Print Friendly

Knapptryckarkompaniet?
Konsten att valla katter

Av Krister Thelin | 16 december 2011

Debatten om riksdagens roll vis-à-vis regeringen är inte ny, men aktuell med Ann-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet. Sammanvägt ger Pålssons reformförslag om tvåkammarsystem, folkomröstningar och majoritetsval en ordning som liknar den i USA med inslag av schweizisk direktdemokrati. Och inget ont i detta. Men skulle den lösa problemen med intern gruppkontroll och följsamma parlamentariker?

Inget nytt under solen. Så här kunde det låta i svensk debatt för över sjuttio år sedan:

”Om nu någon parlamentarisk doktrin verkligen skulle påbjuda regeringsmajoriteten i riksdagen att stödja och godkänna regeringens propositioner i alla väder, antingen det sker av övertygelse eller ej … kan man alltid fråga sig, om regeringsmajoriteten… kan vara skyldig att till varje pris ta hänsyn till regeringen.
I själva representationsbegreppet måste givetvis ligga förpliktelsen för den enskilde riksdagsmannen att frambära och stå för de rimliga önskemål, som hysas bland de representerade och äro förenliga med ett allmänt intresse. I de besvär, som tidigare framfördes vid riksdagarna, finnes en historisk realitet bakom detta representationsbegrepp. I den mån dylika besvär eller – på ett modernt språk – dessa motioner ansågos sakligt motiverade, betraktade riksdagen det såsom en självklar sak att därom avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t eller på annat sätt ge uttryck för sin opinion. Sådana opinionsyttringar uppfattades i allmänhet inte såsom något för Kungl. Maj:t förnärmande utan blott såsom ett led i den naturliga växelverkan mellan exekutiv- och legislativmakt.”

Denna syn på riksdagens roll vis-à-vis regeringen, dvs. att riksdagen står självständig och stark också i förhållande till en regeringen som har stöd av majoriteten i riksdagen, har nu fått en senkommen förespråkare i fd riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. I boken Knapptryckarkompaniet lyfter hon fram vad hon anser vara konstitutionella svagheter i vår nuvarande ordning: Riksdagen är enligt grundlagen den första statsmakten (”all offentlig makt utgår från folket”) och representerar folkstyret genom sina valda ledamöter. Pålsson, som satt i riksdagen för Moderaterna i åtta år, har nu kommit till insikt om att grundlagen inte följs och att reformer behövs. Måltavlan för hennes tydligt framförda och stundtals underhållande kritik är partiet, särskilt dess ledande företrädare (”partieliten”), tjänstemän och en samlad m-riksdagsgrupp, dvs. riksdagskollegerna, vilka låter sig hunsas eller korrumperas av omsorg om den egna politiska karriären.

Är bilden sann eller en karikatyr? Mot bakgrund av en egen, låt vara begränsad, erfarenhet av såväl Pålssons parti som av riksdagen, dess ledamöter och tjänstemän, är jag beredd att svara ett oreserverat ja. Mina första kontakter med riksdagen går tillbaks till 1978, då jag som ung domstolsjurist var sekreterare i min första parlamentariska lagstiftningskommitté. Den gängse synen på riksdagsledamöter hos mig och mina kolleger var inte överdrivet vördnadsfull. Slitna skämt om hur riksdagsmän – på påstått allvar – motionerade ”om lagstiftning om bättre semesterväder” var legio. Synen förbättrades inte av senare decenniers erfarenheter som rättssakkunnig i regeringskansliet och statssekreterare i justitiedepartementet.

Valförlusten 1994 gav också inblickar i ”de mediokras” försök till revolt; de avsuttna moderata statsråden blockerades inledningsvis av ”transportkompaniet” när de skulle inta sina riksdagsplatser med antagen utgångspunkt i att de skulle bli ”förstanamn” på de områden för vilka de ansvarat som statsråd. En högst rimlig utgångspunkt kan man tycka. Men de vid statsrådsbefordran förbigångna riksdagskollegerna, som levererat beordrat bifall till tre års regeringspropositioner, ville annorlunda och hävdade anciennitetsprincipen. Revolten slogs dock ner, och statsråden fick vad de borde ha vid fördelning av utskottsposterna. I det ljuset får en nyvald lundensisk riksdagsledamots besvikelse att inte få en framskjuten plats i finansutskottet, även om hon var meriterad docent i nationalekonomi, betraktas som en smula överdriven.

Så, ja, en riksdagsgrupp är varken en allmän plats för de ”vassaste knivarna i lådan” eller en organisation där meritokrati (i gängse mening) står i förgrunden; länge var nog bilden av riksdagen den, att Socialdemokraterna hade de främsta begåvningarna bland ledamöterna, eftersom det politiska uppdraget medförde ett positivt karriärval för dem. För borgerliga ledamöter var det motsatta inte sällan det vanliga: till riksdagen sökte sig borgerligt sinnade som inte skördat nämnvärda lagrar i en civil karriär. Denna – måhända fördomsfulla – syn gjorde att jag själv var mycket tveksam till att kandidera till riksdagen 1998. Men med den politiska identifiering som statssekreterarposten 1991-1994 innebar tedde sig tanken på ett riksdagsuppdrag då som ett logiskt steg, en uppfattning som nog inte delades av de många inom och utom partiet som såg min kandidatur som besynnerlig eller blott ett hot mot egna riksdagsambitioner. Och lyckligtvis nådde jag bara posten som ersättare för riksdagsledamot. Men erfarenheten som kandidat, lagd till de övriga inblickarna genom åren, stärker mig i uppfattningen, att Pålssons beskrivning av det interna partilivet i riksdagen nog i allt väsentligt är korrekt.

Vad som kan förvåna är att Pålsson, i ljuset av sin kritik nu, stod ut i inte bara en utan hela två perioder. Om detta får läsaren inte veta något närmare. Vad som däremot är klart är att Pålssons egen interna markering i princip endast gällde en fråga, nämligen riksdagsbehandlingen av Lissabonfördraget där hon tog viss intern strid. Dock blev den inte så dramatisk som för de kolleger som fronderade i FRA-frågan, om vilken hon ger tydlig vittnesbörd från åskådarplats i riksdagsgruppen.

Om nu partielit och partitjänstemän topprider riksdagsledamöterna och dåligt tar till vara deras kompetens till förfång för riksdagens av grundlagen givna roll som den främsta statsmakten, vad kan göras?

I boken redovisas komparativt material för att illustrera att vi har ”västvärldens starkaste parlament med de svagaste parlamentarikerna”. Materialet, hämtat från OECD-länderna genom RUT (riksdagens utredningstjänst, ett serviceorgan som hyllas av förf. som ju själv är upphovet till en annan tjänande Rut), ger visst tankeväckande stöd för påståendet om bristerna.

Avslutningsvis lyfter Pålsson fram olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. Vår inledande debattör från 1939 skulle också nicka instämmande; som en del i kompromissen vid den allmänna rösträttens införande för ca hundra år sedan övergav vi just en sådan ordning till förmån för det nuvarande proportionerliga systemet. Långt dessförinnan fanns även en formell bundenhet mellan riksdagsledamoten och dennes valmanskår; ekot av detta kan höras i inlägget från 1939. Men så långt vill inte Pålsson gå. Hon nämner inte heller möjligheten.

Bortsett från en stärkt roll för Lagrådet är hon emellertid återhållsam när det gäller den judiciella kontrollen. Det ju annars den som normalt förknippas med en reell konstitutionell maktdelning. Och här har Sverige en utomordentligt svag ordning, även om viktiga steg togs i den grundlagsreform som trädde i kraft 2011. Med ”folkstyret” – och inte maktdelning – som enda markerade principiella utgångspunkt är vår grundlag fortfarande en lättvariant av de grundlagar som fanns i de numera begravda socialistiska ”folkdemokratierna”. Om detta hade också RUT kunnat ge besked, om Pålsson ställt frågan.

Sammanvägt ger alla författarens reformförslag en ordning som liknar den i USA med inslag av schweizisk direktdemokrati. Och inget ont i detta. Enligt min mening är den amerikanska ordningen med ”checks and balances”, tvåkammarsystem, majoritetsval i enmansvalkretsar och allmänt starka kongressledamöter med egna utredningsresurser ingen dålig förebild; bortsett från det för en jurist intressanta faktum att ca 70 procent av den amerikanska kongressen består av just jurister. I den svenska riksdagen kan antalet räknas på enda handens fingrar, en uppenbar svaghet när det gäller att rätt utföra det som är den enda uppgiften för parlamentet: att bedöma och besluta om lagförslag. Inte undra på att de svenska riksdagsmännen – i alla partier – är i händerna på tjänstemän, såväl riksdagens opolitiska som partiernas egna ”broilers” och karriärister med riksdagsuppdrag i blick.

Bortsett från det högst osannolika i att vi i någorlunda närtid skulle kunna i nämnvärd grad vrida vår konstitutionella utveckling i angiven riktning, skulle den lösa Pålssons problem med intern gruppkontroll och följsamma parlamentariker? Jag är inte övertygad. Också i en ordning som den amerikanska, där partierna är mera valmaskiner som vilar mellan varven, eller den brittiska, där det inte råder brist på högutbildade, integra, allmänt resursstarka och väljarmedvetna parlamentariker krävs det att majoriteten i parlamentet är kontrollerad och samordnad. Det är förvisso svårare än med det fogliga svenska ”knapptryckarkompaniet”, och för ”the Chief Whip” i Westminster kan det ibland te sig som att valla katter, varför metoderna får bli därefter. En svensk partiledares/statsministers avbasning av en krånglande riksdagsgrupp kan i det ljuset nog betraktas som tämligen beskedlig.

Men med delar av Pålssons önskelista uppfylld, skulle skillnaden visa sig i framför allt följande. Om vi i Sverige också fick ett större antal personer – även i mogen ålder och med framgångsrika civila karriärer – vilka valde att åta sig det, trots allt, främsta demokratiska uppdraget, skulle diskussioner och beredning i parlamentet uppvisa större spänst och ske mera på ledamöternas villkor och mindre på tjänstemännens. Nu är kandidaterna i ökad utsträckning unga politiska ”proffs”, för vilka ett riksdagsuppdrag är ett hyggligt arvoderat lyft från studier eller partitjänstgöring. Men när allt är sagt och intern votering genomförd, krävs också i den bästa av parlamentsvärldar ett modikum av gruppdisciplin. Alla frågor kan inte bli kabinettsfrågor. Striderna måste väljas. Endast den historiska polska riksdagen med sin från medeltiden hämtade ordning har utrustat den enskilde ledamoten med den starkaste ställning som tänkas kan: varje enskild ledamot har vetorätt i parlamentet. Inte ens Anne-Marie Pålsson vill gå så långt i sitt ibland (måhända omedvetna) nostalgiska svenska återblickande och (mera värdefulla) komparativa utblickande. Men det är en mycket läs- och tänkvärd bok. Och den hade säkert kunna vara mycket elakare, om inte författaren i grunden varit så snäll.

Krister Thelin har varit lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, samt statssekreterare i justitiedepartementet.

Läs även:
Partipiskor och fritänkare av Birger Schlaug (9/12)
Pålssons pamflett av Lars Tobisson (25/11)
Ann-Marie i underlandet (SvD) av Mats Johansson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner