Print Friendly

Kommunpolitikens status quo

Av Per Dahl | 4 oktober 2013

Med svag styrning från förtroendevalda är vi i många kommuner på god väg in i en ny version av det skrå och ståndssamhälle som präglat större delen av svensk historia. Det skriver Per Dahl, som tar upp frågan om hur stagnationen kan undvikas.

Kommunpolitik – kan det intressera? Den som någon gång varit aktiv i Uppsalas borgerliga studentpolitik ler igenkännande åt den gamla uppsatsrubriken från 1961. För den engagerade studenten är också svaret ett ganska klart nej.

Under de drygt tio år jag var politisk chefredaktör insåg jag att det svaret också gällde de flesta av svenska statsvetare. Forskning i statskunskap söker sig helst till mer teoritäta och internationellt glammiga områden än Högsby, Borlänge och Piteå. För mig var det alltid lite förvånande. Om nu statskunskap ska vara vetenskapen om hur människan hanterar politisk makt borde Sveriges kommuner erbjuda 290 idealiska testområden. Här finns allt från framgång till katastrof, effektivitet till indolent slöseri, stabila partioligarkier till täta maktväxlingar. Inte minst kan man studera hur politisk retorik får större eller mindre inverkan på de organisationer som ska vara demokratiskt styrda.

Men forskarsamhället lyser oftast med sin frånvaro. Det finns ett nationellt kommunforskningsprogram, men rapporterna därifrån är glesa. Ett centrum för kommunstrategiska studier verkar i Östergötland, och gör en del intressant. Ett institut för kommunal ekonomi finns i Stockholm och ger ljuspunkter. Men sammanlagt är det få ljuskäglor in i den kommunala dimman. En komplicerande faktor är att mycket som skrivs präglas av en kvardröjande folkrörelseidealism, som betonar delaktighet, gräsrotsinflytande och insyn. Sådant är lovvärt, men innebär ett visst hinder för en realistisk genomlysning av maktutövandets realiteter. Det blir mer av upprördhet än av kylig analys.

Är det symtomatiskt att två av de författare som givit mest intressanta resultat är ekonomer med organisationsstyrning till område, inte statsvetare?

Björn Rombach, i dag vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, skrev det som blev min bibel när jag var politisk sekreterare in Uppsala läns landsting i början på åttiotalet. Hans och Nils Brunssons Går det att spara – kommunal budgetering under stagnation från 1982 står sig än i dag när jag läser om den. Här beskrivs spelet mellan ”väktare”, ”hamstrare” och ”förkämpar” i kommunal miljö (de kan vara såväl politiker som tjänstemän) och hur strategier kan utformas för framgångsrika allianser mellan dem. Författarna visar klarsynt hur de krafter som har sparande som mål nästan alltid kommer i underläge gentemot expansionisterna. Och hur förtroendevalda ofta mer styrs av sin omgivning och plats i organisationen än av det de bar med sig in i politiken.

Den som suttit i exempelvis Akademiska sjukhusets direktion och sett nio politiskt valda sparare försöka värja sig (och skattebetalarna) mot hundra långt skarpare och mer intrigvana utgiftssugna professorer hade lätt att känna igen sig. Likaså den som studerade den politiska lunken runt en svensk provinsstad. Maktspelet kring skattepengarna ändrade sig sällan.

Helt färsk är däremot ekon dr Leif Anjous Kommunalpolitikens handlingskraft från 2011. För den som vill verka för valfrihet, kvalitet och låga skatter är hans slutsatser nedslående.

Kommunal tjänsteproduktion – och det utsätts vi alla för dagligen – kan påverkas politiskt till sin ekonomiska omfattning. Men inte till sin kvalitet eller inriktning. Det är helt enkelt för besvärligt, kostsamt och ointressant för en förtroendevald att syssla med sådant.

De flesta kommuninvånare har säkert åsikter om hur deras hemkommuner ska vara om tjugo-trettio år. De ska ha fler invånare, fler arbetstillfällen. Kommunikationerna ska inte vara avvecklade, inte heller andra aspekter av samhällslivet. Däremot är jag uppriktigt sagt osäker på om detta väger tyngre än deras krav på exempelvis bra skola för barnen, rätt att välja barnomsorg, fungerande snöröjning och socialtjänst eller fungerande äldreomsorg för föräldrarna. Dock konstaterar Leif Anjou – och här känner jag skrämmande väl igen mig – att de förtroendevalda mestadels dragit sig tillbaka från att vilja inverka på den typen av frågor. Kommunal tjänsteproduktion – och det utsätts vi alla för dagligen – kan påverkas politiskt till sin ekonomiska omfattning. Men inte till sin kvalitet eller inriktning. Det är helt enkelt för besvärligt, kostsamt och ointressant för en förtroendevald att syssla med sådant.

Anjou anlägger inga moraliska synpunkter. Själv menar jag inte att saker allmänt skulle bli bättre om politiker detaljstyrde. Inte alls. Inte heller att kommunala tjänstemän och chefer skulle vara korrumperade eller inkompetenta. Men de kommunala organisationerna är i dag mycket stora, ofta de största lokala arbetsgivarna. De högre tjänstenivåerna utgör ofta en god del av de lokala eliterna. Med svag styrning från förtroendevalda är vi på god väg in i en ny version av det skrå och ståndssamhälle som präglat större delen av svensk historia.

Det behöver kanske inte vara så fel, säger den luttrade. Präster, magistratsledamöter, skråäldste, säterifrälse, Kungl befallningshavande och andra skötte oftast sina uppgifter plikttroget och effektivt sekel efter sekel. Varför skulle inte deras efterkommande klara samma sak?

Att acceptansen växer för detta moderna överhets- och ståndssamhälle vittnar diskussionen om så kallad governance om. Det viktiga för en styrelseforms legitimitet är dess resultat, inte bara hur de väljs, säger exempelvis statsvetaren Bo Rothstein. Så efterlyser nu allt fler att kommuntjänstemän ska få mer autonomi och särskilda lagregler, som särskiljer dem från de folkvaldas direkta påverkan.

Det som hindrar mig att falla in i hyllningskören är ståndssamhällets inverkan på mångfald, maktspridning, människors valfrihet, kreativitet och livsutrymme. Frigörelsen från de gamla samhällsformerna under 1800-talet innebar en enorm välfärds- och frihetsexpansion. Går vi in i nya skråformer kommer den utvecklingen lika säkert att stagnera.

Leif Anjou, vars studie var utgångspunkten för denna dystra utblick, visar själv på ljuspunkter. Ju mer av mångfald och alternativ inom kommunernas traditionella sfär, desto effektivare blir faktiskt den demokratiska styrningen. Och bäst styrning blir det när medborgarna själva får bestämma utan politiska mellanled.

När får vi höra honom diskutera med alla dem som så ofta kallas ”det moderata styrkebältet” – partiets många kommunpolitiker? Det vore ganska deprimerande om inte något politiskt parti ifrågasatte utvecklingen mot utbrett stillastående.

per_dahlPer Dahl var tidigare politisk chefredaktör för Barometern-OT i Kalmar och driver i dag en personvalskampanj inför kommunvalet 2014.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner