Print Friendly

Kommunal utgiftsexplosion

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kommunal utgiftsexplosion
I ett avseende var det relativt enkelt att
vara politiker under 1960-talet. Tillväxttakten i ekonomin var förhållandevis hög.
Stat och kommun kunde därför expandera tämligen obehindrat, ta för sig en allt
större andel av bruttonationalprodukten
utan att den enskildes behov av privat
standardökning helt behövde åsidosättas.
Först mot decenniets slut märktes de för
bl a den ekonomiska tillväxten allvarliga
konsekvenserna av de verklighetsfrämmande dragen i jämlikhetspolitiken, så som de
manifesterades inom exempelvis inkomstpolitiken.
Detta årtionde blir annorlunda. Enligt
långtidsutredningen får man förvänta en
avsevärt lägre tillväxttakt under 1970-talet. Eftersom detta överensstämmer med
de varningar oppositionen tidigare kommit med, har utredningen av regeringspressen beskyllts för att stryka de borgerliga partiernas åsikter medhårs. Inte ens
en så högtstående argumentation torde
likväl kunna undanskymma att farhågorna sannolikt är berättigade.
I ett sådant läge uppstår nödvändigtvis
delikata prioriteringsproblem. Dessa kommer att prägla dels de kommande lönerö-
relserna, vilka knappast blir mindre komplicerade än den senaste, dels också avvägningarna mellan vad av standardökningen som skall disponeras av myndigheterna
och vad som skall gå till den enskilde.
Under 1971 ökade bruttonationalprodukten med endast omkring 0,5 procent,
dvs betydligt mindre än i jämförbara europeiska länder. Samtidigt steg kommunernas genomsnittliga utdebitering med
1,25 kr, eller med cirka 5,5 procent.
Många inkomsttagare, inte minst bland
dem som särskilt skulle gynnas i fjolårets
avtalsuppgörelse, fann till sin förtrytelse
att vad de via sina fackliga organisationer
förhandlat sig till av löneökningar hade
kommunerna samvetsgrant lagt beslag på.
Ofta betydde kommunalskatteskärpningen tillsammans med prisstegringarna t o m
en direkt försämring av köpkraften. I
praktiken kom alltså de fackliga löntagarorganisationerna att företräda inte sina
medlemmars utan kommunernas intressen.
Men otack är världens lön. Mer än möjligen en tacksamhetens tanke har kommunerna knappast kostat på LO, TCO
och SACO för deras insatser, och det räcker inte långt i inflationstider.
Den kommunala utgiftsexpansionen har
nu föranlett finansministern att tillsätta en
utredning rörande kommunernas pekuniä-
ra situation. Hr Sträng, liksom Moderata
Samlingspartiets andre vice ordförande
Eric Krönmark, har också fört fram tanken på ett kommunalt skattetak för att få
stopp på den hittillsvarande utvecklingen. Utredningen lär dock behöva betydande tid på sig, och det går inte att låta
problemen bero tills den blivit färdig. De
måste angripas redan nu, eftersom kommunernas skattetörst ingalunda släckts av
de senaste höjningarna. En god opinionsmåssig jordmån för åtgärder finns förvisso.
I första hand måste man göra rent hus
med föreställningen, att man löser problemen för kommunerna genom att överföra en större del av deras utgifter på
staten. Det ökade utgiftsbehov en sådan
åtgärd medför för statsmakterna måste givetvis täckas in på något sätt. Det minst
dåliga är en höjning av momsen. Det
sämsta är en skärpt indirekt beskattning
med åtföljande ökning av skatteprogressiviteten. Ingen av metoderna gynnar den
enskilde medborgaren.
En bit på väg kan man komma genom
att vidga avgiftsfinansieringen av kommunala tjänster. Då ökar också realiter
människornas valfrihet, eftersom kommunerna intar en mera neutral attityd till olika konsumtionsalternativ. Vidare måste
systemet med skatteutjämningsbidrag omprövas, då det ofta får högst besynnerliga
konsekvenser. Örebro har för närvarande
en kommunalskatt på 27 kr. För dessa
pengar har man kunnat tillhandahålla en
onekligen förnämlig service i form av bl a
föreningsgårdar, stadsdelsbadhus och cur..
linghallar. Men med denna höga utdebitering som skäl får Örebro skatteutjämningsbidrag som motsvarar 1,70 i kommunalskatt. De som bidrar till Örebros stadsdelsbadhus, curlinghallar och föreningsgårdar
är således invånarna i övriga delar av
landet, många boende i kommuner som
saknar sådana inrättningar.
Det viktigaste är dock inte vad man
kan uppnå med dylika i och för sig angelägna reformer. Det viktigaste ligger på
ett helt annat plan. En förutsättningslös
113
angelägenhetsgradering av å ena sidan den
enskildes, å andra sidan det allmännas behov är oundgänglig. Tillspetsat uttryckt:
skall medborgarna år från år få någon
ökad köpkraft? Skall exempelvis barnfamiljerna få större resurser till mat, kläder
och bostäder? Eller skall dessa pengar gå
till kommunerna och staten för kollektiva
inrättningar av skilda slag? Så bör frågan
ställas. Moderata Samlingspartiet har gjort
det och gett sitt svar, som i själva verket
är ett betydelsefullt ideologiskt ställningstagande: nu måste den enskildes – inte
minst de små och medelstora inkomsttagarnas – konsumtionsbehov mer än hittills
sättas i förgrunden. Myndigheterna måste
följaktligen hårdare begränsa sina utgifter. Om emellertid bara kommunerna eller bara staten gör detta, eller om man
vräker över den enes kostnader på den
andra, blir besparingsambitionerna ganska meningslösa. Stat och kornmun måste
gemensamt begränsa sina åtaganden, hålla
sig inom ramen för tillväxten i samhället.
Man måste utgå från de tillgängliga resurserna och anpassa utgifterna därefter, inte
tvärtom.
Dessa avväganden blir besvärliga. De
understryker kraftigt hur viktigt det är att
tillväxttakten av bruttonationalprodukten
ökar. Sker detta minskar svårigheterna: ju
större kaka desto lättare att dela den.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner