Print Friendly

Kompositören Wilhelm Peterson-Berger i ny belysning

Av Henry Larsson | 8 augusti 2014

Henrik Karlsson
Wilhelm Peterson-Berger: tondiktare och kritiker
Norma 2013 (Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 128)

wilhelm-peterson-berger-tondiktare-och-kritikerTrots att Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942) själv värderade sina operor högst, är det framför allt hans sånger, kör- och pianostycken som levt vidare. Pianosamlingen Frösöblomster har blivit synonym med svenskhet och sommar och sånger som ”Aspåkerspolska”, ”Sång efter skördeanden” eller ”Längtan heter min arvedel” – med text av Erik Axel Karlfeldt – fortsätter att tjusa åhörarna inom den tynande nisch som kallas svensk romanssång. Operan om vandraren Arnljot, P-B:s alter ego och storslagna hyllning till Jämtland, fick snabbt status av nationalopera och framfördes på Stockholmsoperan fram till 1960. I dagens dånande populärkulturlandskap ser det kymigare ut, inte bara för P-B, utan för det mesta av vårt svenska musikarv.

Begreppet musikhistoria definieras numera som popmusik några decennier bakåt. Och ett stycke musik är en låt om tre minuter, knappast en struktur runt en halvtimme eller därutöver. Man talar om bristande läsförståelse i facebook- och twittererans tidevarv och en ny generations oförmåga att tillägna sig längre texter. Men vem talar om bristande lyssnarförståelse och ett bildningsmässigt handikapp visavi mer komplicerade musikstrukturer eller vårt musikhistoriska arv?

P-B gjorde väl det på sätt och vis då han i folkbildarnit gick till storms mot vad han tyckte var sin tids ytlighet och förflackning. Ofta var det fransk och italiensk musik som stod i skottgluggen. Få personer i svensk musikhistoria har väckt så starka känslor som P-B. Stort medialt rabalder väckte på sin tid de fysiska handgemängen med sångaren John Forsell och tonsättaren och kritikern Moses Pergament. I kraft av sin unika maktposition som mångårig musikkritiker på Dagens Nyheter och med en synnerligen vass penna lyckades han med tiden få i princip hela det svenska musiketablissemanget mot sig. 1930 flydde han från vad han uppfattade som kotteriernas Stockholm upp till sin älskade idyll Sommarhagen på Frösön, less på kritikersysslan och skyddslös efter att ha lämnat sin bastion på DN. Där slickade han såren och odlade sin offerroll – och tillbringade de sista åren med sin trotjänare och chaufför, den ende som efter diverse avpolletterade hushållerskor var betrodd att sköta hus och hem.

Henrik Karlsson, docent i musikvetenskap i Göteborg och tidigare forskningssekreterare vid Musikaliska akademien med bland annat ansvar för skivantologin Musica Svecia, har tidigare skrivit om P-B:s förhållande till antisemitism och nazism. Här gör han en bred och allsidig djupdykning i dennes liv och verk.

P-B föddes i Ullånger i Ångermanland, växte upp i Burträsk och Umeå och hamnade efter studenten i Stockholm för att studera på musikkonservatoriet. Upplevelsen av den svenska premiären på Wagners Mästersångarna i Nürnberg 1887, en Jämtlandsresa och studier i Dresden skapade bestående intryck. Han fördjupade sig i Goethes, Wagners och Nietzsches tankevärldar, svärmade för Houston Stewart Chamberlains grumliga ras- och klimatlära och lovsjöng den norrländska naturen och de karaktärsegenskaper den ansågs ha danat i kontrast till lägre stående sydeuropéers och till och med sydsvenskars mentalitet. ”Det är morsgrisen i oss som vill krypa ihop framför städernas kulturbrasor och drömma om Italien”, skrev han i en uppsats 1902 kallad Nordsveriges hopp.

Wagner visade vägen framåt, menade P-B, men hans efterföljare måste omsätta hans idéer utifrån det egna hemlandets folkmusik för att förhindra epigoneri. Wagnervurmen svalnade dock med tiden. Efter att ha hört Bizets Carmen, som han betraktade som ett mästerligt undantag i en för övrigt föraktlig fransk operakonst, insåg han förmodligen att det även fanns andra utvecklingslinjer. Efter en reportageresa till Bayreuth 1899, där han på plats upplevde snobbismen och intrigerna, började Wagners stjärna dala. Kritiken mot wagnerismen växte, liksom mot operahusens Wagneruppsättningar med sina germanska sånghjältars ”grova rytmanér” och ”tunga, smattrande röster”.

P-B:s levnadsbana präglas av starka övertygelser, häftiga uppgörelser och kraschade illusioner. Han komponerade fyrstämmiga körvisor att sjunga på vandringsstråt med sina vänner i de jämtländska fjällen. Men redan i ungdomen skapade han fnurror på tråden till släktingar och vänner med sin styvnackade oresonlighet och sitt häftiga humör.

Som en röd tråd livet igenom går hatet mot modernismen och recensionen i DN 1923 av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett, där han liknar musikerna vid ”fyra förrymda konradsbergare som återger en femtes barbariska och nattomtöcknade fantasier”, är numera klassisk. Eller om Rosenbergs trumpetkonsert: ”Den klingade som en samling musikuppteckningar från det inre av Afrika, Australien och Grönland, sådana man plägar få höra dem på etnografiska förevisningar eller ibland i radio” (DN 1929).

Under hela sitt liv vek P-B inte en tum från kampen mot den för honom förhatliga atonalismen. Det var i synnerhet judarna som var bärare av kakafonin och de musikaliska värdenas upplösning. De var i hans ögon på rasbiologiska grunder oförmögna att uppleva den västerländska musikens oumbärliga musikaliska urfenomen; tonaliteten och dess grundval i natur, ton och övertoner. I dag talar man om näthat och ett starkt polariserat debattklimat. Men man kan undra om det var bättre förr när man tar del av de infama elakheter och även antisemitiska svinerier som både P-B och hans inte mindre illasinnade kritikerkolleger närmast rutinmässigt levererade. Men till paradoxerna hör också att P-B aldrig var så rigid att han inte kunde ompröva även en mycket hårt cementerad ståndpunkt. Efter att ha hört några jazzkonserter på 20-talet skriver han överraskande om ”ädeljazzen” som en garanti för den tonala musikens återkomst. Han komponerade till och med en Amerikansk dans för piano i ragtime-stil.

I efterdyningarna av de insändarstormar som då och då uppstod efter P-B:s recensioner fick han alltid sista ordet, ett övertag han vällustigt utnyttjade för att vrida om den verbala kniven ytterligare ett varv om det skulle behövas. Dubbelsitsen som kritiker på Dagens Nyheter och tonsättare möjliggjorde också att han inför de inför de egna uruppförandena, som han gärna själv dirigerade fast han ansågs vara en skral dirigent, kunde publicera omfattande analyser och förklaringar av idéinnehållet i sina egna verk. Ett privilegium knappast någon annan tonsättare hade. Det skapade avundsjuka och gav också hans många fiender bland kritikerna, bland dem Kurt Atterberg och Moses Pergament, välkomna tillfällen att ge igen för gammal ost. Men trots P-B:s negativa och ibland elaka recensioner, som också kunde ta sig uttryck i ett pedantiskt felfinneri, så är bilden av ”Peterson-Arger” (som han kom att kallas) felaktig, menar Henrik Karlsson. I de nästan 3 000 recensioner och notiser som P-B signerade i DN åren 1896 till 1930, är det de med gott humör skrivna positiva recensionerna som dominerar.

Med åren tonade P-B också ner sin antisemitism. Efter nazisternas maktövertagande tystnade den helt. När andra i svenskt musikliv fraterniserade med Tyskland var P-B i princip den ende tonsättaren som öppet tog avstånd från Hitler. Och när en tysk kulturdelegat besökte P-B på Frösön och inför den hänförande utsikten över Storsjön utbrast: ”Och det bästa är att allt detta en gång ska bli tyskt!” visades gästen omgående på porten.

Även om P-B:s verk inte spelas särskilt ofta idag finns många av hans verk på cd; symfonierna, violinkonserten, utdrag ur operorna Arnljot och Domedagsprofeterna (ett slags svensk Mästersångarna), violinsonaterna och det mesta av sångerna, kör- och pianomusiken.

Det finns anledning att ompröva eventuella förutfattade meningar om P-B:s symfonier när man lyssnar på de cpo-inspelningar som gjorts med framför allt Norrköpings Symfoniorkester. Fortfarande saknas en del verk på skiva, som operorna Ran (med dess en gång så populära Danslek), Lyckan eller Adils och Elisiv samt de fem numera helt bortglömda kantaterna. I detta sammanhang efterlyser författaren också en de svenska kantaternas musikhistoria (även Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén och andra komponerade sådana), trots genrens låga status av tidsbundna tillfällighetskompositioner.

P-B:s egna operor har kritiserats för att vara högtravande och dramaturgiskt svaga med longörer av deklamatorisk talsång. Men det var också i dessa större verk han lade ned det mesta av sin själ. Hur en tonsättare själv bedömer sina verk skiljer sig inte sällan från hur omvärlden uppfattar dem. Kanske skulle P-B ha lyckats bättre med sina musikdramatiska ambitioner om han låtit bli att i Wagners anda slösa energi på utformandet av sina egna libretton, menar Karlsson vidare.

P-B hade också välartikulerade åsikter beträffande upphovsrätt. I tre artiklar med rubriken Penningen och anden i DN 1924 ger han uttryck för sin idealistiska konstuppfattning och går till angrepp mot sitt eget skrås branschorganisationer: Föreningen Svenska Tonsättare (FST; som han själv var med om att grunda) och det året innan bildade STIM. Sann och äkta musik kan bara skapas av tonsättare som står fria från skråtänkande och utan tanke på ekonomisk vinning, menade han. Artiklarna har intresse även i dag, menar Karlsson, och argumenten som då framfördes mot kommersialism, sponsring och marknadstänkande vore värda att synas på nytt. Inte minst med tanke på att motsättningarna kring upphovsrätten har skärpts på grund av svårigheter att upprätthålla legitimiteten kring copyrightsystemet i våra dagars turbulenta medieklimat.

Till Henrik Karlssons stora förtjänst hör att han demonterar schablonbilden av Peterson-Berger bit för bit, sorterar ut vad som fortfarande har relevans och resonerar kring det motsägelsefulla och paradoxala i hans personlighet. De självbiografiska dragen i hans operahjältars karaktärer – främst Arnljot och Waldemar i Ran – analyseras ingående. Och i samband med P-B:s självvalda celibat ställer Karlsson välgrundade frågor utifrån hans egen brevväxling. P-B levde aldrig ihop med någon kvinna och det mesta tyder på att han i själva verket var homosexuell eller möjligen asexuell som ett eget val.

I en diskussion om P-B:s förhållande till det svenska väcker Karlsson intressanta frågeställningar. Hur skulle dagens konsertpublik tolka Same Ätnam och Sunnanfärd som anses vara hans bästa symfonier? Vad i hans musik, förutom anknytningen till folkton, är egentligen specifikt svenskt? Kan möjligen P-B själv ha bidragit till att definiera det svenska? Ungefär som Carl Nielsen och Jean Sibelius anses ha gett upphov till ett specifikt danskt respektive finskt kynne i musiken utan att ha förlitat sig på folkmusikaliska stilgrepp.

Efter att ha läst Henrik Karlssons biografi över P-B känner jag att det är dags att befria honom ur nationalromantikens tvångströja och normalisera honom i musikhistorieskrivningen. Karlsson har medvetet avstått från notexempel och musiktekniska verkanalyser. Den fackmässiga terminologin är sparsam och överkomlig för en icke-musikvetare.

En hel del är fortfarande höljt i dunkel beträffande P-B:s liv och verk och inte heller Henrik Karlsson säger sig ha alla svar. Däremot tipsar han gärna om vad musikforskare med intresse för P-B kan gå vidare med. Lyckligtvis finns i boken inte heller något politiskt ängsligt förbihåll i stil med att man bör vara observant på vilka ideologiska motiv som kan ligga bakom ett nymornat intresse för vårt nationalromantiska musikarv, som Karlsson gav uttryck för i sin tidigare bok Det fruktade märket: Wilhelm Peterson-Berger, antisemitismen och antinazismen (2005). Det hade varit direkt skadligt att fortsätta misstänkliggöra en självklar nyfikenhet på vår egen musikhistoria. Tyvärr är dylika tankegångar i dagens svenska kulturklimat inte ovanliga.

Henrik Karlssons beundransvärda och sympatiskt omsorgsfulla skildring av P-B:s liv och verk fyller en stor lucka – den senaste biografin kom ut 1950 – och boken är högintressant för alla med intresse för svensk musik- och kulturhistoria.

Henry Larsson är bibliotekarie och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism