Komekon

KOMEKON
NÄR ANDRA världskriget slutade insåg Förenta staterna omedelbart
den politiska fara som hotade genom den europeiska misären. Det
erbjöd därför snabb hjälp genom
sin s. k. Marshallplan för att lindra
den värsta nöden. Polen och Tjeckoslovakien, vilka hamnat i kommunistblocket, accepterade det amerikanska erbjudandet. Men det
dröjde inte länge förrän Stalin, som
hade näsa för vart ekonomiska förbindelser kunde leda i politiskt hänseende, sade stopp och tvingade de
båda länderna att tacka nej till den
västliga hjälpen.
I stället inrättade han en östblocksorganisation för inbördes ekonomisk hjälp. Enligt sovjetisk uppfattning skulle den göra alla andra
biståndserbjudanden överflödiga. I
januari 1949 förklarade Bulgarien,
Polen, Rumänien, Sovjetunionen,
Tjeckoslovakien och Ungern, att de
bildat »Rådet för ömsesidig ekonomisk hjälp», i väster ofta kallat
Komekon eller CMEA (Counsil of
mutual economic aid). I februari
anslöts Albanien, och i september
1950 infogades även östtyskland i
den nya organisationen. Rådet presenterade sig självt som »en orgaAv CUNCTATOR
nisation av suveräna stater, uppbyggd efter principerna om fullt
likaberättigande, ömsesidig aktning
för nationella intressen, vänskaplig
hjälp och icke-inblandning i inhemska angelägenheter». Egentligen
skulle det vara en organisation för
de europeiska kommuniststaterna.
Men man ville vara generös och förklarade att även icke-kommunistiska europeiska länder i princip
kunde få ansluta sig. Förutsättningen för detta var emellertid, att
de accepterade rådets grundsatser
och bemödade sig om ett vidsträckt
ekonomiskt samarbete med de s. k.
folkdemokratierna och Sovjet.
Jugoslavien kände sig kallat. Det
var ju både europeiskt och kommunistiskt och ville tydligen beflita
sig om nära ekonomiska förbindelser med de övriga kommuniststaterna. Men Tito hade kommit på
kantmed Stalin 1948 med det kända
resultatet att Jugoslavien blivit uteslutet ur den moskovitiska enheten.
Ansökan avslogs, såvitt bekant utan
motivering. Det dröjde ända fram
till 1956 innan Jugoslavien fick
vara med, men endast som observatör. Sen dess har det till och från
deltagit i sammanträdena med observatörer. Det sker emellertid med
viss misstänksamhet från de moskvatrognas sida.
De icke-europeiska kommuniststaterna får i princip inte vara med
i rådet. De har emellertid sen länge
deltagit som observatörer, tydligtvis utan någon större misstänksamhet från de ordinarie medlemmarnas sida.
När Rådet för ömsesidig ekonomisk hjälp kom till, var försörjningsfrågan det mest brännande
problemet. Det är därför inte förvå-
nande, att man som organisationens
främsta uppgift såg en kraftig ökning av befolkningens levnadsstandard. Vidare skulle rådet främja
ekonomiskt samarbete mellan medlemmarna. Dessutom skulle det
»motverka och förhindra imperialistisk inblandning i de deltagande
ländernas inre politiska liv».
Komekons administrativa uppbyggnad följer i stort sett mönstret
för internationella organisationer
av detta slag. Dess högsta beslutande organ utgöres av rådsförsamlingen. Medlemsländerna representeras i denna vanligtvis av ministern för utrikeshandeln ochfeller
ordföranden i den statliga planeringskommissionen. Andra ministrar och statsfunktionärer kan uppträda som rådgivare. Rådet skall
stadgeenligt sammanträda en gång
om året. Detta sker i en viss turordning i de olika medlemsländernas
huvudstäder. Ordföranden växlar
för var gång.
Det verkställande organet utgöres
293
av representantskapet, som stadgeenligt skall sammanträda minst två
gånger i månaden. Det har permanent säte i Moskva. Det drar upp
riktlinjerna för rådets verksamhet,
vilka sedan skall godkännas av
rådsförsamlingen. Det sköter vidare
löpande ärenden och leder sekretariatets arbete.
sekretariatet har hand om organisationens administrativa arbete
och representerar denna vid olika
östblockskonferenser. Det förestås
av en permanent sekreterare, som
skall vara sovjetmedborgare, och
två vice sekreterare, vanligtvis
tagna från något annat medlemsland.
Förutom dessa organ har så under årens lopp bildats en mängd
stående expertkommissioner. De berör såväl det ekonomiska, vetenskapliga och tekniska området. Deras huvudsakliga uppgift är: att ge
rekommendationer för plankoordinering på lång sikt; att genomföra
standardisering och specialisering;
att utbyta teknisk information och
leda forskning om gemensamma
projekt.
När CMEA började sitt arbete
1949, förelåg det en viss igångsättningsaktivitet, men den ebbade ut
relativt snart. Tiden fram till 1954
tycks i stort sett ha använts till att
utan större energi organisera de direkta handelsförbindelserna mellan
medlemsstaterna. Något mera utbrett samarbete på det ekonomiska
planet kunde man inte märka. Snarare föreföll det som om medlems- 294
länderna – trots deklarationerna
om samarbete vid rådets start –
följde Stalins formel »att bygga socialismen i vart land för sig». Varje
lands långtidsplaner uppvisade likartade drag. Dubbleringarna var
lätt påvisbara.
Efter 1954 blev det uppenbarligen mer liv i organisationen. Tendensen till ekonomiskt samarbete
blev mer påtaglig. Femårsplanerna
synkroniserades med Sovjetunionens. Samtidigt påbörjades en viss
specialisering av produktionen. Den
var till en början inte särskilt utpräglad, utan rörde sig huvudsakligen om en viss samordning av
kvaliteter och kvantiteter. Aktiviteten i arbetet tilltog och kulminerade vid sjunde plenarförsamlingen
i maj 1956 i Östberlin. Man drog nu
upp riktlinjer för en mera detaljerad samordning av medlemsstaternas långtidsplaner. Särskild uppmärksamhet ägnades åt råvaruförsörjningen. Planeringen gynnade
Sovjetunionen på de övriga ländernas bekostnad;
Det hela tog emellertid ett brått
slut. Oroligheterna i Poznan på
sommaren och revolterna i Ungern
och Polen på hösten vände snabbt
upp och ned på samarbetsplanerna
från mötet i maj. Det torde inte
vara för mycket sagt, att hela komekon-byggnaden snabbt brakade
ihop, och att – om man ville fortsätta – man fick reorganisera arbetet från grunden.
Det hölls visserligen flera sammanträden under 1957, men det var
först i maj 1958, som man konsoliderat ställningen någorlunda. En
stor CMEA-konferens avhölls då i
Moskva, i vilken såväl politiska som
ekonomiska toppfigurer från medlemsstaterna deltog.
Resultatet blev, att Sovjetunionens makt inom organisationen inte
längre kläddes i så ostentativt diktatoriska former som tidigare. En
viss »demokratisk» förhandlingsordning säges ha införts och i den
mån Sovjet vill driva igenom impopulära önskemål måste detta ske
på ett mindre påfallande sätt än
tidigare med anlitande av diskreta
bakvägar. Moskvamötets resultat
innebar vidare, att medlemsländerna gick med på en skärpt specialisering av produktionen. Man
syftade till en arbetsfördelning inom
blocket. Några medlemsstater skulle
slopa eller inskränka vissa industrier, medan andra skulle utvidga
och förbättra samma slags industrier alltefter vart och ett lands
förutsättningar för ifrågavarande
produktion. Råvaruförsörjningen
skulle infogas i varje lands planering och anpassas efter ett ömsesidigt distributionssystem. Planeringen skulle nu även baseras på verkliga långtidsplaner, s. k. perspektivplaner, som skulle sträcka sig ända
till femton år framåt i tiden.
Alla dessa beslut tyder på att östblocket gått ännu några steg i riktning mot en övernationell extra
långsiktig planering för att fullfölja den ekonomiska integrationen
på ett effektivt sätt.
En sådan övernationell planering
är emellertid något, som tydligen
inte är populärt överallt i östblocket. Förre chefen för den sovjetiska statliga planeringskommissionen, Kosygin, försäkrade nämligen
uttryckligen, att det inte vore frå-
gan om någon övernationell organisation. De enskilda ländernas suveränitet komme icke att beröras.
Samma försäkringar har också senare upprepats bl. a. vid CMEAmötet i Tirana i maj förra året.
Allt tyder på, att det finns gott
om vested interests och ekonomiska
särintressen inom östblocket, vilka
många gånger är svåra att bemästra
centralt. Bakom CMEA:s väl neddragna rullgardiner förnimmer mun
då och då familjegräl om räntesättning på lån till icke-kommunistiska
länder, om prioritetsleveranser till
länder utanför blocket, om råvaruförsörjning, om prissättningar och
liknande.
Av detta skall man dock inte låta
förleda sig att tro, att östblockets
ekonomiska samarbetsorganisation
håller på att gå i baklås. I huvudsak visar den en ständigt förbättrad effektivitet och tilltagande betydelse.
Från väster bör man dock inte
vara blind för de grundläggande
svårigheter som organisationen har
att kämpa med. Dess största svårighet torde sålunda vara att bestämma
295
vilket medlemsland som är bäst
ägnat för att utveckla den eller den
industrien. Med andra ord: var ger
investeringarna bästa resultat? Ett
annat problem ankny.ter till prissättning och kostnadsberäkning.
För att östblocket skall kunna jämföra sina kostnader internationellt
måste de priser som de är baserade
på vara internationellt jämförbara,
vilket de f. n. inte är. En annan
viktig fråga är kravet på en hög
intrablockal rörlighet beträffande
kapital, arbete, teknik och företagskunnande. Till en stor del avhänger
denna rörlighet på Sovjets villighet
och förmåga att hjälpa till med finansiering och uppbyggnad av företag i andra östblocksländer. Vill det
och kan det skicka kapital, råvaror
och teknik i tillräcklig utsträckning
till de andra blockländerna?
Viljan torde väl finnas, i varje
fall såtillvida som den ekonomiska
integreringen av östblocket är ett
av medlen för att upprätthålla Sovjets politiska hegemoni över de övriga medlemsstaterna. Härvidlag
torde det allmänt sett gälla, att det
är vida svårare att genomföra en
ekonomisk integration utan att upphäva suveräniteten för de ekonomiskt svagare länderna då det gäller centraldirigerade stater än då
det gäller stater med marknadsekonomi.