Print Friendly

Kommunismen och judefrågan

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dr jur. LASZLO HAMORI:
Kommunismen
och judefrågan
Dr. Lasz/o Hamori, som bl.a. genom den
nyutkomna boken ”Svärdet och
plogbillen” dokumenterat sig som en
av de främsta kännarna av Israel,
analyserar i denna artikel inställningen
till judarna i den kommunistiska
världen. Beteckningen ”judisk
bolsjevism” är felaktig, slår han fast.
Socialisterna erkände judendomen blott
som religiös gemanskap, men som
ideologi och gemenskap i övrigt
accepterades den inte. Under Lenintiden
erkändes judarna som en särskild
folkgrupp, och Stalin beslöt 1928 att
grunda ett rent judiskt områdei Östasien,
ett projekt som helt misslyckades. På
1930-talet sleedde dock en viss
omsvängning men till öppen antisemitism i Sovjetunionen kom det inte
förrän 1949, då regelrätta deportationer
och avrättningar av judar igångsattes.
Judefrågan ”avstaliniserades” aldrig
heller under Chrustjovepoken,
tvärtom. Förhållandena har inte
förbättrats sedan dess.
När Hitler yttrade sig om kommunismen, brukade han använda benämningen ”den judiska bolsjevismen”. Han uppfann emellertid inte själv uttrycket; klerikala och ultrakonservativa kretsar begagnade sedan flera decennier den dubbla skymfen mot judar och mot de socialistiska rörelserna. Naturligtvis skulle
det vara ett hopplöst företag att leta i
Gamla testamentet och i Talmud efter
den dialektiska materialismens rötter,
och den överväldigande majoriteten av
judarna har ställt sig fientlig mot Marx’
och Lenins läror.
Faktum är dock att bland de socialistiska rörelsernas ideologer, ledare, propagandister och funktionärer har judarna
under en lång tid varit starkt representerade – judarna, bättre sagt personer av
judisk härstamning. Det var alltså lätt
för de ”terribles simplificateurs” att hitta argument för tesen att socialismen är
en judisk företeelse och att judar är födda socialister. Så enkel är saken inte. Judarnas, mer exakt de judiska intellektuellas och halvintellektuellas anslutning till
arbetarrörelsen har sin logiska förklaring i assimilationen och i de hinder som
samhället ställde i den fullständiga assimilationens väg.
Ingen ”judisk bolsjevism”
Vid sekelskiftet stod för Östeuropas förföljda och för Västeuropas mer eller
mindre diskriminerade judar tre lösningar till förfogande: att lösa inträdesbiljett
till det kristna samhället med dop, som
Heine uttryckte sig, utvandring till Arnerika, eller också anslutning till den arbetarrörelse, som lovade omvandla det existerande samhället. Efter Theodor Herzls
bok ”Der Judenstaat” skymtade även en
fjärde lösning: sionismens väg. Många av
de judiska intellektuella fann sitt hemland inom arbetarrörelsen. Där fanns alltid plats och verksamhetsfält för skrivoch talkunniga människor och avancemangsmöjligheter för sådana, som sålde
sin själ för revolutionens sak. Det sista
uttrycket skall man inte uppfatta som en
poetisk fras. Socialismen lovade att avskaffa klasskillnaderna, avskaffa religionens makt över själarna och utrota nationalismen och rasismen. För att förverkliga de socialistiska ideerna krävdes
avlägsnandet av alla ”borgerliga fördomar”, bland annat även antisemitismen.
Arbetarrörelsen i enstaka länder föll inte
så sällan tillbaka i nationalism, och det
lyckades ingenstans att få medlemmarna
helt befriade från rester av gamla religiösa eller andra ”fördomar”. Men för
judarna inom den socialistiska rörelsen
var det aldrig tillåtet att behålla den
minsta samhörighet med judendomen.
De judar som gick in arbetarrörelsen bröt
i de flesta fall redan tidigare med fädernas religion. Annan judisk lojalitet fick
man inte hysa, då socialisterna ~rkände
judendomen endast som en religiös gemenskap. Här ligger grunden till att socialisterna redan från sionismens början
stod i motsatsställning till judarnas stä-
vande för ett eget land. Socialismens lösning på judeproblemet var helt enkelt att
upplösa judendomen som ideologi och ge- 27
menskap, och därför är beteckningen ”judisk bolsjevism” felaktig.
Den sovjetiska kommunismen höll sig
i början så pass trofast till sin egen ideologi att man försökte neutralisera det i
den ryska och särskilt i den ukrainska
allmänheten djuprotade judehatet. År
1919, den tid när vitgeneralerna förde utrotningskampanjer mot judar, började
Lenin en attack mot antisemitismen. Han
sade bland annat: ”Bland judar finns arbetande människor och de utgör majoriteten. De är våra bröder och vapenbrö-
der i kampen för socialismens förverkligande”. I sovjetförfattningen stadfästes en lag, som utmätte strängt straff mot
all slags diskriminering eller hets mot
folkgrupper, alltså även mot judar. Lenin bröt också med arbetarrörelsens princip och erkände judarna som en särskild
folkgrupp, med rätt till eget modersmål,
jiddisch. Bokutgivning och teater på detta språk fick samma statliga understöd
som alla andra nationaliteters kulturaktiviteter. I kommuner där judarna var i
majoritet infördes judisk självförvaltning. Judiska religiösa församlingar behandlades under den tiden inte sämre än
de andra religionernas men inte heller
bättre. Samtidigt som judarnas ställning
förbättrades och jiddisch-kulturen upplevde en blomstringsperiod, arresterade
och avrättade sovjetregimen emellertid
sionisterna och alla som före revolutionen
var medlemmar i det judiska socialistiska partiet ”Bund”. Lenin erkände alltså
judarna som etnisk grupp men inte som
nationalitet och tillerkände dem inte rät- 28
ten till en egen stat, inom eller utom Sovjetunionens gränser. Den leninska lösningen var bara en halv lösning.
”Judestat” i Östasien
En plötslig vändning i kommunismens inställning till judefrågan gjorde Stalin år
1928. Moskva beslöt att grunda ett rent
judiskt område i Ostasien, i Birobidzjan,
norr om den manchuriska gränsen, vid
Amurfloden. Enligt planerna skulle Sovjetunionens judiska befolkning bosätta
sig där och leva sitt nationella liv. Birobidzjan förklarades som autonomt områ-
de 1934. Var denna åtgärd tänkt som en
välgörenhet mot judarna, eller ville Stalin genomföra en form av deportation av
judar, som då var misstänkta som Trotskijs anhängare, eller ville Moskva med
Birobidzjan konkurrera ut de sionistiska
ideerna hos sovjetjudarna? Svaret känner man inte, men faktum är att planen
misslyckades totalt och att de judiska kolonisternas antal i Birobidzjan aldrig
steg högre än till40 000.
Trots att det bland ledarna för oppositionen mot Stalin befann sig många judar och själve huvudfienden Trotskij var
jude, utnyttjades de stora processerna inte mot judar i allmänhet, så som lätt kunde ha gjorts. Den stora utrensningen däremot, som följde processerna, berövade
i all tystnad de judiska kulturella organisationerna deras ledare och efter den
stora åderlåtningen och i den allmänna
rädslan tynade det judiska kulturlivet
bort i Sovjetunionen. Det betydde emellertid inte att Stalin eller hans regim öppet skulle ha uppträtt som antisemitersnarare tvärtom. I ett tal år 1930 fördömde Stalin de tyska nazisternas judefientlighet som kannibalism och vid den åttonde partikongressen taladeMolotov om
partiets broderliga känslor för det judiska folket, ”som gav mänskligheten Karl
Marx, producerade en hel rad vetenskapsmän, tekniker och konstnärer och
många hjältar för den revolutionära
kampen mot arbetarklassens undertryckare. Det judiska folket gav och ger vårt
land alltjämt många ledande män, begåvade och betydande organisatörer. Allt
detta bestämmer vår attityd mot antisemitismen och den antisemitiska bestialiteten, var den än finns att hitta.”
Under Hitler-Stalinpaktens tid yttrade sig sovjetpolitiker inte om antisemitismen, sovjettidningarna skrev inte en
rad om judarnas öde i Hitler-riket. Under kriget utnyttjades däremot judarnas förståeliga fiendeskap mot hitlerismen och judarnas nationella känslor. I
Moskva grundades år 1941 en ”Judarnas
antifascistiska kommitte” som gav ut en
tidning på jiddisch under titeln ”Ejnigkait”. Kommitten och tidningen försvann strax efter krigsslutet. Under efterkrigsårens allmänna svårigheter i Sovjetunionen förlorade judefrågan sin aktualitet för Kreml.
Med tanke på kommunismens ofta deklarerade antisionism verkade det sedan
som en sensation när Andrej Gromyko i
FN:s debatt om Palestinas framtid, år
1947, sade följande: ”Det är givet att
ingen av de västeuropeiska staterna var
kapabel att försvara det judiska folkets
elementära rättigheter, att gottgöra skadorna som det lidit under det fascistiska
oket; önskan hos judarna att grunda en
egen stat är legitim. Det skulle vara orättvist att inte ta hänsyn till eller förneka
det judiska folkets rätt till att förverkliga sina aspirationer.” Det uppmärksammades också att den enda stat, som
hjälpte den judiska nationalarmen med
vapenleveranser, var Tjeckoslovakienmed all säkerhet på Moskvas order. När
sedan det självständiga Israel utropades,
var Washington och Moskva de första
som erkände den judiska staten.
stalinistisk ”antisemitism”
Denna totala vändning i ideologin och i
praktiken, en av de mest iögonfallande i
kommunismens historia, följdes så små-
ningom av en annan, i motsatt riktning.
Sjdanov, Stalins dåvarande kronprins
och kulturchef, skrev en artikel i Pravda
och beskyllde en del av den sovjetiska intelligentian för att vara kosmopoliter.
Vem som menades med detta attribut
blev uppenbart efter författaren Simonavs anklagelser, publicerade i Pravda
den 27 februari 1949, som följdes av arresteringar av en lång rad av ledande judiska intellektuella. Efter de mest kända
kom turen till flera tusen judar, som åtalades som judiska nationalister, fosterlandslösa vagabonder och förrädare. Hela det sovjetiska kulturlivet utrensades
från judar och endast några få som t.ex.
Ilja Ehrenburg lyckades undgå deportation eller avrättning. Resten av jiddisch- 29
teatrar och bokförlag stängdes, en hel rad
synagogor och talmudskolor upplöstes
och sedan började massdeportationen av
judar från Sovjetunionens västliga delstater och provinser. Enbart från staden
Lwov transporterades 30 000 judar till
Sibirien.
Vid slutet av 1949 publicerades en
broschyr av T. A. Genini vilken sionismen fördömdes som ”ett reaktionärt och
antidemokratiskt strävande av den judiska bourgeoisien”. Denna skrift kan
betraktas som ett preludium till den smä-
delsekampanj mot sionismen och mot Israel, som pågått med växlande styrka till
våra dagar.
Förföljelsen av judar fortsatte under
alla återstående år av Stalins tid och kulminerade med de 12 judiska läkarnas arrestering i februari 1953.
Historiker och kommentatorer har inte kunnat komma överens om vilka orsaker som framkallade den sena Stalinepokens judepolitik. Enligt en teori kan de
antijudiska åtgärderna och återupplivandet av antisionismen betraktas som en
hämnd för att Israel inte uppfyllde
Moskvas förväntningar att bli en satellitstat. En annan uppfattning pekar på att
sionsmens framgång med den judiska statens grundande väckte farhågor i Kreml
för att de tre miljonerna judar i Sovjetunionen som potentiella sionister skulle
kunna spela en viss roll som en femte kolonn i det kalla kriget. Det finns många,
som helt enkelt skriver förföljelserna på
Stalins, Berias och Sjdanovs antisemitism. Hur den i prästseminarium utbilda- 30
de Stalin kände för judarna kommer också fram av Svedanas memoarer.
De östeuropeiska kommunistregimerna följde naturligtvis lydigt det stora moderlandets exempel även när det gällde
judepolitiken. Arbetskvoten uppfylldes
högst i Tjeckoslovakien vid den stora
skenprocessen mot Slansky och hans
”kumpaner”. Av de elva avrättade var
sju av judisk börd och deras synd bestod
i att de – enligt domen – som sionister
arbetade för imperialismen. I Ungern,
där partiledningens majoritet då bestod
av judar, överkompenserades detta faktum genom att bland dem som deporterades från Budapest år 1951 en tredjedel
tillhörde den mosaiska tron. För övrigt
blev sionistiska föreningar upplösta redan år 1949 i alla östeuropeiska länder.
Chrustjovs förföljelser
De judiska läkarna frigavs efter Stalins
död och attributet ”kosmopolit” försvann från den kommunistiska ordboken, men judefrågans avstalinisering genomfördes aldrig. När Chrustjov uppräknade sin företrädares synder vid den
XX:s partikongressen, nämnde han inte
ett enda ord om förföljelsen av judar och
om förintandet av det judiska kulturlivet. Chrustjov fortsatte annars att lösa
judeproblemet i Sovjetunionen med samma metoder som Stalin, men han riktade
förföljelserna mot ett annat skikt av judarna. För den allmänna varubristen utnämnde han svartabörshajarna som skyldiga och polisen lyckades varje vecka avslöja en eller flera ligor av sådana. De
flesta arresterade och dömda var judar,
vilka angavs i tidningarna inte enbart
med deras antagna ryska familjenamn
utan inom parentes även med de gamla
judiska. I många fall var synagogan den
plats där olagliga geschäft drevs och rabbinen var ofta förmedlaren. Självklart
stängde polisen sådana syndahålor och i
vissa fall tände befolkningen själv eld på
synagogan. Landsortstidningarna demaskerade regelbundet grupper av namngivna judar, som inte endast visade sig vara
reaktionära och av barbariska vidskepelser besatta människor och alkoholiserade
dagdrivare utan som medvetet arbetade
mot det sovjetiska fosterlandet. Kronan
på verket sattes 1963 i Kiev, där den
ukrainska vetenskapsakademin publicerade ett verk med titeln ”Judaizm bez
prikras”- Judendomen utan förskönande – illustrerad med karikatyrer i ”Der
Stiirmer”-stil. Upprördheten i Västerlandet, även bland kommunisterna där,
blev så stor att boken drogs in.
År 1962 förbjöd sovjetmyndigheterna
tillverkningen av det judiska påskbrödet
”mazoth” med hänvisning till hygieniska faror. Mazoth, som skickades av judiska organisationer i Västern sändes tillbaka, och likaså returnerades sändningar
av judiska bönböcker.
Det var under Chrustjov-eran som
Sovjetunionen lyckades vinna inflytande
först i Egypten, sedan även i Syrien och i
Irak. Kan man förklara Moskvas demonstrativt antisemitiska hållning som
ett led i den sovjetiska utrikespolitiken i
Mellersta Östern? Knappast. Nasser själv
har alltid varit mycket noga med att skilja mellan antisionism och antisemitism,
och att judar i Sovjetunionen inte fick
äta påskbröd gjorde troligen inte stort intryck på araberna.
Chrustjov förnekade ständigt och häftigt att det skulle existera diskriminering
mot judar i Sovjetunionen. Försvinnandet av böcker och teatrar på jiddisch förklarade han med att de sovjetiska judarna inte längre var intresserade av detta
språk. Han glömde troligen att enligt
den officiella statistiken nära en halv
miljon sovjetmedborgare angav jiddisch
som modersmål.
situationen på 1960-talet
Efter hårda påtryckningar från västerländsk opinion och som ett offer på den
fredliga samlevnadspolitikens altare lät
han senare trycka två böcker på jiddisch.
Under de senaste tre åren har det kommit ut ytterligare tre böcker på detta
språk i Sovjetunionen. Annars har de enda eftergifter som Kosygin-Bresjnevduon gjort i judefrågan varit att mazothtillverkningen tillåtits, processer mot judiska svartabörshajar har blivit sällsynta
och Kosygin har vid en presskonferens
i december 1966 lovat att judar som har
sina närmaste anhöriga i Israel skulle få
utvandringstillstånd. Några tiotal åldringar fick verkligen detta privilegium,
men när krisen i Mellersta Östern blev
akut inställdes också denna ytterst begränsade trafik.
Efter Stalins död har de östeuropeiska
länderna gjort sig mer eller mindre själv- 31
ständiga i frågan om judeproblemets lösning. Rumänien och Polen och i viss mån
även Ungern har i all stillhet tillåtit utvandring till Israel. Partiledningen i dessa länder trodde att med minskningen av
judarnas antal minskas själva problemets
betydelse. De nya ledarna i Polen och i
Ungern såg sig efter resningen 1956
tvungna till en avjudaisering av partistyrelsen, partiapparaten och regeringen för
att minska partiets impopularitet. sådana åtgärder genomfördes i Sovjetunionen, Rumänien och Tjeckoslovakien redan under Stalins tid.
Judefrågan aktualiserades om igen genom sexdagarskriget i Mellersta Östern.
I den häftiga reaktion, som kommunistiska massmedia utvecklade mot Israel och
mot dess judiska befolkning, var det svårt
att avgöra om anklagelserna gällde enbart israelerna eller judar i allmänhet.
Det verkade dock som en överraskning
att i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien
en del av befolkningen – troligen ledd
även av antisovjetiska känslor – tagit
ställning för judarnas sak i Mellersta
Östernkonflikten. I Prag och i Budapest
såg sig regeringarna nödsakade att varna
de intellektuella för allför öppna sympatiyttringar. I Polen avskedades fyra
höga officerare på grund av Israelvänlig
hållning.
Med tanke på de perioder av antijudisk politik som förekommit i kommunismens historia är det förståeligt att man i
väster blivit rädd för att judeförföljelserna skall återupptas i de kommunistiska
länderna. Bortsett från mindre utsväv- 32
ningar har det dock inte kommit meddelanden om några nya aktioner, men atmosfären för judar i kommunistländerna
har blivit kännbart kyligare, ännu kyligare än den var före Mellersta Östernkrisen.
För övrigt står i den Stora Sovjetiska
Encyklopedien under ordet ”judar” bl.a.
följande konstaterande: ”Den leninistiska-stalinistiska nationalitetspolitiken för
jämlikhet och vänskap har gjort att ”jude-problemet” inte existerar i Sovjet- . ”umonen.
Pärmar för årgång 1967
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel. 08-21 00 49, eller genom insättning
av kronor 7:- på postgirokonto 7 27 44.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner