Print Friendly

Kommunaltekniken och landsbygden

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———T- -~~- —
KOMMUNALTEI(NIKEN
OCH LANDSBYGDEN
Av civilingenjör EINAR NORDENDAHL, Stockholm
EN AV dagens stora frågor är landsbygdens avfolkning. Ungdomen, särskilt den kvinnliga, trives icke på landet utan söker sig
till städerna. För den, som är hemma i arbets- och bostadsförhållanden inom det mindre och medelstora jordbruket, småbruket och
bondejordbruket, innebär flykten intet överraskande. Företeelsen
är på intet sätt ny, och flyttningen från landet har pågått i många
decennier, ehuru verkningarna nu äro mera märkbara inför den
låga nativiteten på landsbygden.
•Tag vill försöka skärskåda levnads- och arbetsförhållandena på
landet, särskilt de husliga, med en kommunalteknikers ögon, och
jag inskränker mig till att behandla den rena landsbygden, den
jordbrukande. Våra stadsbor ha ej riktigt klart för sig, i huru hög
grad det dagliga livets behagligheter i städerna beror på de
tjänster, som den moderna kommunaltekniken tillhandahåller. J ag
räknar då som kommunalteknikens arbetsobjekt först gator och
vägar med renhållning sommar och vinter. Vidare räknar jag
avlopp samt försörjningen med vatten och gas samt elektricitet,
allt av den allra största betydelse för att underlätta det husliga
arbetet. Försörjningen med vatten m. m. i ett samhälle förutsätter en tillverkande och distribuerande central, som genom ett ledningsnät är förbunden med kunderna, i våra dagar praktiskt taget
samtliga fastigheter. Centralen är rustad att snabbt och sakkunnigt reparera uppstående fel i det allmänna nätet. Kostnaden för
denna invecklade »service» ingår i varans pris. Centralen vakar
vidare över, att det finnes sakk.unniga hantverkare, installatörer,
som stå beredda att genast laga alla fel inomhus, d. v. s. på de enskilda näten.
Huru är det på landsbygden? Huru förhåller det sig till en början med vägarna~ staten övertog med 1944 års början den allmänna väghållningen på landet, och därvid försvann den särskilda
vägskatten på landet, inalles runt 30 milj. kronor per år. Detta
innebar en skattelättnad, som för jordbruket kan uppskattas till
207
. ‘::: _.,. .• f1!
..,.,., .’t If” …..’f’_
……… _ , _ . _ ______
Eina.r Nordendahl
15 å 20 milj. kronor per år. staten tar dock ingen befattning med
de enskilda vägarna. Det är mera sällan, som gårdsbyggnaderna
på landet ligga omedelbart invid en allmän väg, och i de flesta fall
tillkommer en enskild väg av växlande längd, från några hundra
meter till några kilometer. Denna enskilda väg får fastighetsägaren själv bygga och underhalla, ensam eller- om vägen är gemensam för flera fastigheter- tillsammans med grannarna, dock att
i vissa fall statsbidrag kan erhållas, särskilt för vägunderhållet.
Ehuru det är sannolikt, att dylika statsbidrag med tiden komma
att öka, är det föga troligt, att statsbidrag skall kunna utgå till
hela kostnaden eller till gårdarnas vanliga uppfartsvägar. De
statsfinansiella konsekvenserna av dylika bidrag skola icke här
diskuteras.
Längden av de enskilda vägarna i Sverige är icke närmare
känd, men man kan grovt uppskatta den till inalles 40,000 å 50,000
km. mot c:a 90,000 km för de allmänna vägarna. Märkas bör, att
någon tekniskt eller på annat sätt definierbar gräns mellan allmän
och enskild väg finnes icke; klassifieringen är och förblir subjektiv och mycket varierande i olika landsdelar. »Väghållningsbesvä-
ret» på landet är således ingalunda borta genom vägförstatligandet, och praktiskt taget varje jordbrukare måste alljämt vara naturaväghållare, vilket vållar honom både kostnad och tidsspillan.
Så till vida är den enskilde väghållaren dåligt ställd, som den nutida väghållningen bör ske maskinellt, delvis med dyra maskiner.
Motortrafiken har självfallet ökat kraven också på de enskilda
vägarnas bärkraft och underhåll, ehuru bilarna på den svenska
landsbyg-den hittills ofta ha fått nöja sig med litet, med ökat
slitage och minskad livslängd till följd.
Under den lyckliga tid, då bilskattemedlen flödade, intogos årligen mängder av enskilda vägar till allmänt underhåll, till stor
fördel för ägarna av de enskilda vägarna. Proceduren var särskilt
märkbar i Norrland med dess utomordentligt glesa och kringspridda bebyggelse. I samband me-d övertagandet blev den enskilda vägen förbättrad, stundom med bidrag på ett eller annat
sätt från de ursprungliga intressenterna. »Förallmänligandet» to!{
i vissa län – med länsstyrelsernas bifall – sådana proportioner,
att de centrala vägmyndigheterna måste ingripa, för att icke
statsverkets kostnader skulle bliva för höga.
Om bilskattemedlen ännu en gång skulle flöda, komma kanske
krav att uppstå, att »vägförallmänligandet» fortsättes. De härför
nödiga pengarna torde icke kunna åstadkommas utan att sätta
208
·’
.. T
Kommunaltekniken och landsbygden
andra vägbyggen i efterhand, exempelvis orobyggandet av riksvägnätet, eller genom att i utjämnande syfte beskära andra statsutgifter för gatu- och vägändamåL Det enskilda vägnätets stora
längd gör, att en ombyggnad till »allmän» standard, även en moderat sådan, blir en affär av väldiga mått. Att komma därhän, att
varje lantbrukare får kostnadsfri allmän väg fram till sin trappa,
får väl anses som en utopi; någonstans måste en gräns dragas.
Den norrländska glesa bosättningen skapar här ett problem för sig.
Bebyggelsens ohämmade utspridning har lagt en solid grund till
många och stora framtida vägbekymmer.
Även om det i framtiden skulle bliva flera allmänna vägar på
landet, så blir dock skillnaden mellan land och stad stor. I staden
får skattebetalaren även i glesa förorter för sina pengar en stensatt eller på annat sätt belagd och upplyst gata. Lantbon får
ingenting dylikt för sin kommunalskatt.
Jag går nu till nästa avsnitt: vatten- och a1:.Zoppsproblemet.
Detta, enkannerligen vattenproblemet, blir av allt att döma svå-
rare att komma till rätta med än vägproblemet Vattenfrågan har
alltid varit besvärlig på landsbygden. De svårigheter, som skola
övervinnas, äro legio. Det är ofta svårt att inom skäligt avstånd
finna goda vattentäkter (källor, brunnar o. dyl.), som icke sina under mycket torra år eller torka ut alldeles. Kraven på vattnets
beskaffenhet äro icke överdrivna på landet; man får i regel nöja
sig med att vattnet är någorlunda rent och klart och icke förorenat
från gödselhögar o. dyl. Å ven ett dylikt elementärt krav kan
stundom bliva svårt att fylla. Självtryck kan relativt sällan erhållas, i de allra flesta fall ligger vattentäkten lägre än förbrukningsplatsen. Pumpar och ledningar frysa; många bostadshus på
landet sakna källare, något som försvårar rörinstallationer.
Kostnaden per anläggning (fastighet eller hushåll) är naturligtvis i högsta grad varierande. Den blir en helt annan och mycket
högre, där en djup brunn måste grävas eller borras än där en god
källa finnes i någon närbelägen grusås. Kostnaden är dock mycket högre än man vanligen tror, därom kan mången sportstugeägare ge besked. De flesta stadsbor ha ringa aning om den tekniska möda och skicklighet, som ligger bakom vattnet i deras kran
och få äro de, som tänka på, huru billigt vattenledningens vatten
är. Tyvärr kan man på landet icke som numera i en stad taga
nästan vilket bristfälligt råvatten som helst samt med hjälp av
teknisk och medicinsk sakkunskap förädla det till en felfri vara.
En offentlig utredning om landsbygdens vattenfråga med för- 209
• •.!T
Einar Nordendahl
slag till förbättringar med statlig hjälp (lån och/eller bidrag, delvis i samband med stöd till bostadsförbättringar) har utförts av
egnahemsstyrelsen med sakkunnig förstärkning. Utredningen, som
blev färdig hösten 1942, uppskattar antalet fastigheter på den
egentliga landsbygden till i runt tal 650,000, såväl jordbruksfastigheter som andra. Med stöd av en stickprovsvis utförd omfattande
inventering antagas i hela landet vid pass 180,000 fastigheter vara
försedda med felfri vattenledning och avlopp. Vid runt tal 470,000
fastigheter, därav uppskattningsvis 250,000 jordbruksfastigheter,
skulle förbättringsåtgärder av ett eller annat slag erfordras. Av
de vid inventeringen undersökta brunnarna, inalles c:a 3,000, befunnos över 80 procent olämpliga på ett eller annat sätt, och i 40
procent av fallen ansåg konsumenten vattnet för hårt för hushållsändamål. Utredningen säger om det nuvarande tillståndet
bl. a. att »vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden i allmänhet befinna sig i synnerligen otillfredsställande skick såväl i
hygieniskt avseende som i fråga om den tekniska utrustningen».
Utredningen framlägger två alternativa program för den statliga hjälpen. »Normalt utförande», som förordas, skulle omfatta
förbättring av brunn jämte vattenledning (till bostad och eventuell
ladugård) med handpump inomhus samt avlopp. Utredningen räknar dock icke me-d W.C. vid den spridda bebyggelsen på landsbygden, ty detta skulle avsevärt försvåra och fördyra avloppen. Kostnaden för »normalt utförande» ber~knas per hushåll variera mellan
400 kronor och 1,000 kronor, och i medeltal till c:a 830 kronor (prisnivå 1941, c:a 25 procent över 1939 års nivå). Den totala kostnaden
beräknas uppgå till väldiga belopp; för hela landet till 365 milj.
kronor. I denna post ingår grovarbete med c:a 150 miljoner, som
bör i huvudsak kunna utföras av konsumenterna själva. Det andra
och billigare alternativet kallas »minimiutförande» och omfattar
endast brunnsförbättring, men ingen vattenledning och intet avlopp. (»Till minimikraven ur hygienisk synpunkt hör även, att den
vanligast förekommande uppfordringsanordningen med hink, vilken medför risk för förorening av brunnsvattnet, ersättes med
handpump vid brunnen.») Kostnaden för »minimiutförande» beräknas till i genomsnitt c:a 210 kronor per fastighet och för hela
landet till c:a 90 milj. kronor, därav för grovarbete c:a 25 miljoner.
I alla de fall, då kostnaden per fastighet skulle överstiga 1,000 kronor vid normalt utförande, har utredningen räknat med endast
minimiutförande. Statlig hjälp anses av kostnadsskäl icke kunna
komma i fråga för anordningar, som gå utöver normalt utförande,
210
Kommunaltekniken och landsbygden
men det framhålles som önskvärt, att det normala utförandet, där
så ske kan, av konsumenten själv kompletteras på olika sätt, exempelvis genom att skaffa maskindriven pump.
Att vattenledning bör eftersträvas överallt samt att bärande .av
vatten numera får anses hopplöst föråldrat, är väl självklart. Man
kan icke året runt, i väta, köld och halka, bära fram den vattenmängd till folk och djur, som svarar mot ett hygieniskt minimum.
Frågan är, om man på längre sikt kan våga räkna med pumpning
för hand såsom tillfyllest. Att pumpa är ett tungt och enformigt;
»tråkigt» arbete, även om det är kortvarigt. Det är en sak att
pumpa till hushållet i en liten sportstuga under någon eller några
sommarmånader, men en helt annan sak att pumpa dagligen året
runt. Att skaffa vatten till W.C. med handpump får anses uteslutet. För att icke bliva sämre ställd än i städerna lär man således
böra räkna med maskinell pumpning i en kanske ej allt för avlägsen framtid. Därvid springa kostnaderna snabbt i höjden, och utredningens maximisiffra av c:a 1,000 kronor per hushåll räcker
sällan. De största svårigheterna uppstå vid de mindre jordbruken
-de större ha redan maskinpumpning för det mesta, åtminstone
för huvudbyggnad och stallar. Maskinpumpning betyder, att ett
vattenverk i miniatyr måste finnas vid varje brukningsdel. I de
allra flesta fall fordras automatiska pumpanordningar. Goda och
serietillverkade sådana finnas med eldrift, men de äro både dyra
i inköp och ganska invecklade och kräva tillsyn och underhåll i
tid. Man får hoppas, att med tiden priset skall nedgå och driftsäkerheten ökas. Vid städernas vattenverk har man löpande fackkunnig tillsyn med ögonblickligt avhjälpande av varje tecken till
fel. På landet får man, frånsett stora gårdar med egen smed eller
reparatör, hjälpa sig fram så gott man kan till dess att en reparatör hinner eftersändas.
Kostnaden för en komplett anläggning, bestående av brunn, fristående pumphus för rostfritt uppställd eldriven pump med s. k.
hydrofor, vattenledningar och enkel inomhusinstallation, torde enligt min mening sällan understiga 2,500 kronor. Tack vare den utbredda elektrifieringen vållar drivkraftfrågan för det mesta ingen
svårighet, och strömförbrukningen är ringa. Den nämnda kostnaden är att anse som en minimikostnad; det är detta, som vållar
bekymmer vid de små och medelstora gårdarna, och dessa överväga
om bekant i vårt land till antalet. I de flesta fall torde deras
ägare icke kunna åstadkomma en så stor summa för att lösa vattenfrågan.
15- H276 Svensk 1.’·idsk:rift 1944 211
···*’ ‘ .. ..,.,….. ‘”f”‘ -”‘~-.;.;_
Einar Nordendahl
Vattenfrågan på landet är i sanning vida besvärligare än vad
den bortskämde stadsbon tror.
Avloppsfrågan bör på landet i allmänhet icke vålla alltför stora
tekniska eller hygieniska svårigheter eller kostnader, så länge
W.C. icke ifrågasättes. Terrängen i större delen av vårt land är
kuperad, och tillräckligt »fall» bör vara för handen. Ofta ligga
byggnaderna högre än den närmaste omgivningen. stenig och
ännu mera bergig terräng kan dock göra kostnaden för rörgravar
hög. Ledningarna få mynna ut i ett vattendrag, om sådant finnes
i närheten, men för det mesta får väl avloppet mynna ut i ett dike
eller ledas direkt in i marken, om denna är genomsläpplig (»avloppslösa brunnar»). Spillvattenvängderna i här förekommande
fall äro små, och även ett dikes självreningsförmåga är stor. Litet
dålig lukt sommartid får man taga med jämnmod. I slättbygderna
kunna förhållandena dock bliva besvärliga, även om vattnet får
passera en silbrunn eller dylik anordning före utsläppandet i
det fria.
Egnahemsstyrelsens utredning räknar icke med allmänt inrättande W. C. och detta mest av hygieniska skäl. Utredningen framhåller, att om W.O. anslutes, så måste spillvattnet i de flesta fall
renas i lägre eller högre grad, ty eljest uppstår risk för infektion,
bl. a. av vattnet i närbelägna brunnar. Enkla, billiga och effektiva
reningsbrunnar för små mängder spillvatten finnas icke ännu, men
om dylika kunde konstrueras – detta är dock en svår sak – så
skulle anläggningen av W.O. i hög grad underlättas.
Utredningens uppfattning i avloppsfrågan torde icke kunna bestridas. Mången tycker nog, att man går för långt i kraven på bekvämlighet, då man talar om W.O. i stugorna på landet. Så bortskämd får man icke vara. Härtill svaras: Om sommaren går det
utmärkt utan W.O., och att om vintern springa ut på ett iskallt
avträde går någorlunda, så länge man är ung och frisk, men blir
mindre behagligt, då man blivit till åren och magen kanske börjat
krångla. stadens bekvämligheter hägra: den, som är van vid dem,
överger dem icke i brådrasket.
Att förse landsbygden med gas för kokning och vattenvärmning
får tyvärr anses nära nog uteslutet. Ett gasverk måste ha ett förhållandevis stort antal konsumenter för att bliva ekonomiskt möjligt. Gas kan lika litet som vatten distribueras genom ledningar
till en landsbygds spridda befolkning; ledningskostnaden per
konsument blir orimligt hög. Av våra runt 125 städer ha knappt
40 gasverk, dock utom Borås alla de större. Möjligen kan det
212
Kommunaltekniken och landsbygden
komma i fråga att sälja s. k. flaskgas (komprimerad gas i järntuber) inom rimligt avstånd från gasverken. Om detta bleve möjligt inom ett fågelvägsavstånd av 25 km., så skulle större delen av
de bästa jordbruksområdena i Skåne och i Skaraborgs län kunna
förses med gas. Metoden att distribuera flaskgas är löst tekniskt
och praktiseras i begränsad omfattning av några gasverk i deras
förorter. Flaskorna fraktas med lastbil, och fraktkostnaden är utslagsgivande för gaspriset.
Tillgången till kokgas bör vara av större värde för lanthushållet
än för stadshushållet, med hänsyn till den mera invecklade matlagningen på landet, bl. a. ingen tillgång till färdiglagad mat. Behovet av varmvatten är stort för sköljningar och spolningar i
samband med maskinmjölkningen.
Man får hoppas, att småkok och varmvattenberedning på landet
i stället skola kunna ske på elektrisk väg. Redan nu lära dess
bättre tre fjärdedelar av hushållen på landet ha tillgång till elström. Den per hushåll (och hektar åker) dyraste elektrifieringen
torde dock återstå. Frågan är dock, om man av kostnadsskäl kan
bygga ut landsbygdsnätena så kraftiga, att de kunna tåla även en
stor värmebelastning. Kostnaden för själva elströmmen är ringa,
men kostnaden för distributionen är hög på landet, på grund av de
långa ledningarna. Nätkostnaden per kilowatt-timme är på landsbygden mycket högre än i den tättbebyggda staden, och redan nu
förefalla landsbygdsnäten ofta att vara överbelastade. Vidare är
kostnaden för elektriska kokkärl och varmvattenberedare högre
än för gasapparater.
Av det anförda har framgått, att det är tekniskt svårare och
framför allt mycket dyrare att förse landsbygden med alla de kommunalteknikens förmåner, som numera anses självklara i städerna.
Den glesa och spridda bebyggelsen är kommunalteknikerns crux.
Man behöver f. ö. ej gå så långt som till den rena landsbygden för
att erfara detta. Även i städerna:s villabebyggda förorts- och ytterområden vållar anläggningen av gator med ledningar oproportionerligt höga kostnader. Det är ett vanligt fall, att kostnaden för
gator med avlopp uppgår tilllika mycket eller mera än det redan
bebyggda områdets taxeringsvärde. Många utbyggda förortsområden utan ordentliga gator och utan ledningar ana icke, vilka
kostnader de ha att möta, när de förr eller senare tvingas att ordna
sina förhållanden.
213
.-
J ..”‘;-
Einar Nordendahl
Möjligheten att i kommunaltekniskt hänseende modernisera den
svenska landsbygden bör emellertid icke diskuteras utan att man
samtidigt försöker att göra sig en bild av landsbygdens sannolika
utseende i framtiden. Man synes allmänt vara inställd på, att antalet sysselsatta inom jol’dbruket kommer att nedgå ytterligare,
liksom antalet brukningsdelar. En sådan utveckling är gammal;
folkminskningen började i mitten av 1800-talet. Själv upplevde
jag i Väst-Sverige för c:a 50 år sedan det sista skedet av nedläggningen av dagsverkstorpen och torpstugornas rivning. Småbruket,
för blott några årtionden sedan så omhuldat av önsketänkande
statsmakter, kan uppenbarligen blott undantagsvis hävda sig i den
mekaniserade tidsåldern. För tio år sedan syntes man vilja sätta
gränsen för det »ofullständiga» jordbruket vid 10 hektar åkerjord;
nu synes man vara böjd att flytta upp minimigränsen till 20 hektar, där ägaren skall finna sin bärgning uteslutande från jorden.
Allt talar vidare för, att vi i vårt land i en nära framtid (med viss
hjälp av importerade gödningsämnen) skola kunna producera
samma mängd födoämnen som nu, men på en åtskilligt mindre
åkerareal. Denna förutsättes då bliva bättre dikad och brukad än
vad nu är fallet samt besådd med allt bättre utsäden. Det mindre
jordbrukets överskottsproduktion är icke stor. Nedgången i antalet
sysselsatta i jordbruket torde bliva avsevärd. Man bör fördenskull
i första hand vara beredd på nedläggning av småbruk i stor omfattning, i den mån deras nuvarande sega och tåliga brukare bliva
orkeslösa eller dö ut. Man bör också vara beredd på nedläggning
av mindre bondebruk eller deras hopslagning till större men färre
enheter.
Det förefaller dock, som om man även på jordbrukssakkunnigt
håll överskattade möjligheten att slå ihop jordbruk. Det torde icke
vara ofta, som de jordbrukstekniska förutsättningarna därför äro
goda. De små brukningsdelarna ligga ofta splittrade och isolerade
i utkanterna av åkerområdena, och det befintliga vägnätet passar
icke efter hopslagningen. Därtill kommer ofta en hög nybyggnadskostnad vid den återstående brukningsdelen; numera är det dyrt
att bygga också på landet.
Den primära faktorn synes bliva nedgången i antalet brukningsdelar. När det då gäller att bedöma, vilka brukningsdelar, som
kunna bliva bestående, måste ej blott jordbrukstekniska utan även
de här behandlade kommunaltekniska synpunkter:q.a beaktas, särskilt vägfrågan, vattenfrågan och elfrågan.
Landsbygdens modernisering ur kommunalteknisk synpunkt är
214
Kommunaltekniken och landsbygden
till sist en ekonomisk fråga. Kunna jordbrukarna själva bära de
höga kostnaderna~ På landet bliva dessa per hushåll rälmat mycket högre än i staden. På frågan kan svaras, att i många fall
kunna kostnaderna bäras av konsumenterna, men i många, ja, i
kanske flertalet fall, endast under förutsättning att jordbruket kan
räkna med en åtskilligt högre inkomstnivå än den vanliga. (Jag
tänker här icke alls på den rådande kristiden och dess särskilda
prisbildning.) Att bedöma, huruvida en sådan avsevärt bättre inkomststandard kan nås utan överlag höjda livsmedelspris, faller
utanför ramen för denna uppsats. Därest inkomstnivån på landet
icke kan allmänt höjas, är det svårt att se, huru man skall kunna
nå målet utan betydande hjälp. Man bör, vare sig man anser en
sådan utväg lycklig eller icke, vara beredd på krav på statlig hjälp
av olika slag. Man kan tänka sig dels flera statligt skötta vägar,
dels subventionerad eldistribution, dels direkta bidrag av olika
slag.
För den händelse ett kommunaltekniskt stödprogram på landsbygden skulle komma till stånd, synes mig de största svårigheter
uppstå, när det gäller att utvälja de objekt (brukningsdelar), som
äro värda att hjälpas. Det kan komma att röra sig om så stora
stödbelopp, att hjälp endast bör och kan lämnas på sådana ställen,
där man kan beräkna ‘varaktig nytta, d. v. s. där den hjälpta brukningsdelen kan beräknas bestå även i en relativt avlägsen framtid.
En sådan varning kan f. ö. vara på sin plats redan nu. Den »planhushållande» staten och dess organ äro sällan kalla och objektiva i
omdömet, då det gäller att stödja; de äro emotionella och vilja
hjälpa överallt. Innan således stöd till exempelvis bostadsförbättring vid jordbruk lämnas, bör åkerjordens beskaffenhet, storlek
m. m. undersökas, och vidare bör undersökas, om god väg kan erhållas till rimligt pris, andra undersökningar ej att förglömma.
Utan att ha närmare studerat verkan åv de statliga stödåtgärderna
, till bostadsförbättringar kan man våga påståendet, att hjälp har
lämnats åt småbruk, som mänskligt att döma komma att övergivas
efter den hjälpte innehavarens d9d. Man har tyvärr rätt att vara
pessimist, då det gäller »det allmännas» möjlighet att lämna hjälp,
som blir effektiv även på lång sikt, särskilt som det naturligtvis
är en synnerligen svår sak att portionera ut stöd av här avsett
slag på rätt sätt. Mycket av framgången beror på imponderabilia,
och mycket kan bliva annat i framtiden. De stora framtida utvecklingslinjerna synas dock ligga någorlunda klara redan nu.
215
.-
Einar Nordendahl
Den bild, som här har målats av svårigheten att utsträcka kommunalteknikens stora förmåner till landsbygden, enkannerligen till
jordbruket, är icke ljus. Mången tycker nog, att bilden är för mörk
och att författaren icke har tillräckligt beaktat de förmåner, som
tekniken redan har skänkt .åt landsbygden. Man behöver ju blott
peka på bilen och bussen och på de ofantligt mycket bättre vä-
garna. Man kan vidare peka på elektrifieringen. Allt detta är
sant, men tekniken har skänkt staden (»tätorten») detsamma och
till lägre pris och mycket mera därtill. Klyftan mellan stad och
landsbygd har icke minskats under teknikens inverkan; den har
vidgats.
Ur kommunalteknisk synpunkt var sönderbrytandet av de gamla
byarna ett missgrepp; där byarna finnas kvar, ligger saken vida
enklare till. En koncentration till blott några tiotal hushåll skulle
underlätta problemets lösning i hög grad. En återgång till by-bebyggelsen får emellertid anses utesluten, särskilt om man eftersträvar stora brukningsenheter.
Utan tvivel skola vi med tiden komma till rätta med de kommunaltelmiska problemen även på landsbygden. stora kapitalinvesteringar krävas dock, och mycket på landet kan komma att se annorlunda ut än i dag. Många vä11den, som nu betraktas som stabila,
kunna komma att visa sig ha varit endast skenbara, och stora
värdeminskningar lära icke utebliva. Bäst vore, om landsbygdens
inkomstförhållandena bleve sådana, att ,den av egen kraft kunde genomföra och finansiera omstöpningsprocessen. Om statsbidrag i
olika former icke kunna undvikas, måste man besinna, att stödåtgärderna endast böra anbringas efter sorgfällig prövning av en
mångfaLd faktorer för att undvika felinvesteringar och bakslag.
Sämst synas förhållandena ligga till i bygder med mycket gles
och utspridd bebyggelse samt med små brukningsdelar. Hittills
har befolkningens anpassningsförmåga övervunnit svårigheterna,
och man har svårt att föreställa sig, att näringslivet i dylika landsdelar överhuvud taget skall kunna uppehållas, därest befolkningen
kräver den moderna stadens alla bekvämligheter.
216

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner