Print Friendly

Kommunikationsministerns alibi

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

221
KOMMUNIKATIONSMINISTERNS ALIBI
Radioutredningens betänkanden har nyligen offentliggjorts. ”Man behöver inte vara speciellt visionärt begåvad
för att våga förutse, att utredningens kungstankar baserade på Skoglunds flera år gamla bedömning av radio- och
TV-verksamhetens villkor,
mera är uttryck för hur det
varit än för hur det kommer
att bli”, är den slutsats som
sekreteraren fil. kand. Jan
Gillberg kommer fram till i
denna starkt kritiska analys.
Två betänkanden om sammanlagt närmare 800 sidor blev slutresultatet av radioutredningens
drygt fem år långa arbete. Tre kommentarer ger sig omedelbart. För
det första: Utredningens sekreterare är att gratulera till ett välskrivet och från många synpunkter intressant aktstycke. Att det inte innehåller några förslag om väsentliga fövändringar frånsett sådant
som är självklart och ligger i utvecklingen skall inte utredningen
skyllas för. Det är nämligen en
följdriktig konsekvens av de preAv sekreterare JAN GILLBERG
misser för utredningens arbete,
som anges i kommunikationsministerns direktiv. Därför blir den andra kommentaren: Den tidigare från
många håll levererade kritiken mot
utredningsdirektiven har fått ett
starkt stöd i själva utredningsresultatet. Och för det tredje: statsrådet Gösta Skoglund kan känna
sig helt tillfredsställd med att tack
vare det långt utdragna utredningsarbetet ha fått alibi för sin passivitet under den senaste femårsperioden, när det gällt att medverka till
att ge de av statsmakterna bestämda förutsåttningarna för en av allmänheten önskad utveckling på radio- och TV-området.
Var utredningen nödvändig?
Efter att närmare ha tagit del av
utredningen och där presenterade
förslag är det emellertid en fjärde
och avgörande reflexion man tvingas att göra. Var denna utredning
överhuvudtaget nödvändig? Hade
det inte räckt med skoglunds direktiv? Har inte ledningen för Sveriges Radio AB i själva dessa direktiv tillräckligt mycket att hålla
sig till? Hade det inte varit lika
bra att ge företagets ledning i uppdrag att i enlighet med dessa myc- 222
ket instruerande direktiv på bästa
sätt lösa olika detaljfrågor liksom
problem av mer praktisk natur?
Den utredning om radions och televisionens framtida verksamhet och
finansiering, som Kungl. Maj :t den
30 december 1959 bemyndigade
kommunikationsministern att tillkalla, är nämligen i alldeles exceptionellt hög grad att beteckna som
ett beställningsarbete. Någon förutsättningslös prövning av olika
former för verksamhetens organisation och finansiering var det aldrig frågan om. Tvärtom har kommunikationsministern redan i de
mycket utförliga direktiven formulerat de huvudförslag, som nu mer
än ett halvt decennium senare presenteras i den offentliga utredningens form med all den air av auktoritet som sådana utredningar av
tradition åtnjuter.
Det har sitt intresse att jämföra
de i dagspressen som förstasidesnyheter uppslagna utredningsförslagen med vad kommunikationsministern redan sagt i utredningsdirektiven. I frågan om verksamhetens finansiering ges utredningen inte ens rätt att förutsättningslöst diskutera och ännu mindre att
utreda tänkbara alternativ – dvs
a) licensfinansiering, b) reklamfinansiering samt c) en kombination av a) och b). Således framhåller Skoglund i direktiven:
”Jag anser, att radioutredningen
i sitt fortsatta utredningsarbete bör
utgå ifrån, att nuvarande system
med ett enda programföretag skall
bibehållas och att betald reklam
icke skall förekomma i eller i anslutning till programmen.”
Även i den delikata frågan om
hur ”konkurrens inom monopolet” skall kunna etableras har
kommunikationsministern redan i
sina direktiv angivit ”lösningen”:
”Enligt min mening torde goda
möjligheter föreligga att inom ramen för nuvarande system skapa
en sådan stimulerande konkurrens.
l första hand kommer därvid decentraliseringen av programproduktionen i blickpunkten. Denna
fråga har jag berört i ett föregående avsnitt. Här vill jag tillägga, att
i den mån program produceras –
förutom i Slackholm – även i Gö-
teborg, Malmö och eventuellt också
på andra platser, en sådan tävlan
är ett faktum.”
Radioutredningen har för sin del
utan närmare och förutsättningslös
prövning tagit kommunikationsministerns mening för gott. Utredningens förslag eller rättare sagt
accepterande av vad direktiven sä-
ger i denna huvudfråga har givits
följande formulering:
”Kanalkonkurrens mellan P1 och
P2 i televisionen bedöms som olämplig och en form av ‘geografisk
konkurrens’ förordas.”
Mörkläggning
Den långtgående styrning av utredningens resultat, som denna
jämförelse speglar, är anmärkningsvärd utifrån två synpunkter.
Dels ger den en uppfattning om hur
en departementschef kan påverka
själva debatten i en fråga genom
att låta utreda vissa och mörklägga
andra delar av ett och samma frå-
gekomplex. Givetvis är detta bl. a.
ägnat att göra det omöjligt för riksdagen att som underlag för sitt
ställningstagande lägga en förutsättningslös och allsidig bedömning. Förfarandet är därför uttryck
för ett departementsregemente,
som inte går att förena med god
demokratisk ordning. Dels visar
den, att Sveriges Radio alls inte
står så fritt från kommunikationsministerns beroende, som det av
staten dominerade monopolsystemets anhängare vanligtvis är så
angelägna att göra gällande. Låt
vara med en statlig utredning; som
tidsödande omväg har ju skoglunds direktiv kommit att bli en
instruktion till ledningen för Sveriges Radio om hur verksamheten
i framtiden bör ordnas. Som en
konsekvens av detta framstår själva utredningen som överflödig.
De studierapporter om radiooch TV-verksamhet i utlandet, kalkyler för kostnadsutvecklingen inom svensk radio och TV med mycket annat utredningen innehåller
– i och för sig intressanta saker
— är rimligen ingenting annat än
resultat av ett utredningsarbete,
som förutsättes ingå som ordinarie
uppgifter inom storföretaget Sveriges Radio. Varje annat svenskt
företag, enskilt eller offentligt, av
samma storlek torde i varje fall
mer eller mindre löpande ägna sig
223
åt planerings-, kalkylerings- och
utredningsverksamhet av det slag
det här huvudsakligen är frågan
om. Vad som alltså skett är att
denna verksamhet lyfts ut ur företaget Sveriges Radio och förlagts
till en statlig utredning. Detta förfaringss,ätt är högst diskutabelt och
bör inte gå fritt från invändningar.
Den successiva anpassning till
olika utredningsresultat, som en
inom företaget gjord utredningsverksamhet skulle ha möjliggjort,
har nu i stället ställts på framtiden.
Företaget har därigenom inte på
ett tillfredsställande sätt anpassat
sig till de nya krav, som utvecklingen och med den publiken ständigt ställer. Nu skall man emellertid i ett sammanhang genomföra
en rad ofta ganska petitessbetonade förslag, som utredningen aktualiserat och som propositionen i
sinom tid i ”återgäldad lojalitet”
kan väntas vidarebefordra. Ledningen liksom de anställda inom
Sveriges Radio är inte att avundas.
Man står i dag inför genomgripande organisatoriska förändringar
samtidigt som man skall kraftigt
bygga ut framförallt TV-programverksamheten och då bl. a. för att
ta igen vad som förlorats under de
senaste årens mycket måttliga utveckling. Det senare under hänvisning till att ”utredning pågår”.
Lång väntan
I dryga fem år har radio- och
TV-publiken fått vänta på denna
utredning eller snarare detta ”stöd”
224
för skoglunds mening om hur den
i Sverige framtida radio- och TVverksamheten bör ordnas. Under
dessa år har ledningen inom Sveriges Radio tvingats att inom ramen för allsköns provisorier söka
tillgodose de mest påträngande
krav radio- och TV-publiken ställt.
Utredningen har även fått tjäna
som alibi för statsmakternas ovilja
att släppa till licensmedel för att
möjliggöra den utbyggnad av programverksamheten, som framförallt TV-jubliken haft god rött att
kräva. En stor del av TV-licensinkomsterna har åtgått till att bygga
upp ansenliga överskott att i en
mer eller mindre avlägsen framtid
komma TV-publiken tillgodo. Vid
utgången av budgetåret 1963/64
var överskottet uppe i 159,2 miljoner kronor och har sedan dess fortsatt att växa. Som en jämförelse
kan nämnas att den totala anläggningskostnaden för ett sändarnät
för ett andra TV-program kan beräknas till c:a 100 miljoner kronor.
Det är att märka, att nämnda
överskott är beråknat sedan TVrörelsen debiterats sändarnätets utbyggnad efter en högst diskutabel
kontantprincip – m. a. o. kostnaden för en sändare belastar till 100
procent det år anläggningen tas i
bruk. Det är således frågan om
fullständiga avskrivningar omedelbart och i ett sammanhang. Vilken
annan rörelse anser sig ha råd med
något sådant i våra inflationstider?
TV-tittarna får emellertid betala
vad detta sätt att handha pengar
kostar.
TV-tittarnas missnöje torde emellertid främst vara förknippat till
vår internationellt sett korta sändningstid samt avsaknaden av programvalsmöjligheter. Av de 18
väst- och östeuropeiska TV-länder,
som utredningen har med i sin internationella översikt, är det endast 7, som har en kortare total
årssändningstid än Sverige. Ordningen de 18 länderna emellan är
följande:
Årssändn. Avser
tid (tim.) år
l. Storbritannien 6 600 1962/63
2. Västtyskland 5 400 1964
3. Italien 4 800 1963
4. Sovjetunionen 4 500 ?
5. Belgien 3 800 1963/64
6. östtyskland 3 800 1964
7. Frankrike 3 300 1963/64
8. Tjeckoslovak. 3 000 1964
9. Finland 2 800 1963
10. Schweiz 2 600 1962/63
11. Sverige 2 250 1963/64
12. Irland 2 200 1963
13. Polen 2 200 1964
14. Österrike 2 000 1963/64
15. Nederländerna 1500 1963
(exkl. P2)
16. Ungern l 500 1963
17. Danmark 1450 1962
18. Norge 1000 1963
Tabellen avser endast riksprogram. För flera länder – dock inte
Sverige – tillkommer sändningstid
avseende regionala program. För
Storbritannien gäller detta 7 000,
för Västtyskland 5 000, Tjeckoslovakien l 000 och Frankrike 700
timmar. Med den kompletteringen
framstår Sveriges läge som ännu
ofördelaktigare.
Stor TV-täthet
Den i Sverige jämförelsevis korta sändningstiden rimmar dåligt
med det svenska folkets stora TVintresse. Således är TV-tätheten i
dag större i Sverige än i samtliga
ovan uppräknade länder med undantag av Storbritannien. Vi ligger
således i topp när det gäller intresset på efterfrågesidan men i kön
när det gäller utbudet av program.
Det har i detta sammanhang sitt
intresse att konstatera, att i länder
med längre programtid än Sverige
och vanligen med flera programvalsmöjligheter är TV-reklam tilllåten. Belgien och Sovjetunionen
utgör de enda undantagen. Det behövs inte några omfattande utredningar för att finna ett samband mellan reklamfinansiering
och lång programtid. Inget land i
världen har lyckats klara en vå-
sentligt längre årsprogramtid än
den nuvarande svenska utan att till
dels finansiera verksamheten med
hjälp av reklaminkomster.
”Outredda” alternativet i centrum
När utredningen – låt vara helt
i enlighet med kommunikationsministerns instruktioner – inte be- 225
handlar reklamfinansieringsalternativet, måste detta anses som
djupt otillfredsställande och det
bl. a. med tanke på den tid och de
pengar utredningen tagit i anspråk.
Sedan utredningen emellertid nu
äntligen lagts fram, vad är det då
som diskuteras? Jo, det reklamfinansieringsalternativ, som inte fick
utredas! T. o. m. utredningens ordförande och sekreterare skjutsas
fram i TV-rutan för att mot två
prominenta reklam-TV-anhängare
argumentera mot det alternativ,
som de av kommunikationsministern uttryckligen förbjudits att
närmare befatta sig med. När sedan regeringspartiets båda ledande
organ, Aftonbladet och stockholmsTidningen, öppet gör sig till talesmän för det ”outredda” alternativet samtidigt som Skoglunds och
av utredningen välvilligt adopterade förslag om ”geografisk konkurrens” betecknas som en ”död hök”
(Stockholms-Tidningen den 23 april 1965), framstår onekligen utredningens titel i en något gäckande dager. Där talas om ”radions
och televisionens framtid i Sverige”. Man behöver inte vara speciellt visionärt begåvad för att våga
förutse, att utredningens kungstankar baserade på skoglunds flera
år gamla bedömning av radio- och
TV-verksamhetens villkor, mera är
uttryck för hur det varit än för
hur det kommer att bli.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner