Print Friendly

Knut Carlqvist; Ingen plats för demokrati i Atatürks stat

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

._
Q)
…::.::
u
😮
co
Ingen plats för demokrat
l av Knut Carlqvist
Näe Kemal Atati.irk byggde den moderna sekulariserade stat som är dagens
Turkiet var vapenmakt nödvändig för att kunna hålla ordning mellan olika
folkgrupper. Armenier, kurder, greker och turkar var vana vid att strida med
varandra men de blev också brickor i stormakternas spel.
E
TT AV KEMAL ATATURKS
lustigare infall var försö-
ket att skapa ett oppositionsparti 1930. Han
kunde inte smälta att han
kallats diktator i en tysk tidning och
bad en medbroder i förskingringen,
Parisambassadören Ali Fethi, att
starta ett oppositionsparti. Fria
Republikanerna skulle det heta, sade
han. Men det hann inte mer än ställa upp i lokalvalen förrän det blev
oroligheter. Det drog till sig allt
missnöje, depressionen hade rullat
in över Turkiet. Det sög åt sig gamla
hovmän, islamister och andra som
förlorat på revolutionen. Ingen
brydde sig om vad som stod i partiprogrammet.
Partiet tilläts få majoritet på sina
håll. Vem vinner? frågade Atatiirk.
Vårt parti, förstås, Folkpartiet, svarade hans sekreterare. Inte, sade Atatiirk. Jag ska tala om för dig vilket
parti som vinner: det är förvaltningens parti, grabben. Gendarmernas, polisens, distriktschefernas och
guvernörernas. Bäst du lär dig det.
I sin utomordentliga bok om det
moderna Turkiets fader, ”Atatiirk.
The Biography of the Founder of
Modern Turkey”, påpekar Andrew
Mango att demokratin inte etableras packad och klar, den växer fram.
Först rättigheter och fusk, sedan rättigheter utan fusk. I 1930 års Turkiet fanns inte de osynliga kontrakt
som oljar den svenska demokratin,
ingen konsensuskultur. Det hände
att parlamentsledamöter sköts under
pågående session. Fria val skulle
störta landet i inbördeskrig.
Turkiet uppstod efter första
världskriget ur det ottomanska väldet, i vilket Makedonien, Albanien,
delar av Grekland, Libanon, Syrien,
Irak, Palestina och Libyen ingick. De
etniska grupperna hade separata
rättssystem och olika privilegier.
Banker, rederier och hantverk låg i
händerna på greker och armenier.
Västerlänningarna höll sig med egna
konsuler och en gräddfil till palatset. De turkiska muslimerna utgjorde en underklass i sitt eget land.
Atatiirk själv hade makedonskt
påbrå och växte upp i Saloniki i
nuvarande Grekland som Mustafa
Kemal. Efternamnet Atatiirk, turkarnas fader, tog han sig först vid
namnreformen 1934. Som andra
ambitiösa unga män sökte han sig
till armen och upptäckte hur illa det
var ställt. En kollega till honom, Ali
Fuat, skrev senare: ”Förvaltningen
fungerade inte, korruptionen blomstrade, tjänsteman och officerare fick
inte ut sin lön medan hemliga poliser och guldgalonerade hovmän
både fick ut lönen och börser med
guld … Som unga studenter på
Krigsskolan läste vi i hemlighet
deklarationerna från den franska
revolutionen om de mänskliga frioch rättigheterna och drog våra lärdomar.”
Sultanen var Europas sjuke man
och stormakterna samlades som vargar kring bytet. Egypten (Suezkanalen) hade britterna redan lagt beslag
på och Bulgarien hade brutit sig loss
med ryskt stöd. 1903 var det Makedoniens tur. Italien övertog gendarmeriet och besluten fattades av stormaktsombud, även om området
nominellt löd under Istanbul. Förhållandena var likartade i Saloniki
(dagens Thessaloniki i Grekland). I
sitt beråd vände sig sultanen Abdulhamit till Tyskland. Befälet över
krigsmakten lämnades till Liman
von Sanders och von der Goltz. Professionella soldater, förvisso, men de
tillvaratog också tyska intressen.
1904 fick Mustafa Kemal husarrest för att ha gett ut en olaglig tidning på Krigsskolan. Rektorn gjorde en raid, men låtsades inte se de
brutna arken och det hela rann ut i
sanden. Ungturkarna, som de radikala kadetterna kallades, hade ett tyst
stöd från hederliga officerare. Och
som de kom ur medelklassen hade
de talrika släktingar över hela väldet
som drog i tåtar. Relativt ostört
byggde de en hemlig organisation.
Kemal deporterades till Syrien
1905 som mindre pålitlig och hamnade därför utanför den inre kretsen, vilket var hans lycka. Han fick
stabstjänst men ville rida ut med 30: e
kavalleriregementet och jaga druser.
Han varnades av kalfaktorn: ”Ert liv
är i fara. Ni vet inte om det, herrn,
Em Svensk Tidskrift l2oo1, nr 6
OJ
o:
(”)
A””
ro
……
Atatiirks stat
men hela armen i Syrien har ett
övergripande intresse, och ni ses som
en som kan motverka det.” Det
handlade om plundring, oavlönade
befäl och soldater roffade åt sig vad
de kom över. Druserna i sin tur
plundrade maroniterna. Kemal såg
på men avstod från sin del av bytet.
Så kom det sig att Mustafa Kemal
först 1908 blev medlem av Enhet och
Framsteg i Istanbul, vars anförare
var den hetlevrade och maktlystne
Enver pascha. Nåväl, sade Ali Fuat
på ett möte, anta att vi kan tvinga
sultanen att återställa konstitutionen. Vad gör vi sedan? Ledarna viftade bort frågan: Resten är enkelt.
Kemal tänkte längre. Han såg för sig
en sekulariserad, modern turkisk
nationalstat.
SULTANEN VEK SIG
Revolutionen 1908 blev en rörig tillställning. Medan ungturkarna pratade och tog underhandskontakter med
främmande makter, så förstod militärerna på fältet att sultanen när som
helst kunde slita gradbeteckningarna
av dem. Först ut var en albansk major
i Manastir (numera Bitolas i Makedonien) som gav sig upp i bergen
med 200 man och krävde allmänna
val. Generalen som sändes att slå ner
honom mördades av en ungturk.
Kaos hotade och sultanen
vek sig.
Programmet var enkelt:
andra ungturkar ställdes inför rätta
för krigsförbrytelser. Kemal återvände till Istanbul och blev en av
dem som fick rädda vad som räddas
kunde. Segrarmakterna krävde
demobilisering och avväpning. Som
militärinspektör ägnade sig Kemal
åt att organisera och samordna de
”Den som inte är beredd att
Likhet inför lagen, slut på
nepotism och privilegier.
Men sådant är inte lätt att
genomföra i ett samhälle
som oljas av gentjänster och
försvara sin frihet med vapen i
hand kommer att förlora den.”
där varje grupp slåss för sina rättigheter, ungturkarna inräknade. Till
det kom Enver paschas ambitioner.
Han såg för sig ett pånyttfött ottomanskt välde, en panislamisk rörelse.
Kaiser Wilhelm stödde honom, därtill intalad av framstående tyska orientalister.
Enver famnade över allt och
inget, menadeKemal som inte heller trodde att Tyskland skulle vinna
kriget. Panislamismen är luft. Ungturkarna satte honom i karantän
som militärattache i Sofia.
1918 befann sig det Ottomanska
riket på förlorarnas sida i kriget,
annekterat av den segrande alliansen. Enver pascha flydde landet och
självförsvarskommitteer, som växte
fram i det inre av landet, i Anatolien,
och att flytta vapendepåerna utom
räckhåll. I hemlighet började han
rekonstruera armen.
Det smutsiga stormaktsspelet
efter krigsslutet tände åter försvarsviljan. 1919 tillät Förenta Staternas
Woodrow Wilson, Storbritanniens
Lloyd George och Frankrikes Georges Clemenceau grekiska trupper att
besätta Izmir på sydkusten. Tanken
var att pressa ut italienarna därifrån
och upprätta ett Storgrekland. Italien fick i stället en ”inflytelsezon” i
sydöst och som plåster behålla
Libyen. De tre slogs sedan om hur
resten av bytet skulle delas. Britterna
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61 m
l….
Q)
~
u
😮
co
ockuperade Istanbul och uppmuntrade kurderna att göra uppror i
ottomanernas rygg. Opinionen i
Frankrike krävde en armenisk stat.
För egen räkning krävde Clemenceau att få Syrien och Libanon.
Varje ottomanskt försök att värja
territoriet såg britterna som förberedelse till massaker, ett eko av grekisk och armenisk propaganda. Muslimer räknades inte i Europa, det
gällde att skydda kristna. Men Kemal
talade med de franska sändebuden
och förstod att de gärna såg att Syrien fick en stabil granne.
TURKISK STAT FORMAS
Från Anatolien lyckades Kemal ena
den nationalistiska rörelsen kring sitt
måste komma överens med Turkiets
verkliga makthavare. Så Kemal väntade ut dem. I juni 1921 tappade
kung Konstantin tålamodet och ville
avgöra med en grekisk slutoffensiv
från Izmir mot Ankara. Kemal övertog själv befälet och lyckades efter
inledande förluster stoppa grekerna
vid floden Sakarya.
Massakrer på turkisk civilbefolkning under reträtten fick sympatierna för de heroiserade grekerna att
svalna. ”De grekiska militärmyndigheterna döljer inte längre sin ondsinthet och omänsklighet”, skrev
Arnold Toynbee och förlorade sin
professur i historia vid King’s College, en stol som sponsrades av grekiska redare.
Oenigheten bland ocku- ”Den antiturkiska propagandan
från Lloyd Georges dagar
panterna tilltog. Grekiska fartyg strök längs kusten och
besköt städerna och grekfientligheten växte, snart strömmade flyktingar mot Grekland. Sommaren 1922
bestämde sig den grekiska
vädras ännu.”
program, en bantad turkisk nationalstat enligt vapenstilleståndsgränserna från balkankrigets slut 1914.
Hans arbete underlättades av att tokstollarna flytt landet och att britterna deporterat kompromissvänliga
ungturkar till Malta och tvingat sultanen att acceptera grekisk ockupation av Trakien, området kring Marmarasjön och kusten ner till Izmir.
En Nationalförsamling inrättades i
Ankara och Kemal valdes till ordfö-
rande. En ny turkisk stat tog form.
För att slå ner upproriska stamhövdingar och krigsherrar tvingades
Kemal att använda vad som fanns av
irreguljära förband. ”Vilka kontrollerar landet idag, de eller vi?” viskade hans närmaste medarbetare !smet
Inonii när en bunt vildsinta rövare
återvände till Ankara. ”Vi”, svarade
Kemal. ”Vi har hjärnan.”
Mustafa Kemal spelade ut fransmän mot britter och kraftsamlade
bakom en säker försvarslinje. Omsider skulle de allierade begripa att de
befälhavaren, som såg tiden rinna ut,
för att dra tillbaka styrkor från Izrnir för
att istället inta Istanbul och tvinga fram
en fred. Men Istanbul, där sultanen
ännu satt som gisslan, var under allierad
förvaltning. Britterna gick i taket. Turkiska armen tog tillfället att bryta väg
ner till kusten och återta Izmir.
Demoraliserade grekiska förband
plundrade och brände otaliga turkiska byar och städer under sin oordnad reträtt. Erövringen av Izmir slutade med massakrer på armenier –
som stött den grekiska ockupationen
– och grekisk civilbefolkning, när den
blodtörstige generalen Nurettin tog
över i september. Det legendariska
Smyrna låg i aska och ruiner.
Lloyd Georges grandiosa plan att
återupprätta antikens Hellas slutade
i förödelse, hundratusentals döda
och miljoner på flykt, inte alldeles
ovanligt när stormakter försöker
bygga nationer.
Den turkiska armen fortsatte mot
Istanbul, vilket skapade panik i LonEm lSvensk Tidskrift 12001, nr 61
don. Winston Churchill sände in flottan. Fransmännen stretade emot, de
värnade sina ekonomiska koncessioner och sökte en fredlig lösning. Kemal
förklarade pedagogiskt för britterna
att han varken accepterat vapenvilan
eller fördraget om Istanbul. Det hade
ingåtts med sultanen. Önskade de diskutera Istanbuls status måste de börja
med att erkänna regeringen i Ankara.
Armen hade varken proviant
eller drivmedel för att ta sig till Istanbul, men- sade Kemal förtjust till
en journalist – det skadade ju inte
att folk trodde det. Britterna hade
fått nog. Regeringen Lloyd George
föll i valet och trupperna kunde inte
dras tillbaka fort nog. Därmed
tvangs också de grekiska styrkorna
att lämna östra Trakien, den europeiska delen av dagens Turkiet.
1923 undertecknades Lausannefördraget, som definierade Turkiets
gränser. Det är det enda av de fördrag som ingicks av segrarmakterna
efter första världskriget som överlevde det seklet. Det säger en del om
Mustafa Kemals omdöme, liksom
bristen på detsamma hos Wilson och
Lloyd George.
Efter befrielsen följde samhällsreformerna. sultanatet avskaffades
och i november 1922 lämnade den
siste sultanen landet ombord på engelskt krigsfartyg och bosatte sig så
småningom i San Remo med sina tre
fruar. Turkiet blev en republik. Kalifatet, den religiösa institutionen,
hölls pro forma vid liv ännu några
år. 1923 stängdes koranskolorna.
Det stora problemet var att greker och armenier lämnat landet och
med dem det mesta av kompetensen
i hantverk och handel. Men judarna
var kvar, lojala med regimen. Flertalet inhemska judar var fattiga och
levde i getton, men under 30-talet
anlände åtskilliga från Tyskland som
fick fart på de turkiska universiteten.
Skolan sekulariserades och omfattade såväl pojkar som flickor. Undervisningen skulle baseras på vetenskap. 1925 förbjöds fezen och slöjan
och den gregorianska kalendern
antogs, utan att det gjordes något
nummer av Kristi födelse. 1928
infördes ett nytt turkiskt skriftspråk
med latinskt alfabet. Kvinnlig rösträtt infördes 1933. Förändringarna
skedde i häpnadsväckande takt och
naturligtvis hängde inte alla med.
Landsbygden släpade långt efter. Men
grunden lades för en modern stat.
UPPGÖRELSE MED RÅSKINN
Kemal Atatiirks regemente var hårt.
Oppositionen undertrycktes och
sedan kriget vunnits stundade en
uppgörelse med de råskinn och
krigsförbrytare som väntade sig få
landet i belöning för sina tjänster.
Fackföreningar förbjöds, kommunister likaså. Det fanns inga marginaler för en mjuk politik, inga dusö-
rer att dela ut till missnöjda. En och
annan oskyldig fick plikta med livet.
I praktiken var det först från 50-talet
som Turkiet upphörde att vara en
enpartistat. Men Atatiirk byggde inte
en diktatur, menar Andrew Mango,
han byggde en stat som kunde styras
demokratiskt när tiden var mogen.
Partiet sattes aldrig över lagen.
Kemal var inte korrupt, han hade
en historisk mission. Han insåg att
det enda argument som bet var
vapenstyrka. Den som inte är beredd
att försvara sin frihet med vapen i
hand kommer att förlora den. Det
var ett argument för att stänga
koranskolorna. Under kriget hade en
mufti klagat över att eleverna inkallats. Elever? Du har samlat desertö-
rer i din skola, sade Kemal.
Lloyd George lät inte mycket
annorlunda än Tony Blair i dag, han
älskade att tala om betryckta folkgruppers frihet och beskriva sina
motståndare i de mest förklenande
ordalag. Men han använde grekerna,
armenierna och kurderna i ett maktspel och släppte dem i samma stund
som ett nytt intresse väckts. Han
backade upp sultanatet därför att det
kunde användas mot turkarna. Han
bolstrade sina krav med anklagelser
om att Ankararegeringen trampade
på mänskliga rättigheter, men han
sade inte ett ord när hans protegeer
trampade på samma rättigheter. Han
underblåste stamuppror i östra Turkiet och klagade över att de slogs ner.
Med sådana externa fiender, hur
skulle presidenten i en ny, ambitiös
och ännu instabil stat kunna tillåta
dem att spela ut intressegrupper mot
varandra i demokratins namn? Det
finns en naiv förtröstan på ordet
demokrati, som vore det en snuttefilt Delar av oppositionen mot Atatiirk hade inte dragit sig för att gå
främmande makt tillhanda. Moderniseringen kunde ha omintetgjorts
på några veckor, som när Irans
demokratiskt valde premiärminister
Mossadeq störtades 1953 för att han
petat på oljekoncessionerna.
STORMAKTERNA$ ANSVAR
Stormakterna odlar inte demokrati
i tredje världen, de odlar sina intressen. Atatiirk närde inga illusioner,
men han skyllde inte heller på dem.
Det som hindrar nya demokratier
från att uppstå är bristen på ledare
av Atatiirks virke.
Den antiturkiska propagandan
från Lloyd Georges dagar vädras
ännu. Få har läst standardverket av
lord Kinross, ”Atatiirk. The Rebirth
of a Nation” och få kommer att läsa
Mangos lika utmärkta studie. Kurdfrågan tas upp när det ”muslimska”
Turkiet ska hållas utanför EU. Men
stormakterna känns inte vid sin skuld.
Att turkiska blev enhetsspråk i skolan
berodde på trycket utifrån och de feodala kurdiska klanernas benägenhet
att ta till vapen mot betalning, även
mot varandra. Under Gultkriget förespeglades återigen en kurdisk stat och
som vanligt nappade kurderna.
Öcalans PKK är inte den första
kurdiska organisationen som mördat turkar. Den traditionen har 2500
år på nacken, redan Herodotos skakade på skallen. I själva verket slogs
en del kurder på Mustafa Kemals
sida, andra på britternas. Det handlar inte bara om rätten att få tala
kurdiska. Frågan är komplicerad.
Den andra frågan är folkmordet
på armenierna och assyrierna. Siffrorna växlar, men det rör sig i intervallet tvåhundratusen till en miljon
döda. Armenierna och assyrierna
stred på rysk sida efter att ha fått
politiska löften. Muslimska turkar
fruktade fördrivning. Enver pascha
utnyttjade de stämningarna 1915.
Kemalisterna bär inte ansvaret,
Atatiirk var emot Envers äventyrligheter. Den andra sidan av saken är
att armenierna i sin tur gjorde sig
skyldiga till massakrer, både då och
senare. Det var ett inbördeskrig av
balkanskt snitt. Hatet mellan folkgrupperna blev – efter ömsesidiga
övergrepp under åtta års tid- oöverbryggbart. Därför utväxlades vid
åren efter kriget muslimer och
armenier i öst, liksom muslimer och
greker i väst.
Fientligheten mellan folkgrupperna följde av sultanernas sätt att
hantera dem genom att fördela privilegier, söndra och härska. Armenier och turkar var aldrig jämställda medborgare. Inga sedvanerättsliga band knöt ihop dem, alla trådar
gick via sultanen. När skyddsmakten föll utlöstes med nödvändighet
konflikterna.
Atatiirk dog så småningom, 57 år
gammal, av skrumplever. Han drack
kopiösa mängder raki, och det var
inget han blygdes för. Hans kvinnaaffärer var många och älskarinnan
sköt sig. Men han uträttade vad
ingen politiker i väst någonsin lyckats med, han förde en undergångsmärkt nation in i den moderna världen.
Knut Carlqvist (knutc@algonet.se)
är frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Andrew Mango
Titel: Atatiirk. The Biography of the Founder
of Modern Turkey
Förlag: The Overlook Press, 1999
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61 EPJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner