Print Friendly

Kolhandeln – statligt reglerad eller fri

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOLHANDELN –
STATLIGT REGLERAD ELLER FRI?
Av direktör STURE T:SON WIBERG, Stockholm
DÅ i motionsfloden till årets lagtima riksdag av herr Richard
Lindström m. fl. bl. a. hemställdes »att riksdagen måtte begära en
skyndsam utredning, huruvida och på vad sätt handeln med kol
och koks efter kriget bör samhälleligt organiseras i syfte att på
bästa sätt tillgodose samhällets behov», torde det för mången icke
ha inneburit någon egentlig överraskning. På flera sätt har ju särskilt det socialdemokratiska partiet vid olika tillfällen i stark
motsatsställning till de borgerliga partierna ifrågasatt effektiviteten hos skilda delar av det fria näringslivet och framställt krav
på statlig kontroll däröver.
Det är välbekant att det fasta importbränslet – stenkol av
alla slag samt koks – såväl kvantitativt som värdemässigt utgör
Sveriges största importvara. Dess nyckelbetydelse är ovedersäglig. Faran av en onödig statlig reglering av näringslivet eller
någon viktig del därav kan icke överskattas. Konsekvenserna av
ett onödigt ingripande kunna ej överskådas.
Den fria svenska kolhandeln har sedan decennier tillbaka kunnat uppvisa ett sådant oberoende och en sådan insikt i de skilda
exportmarknadernas skiftande lägen att Sverige och enkannerligen de svenska förbrukarna i mycket hög grad dragit fördel
därav. I de kolexporterande länderna var den allmänna uppfattningen före kriget, att Sverige på grund av den inbördes hårda
konkurrensen mellan kolimportörerna och dessas förmåga att
spela ut de olika leverantörländerna mot varandra var ur prissynpunkt den sämsta markna~en. Dock gjorde man gärna affärer med de svenska importörerna, därför att dessa alltid betalade kontant och hade ord om sig att uppfylla träffade avtal,
oavsett om dessa utvecklade sig i för importören fördelaktig eller
ofördelaktig riktning. De stora svenska kolförbrukarna kunna sä-
kert vitsorda riktigheten av att Sverige haft förmånen av lägre
kolpriser än andra kolimporterande länder. staten själv – bland
259
.·.
i··: .·- .
.__~_..~_.- …’~ -~-:-E\;~_..•…e’\.,.,;;;o-~w..·-,………….e…………_…:……;..,_.:.___;.~-~,–·’–J\-…
Sture T:son Wiberg
annat statens järnvägar och statens vattenfallsverk – livensom
kommunerna genom gasverken ha mycket väl kunnat köpa och
direkt importera kol men i stället i regel anlitat svenska kolimportörer, helt enkelt emedan dessa kunnat lämna förmånligare
anbud än de utländska exportörerna.
Aven mindre förbrukare såsom småindustrier, trädgårdsmästare,
fastighetsägare m. fl., viika köpa sitt behov över lagerhandeln, ha
haft förmånligare priser jämfört med motsvarande köparekategorier i andra länder. Detta belyses autentiskt i det remissvar, som
kolnäringens organisation avgivit till vederbörande utskott i riksdagens båda kamrar.
Det fria näringslivets utpräglade känsla för en god kundtjänst
har alltid varit framträdande inom kolnäringen. Liksom i dc
flesta branscher är det inom kolhandeln synnerligen många nyanser i den kundtjänst, som måste lämnas beträffande bränslet.
Ehuru varuslagen egentligen kunna anses såsom få, finnes en mängd
kvaliteter av varje och har varje kvalitet sitt bestämda användningsområde. Det är viktigt att icke högvärdigare- och dyrarebränsle användes än vad som i varje fall är av nöden. Det befintliga beståndet av eldstäder – pannor – utgöres av ett mycket
stort antal olika typer, vilka kräva lämpligaste bränsle och därmed en intresserad kundtjänst från leverantörens sida för att
kunna giva rätt utbyte. I eldningsekonomiskt avseende anses vårt
land stå i främsta linjen. Aran av denna rangställning tillkommer i första hand våra forskare och teknici, men kolhandeln har
städse påtagit sig dryga kostnader för att genom om- och nybyggnader av sorteringsanläggningar kunna tillhandahålla konsumenterna de bränslen och sortiment, som motsvara teknikens s~?-
naste rön.
Av motionen kan man icke erhålla någon bestämd uppfattning
om vart motionärerna ytterst syfta. Motionärerna begränsa sig
till att uttala vissa önskemål och farhågor för framtiden och
såsom skäl för den begärda utredningen åberopas behov av en i
orostider ökad lagerhållning, kontroll över kol- och koksimporten, kraftfullare uppträdande på utlandsmarknaden, ett rationellare utnyttjande av tonnaget samt en koncentration av distributionsapparaten inom landet. Låt oss granska dc olika skälen i tur
och ordning.
Under fredstid ha de svenska kolhandlarna alltid hållit tillräckliga efter förbrukningen avpassade lager och kunderna ha
erhållit sina varor på önskade tider. Beredskapslagring av bränsle
260
l

• l
‘,
4’ .
K olhandel1r
är en från den reguljära kolhandeln helt fristående angelägenhet. Sådan lagring kan icke verkställas på hamntomter på importplatserna, då den därstädes dels skulle bli alldeles för dyrbar, dels skulle komma i vägen för annan varutrafik och annat
platsbehov. De riktlinjer som reservförrådsnämnden tillämpade
för bl. a. kol 1938 och 1939 torde vara de riktigaste, men härför tarvas icke en statligt reglerad kolhandeL I den mån det kan bli
praktiskt lämpligt och önskvärt med en medverkan till beredskapslagring från den fria kolhandelns sida, kan sådan medverkan
utan tvivel påräknas. – För övrigt kunna några förutsättningar
för en beredskapslagring icke beräknas föreligga förrän ett antal år efter krigets upphörande. Om dessförinnan från svensk
sida skulle ställas anspråk på att erhålla kol för reservlagring,
skulle detta säkerligen anses illojalt mot andra, mindre köpstarka
länder.
Under nuvarande förhållanden måste givetvis de statliga myndigheterna ingripa för att förskaffa landet kol. De politiska förhållandena måste först klarläggas, och så länge det föreligger brist
på kol i exportländerna och det där föreligger svårigheter att få
kolen skeppad bli överenskommelser mellan de olika ländernas
regeringar erforderliga. Den dag, då överskott på kol ånyo finnes på exportmarknaderna, kommer det emellertid säkert att vara
mest fördelaktigt att staten slipper träffa avtal, och någon statlig kontroll över kolhandeln lär då icke vara erforderlig. Det
torde för övrigt med fog kunna befaras, att en statligt kontrollerad kolhandel i Sverige skulle stimulera exportörerna i olika länder till ett samgående och i vissa situationer kunna placera Sverige i ett försämrat läge vid handelsförhandlingar med exportländerna.
I tider av knapphet på varor kan det givetvis vara rationellt
att ett organ företräder hela inköpsbehovet och därmed förhindrar
2n onödig konkurrens på köparesidan, som kan vara ägnad att
pressa upp priserna. Ett gemensamt uppträdande från importö-
rernas sida vid inköp på exportmarknaderna kan emellertid organiseras på frivillig väg utan statligt ingripande. Det kan på-
riilmas att kolhandeln gärna vill medverka till ett samarbete mellan staten och handelns representanter härutinnan. – Den individuella ställningen har icke hindrat kolimportörerna från att under fredstid med kraft hävda egna och köparnas intressen gentemot utländska motparter. J;~xportörerna i utlandet torde vara de
första att vittna om den skicklighet och påpasslighet, som de
261
t-·_._
~—..-<~-_:.i'”~o..·………,..-……..&..–……….66..–.-…..- …….~-~-~A: ”.i..-J~tto.. -.- .,…._ ,. ””~~·- –. —— .:::…4:·- ””‘-·
……..
. ,
<”·:::0
Sture T:son Wiberg
svenska importörerna utvecklat vid sina inköp och som tillförsäkrat Sverige de relativt lägsta kolpriserna i Europa. Tidigare
försök till kartellbildning mellan exportörerna har i ett fall omintetgjorts och i ett annat fall i hög grad försvagats genom de
svenska importörernas insatser.
Ett rationellt utnyttjande av det svenska tonnaget måste anses
vara en sak som närmas·t ankommer på de svenska redarna. Kolimportörernas och redarnas intressen äro såvitt gäller befraktningen såtillvida motsatta, att det för redarna gäller att få så
hög frakt som möjligt och för kolimportörerna att erhålla lägsta
möjliga frakt. Kolimportörerna måste härvid söka erbjuda fartygen lastning i hamnar, vilka ligga väl till i förhållande till närmast föregående losseplats, och lossning i hamnar, anpassade för
närmast följande utiaster samt vidare erbjuda snabba expeditioner vid lastning och lossning. I den mån en importör sålunda
lyckats anpassa befraktningen efter redarens önskemål, har importören även möjlighet att erhålla lägre frakt. Detta förhållande i förening med den stora betydelse som fraktkostnaden har
för konkurrensen mellan importörerna på den svenska marknaden giver den bästa garanti för att importörerna medverka till
ett rationellt utnyttjande av tonnaget. För övrigt driva flera
storimportörer även rederirörelse, delvis med särskilt för koltransporter inrättade fartyg. Dessa importörer ha därvid det dubbla
intresset att skaffa kol till sina företag och hålla fartygen i gång,
vilket även gäller för sådana importörer, som använda sig av tidsbefraktade fartyg. Antalet befraktade fartyg är ganska stort i förhållande till de kolkvantiteter som fraktas. Till undvikande av för
långa landtransporter användas för smärre losseplatser t. o. m.
mycket små fartyg, även motorseglare, och uppgår antalet laster
under ett normalt år sålunda till omkring 6,000. Befraktningsverksamheten – en på den slutliga prisbildningen mycket inflytelserik faktor- är ingalunda en rutinsak, och det skall vara en
okritisk optimism eller bristande kännedom om de praktiska förhållandena, som kan förleda till tro att en statlig reglering med
billigare medel kan åstadkomma bättre resultat än den fria
handeln.
Det påstådda behovet av en koncentration av distributionsapparaten inom landet blottar även bristande kännedom om verkliga
förhållandena. Distributionsbehovet framgår av följande. Av den
kvantitet om cirka 8,3 mill. ton, som före kriget årligen importerades, levererades cirka 5,3 mill. ton direkt från fartyg till för- 262
-~
Kolhandeln
brukare. Hela denna del av importen blev icke belastad med distributionskostnader. A v återstoden – cirka 3 mill. ton, som sålunda
blev föremål för distribution- distribuerades cirka hälften till förbrukare i importhamnar med omnejd. I huvudsak skedde sistnämnda distribution direkt från lagerhandlarnas upplag till förbrukarna. Den kvantitet, som över lagerhandeln tillfördes förbrukare i inlandet, cirka 1,5 mill. ton, distribuerades på järnvä-
gar och vattenleder, dels direkt till förbrukarna, dels via återförsäljare och i det senare fallet endast i mycket ringa utsträckning över återförsäljarnas lager. Antalet bränslelicenser till lagerhandelns förbrukare under innevarande kris utgör cirka 680,000.
Då varje licens motsvarar ett förbrukningsställe, torde det, om
man tar hänsyn till det vidsträckta område, över vilket förbrukarna äro spridda och den glesa bebyggelsen, icke kunna påstås
att en distributionsapparat bestående av 140 lagerhandlare och
cirka 4,000 återförsäljare är överdimensionerad. Såsom lätt torde
inses kan en koncentration till en resp. ett fåtal anläggningar pCt
varje ort vara farlig ur försörjningssynpunkt. Vid driftsstopp
t. ex. på grund av brand- eller maskinskada skulle utan tvivel
hela distributionen komma i olag och med ett mindre antal upplagsplatser än nu skulle det i det övervägande flertalet importhamnar icke vara möjligt att vid toppbelastningar under kallare årstid betjäna kunderna. Kolhandelns försäljnings- och distributionsapparat arbetar f. ö. mycket billigt. Försäljningsarbetet pågår nn
varje år från början av juni till mitten av september. Under återstoden av året – alltså under själva bränslesäsongen – är försäljningsarbetet inom lagerhandeln obetydligt. Under denna tid
iiro försäljarna huvudsakligen sysselsatta med expeditionsarbete
och – vilket är mycket viktigt – kundservice. En av krismyndigheterna företagen analysering av omkostnaderna hos ett antal representativa lagerhandelsföretag av olika storleksordningar
under 1938 har givit vid handen att de genomsnittliga kostnaderna för försäljning – däri inbegripet kostnader för resor, representation, annonsering och annan reklam – utgjorde 28 öre
pr ton koks och 16 öre pr ton kol eller omkring 0,7 % av försäljningspriserna pr ton 1938. Ett annat förhållande att observera
är att kolhandeln ofta är kombinerad med annan verksamhet, handel med järn, kemikalier, byggnadsmaterial, trävaror m. m., eller
spedition, skeppsstuveri m m., vilket medgiver att personalen under
kolhandelns dödsäsong får sysselsättning. Ä ven återförsäljareverksamheten bedrives oftast såsom bisysselsättning, företrädes- 20- 4G3G3 Svensiv Tidskrift 1945 263
..
•d’t’t1ri! ·tM ,.. **’.s… .. ….
Sture T:son Wiberg
vis av järnhandlare, lanthandlare, virkeshandlare och åkare. Återförsäljarnas bruttoinkomst på kolförsäljningen är i regel mycket
blygsam och i stor utsträckning har denna försäljning karaktär
av kundtjänst. Såsom mellanled mellan lagerhandlarna i importhamnarna och förbrukarna i inlandet äro återförsäljarna nödvändiga.
Motionärerna synas hysa farhågor för en ökad prissamverkan
inom kolhandeln efter kriget. Man pekar därvid på att handeln
under kriget fått en fastare organisation. Ingen fruktan kan vara
mera ogrundad såsom var och en kan konstatera även vid en
ganska ytlig undersökning av huru kolhandeln trivs under sin
nuvarande tvångsorganisation. Organisationen är en ren kristidsföreteelse, som påtvingats den fria kolhandeln för att genomföra
i första hand det ekonomiska avräkningsförfarandet mellan staten och kolhandlarna och i andra hand för ransoneringsförfarimdet. Det avtal som slutits mellan staten och kolhandeln gäller,
som också av dess lydelse framgår, under den uttryckliga förutsättningen, att kolhandeln skall återfå sin frihet så snart normala förhållanden återinträda. Avtalet upphör och organisationen upplöses 6 månader efter det att staten uppsagt avtalet att
gälla.
Ett studium av tillgängliga remissvar är synnerligen intressant.
Ett dussintal instanser eller organisationer ha hörts, däribland
statliga verk och inrättningar, handelskammare, Kooperativa Förbundet, en arbetarorganisation, en konsumentsammanslutning samt
flera organisationer inom det fria näringslivet. Såvitt bekant ha
endast Transportarbetareförbundet och efterkrigsplaneringskommissionen velat ansluta sig till motionärernas tankegångar, varvid
emellertid är att observera att i Myrdalskommitten representanterna från såväl högern som folkpartiet avgivit bestämda reservationsyttranden. I övrigt har man varit ytterst tveksam om eller
direkt avstyrkt motionärernas yrkande om utredning, särskilt då
i vad gäller handeln med kol och koks, där man synes anse att
motionärerna helt skjutit över målet. Trots att detta måste vara
uppenbart har den socialdemokratiska majoriteten i vederbörande
tillfälliga utskott tillstyrkt motionen. Detta ställningstagande synes förestavat inte av sakliga utan av politiska skäl.
264
..
l • ~-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner