Print Friendly

Kompromiss i försvarsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOMPROMISS I FÖRSVARSFRÅGAN
DEN SEGSLITNA frågan om det svenska försvarets utformning och inriktning tycks – åtminstone för de
tre närmaste åren- nu ha nått sin
lösning. Den kompromiss om försvaret, som träffats mellan regeringen och de tre borgerliga partiledarna, bör hälsas med tillfredsställelse av alla nationellt sinnade
medborgare. Det är glädjande att
försvarsfrågan kunnat hållas ovanför partierna och räddats undan
den politiska valstrid, som av allt
att döma bryter ut redan i vår. Det
kortsiktiga provisoriet har ersatts
av en överenskommelse på längre
sikt; det betyder att den militära
ledningen får arbetsro och kan planera för den närmaste framtiden.
Tillfredsställelsen över att beslutet äntligen fattats kan dock inte
undanskymma besvikelsen över att
det inte lyckats att samla partierna
kring överbefälhavarens linje. Den
överenskommelse som träffats innehär i stort sett en uppslutning kring
alternativet Adam, dvs. en kostnadsram begränsad till 95 % av
överbefälhavarens förslag år 1954.
Alternativet betyder bl. a. följande.
Inom armen reduceras antalet fältbrigader med cirka 15 % i förhållande till nuvarande organisation,
medan lokalförsvarsorganisationen
minskas med cirka 10 %. Inom marinen reduceras flottans förband efter hand med något över 50 %, och
antalet kustartilleribatterier minskas med cirka 30 % i förhållande
till nuläget. Inom flygvapnet minskas antalet jaktdivisioner med cirka
15 %. Antalet flygplan måste reduceras med cirka 25 % i förhållande
iill nuvarande organisation. Det är
möjligt att organisationsminskningarna kommer att läggas något olika
mot överbefälhavarens förslag, men
följden blir i så fall att vad den ena
försvarsgrenen vinner, kommer den
andra att förlora i motsvarande
grad. Den allvarligaste bristen är
dock, att den för vårt försvars effektivitet oundgängligen nödvändiga
anskaffningen av atomvapen åter
skjutits på framtiden.
Kompromissens linje ligger inte
så lågt som pessimisterna räknat
med, men ändå ligger den väsentligt
under överbefälhavarens minimiförslag för det försvar som vår alliansfria politik kräver. Vi gläder
oss med rätta över vår höga levnadsstandard, över våra naturrikedomar och goda yttre konjunkturer.
Men vi anser oss inte ha råd att betala kostnaderna för ett försvar till- 62
räckligt starkt för att kunna fylla
den målsättning som 1948 års riksdag uppställde: att ingen del av landet skulle behöva uppgivas utan
segt motstånd i olika former. Det är
beklagligt att det svenska folket
som månar sig så mycket om den
inre tryggheten inte vill offra mera
på den yttre trygghet som är själva
förutsättningen för att folkhemmet
Sverige skall kunna bestå.
Det är ovedersägligt att regeringspartiet gått långt över sina preliminära bud för att söka nå en uppgö-
relse i försvarsfrågan. Under det
politiska året 1958 kommer man sä-
kerligen ofta att få höra att det var
socialdemokraterna som genom sin
offervilja lyfte försvaret ovanför
den partipolitiska striden. Det bör
då klart sägas ifrån att det är regeringen som ensam bär ansvaret för
förhalningspolitiken när det gällt
att ta ställning till överbefälhavarens förslag av år 1954. De förflutna
årens försvarspropositioner har alla
präglats av knappa provisorielösningar. Det var dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson, som genomförde det politiska konststycket
att samtidigt sitta som ordförande
i den arbetande försvarsberedningen
och genomdriva repetitionsövningarnas inställande hösten 1955. Som
ett bevis på försvarsministerns
egendomliga passivitet kan anföras
att hösten 1956 – under Ungernoch Suezkrisens dagar – såg sig
beredningens ledamöter tvungna att
i riksdagen efterhöra, huruvida
försvarsministern avsåg att fortsätta beredningens arbete. Och som
sista ämbetsåtgärd som försvarsminister gav Torsten Nilsson i uppdrag åt överbefälhavaren att – med
tre års eftersläpningar som extra
belastning utreda försvarets
utformning inom alternativa beskurna konsinadsramar! Sannerligen om socialdemokraterna mot
denna bakgrund av förhaJningar
och knappa anslag kan framställa
sig som försvarets målsmän!
Den summa som enligt kompromissen kommer att stå till finansministerns förfogande för att »täcka
ökade försvarsutgifter» uppgår till
cirka 400 miljoner kronor utöver
årets riksstat. Dessa miljoner skall
uttas i form av indirekta skatter
bl. a. på sprit, tobak och bensin, allt
enligt finansministerns ide. Denna
metod att sammankoppla kompromissen med statsbudgetens finansiering är otillständig. Det rör sig
dock inte om någon förstärkt beredskap, då en extra värnskatt kan
vara nödvändig. Vad det här gäller
är försvarets normala kostnader i
fredstid. statssekreteraren i försvarsdepartementet Olle Karleby
har i flera uppmärksammade artiklar påvisat, hur försvarsanslagen
under flera år undanhållits den
budget- och även realmässiga ökning som kommit andra huvudtitlar
till del. Men när nu den ofrånkomliga uppräkningen av försvarskostnaderna skall ske, då förklarar finansministern, att »försvaret krä-
ver nya skatter». Alla andra huvudtitlar har – märkligt nog – kunnat höjas mer eller mindre kraftigt
utan skattehöjningar men försvarstiteln kan det inte!
Det är inte försvaret som bär
skulden till de nya indirekta skatterna utan regeringens misshushållning med rikets finanser. Finansministern har förklarat i år att
63
varje ny statsutgift måste betalas
genom en ny inkomst. Regeringen
använder nu försvaret som skyddande förklädnad och som strykpojke, när det gäller att inför kommande väljarskaror förklara och
försvara de nya och impopulära
skattebördorna!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner