Print Friendly

Kollektivt eller enskilt företagande

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

461
KOLLEKTIVT ELLER ENSKILT
FÖRETAGsÄGANDE
Alltsedan AP-fondernas tillkomst har man i det socialistiska lägret gottat sig åt de
möjligheter till statlig kontroll
av kapitalmarknaden som därmed ges. Nu har man i debatten öppet föreslagit att en del
av fondmedlen skall kunna
placeras i aktier. Socialiseringsaspekten nämns dock inte utan motiveringen sägs i
första hand vara nödvändigheten att göra AP-fonderna
värdebeständiga. Detta syfte
skulle dock knappast kunna
uppnås. Vad det är fråga om
är givetuis att finna en ny väg
att vidga det kollektiva företagsägandet på det enskildas
bekostnad, skriver pol.mag.
Carl Swartz, kanslichef i Forum för Borgerlig Debatt. Som
en motvikt i den nya socialiseringsdiskussionen gäller det
att föra ut de tankar, som ligger bakom ägardemokratien,
tankar som är gemensamma
för samtliga tre borgerliga
partier. Men detta kräver,
menar förf., nya argument
och motiveringar för det personliga ägandet.
Av pol. mag. CA.RL SWARTZ
Inflationens verkningar har nu
börjat uppmärksammas även inom
socialdemokraternas led. Oroliga
sparare ber i partipressen om råd
hur de skall undvika att få sitt sparkapital urholkat av penningvärdeförsämringen. En smula motvilligt
har svaret kommit: placera i aktier
eller fastigheter. Metallarbetarförbundets kassör tillkännagav inför
sitt förbunds kongress i höstas att
han med en viss framgång under
de senaste åren placerat förbundets
pengar i börsnoterade aktier. För
att blidka dem, som i ett sådant
förfaringssätt kunde se något av ett
överlöpande till ‘den monopolkapitalistiska storfinansen’ förklarade
vederbörande, att avsikten med placeringen visst inte var att kamma
hem några kursvinster. Nej, det var
enbart en värdesäkring av förbundets tillgångar, som hade varit ledstjärnan. En närmare förklaring av
skillnaden mellan de båda placeringsmotiven kunde för all del ha
varit av intresse, men distinktionen
var väl enbart taktiskt betingad.
Under sagda kongress släpptes
också en ekonomisk-politisk bomb,
eller kanske snarare en socialistisk
försöksballong. Alltsedan AP-fondernas tillkomst har man inom det
462
socialistiska lägret mer eller mindre oförtäckt gottat sig åt de möjligheter till en långtgående statlig
kontroll av kapitalmarknaden, som
här erbj uder sig. Nu föreslogs
helt öppet att en del av fondmedlen skulle placeras direkt i nä-
ringslivet, dvs i aktier. Som motivering för förslaget valdes emellertid inte socialiseringsaspekten utan
möjligheterna att därigenom undvika den minskning av fondernas
realvärde, som inflationen och placeringsbestämmelserna annars leder till. Inflationsförlusterna under
innevarande år angavs uppgå till
500 miljoner kronor. Som bieffekt
av förslagets genomförande skulle
man få ett medinflytande i näringslivets utbyggnad för löntagarnafondägarna och dessutom skulle
höglöneföretagen på så vis kunna
hjälpas att utvecklas snabbare.
Förpackningen var alltså smakfullt utstyrd, men det reella innehållet är långt ifrån lika tilltalande.
De borgerliga riksdagsmän som utsetts att diskutera förslaget i en
TV-debatt hade dock tydligen inte
gjort något försök att klargöra för
sig vad det egentligen innebar. I
stället sökte de överträffa varandra
i att tala om sina respektive partiers paradnummer i ämnets periferi,
enkannerligen ägardemokrati och
företagsdemokrati. Debatten tillfördes därigenom intet nytt och den
nya ATP-bombens sprängverkan
förblev outrönd. En diskussion om
förslagets ekonomiska verkningar
hade annars effektivt visat att de
sköna utstofferingarna enbart tjä-
nade som dimridå kring förslagets
bräcldiga grund.
stora risker
Redan uppgiften om att löntagarnas fonder förlorar en halv miljard
kronor i värde under innevarande
år är en smula tvivelaktig. Den härför förutsatta inflationstakten om
nära sju procent är visserligen realistisk och numera accepterad av
regeringen. Det är dock långt ifrån
otänkbart, att AP-fonderna i ett lä-
ge med stabilare penningvärde fått
nöja sig med lägre ränta än den
man under de senaste åren kunnat
få på sina obligationsköp. Pensionsutredningen räknade på sin tid med
en betydligt lägre förräntning av
fonderna är den hittills verkliga.
Eftersom dessutom endast ca tjugo
procent av ATP-medlen skulle placeras i aktier, kommer största delen av halvmiljardförlusten att
kvarstå även om förslaget skulle
genomföras. Om en femtedel av de
tre miljarder som beräknas inflyta
till AP-fonderna under 1966, med
tillämpande av förslaget, skulle
kunna värdesäkras, innebär detta
att inflationsförlusterna minskar
med 30-40 miljoner kronor. Den
summan är endast några promille
av fondernas sammanlagda storlek.
Det är givet att man inte eller
kan gå ut och köpa börsnoterade
aktier för 800 miljoner kronor om
året. Detta skulle nämligen innebä-
ra mer än en fördubbling av den
officiella omsättningen på stockholms fondbörs under 1964. Det
är ogörligt att beräkna vilka
kursstegringar ett sådant efterfrågetillskott skulle leda till, men
det är ingen överdrift att påstå att
extrema förmögenhetsökningar för
de nu besuttna skulle bli följden.
Detta har också förslagsställaren
insett. Vad man skulle göra var i
stället att satsa på nya företag med
behov av kapitaltillskott. Till detta
skall bara sägas, att det skulle medföra utomordentligt stora risker att
årligen placera inemot en miljard
kronor i företag, som saknar en
solid grund för sin utveckling. Placeringar i sådana företag skulle få
en våldsamt riskbetonad prägel,
som bjärt kontrasterar mot nuvarande fondplaceringsbestämmelser.
Effekten skulle lätt kunna bli rakt
motsatt den avsedda, eftersom de
flesta av de kapitalbehövande företagen i första hand troligen skulle
söka finna privata intressenter direkt på marknaden eller via investmentföretagen. Fonderna skulle troligen erbjudas medägande i främst
de företag som av företagsekonomisk expertis bedömts ha de sämsta framtidsutsikterna.
Då vidare AP-fonderna beräknas
svara för ca 30 procent av det totala kreditutbudet, är det lätt att räkna ut att ett genomförande av förslaget skulle försämra kreditmöjligheterna för exempelvis bostadsbyggandet och kommunerna. Det
är emellertid mindre troligt att investeringsnivån på dessa områden
i längden skulle tillåtas sjunka,
463
varför följden skulle kunna bli en
inflationsdrivande kreditexpansion.
Det är också uppenbart, att en nyordning som den föreslagna inte på
något sätt skulle öka löntagarnas
inflytande över näringslivet. Fondstyrelserna tillsätts av regeringen,
en del av ledamöterna visserligen på
förslag av löntagarorganisationerna. Den vägen skulle det alltså finnas en svag möjlighet för arbetstagarna att göra sin mening hörd rö-
rande de enskilda placeringsbesluten. I praktiken sker detta naturligtvis inte och kommer aldrig att
ske. Fondförvaltningen som sådan
står under offentlig kontroll, men
de aktiebolag, som fonderna enligt
förslaget helt eller delvis skulle kö-
pa upp, kommer inte att göra det.
Resultaten av fondstyrelsernas spekulationer kan således döljas, åtminstone för en avsevärd tid. Löntagarnas möjligheter att utkräva
ansvar från styrelserna är vidare
helt obefintliga. Dessa ansvarar enbart inför Kungl. Majt., ett förhållande som för övrigt gör talet om
fondmedlen som löntagarnas pengar ohållbart.
Duger ägardemokratien?
Det är alltså uppenbart att förslagets egentliga motivering är en
annan än omsorgen om fondmedlens värdebeständighet Det är helt
enkelt fråga om en ny väg att vidga
det kollektiva företagsägandet på
det enskildas bekostnad. Sedan man
har gjort detta klart för sig kan det
vara motiverat att föra in det kol- 464
lektiva ägandets motpol, det av
den enskilde individen kontrollerade ägandet, i bilden. Hos högerpartiet har detta ägande tagit sig
uttryck i begreppet ägardemokrati,
ett begrepp som utsatts för kritik
inte bara från socialdemokratiskt
håll. De tankar som ligger bakom
ägardemokratien är emellertid gemensamma för samtliga tre borgerliga partier. Vad som skiljer är
närmast vägarna att göra det enskilda ägandets fördelar praktiskt
gripbara för dem, till vilka man i
första hand vänder sig.
Och det är förvisso väsentligt att
skillnaden mellan enskilt och offentligt ägande klargörs för alla de
människor, som genom samhällsutvecklingen nu för första gången
erhåller möjligheter att äga något
mera än på sin höjd varaktiga
konsumtionsvaror. Det är dock
tveksamt om högerpartiets ägardemokrati är tillräckligt förfinad
och genomarbetad för att kunna
fylla sin viktiga uppgift i sammanhanget. Anledningarna därtill är i
huvudsak tre.
För det första har högerpartiet
när det gällt trygghetsskapande reformer oftast sökt finna frivilliga
och individuella metoder, även där
kollektiva lösningar har varit de
mest rationella. Samtidigt har motståndarna ofta lyckats ge de individuella lösningarna en prägel av
negativ attityd till de trygghetsskapande åtgärderna överhuvudtaget
och på så sätt kunnat misstänkliggöra även andra av högerns reformförslag. Till viss del har kritiken
mot ägardemokratien också gått ut
på att framställa denna som att ha
ett fördolt syfte att stärka de be- 1
suttnas positioner. Den valhänta
presentationen av ägardemokratiens syfte och innebörd har gjort det
lätt att finna grogrund för sådana
misstankar.
För det andra har realvärdesägandet sammankopplats med löften om ökat inflytande. Alltför lätt
har förespråkarna för ett kollektivt
ägande fått ett effektivt motargument i sina händer. Den enskilde
aktieägaren har helt visst ganska
små möjligheter att göra sin
stämma hörd. Argumenteringen om
motsatsen har varit svag och helt
överflödig. För den normale aktieägaren är den rösträtt aktieinnehavet ger av högst underordnad betydelse. Det är det ekonomiska utfallet av sin investering han är intresserad av. Skulle detta vara då-
ligt kan han visserligen beklaga
sig, även på bolagsstämman, men
det torde vara ytterst sällsynt att
han kan precisera sin kritik och
peka på anledningen till ett misslyckat årsresultat. Än mindre kan
han komma med några positiva
förslag för att förhindra ett upprepande. Och det är ju först när
hans minoritetsställning hindrar
honom från att få några i hans
tycke vettiga åtgärder genomförda,
som bristen på verkligt inflytande
betyder något för honom. Detta bör
visserligen inte hindra att man föreslår åtgärder för att sprida inflytandet, men ett ökat inflytande på
företagets förvaltning får inte utgö-
ra ett huvudmotiv för en spridning
av det enskilda ägandet.
Ny motivering
Vad som måste åstadkommas är
i stället en ny motivering för det
personliga ägandet. De stora trygghetsfrågorna är nu i huvudsak
lösta genom ålderspension, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
(nåja), olycksfallsförsäkring osv.
Trygghetsbegreppet kan dock drivas längre än till att omfatta
skydd vid inkomstbortfall. Den ekonomiska reserv, som socialförsäkringarna kan sägas utgöra, kan inte
utnyttjas efter den enskilde individens fria val. I det moderna samhället med dess krav på täta omställningar av människornas livsföring har en ny typ av otrygghet
uppstått. Att byta yrke och bostadsort innebär för de flesta något av
ett osäkert risktagande. En otrygghet av det slaget kan inte övervinnas
med generella åtgärder. Trygghetsfonden måste i det fallet vara disponibel helt genom den enskilde
individens egna beslut för att den
skall ha något värde. Det är från
denna utgångspunkt det personliga
ägandet bör motiveras. Den som har
en ekonomisk reserv kan på ett annat sätt t ex byta till en ny anställning med sämre omedelbara villkor men bättre karriärmöjligheter.
Är man inte enbart beroende av sin
egen arbetskraft, kan det vara lät- 465
tare att byta miljö etc. Just när det
gäller att lösa denna typ av personliga problem måste individuella lösningar till, och det gäller därför att
försöka bryta den allmänna misstro mot dessa, som högerpartiets
motstånd mot generella reformer
onekligen har skapat. Genom samhällsutvecklingen får ett enskilt
sparande på så vis en social motivering, och inflationen gör det lätt
att finna gehör för ett realvärdessparande.
Den tredje svagheten i högerpartiets propaganda för ett vidgat enskilt ägande är bristen på konkr~a förslag. Sparstimulerande reformer kan nog vara bra, framför
allt om de utformas så att småspararna gynnas mera än de stora förmögenhetsägarna. Men man måste
samtidigt visa att man menar allvar med talet om att även den enskilda maktkoncentrationen på det
ekonomiska området måste minskas. Detta kan inte ske enbart lagstiftningsvägen utan främst i praktisk samverkan med dem som nu
har den stora ekonomiska makten.
För att åtminstone i någon mån ge
småägarna mera än ett rent formellt inflytande kan rösträttsbegränsningar av olika slag i våra
börsnoterade aktiebolag vara en
framkomlig väg. En praktisk form
för att sprida ägandet till de anställda kunde vara att vid nyemissioner ge företrädesrätt inte bara åt
aktieägarna utan också åt de anställda kunde vara att vid nyemiseila kreditformer kan man öka de
466
anställdas möjlighet att verkligen
utnyttja sin rätt till medägande.
god investering för dem och för
hela samhället, att de avstår från
en del av maktställningen för att
i stället skapa ett bättre klimat för
det enskilda ägandet. När nu de som
man trodde förlegade socialiseringstankarna tycks uppleva en
renässans är det av vikt att en
spridning av det enskilda ägandet
verkligen konuncr till stånd.
De här framförda förslagen kan
knappast genomföras enbart med
politiskt beslut. Propagandan för
en spridning av det enskilda ägandet får dock inte enbart riktas till
dem, som ännu inte är ägare. Lika
viktigt är att klargöra för de nuvarande ägarna att det kan vara en
011J egendomsägande demokrati
En central princip i vår samhällssyn är att man så långt det
är möjligt skall lita till och stimulera insatser från enskilda indiz>ider. I samhällslivet liksom i näringslivet syftar högern till att
få till stånd en maktfördelning, att sprida mzsvarstagandet och
beslutförheten och alt ge allt flera människor ett reellt inflytande
över sina arbetsuppgifter, sin personliga inkomst och sin konsumtion. Ett system som bygger på decentraliseringens princip,
ger spelrum för initiativ och insatser och skapar därmed självständiga medborgare. När allt flera människor självständigt engagerar sig i produktions- och samhällslivet, ökas kraven på deras kunnande och omdömesförmåga, vidsyn och handlingskraft.
Det kan därför med fog sägas, att en egendomsägande demokrati
är en upplyst demokrati. Det personliga ägandet är förbundet
med omtanke och ansvar. En demokrati blir därför tryggare och
stabilare ju flera självständiga och ansvarsmedvetna medborgare
den rymmer.
Förbundssekreterare Verner Hclte i Svensk Tidskrift 1955

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner