det är klart att Moskva för sina
konsolideringsåtgärder inom sin inflytelsesfär på partiplanet behöver
en officiell brytning med Kina och
ett högtidligt fördömande av Mao
Tse som kättare. Konsolideringen
måste ske under krav på mobilisering av alla ideologiska och partipolitiska krafter mot den fara, som
börjar hota från kättarens sida. Ett
sådant fördömande kan inom kommunistvärlden äga rum endast på
ett sätt: genom beslut av en världskommunistisk kongress, sammankallad enligt hittills tillämpade seder och bruk. Innan detta fördö-
mande och denna brytning med det
kinesiska äger rum i denna form,
har sovjetpartiet mycket begränsad
manöverfrihet och bundna händer.
Det är därför Sovjet är så angeläget om att få till stånd denna
världskommunistiska kongress till
varje pris och så snabbt som det är
möjligt.
Sammankallandet av kongressen
ligger inte alls i Pekings intresse.
Mao Tse vill vinna tid och det nuvarande förhållandet av halv brytning mellan Peking och Moskva
gynnar bäst hans planer på uppbyggandet av en kraftfull, ny kinesisk International. Han har inte
bråttom med att bli fördömd som
kättare på en världskommunistisk
kongress och utpekad som alla
rättrogna kommunisters fiende.
Han vet, att om Kina blir utpekat
som sådan fiende av Moskva och
Sovjettrogna kommunister kan hela
konflikten rulla över till det rent
statliga planet, där Kina är oerhört
mycket svagare än Sovjet. Maos
vägran att delta i den av Moskva
planerade världskommunistiska
kongressen 1965 och i den förberedande kongressen i december 1964
är logisk. Kineserna ser dessutom
mycket skeptiskt på de partipolitiska frukter, som .Moskva vill
plocka på den kommande kongressen. Denna inställning förefaller
vara berättigad ur många synpunkter.
Visserligen är det alltjämt så, att
majoriteten av partier i världen,
oberoende av storlek och betydelse,
förklarat sig – mest av opportunistiska skäl – stå på Moskvas
sida. Samarbete med det rika och
välorganiserade sovjetpartiet lovar
dem en bättre tillvaro i den revolutionära kampen, dock utan att garantera en snabb, revolutionär seger. Men den kinesiska aktiviteten
underminerar alltmera dessa partiers position gentemot de egna
partimassorna. Ledarna i dessa
partier måste välja- och göra det
fort. Det är bråttom. Rent kaos
härskar inom flertalet små partier
i de underutvecklade länderna och
resulterar alltmera i splittring av
dessa partier i två: det pro-kinesiska och det pro-sovjetryska.
~Ioskva har stora svårigheter
med sammankallandet av kongressen i sitt eget läger. Denna kongress
ligger i själva sovjetpartiets intresse men inte i de andra prosovjetinställda partiernas intresse.
Dessa partier har efter 1956 fått en
relativt stor självständighetsmarginaL Ledarna i dessa partier är medvetna om att följden av kongressen
måste bli skapandet av en ny organisation av Komintern-typ med
centrum i Moskva och återupprättande av internationell partidisciplin under Moskvas ledarskap. Detta
betyder för alla pro-sovjetiska partier en minskning av självständigheten, något som endast få kommunistledare kan önska sig. I nuvarande läge har Moskva otillräckliga
maktmedel för att tvinga dessa ledare till att entydigt uttala sig för
deltagande i kongressen. Mycket
tyder på att Sovjet kommer att forcera sammankallandet av kongressen genom ökad press på världens
partier med alla tillgängliga medel,
ty det är ytterst viktiga saker som
står på spel. Hittills har Moskvas
taktik varit att bekämpa klyvning
av världens partier. Under den senaste tiden har emellertid denna
taktik ändrats. Många tecken tyder
på att Sovjet går med på en splittring tvärsigenom alla partier och
413
vill ha de pro-ryska fraktionerna
under sin kontroll.
Enligt Pravda av den l O augusti
har Moskva bestämt sig för en ”två-
stegs”-världskongress med den
första, förberedande kongressen
den 15 december 1964, till vilken
de 25 partier kallats som deltog i
redigeringen av kommuniströrelsens stora deklaration 1960 och
med den andra egentliga kongressen sommaren 1965. Bland dessa
partier befann sig också Kinas och
sådana partier, som anses vara
Pekings satelliter, (Albanien, Nordvietnam, Nordkorea, Japan och
Indonesien). Dessa länders partier
har redan vägrat delta i den förberedande kongressen. Vid den tidpunkt då denna artikel skrives, har
endast nio partier givit jakande
svar på inbjudan till denna kongress. De definitiva svaren från de
återstående nio partierna är ännu
inte klara. Även i gynnsammaste
fall kan man ifrågasätta kongressens representationsvärde. Dessutom ifrågasätter kineserna Sovjets
rätt att sammankalla kongressen.
I de tolv kommuniststaternas deklaration av 1957 bestämdes det, att
Sovjet har rätt att sammankalla en
världskongress efter konsulterande
av andra partier. Nu tolkar Peking
denna bestämmelse på så sätt, att
alla partier skall konsulteras innan
kongressen kan sammankallas. Kineserna påstår med andra ord, att
varje parti har vetorätt ifråga om
kongressens sammankallande.
Av den ovannämnda artikeln i
414
Pravda framgår också, att Moskva
nu hellre vill ha en pro-rysk fraktion på klar ideologisk grund i
varje parti i världen än att tolerera
det nuvarande läget, då det kinesiska inflytandet överväger i många
partiledningar. ”Att inte alla inbjudna partier kommer att infinna
sig i tid, bör inte störa den förberedande kongressens arbete”, heter
det i artikeln. Och senare: ”Varje
parti skall självt bestämma om det
önskar delta i denna kongress eller
ej.” ”l\!Ian måste räkna med att inte
alla inbjudna delegationer kommer
i god tid före den 15/12 till Moskva
och att inte alla blir representerade
samtidigt”, heter det. Dessa formuleringar vittnar om att Moskva räknar med läget att det på denna förberedande kongress kommer repre..:
sentanter av olika rang och att
många delegationer kan bli mindre
representativa, d. v. s. bestå endast
av obetydliga ledare i de pro-ryska
fraktionerna i de splittrade partierna inom rörelsen. Man kan ställa frågan: om denna förberedande
kongress kommer att bli så pass
tvivelaktig ur representativ synpunkt, vad kan man då vänta sig
av den egentliga kongressen sommaren 1965?
I Pravda förnekar man att kongressens mål är brytning med Kina
och fördömande av Mao-Tse-ismen.
:t\Ien det finns i hela kommuniströrelsen inte en enda själ som tror
på detta. Och i nuvarande läge
finns det ingen chans till att kongressen kan resultera i ett enande
av kommuniströrelsen. Detta har
uttalats på mycket fränt och tydligt
sätt av kineserna, då de vägrade att
komma till kongressen. Men av
prestigeskäl kan Moskva inte ändra
kongressplanerna, även om denna
endast kommer att resultera i ett
yttre sken av den världskommunistiska rörelsens beslut om brytning
med det kinesiska partiet och med
Mao Tse-ismen som doktrin.
Kinesernas vägran att delta i
kongressen bör tolkas som en milstolpe i den sovjet-kinesiska konfliktens övergång i en andra fas.
I kommuniströrelsens övre skikt
talar man numera öppet om att
krig pågår mellan Sovjet och Kina
sedan flera månader, om än så
länge på partiplanet. Men man bör
inte glömma, att detta är det vä-
sentligaste för kommunisterna. En
väpnad konflikt betraktas i dessa
kretsar som en högre grad av intensifiering av partikonflikten. Gränsförhållandena mellan Sovjet och
Kina har försämrats ytterligare under de senaste månaderna. I den
pågående polemiken anklagar båda
sidor varandra för att utbilda agenter och gerillatrupper för kommande, väpnade handlingar. Enligt trovärdiga rykten är Sovjet i färd med
att bygga ut ett befästningssystem
på vissa avsnitt av den kinesiska
gränsen. På båda sidor av gränsen
pågår insmuggling av propagandalitteratur, intensiv spionverksamhet och flyktingtrafik; skottväxling
förekommer allt oftare och den
sovjet-kinesiska gränsen blir mer
och mer lik en det kalla krigets
front. Inom större delen av den
kommunistiska rörelsens elit döljer man inte uppfattningen, att den
nuvarande utvecklingen kan leda
till en övergång av konflikten i
krig. Visserligen måste man då förstå termen krig på samma sätt som
moderna kommunister. Innan möjligheter till väpnade handlingar
föreligger, måste båda sidor förbereda de politiska utgångsbaserna,
vilket är mera komplicerat än att
intensifiera skottlossningen.
Militära experter i västeuropeiska
staber avvisade ännu för ett år sedan möjligheten av ett sovjet-kinesiskt krig (även enligt den revolutionära krigföringens regler) som
nonsens. Nu har många av dessa
experter ändrat åsikt och flera spekulationer görs om hur en sådan
uppgörelse kan komma att utveckla
sig i framtiden. Det förefaller uppenbart, att Sovjet har starka skäl
för att med maktmedel förebygga
den farliga utveckling som håller
på att ske: l) den nya kinesiska
International som håller på att byggas upp hotar att starkt begränsa
Sovjets inflytande i alla världens
partier. 2) Den rasbetonade kommunismen i Pekingpropagandans
version hotar Sovjets herravälde i
Asien. 3) Det kinesiska påståendet
att Sovjet är en vit kolonialmakt
underminerar Sovjets kontroll över
satellitbältet. 4) Sovjetpartiet kan
inte avstå från sin ledarställning
inom världskommunismen till Pekings förmån och försona sig med
415
positionen av ett vanligt parti inom
rörelsen. 5) Sovjet kan ej acceptera
Mao Tse-ismen under sovjetekonomiens nu pågående utveckling i
riktning mot den jugoslaviska modellen och vill inte utnämnas till
förrädare av de kommunistiska
idealen av Peking. 6) Kanske det
viktigaste skälet: Sovjet kan ej tilllåta, att Kina får ett eget, operativt
atomvapen mot bakgrunden av dagens verklighet. I detta fall sammanfaller Sovjets intressen med
USA:s.
Alla dessa politiska skäl kan tillsammans komma att utgöra ett
underlag för den sovjetryska stabens planer på att med maktmedel
skapa sig kontroll över det kinesiska partiet. Man får inte glömma,
att fienden för Sovjet inte är den
kinesiska staten, folket eller armen
utan den kinesiska partiledningen.
Väpnade handlingar behöver inte
riktas mot stormakten Kina som
sådan utan direkt mot dess ledare.
Av de spekulationer, som görs
kring denna fråga bland militära
specialister i östblocket och delvis
i Västern, betraktas förverkligandet
av en flera år gammal rysk plan,
enligt vilken Sovjet skulle skaffa
sig politisk och militär kontroll
över norra delen av det industrialiserade Kina, d. v. s. Mandsjuriet och
Peking som mest sannolikt. Ett så-
dant händelseförlopp betraktas som
militärt möjligt utan någon officiell
krigsförklaring, särskilt i den sovjetryska atombombens skugga. Men
något atomkrig skulle inte behövas.
416
Snarare kan man tänka sig sovjetkontrollerade väpnade styrkor i
Mandsjuriet såsom något slags ”frivilliga” eller ”kinesiska revolutionärer”, vilka med gerillametoder
ger stöd åt en ny kinesisk partiledning, som är oppositionellt inställd
till den nuvarande ledningen med
Mao i spetsen. Då en annan kinesisk partiledning uppstår i Mandsjuriet och en ny regering bildas,
skulle man kunna övergå till
ett rutinmässigt befrielsekrig mot
”Mao T ses klick”, betecknad som
folkfiender och folkförrädare av
den världskommunistiska kongress,
som skall sammankomma 1965.
Mao Tses partiapparat och militära styrka, berövad större delen av
den tunga industrien i Mandsjuriet
och nedtvingad till södra Kina med
dess utpräglade jordbrukskaraktär,
skulle inte ha några större chanser
att länge hålla sig vid makten. Lä-
get för Mao Tses maktposition kan
bli än sämre, om Kina dessförinnan
hinner engagera sig militärt i ett
krig av Korea-typ mot USA på den
indonesiska halvön. Kina har varken ekonomisk eller militär styrka
av den storlek, som tillåter krigföring på två fronter.
Alla dessa spekulationer är endast delvis byggda på fantasi och
önsketänkande. Den hittillsvarande
utvecklingen av konflikten SovjetKina har i verkligheten på många
håll överskridit den tillåtna marginalen för politisk fantasi. I nuvarande läge bör man ej utesluta
överraskningar av de mest skiftande slag.
KONFLIKTEN SOVJET-KINA I EN NY FAS
Konflikten Sovjet-Kina har redan
sin i det närmaste tioåriga historia.
Den första grundläggande händelsen för konfliktens utveckling var
Stalins död och likvideringen av
Berija och dennes kader av de förnämsta terrorspecialisterna. Den
kommunistiska partiorganisationen under Stalins tid var av paramilitärt slag, där den inre disciplinen sanktionerades av partipolisen,
vars verksamhetsområde omfattade
kommuniströrelsen i hela världen.
stalin-epigonernas krossande av
denna internationella terrorapparat
förutbestämde utvecklingen av de
inre förhållandena inom kommuniströrelsen i riktning mot en uppmjukning av den inre disciplinen
och större självständighet för de
kommunistiska partierna utanför
järnridån. Samtidigt fick en uppmjukning av det inre terrorsystemet i själva Sovjet en minskning
av det ryska partiets dominans över
partierna inom satellitbältet till
följd. Denna successiva upplösning
av de partiorganisatoriska inre
banden fortskrider alltjämt långsamt inom hela Sovjetblocket och
den del av kommuniströrelsen som
av traditionen från stalin-tiden anAv jur. mag. TADEUSZ NORW/D
ser sig vara underställd Moskvas
kontroll.
Denna upplösningsprocess då det
gäller de inre partibanden omfattade inte Kina. Stalins död hade där
inga följder för partiets inre förhållanden. Det kinesiska partiet
har behållit sin para-militära karaktär och har snarare förstärkt
den genom införandet av folkkommunerna år 1958. Bildlikt talat kan
man säga att Kina med dess satelliter har förblivit den hårda, stalinistiska delen inom hela den världskommunistiska rörelsen, som i ÖV··
rigt mer eller mindre följt Sovjetblocket vad uppmjukningen av partidisciplinen och successiv uppmjukning av Sovjets ledarskap beträffar. Allt detta kan man betrakta som en realpolitisk bakgrund till den sovjet-kinesiska tvisten, en bakgrund som påverkade
utvecklingen av konflikten på det
ideologiska och politiska planet.
Frågan om terrorns betydelse för
kommunismens existens och funktionsduglighet är värd särskild
uppmärksamhet, ty graden av terror inom kommunistorganisationen
bestämmer i högre grad dess ideologi och aktivitet än själva rörelsens teori. Kommunismen är i
grund och botten en militär organisation av civila politiker. Som all
militär organisation kan den inte
existera utan disciplin. Skillnaden
mellan partiet och ett militärt förband består i att den militära disciplinen är legitim och har stöd i
statens lagar, medan partidisciplinen däremot endast har partiorganisationen som maktkälla. Försvagas denna maktkälla, börjar partiet
förlora sin para-militära karaktär
och evoluera i den riktning som vi
brukar benämna demokratisk.
Följderna av likvideringen av
Berijas terrorapparat är kända bå-
de vad inrikesutvecklingen i själva
Sovjet och inom satellitbältet beträffar. På den XX partikongressen
1956 påbörjades den s. k. avstaliniseringen, vilken ifrågasatte dogmen om partiets ofelbarhet och
nedsatte partiets auktoritet. Konsekvenserna på det inrikespolitiska
planet lät inte länge vänta på sig:
det inrikespolitiska klimatet i Sovjet har förändrats betydligt, talrika
uppror och strejker har förekommit alltsedan 1956, vissa blodiga
och organiserade som i Kasakstan
1959 och i östra Ukraina 1962.
Sovjetmänniskornas hållning gentemot makten har förändrats; de
breda lagren har blivit mera motsträviga och partiet har i allt större
utsträckning tvingats räkna med
folkets spontana reaktioner och
med de första tecknen på allmän
opinionsbildning. Inte heller i satellitbältet uteblev avstaliniseringens
409
följder. 1956 kom Poznan, den
oblodiga revolutionen i Polen och
de kända händelserna i Ungern
mot bakgrunden av en ny paroll
som gick ut på att varje land kan
söka sig en egen väg till socialismen. I Sovjet försökte man ersätta de partipolisiära stalinistiska
tvångsinstrumenten med ekonomiska band i syfte att hålla satellitpartierna under sträng kontroll.
Komekon-maskineriet förnyades
1957 och fungerade effektivt under
några år till den tidpunkt då auktoriteten hos Moskvas ledarskap
försvagats genom tvisten med Kina
i en sådan grad att det blev möjligt
för vissa satellitstater att göra försök att befria sig från Komekons
band som t. ex. Albanien och senare
Rumänien.
För att bättre förstå vad som
hände inom kommunistblocket efter Berija-apparatens likvidering
bör man hålla i minnet vissa fakta,
exempelvis att Stalin inte kunde
tvinga Tito på knä 1948, huvudsakligen därför att Tito aldrig tillät
den moskvastyrda internationella
partipolisen att sätta sin fot på
jugoslavisk mark. Tolv år senare
stod Sovjets parti av samma skäl
maktlöst inför Enver Hodja. 1956
tvingades Sovjet att använda militära medel i Ungern för att tillförsäkra sig det ungerska partiets lydnad. Orsaken var att Sovjet då saknade de gamla beprövade medel
som Berijas terrorapparat förfogade över. Med hänsyn till det ovan
sagda kan man förstå, hur de rea- 410
listiska kinesiska kommunistledarna ser på utvecklingen inom sovjetblocket och hur betänksamt de
måste vara inställda då det gäller
hela kommuniströrelsens framtid.
I Mao Tses ögon har Moskvas centrum förlorat de maktmedel som
utgjorde grundvalen för dess ledarskap inom rörelsen. Moskva kan ge
order – men bakom dem står inga
sanktioner. Moskva bär skulden till
att rörelsen håller på att förlora sin
para-militära karaktär. Ett revolutionärt parti utan sådana organisationsegenskaper duger inte till
att realisera kommunismens mål,
världsrevolutionen. Sintsatsen måste bli, att Kina och dess parti, som
bibehållit ett oförsvagat partimaskineri av den klassiska stalinistiska typen, som förfogar över den
absoluta terrorns apparat och som
kontrollerar mer än hälften av partilegitimationerna inom rörelsen,
har både chans och plikt att överta
ledarskapet inom rörelsen från
Sovjet. Med andra ord: Mao Tse vill
rädda den del av världskommunismens effektiva revolutionära maskineri som räddas kan.
I Kina förstår man, att det för
Sovjet inte finns någon återvändo
till kommunismens klassiska organisationsformer. För att återfå
makten över de andra partierna i
världen, skulle Sovjet vara tvingat
att återuppbygga en inrikes terrorapparat av Berija-typ i det egna
landet. Detta är otänkbart av
många skäl: det skulle innebära
risk för svåra komplikationer på
det inrikespolitiska planet i det nu
rådande politiska klimatet och det
skulle omöjliggöra en utrikespolitik i koexistensens tecken. En totalitär terrorstat skulle inte kunna
vara partner åt Västern i alla slags
avrustningsfrågor tillhörande atomåldern och skulle inte heller kunna
vara partner i ekonomiska uppgörelser. Den långt framskridna industrialiseringen i Sovjet har parallellt med jordbrukets förfall visat,
att kommunistsystemet i dess nuvarande form inte längre är bärkraftigt och att man, för att rädda
det, måste söka sig vägar mot en
annan modell. Den inom sovjetekonomien nära förestående evolutionen mot en annan typ av kommunistiskt system, mer eller mindre
liknande det jugoslaviska, kan
knappast äga rum utan medverkan
från de högt industrialiserade västmakternas sida i stor skala. Allt
detta måste vara tillräckligt för
Mao för att få honom att handla
realistiskt och helt enkelt avskriva
Moskva som faktor i världskommunismens ledning. Tydligen har
han redan bestämt sig för att bortoperera den del av kommuniströrelsen, som smittats med den
kapitalistiska kräftsjukan från den
ännu friska delen av rörelsen med
Peking som centrum.
För att återgå till den sovjetkinesiska konfliktens senaste skeenden är det, mot bakgrunden av
det ovan sagda, lätt att märka, att
det är den kinesiska sidan som alltmera hårdnar och som allt tydligare eftersträvar en brytning (bortoperering) men bara ”de facto”.
Dock berörs ej alla dessa realpolitiska maktproblem inom själva
kommuniströrelsen öppet i polemiken mellan Sovjet och Kina. Man
opererar i debatten med ideologiska
argument, men det är de partipolitiska realiteterna som ligger till
grund för den ideologiska debatt,
som pågår inför hela världens ögon.
Redan nu kan man konstatera, att
det kinesiska partiet utgått som
segrare i den teoretiska debatten
och att större delen av den ledande
kadern inom världens 91 partier
delar de kinesiska synpunkterna på
den sovjetryska revisionismen, mätt
med renläriga marxistisk-leninistiska mått. Om dessa Kina-anhängare hyser några tvivel om på vilken
sida de skall ställa sig i konflikten,
så berör dessa tvivel frågan om den
kinesiska världsrevolutionära basens svaghet i jämförelse med den
sovjetryska i ekonomiskt och militärt avseende. De är medvetna om
att valet av den kinesiska sidan
kommer att beröva dem det stöd,
som sovjetpartiet kan lämna dem.
Det börjar nu vara tydligt att
sovjetpartiet från början negligerade den kinesiska fronden och
underskattade dess fanatism och
möjligheter att handla. Sovjet hoppades uppenbarligen att uppnå en
kompromiss med Kina med hjälp
av ekonomisk utpressning och partidiplomatisk inringning, d. v. s.
isolering från andra partier i världen. Denna Moskvas politik har
411
misslyckats. Efter sommaren 1963,
då första steget till brytningen de
facto ägde rum mellan det sovjetryska och det kinesiska partiet, har
Moskva överraskats av ett farligt
läge. Kineserna började bygga upp
en egen internationell kommunistorganisation av Kommintern-typ,
d. v. s. para-militär typ. Sovjetpressen har flera gånger anklagat
de kinesiska ledarna för denna aktivitet och varnat dem för dess följder. Samtidigt började kineserna
en intensiv propagandaaktion, särskilt i Asien, Afrika och Sydamerika, i vilken Sovjet framställdes
som en europeisk kolonialmakt och
som ett med den vita rasens imperium. I propagandan ifrågasatte
man vidare – med stor framgång – Sovjets rätt att uppträda
som asiatisk stormakt: Sovjet har
inte inbjudits till den afro-asiatiska
solidaritetskonferens (Bandung II)
som skall äga rum 1965. Sedan
flera månader råder öppna slitningar och tydlig kamp mellan infiltrationstentaklerna, fjärrstyrda
från Moskva och Peking, i Asien,
Afrika och Sydamerika. I den sistnämnda världsdelen har kineserna
den senaste tiden fått ett klart övertag. Den kinesiska partiorganisationen har redan visat sig överlägsen
den nuvarande sovjetiska partiorganisationen i infiltrationsländerna. Detta måste vara ett i högsta
grad oroande moment för Moskva.
Tydligen är man där alltmera medveten om det brådskande behovet av
att konsolidera den del av kommu- 412
niströrelsen, som ännu teoretiskt
lyder under Moskva och av återinförande av ett disciplinförhållande på det internationella partiplanet. Sovjetpartiet känner sig nu
med andra ord tvingat att återupprätta sin egen ”Komintern” som
svar på den kinesiska International, som håller på att uppstå. Skulle detta ej lyckas, står Sovjet inför
perspektivet att helt och hållet förlora sitt ledarskap inom kommuniströrelsen till Peking.
Det är klart att Moskva för sina
konsolideringsåtgärder inom sin inflytelsesfär på partiplanet behöver
en officiell brytning med Kina och
ett högtidligt fördömande av Mao
Tse som kättare. Konsolideringen
måste ske under krav på mobilisering av alla ideologiska och partipolitiska krafter mot den fara, som
börjar hota från kättarens sida. Ett
sådant fördömande kan inom kommunistvärlden äga rum endast på
ett sätt: genom beslut av en världskommunistisk kongress, sammankallad enligt hittills tillämpade seder och bruk. Innan detta fördö-
mande och denna brytning med det
kinesiska äger rum i denna form,
har sovjetpartiet mycket begränsad
manöverfrihet och bundna händer.
Det är därför Sovjet är så angeläget om att få till stånd denna
världskommunistiska kongress till
varje pris och så snabbt som det är
möjligt.
Sammankallandet av kongressen
ligger inte alls i Pekings intresse.
Mao Tse vill vinna tid och det nuvarande förhållandet av halv brytning mellan Peking och Moskva
gynnar bäst hans planer på uppbyggandet av en kraftfull, ny kinesisk International. Han har inte
bråttom med att bli fördömd som
kättare på en världskommunistisk
kongress och utpekad som alla
rättrogna kommunisters fiende.
Han vet, att om Kina blir utpekat
som sådan fiende av Moskva och
Sovjettrogna kommunister kan hela
konflikten rulla över till det rent
statliga planet, där Kina är oerhört
mycket svagare än Sovjet. Maos
vägran att delta i den av Moskva
planerade världskommunistiska
kongressen 1965 och i den förberedande kongressen i december 1964
är logisk. Kineserna ser dessutom
mycket skeptiskt på de partipolitiska frukter, som .Moskva vill
plocka på den kommande kongressen. Denna inställning förefaller
vara berättigad ur många synpunkter.
Visserligen är det alltjämt så, att
majoriteten av partier i världen,
oberoende av storlek och betydelse,
förklarat sig – mest av opportunistiska skäl – stå på Moskvas
sida. Samarbete med det rika och
välorganiserade sovjetpartiet lovar
dem en bättre tillvaro i den revolutionära kampen, dock utan att garantera en snabb, revolutionär seger. Men den kinesiska aktiviteten
underminerar alltmera dessa partiers position gentemot de egna
partimassorna. Ledarna i dessa
partier måste välja- och göra det
fort. Det är bråttom. Rent kaos
härskar inom flertalet små partier
i de underutvecklade länderna och
resulterar alltmera i splittring av
dessa partier i två: det pro-kinesiska och det pro-sovjetryska.
~Ioskva har stora svårigheter
med sammankallandet av kongressen i sitt eget läger. Denna kongress
ligger i själva sovjetpartiets intresse men inte i de andra prosovjetinställda partiernas intresse.
Dessa partier har efter 1956 fått en
relativt stor självständighetsmarginaL Ledarna i dessa partier är medvetna om att följden av kongressen
måste bli skapandet av en ny organisation av Komintern-typ med
centrum i Moskva och återupprättande av internationell partidisciplin under Moskvas ledarskap. Detta
betyder för alla pro-sovjetiska partier en minskning av självständigheten, något som endast få kommunistledare kan önska sig. I nuvarande läge har Moskva otillräckliga
maktmedel för att tvinga dessa ledare till att entydigt uttala sig för
deltagande i kongressen. Mycket
tyder på att Sovjet kommer att forcera sammankallandet av kongressen genom ökad press på världens
partier med alla tillgängliga medel,
ty det är ytterst viktiga saker som
står på spel. Hittills har Moskvas
taktik varit att bekämpa klyvning
av världens partier. Under den senaste tiden har emellertid denna
taktik ändrats. Många tecken tyder
på att Sovjet går med på en splittring tvärsigenom alla partier och
413
vill ha de pro-ryska fraktionerna
under sin kontroll.
Enligt Pravda av den l O augusti
har Moskva bestämt sig för en ”två-
stegs”-världskongress med den
första, förberedande kongressen
den 15 december 1964, till vilken
de 25 partier kallats som deltog i
redigeringen av kommuniströrelsens stora deklaration 1960 och
med den andra egentliga kongressen sommaren 1965. Bland dessa
partier befann sig också Kinas och
sådana partier, som anses vara
Pekings satelliter, (Albanien, Nordvietnam, Nordkorea, Japan och
Indonesien). Dessa länders partier
har redan vägrat delta i den förberedande kongressen. Vid den tidpunkt då denna artikel skrives, har
endast nio partier givit jakande
svar på inbjudan till denna kongress. De definitiva svaren från de
återstående nio partierna är ännu
inte klara. Även i gynnsammaste
fall kan man ifrågasätta kongressens representationsvärde. Dessutom ifrågasätter kineserna Sovjets
rätt att sammankalla kongressen.
I de tolv kommuniststaternas deklaration av 1957 bestämdes det, att
Sovjet har rätt att sammankalla en
världskongress efter konsulterande
av andra partier. Nu tolkar Peking
denna bestämmelse på så sätt, att
alla partier skall konsulteras innan
kongressen kan sammankallas. Kineserna påstår med andra ord, att
varje parti har vetorätt ifråga om
kongressens sammankallande.
Av den ovannämnda artikeln i
414
Pravda framgår också, att Moskva
nu hellre vill ha en pro-rysk fraktion på klar ideologisk grund i
varje parti i världen än att tolerera
det nuvarande läget, då det kinesiska inflytandet överväger i många
partiledningar. ”Att inte alla inbjudna partier kommer att infinna
sig i tid, bör inte störa den förberedande kongressens arbete”, heter
det i artikeln. Och senare: ”Varje
parti skall självt bestämma om det
önskar delta i denna kongress eller
ej.” ”l\!Ian måste räkna med att inte
alla inbjudna delegationer kommer
i god tid före den 15/12 till Moskva
och att inte alla blir representerade
samtidigt”, heter det. Dessa formuleringar vittnar om att Moskva räknar med läget att det på denna förberedande kongress kommer repre..:
sentanter av olika rang och att
många delegationer kan bli mindre
representativa, d. v. s. bestå endast
av obetydliga ledare i de pro-ryska
fraktionerna i de splittrade partierna inom rörelsen. Man kan ställa frågan: om denna förberedande
kongress kommer att bli så pass
tvivelaktig ur representativ synpunkt, vad kan man då vänta sig
av den egentliga kongressen sommaren 1965?
I Pravda förnekar man att kongressens mål är brytning med Kina
och fördömande av Mao-Tse-ismen.
:t\Ien det finns i hela kommuniströrelsen inte en enda själ som tror
på detta. Och i nuvarande läge
finns det ingen chans till att kongressen kan resultera i ett enande
av kommuniströrelsen. Detta har
uttalats på mycket fränt och tydligt
sätt av kineserna, då de vägrade att
komma till kongressen. Men av
prestigeskäl kan Moskva inte ändra
kongressplanerna, även om denna
endast kommer att resultera i ett
yttre sken av den världskommunistiska rörelsens beslut om brytning
med det kinesiska partiet och med
Mao Tse-ismen som doktrin.
Kinesernas vägran att delta i
kongressen bör tolkas som en milstolpe i den sovjet-kinesiska konfliktens övergång i en andra fas.
I kommuniströrelsens övre skikt
talar man numera öppet om att
krig pågår mellan Sovjet och Kina
sedan flera månader, om än så
länge på partiplanet. Men man bör
inte glömma, att detta är det vä-
sentligaste för kommunisterna. En
väpnad konflikt betraktas i dessa
kretsar som en högre grad av intensifiering av partikonflikten. Gränsförhållandena mellan Sovjet och
Kina har försämrats ytterligare under de senaste månaderna. I den
pågående polemiken anklagar båda
sidor varandra för att utbilda agenter och gerillatrupper för kommande, väpnade handlingar. Enligt trovärdiga rykten är Sovjet i färd med
att bygga ut ett befästningssystem
på vissa avsnitt av den kinesiska
gränsen. På båda sidor av gränsen
pågår insmuggling av propagandalitteratur, intensiv spionverksamhet och flyktingtrafik; skottväxling
förekommer allt oftare och den
sovjet-kinesiska gränsen blir mer
och mer lik en det kalla krigets
front. Inom större delen av den
kommunistiska rörelsens elit döljer man inte uppfattningen, att den
nuvarande utvecklingen kan leda
till en övergång av konflikten i
krig. Visserligen måste man då förstå termen krig på samma sätt som
moderna kommunister. Innan möjligheter till väpnade handlingar
föreligger, måste båda sidor förbereda de politiska utgångsbaserna,
vilket är mera komplicerat än att
intensifiera skottlossningen.
Militära experter i västeuropeiska
staber avvisade ännu för ett år sedan möjligheten av ett sovjet-kinesiskt krig (även enligt den revolutionära krigföringens regler) som
nonsens. Nu har många av dessa
experter ändrat åsikt och flera spekulationer görs om hur en sådan
uppgörelse kan komma att utveckla
sig i framtiden. Det förefaller uppenbart, att Sovjet har starka skäl
för att med maktmedel förebygga
den farliga utveckling som håller
på att ske: l) den nya kinesiska
International som håller på att byggas upp hotar att starkt begränsa
Sovjets inflytande i alla världens
partier. 2) Den rasbetonade kommunismen i Pekingpropagandans
version hotar Sovjets herravälde i
Asien. 3) Det kinesiska påståendet
att Sovjet är en vit kolonialmakt
underminerar Sovjets kontroll över
satellitbältet. 4) Sovjetpartiet kan
inte avstå från sin ledarställning
inom världskommunismen till Pekings förmån och försona sig med
415
positionen av ett vanligt parti inom
rörelsen. 5) Sovjet kan ej acceptera
Mao Tse-ismen under sovjetekonomiens nu pågående utveckling i
riktning mot den jugoslaviska modellen och vill inte utnämnas till
förrädare av de kommunistiska
idealen av Peking. 6) Kanske det
viktigaste skälet: Sovjet kan ej tilllåta, att Kina får ett eget, operativt
atomvapen mot bakgrunden av dagens verklighet. I detta fall sammanfaller Sovjets intressen med
USA:s.
Alla dessa politiska skäl kan tillsammans komma att utgöra ett
underlag för den sovjetryska stabens planer på att med maktmedel
skapa sig kontroll över det kinesiska partiet. Man får inte glömma,
att fienden för Sovjet inte är den
kinesiska staten, folket eller armen
utan den kinesiska partiledningen.
Väpnade handlingar behöver inte
riktas mot stormakten Kina som
sådan utan direkt mot dess ledare.
Av de spekulationer, som görs
kring denna fråga bland militära
specialister i östblocket och delvis
i Västern, betraktas förverkligandet
av en flera år gammal rysk plan,
enligt vilken Sovjet skulle skaffa
sig politisk och militär kontroll
över norra delen av det industrialiserade Kina, d. v. s. Mandsjuriet och
Peking som mest sannolikt. Ett så-
dant händelseförlopp betraktas som
militärt möjligt utan någon officiell
krigsförklaring, särskilt i den sovjetryska atombombens skugga. Men
något atomkrig skulle inte behövas.
416
Snarare kan man tänka sig sovjetkontrollerade väpnade styrkor i
Mandsjuriet såsom något slags ”frivilliga” eller ”kinesiska revolutionärer”, vilka med gerillametoder
ger stöd åt en ny kinesisk partiledning, som är oppositionellt inställd
till den nuvarande ledningen med
Mao i spetsen. Då en annan kinesisk partiledning uppstår i Mandsjuriet och en ny regering bildas,
skulle man kunna övergå till
ett rutinmässigt befrielsekrig mot
”Mao T ses klick”, betecknad som
folkfiender och folkförrädare av
den världskommunistiska kongress,
som skall sammankomma 1965.
Mao Tses partiapparat och militära styrka, berövad större delen av
den tunga industrien i Mandsjuriet
och nedtvingad till södra Kina med
dess utpräglade jordbrukskaraktär,
skulle inte ha några större chanser
att länge hålla sig vid makten. Lä-
get för Mao Tses maktposition kan
bli än sämre, om Kina dessförinnan
hinner engagera sig militärt i ett
krig av Korea-typ mot USA på den
indonesiska halvön. Kina har varken ekonomisk eller militär styrka
av den storlek, som tillåter krigföring på två fronter.
Alla dessa spekulationer är endast delvis byggda på fantasi och
önsketänkande. Den hittillsvarande
utvecklingen av konflikten SovjetKina har i verkligheten på många
håll överskridit den tillåtna marginalen för politisk fantasi. I nuvarande läge bör man ej utesluta
överraskningar av de mest skiftande slag.