Print Friendly

Knattret av Gustafssons tankar

Av Peter J Olsson | 4 november 2016

Ett halvår efter författaren Lars Gustafsson lämnade oss kommer hans sista diktsamling. Peter J Olsson läser typiskt Gustafssonska rader i ett passande bokslut.

I vart fall är det den sista Lars Gustafsson själv komponerat. Blir det fler böcker är det någon annan som sammanställt dem, vilket kanske inte behöver vara fel – hela Shakespeares utgivning kom efter hans död.

Gustafsson har gett samlingen namnet ”Etyder för en gammal skrivmaskin” (Albert Bonniers förlag, 2016). Omslaget pryds också av bilden av en fantastisk gammal skrivmaskin – författarens egen uppges det. Eventuellt är det en Remington, det som syns är texten om generalagenten för Sverige: Josef Kihlberg i Hjo. Detta industriföretag lever för övrigt i välmåga fortfarande och tillverkar verktyg för industriklamrar och hopsättning av möbler. Ett svenskt mindre industriföretag av den sort som lagt grunden för vårt välstånd.

Det är fascinerande att Lars Gustafsson nu väljer att hylla skrivmaskinen som redskap för tänkande. Han skriver i en av dikterna om hur han kommer i håg ljudet av dem:

Jag minns The Metropolitan Desk
På Manhattan,
Hur en ensam Remington
Kunde brusa upp
I en kaskad av nedslag
För att plötsligt tystna igen.
Det var en tid,
När man ännu kunde höra
Människor tänka.

Fascinerande eftersom Gustafsson tidigt hyllade datorn, ordbehandlarens fördelar vid skrivandet – han talade gärna om computers. Hur ordbehandlaren gav möjlighet att arbeta parallellt med flera avsnitt i texter, eller lätt flytta stycken. Kanske dubbelheten handlar om att han då talar om romaner.

Men kanske är det också mycket typiskt för Lars Gustafssons inställning: Han är å ena sidan framtidsinriktad, entusiastisk bejakande den mänskliga tankens utveckling mot något man inte på förhand kan känna till, å andra sidan djupt förankrad i sin uppväxt och de landskap han levt i om det så är Västmanlands sjöar, Uppsala ständigt pågående filosofiseminarium eller det heta och fuktiga Texas. På en gång himmelsstormande liberal och med en konservativ längtan till det svenska stationssamhället eller det ”stilfulla 50-talet”.

Eftersom boken av naturliga skäl blir ett i flera betydelser bokslut är förstås redan de mest citerade raderna den om författarens liv, med titeln Logonauten – en ordens utforskande astronaut. Där han kastar in en paradox, ”ge och blanda” – vad då? Man blandar väl först?

Jag har tillbragt mitt liv
Med att ordna alfabetets bokstäver
På skiftande sätt. Ge och blanda.

Etyder kallar han dikterna i denna samling. Förstås delvis med en liknelse mellan författande och komponerande, det som blir tydligt i hänsyftningen till skrivmaskinernas knatter. Men kanske med en viss självironi. En etyd är ett övningsstycke, ofta ett som kräver teknisk skicklighet, men kanske inte skapas som ett självständigt värde utöver själva komponerandet eller framförandet. Det är knappast en bra beskrivning över dikterna. De är korta, passar för skrivmaskinens överblickbarhet. Och de spänner till viss mån över hela hans liv, som det kanske är tillbörligt. Är det övningar, så är det på en mycket hög nivå.

Att det är Lars Gustafsson som är författaren kunde man lätt inse även utan författarnamnet på omslaget. Teman, ord, ordvändningar, allt är typiskt Gustafsson. Men så var det ju även när han på 80-talet i en diktsamling skrev i fyra skilda diktgenrer under fyra olika namn.

Som ofta kommer han tillbaka till ursprunget. Flera dikter talar om sjön Hörende i Västmanland, och om ett landskap ödelagt av den stora skogsbranden i trakten.

I min livstid blir det ingen
Vandring mera över åsarna
Till den fabelaktiga Hörendesjön.
Men kanske i någon annans livstid,
Som skall erinra sig då,
Att något eller några skall ha sagt
Att här fanns en gång
En gammal skog
Med helt andra träd.
Men det var länge sedan
Redan.

Det förflutna dyker upp, inte bara som minnet av skrivmaskinsknatter, inte bara som längtan till en skogssjö i Västmanland, utan i minnena från barndomen. De han inte gillar – som ett påtvingat frimärkssamlande om man skulle vara en normal skolpojke på 1940-talet: ”Och jag var aldrig riktigt normal.” Men också trädgårdssamvaron i en svensk sommar, om på 40-talet eller närmare i tiden, där blandas minnen från det nära och mer avlägsna:

Jordgubbar i en blåvit skål
Med en hundraårig spricka
Bärs fram tillsammans
Med en iskyld flaska
Cederlunds Caloric.
Ett barnbarn tjatar om en boll.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner