Print Friendly

Klimatprotesterna – gamla frågor i ny förpackning

Av Rebecca Weidmo Uvell | 3 maj 2019



Miljöfrågan i sig är vare sig vänster eller höger, men den klimataktivism vi ser idag följer samma antiamerikanska, antikapitalistiska mönster som generationer av ungdomsprotester före den, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Varje generation är unik, och varje generation har en grundmurad övertygelse att inga tidigare generationer har varit så unika som just de är. Som idag medelålders är det lätt att se sitt eget politiska engagemang i backspegeln som exakt så svart och vitt alla ungdomar ser nästan allt i sina liv.

Det var en fråga på liv och död. Men inte bara i politiken utan det gällde allt i livet. Ens liv kunde kännas vara över om ens mamma sa något pinsamt, om killen gjorde slut eller om en kompis tog fel sida i en konflikt. På samma gång har man aldrig så ofta upplevt euforins kraft och för så små saker som när man var tonåring och ung vuxen. Lika ofta som känslan att allt var slut var känslan ett obeskrivligt lyckorus.

”Jag kommer ihåg hur det var att tänka enkelspårigt som ni unga gör” sa en gång en 38-årig dåvarande kollega till mitt 27-åriga jag på det passivt aggressiva sätt som bara kvinnor kan göra till andra kvinnor, samtidigt som hon log och liksom försökte klä in förolämpningen i en slags komplimang. Härskarteknikens allra finaste förpackning för övrigt.

Jag är idag 43 år och är inte alls den själsliga 70-åring min före detta kollega var, men med medelåldern kommer inte bara rynkor, kroppsligt illustrerade resultat av gravitationen och annat mindre roligt utan också distans. Tiden är inte bara obarmhärtig utan binder ihop punkterna, som strecken binder ihop numren på ett papper till en figur. Den skapar sammanhang och ett helikopterperspektiv man som ung saknar. Tiden blir en vän.

Att sätta klimatdemonstrationerna, där fronten är ungdomar, i en historisk kontext är därför lätt. Ungdomar har alltid gillat det extrema och det som lätt kan skalas av till svart och vitt, ont och gott, och klimatet är en sådan fråga. Det räcker med att gå tillbaka till 60-talet, när mina egna föräldrar var unga, för att hitta fler historiska paralleller med dagens undergångsretorik, stora ord och en tilltagande aggressivitet.

Då protesterade unga mot Vietnam-kriget, globalt. I Sverige formerades hela det vi idag refererar till som 68-vänstern kring den frågan, som sedan resulterade i en socialistisk våg av knark, sexuell frigörelse, kollektivhus, gröna vågen och löntagarfonder. Protesterna blev så våldsamma att man till och med ockuperade kårhuset på Stockholms Universitet. Samma gäng ingick sedan i Almstriden 1971, som handlade om att staden behövde fälla några almar i Kungsträdgården. Redan i 68-vänstern var miljöfrågan central.

Under tidigt 1990-tal, sprungen ur just militanta miljöaktivister, skapades AntiFa i Sverige, Antifascistisk Aktion eller mer känt som AFA. Flera av grundarna kom från extrema miljögruppen Socialekologisk Aktion, som förstörde vägmaskiner i syfte att få bort dåvarande ringledsprojektet Dennispaketet.

Det uttalade syftet med AntiFa var våldsamt motstånd mot den nya vågen av högerextrema som under några få år under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet uppstod i Sverige, där Vitt Ariskt Motstånd (VAM) var i centrum. Men AntiFa samlade då som idag landets mest extrema militanta vänsterextremister, de som inte tror på demokratiska metoder. Och det är liksom för 68-rörelsen en blandning av kommunism och socialism samt miljöaktivister.

Runt millennieskiftet var det dags igen för den nya vågen av ungdomar och engagemang. Då var Attac centrum, som krävde en internationell skatt för finansiella transaktioner, den så kallade Tobinskatten, en i grunden icke-våldsrörelse precis som dagens ungdomsstrejker.

Men som alla vänsterrörelser handlade kritiken också mot kapitalismen och marknadsekonomi generellt och i Sverige urartade demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg 14-16 juni 2001 samt under dåvarande president George W Bushs besök i Sverige. Reclaim the streets skapade parallellt våldsamma demonstrationer och upplopp, bland annat på Södermalm i Stockholm. Frågan identifierades snabbt av de grupper som alltid dras till våldet och kaoset.

EU-toppmötet, då centrala Göteborg slogs i spillror, gatstenarna flög och polisen tvingades skjuta skarpt var ett slags crescendo på den tidens vänstertrend. Efter det svalnade engagemanget. AFA:s autonoma vänner i Revolutionära fronten la ner för några år sedan.

Dagens klimatrörelse bör ses i skuggan av detta, inget är nytt under solen. För frågorna är samma som varje gång en ny ungdomsrörelse växer fram – kritik mot USA, kapitalism, marknadsekonomi och frihandel. Klimatfrågan är bara en ny förpackning för gammalt innehåll.

Miljöfrågan i sig är inte vänster eller höger men just den klimataktivism som växer sig starkare varje dag är vänster, den bygger på exakt samma ideologi som alla ungdomsrörelser före den. Den mest våldsamma radikala delen av vänstern ägnar sig för tillfället åt att under militant djurrättsflagg terrorisera och hota bönder.

Framför våra ögon kan vi också se hur allt mer radikala grupper tar si plats i protesterna. Extinction Rebellion är den starkast lysande stjärnan på vänsteraktivisthimlen. Vuxna maskerade som limmar fast sig i varandra och i byggnader, och blockerar vägar och broar. Den självutnämnda ledaren i Sverige, Emelie Ribeiro, är ingen ungdom utom 37 år gammal. XR, som de kallas, har en logga som påminner om anarkisternas och skapades av Occupy Wallstreet-rörelsen, där de uttalade kraven just är antikapitalism och pro-socialism.

För det spelar ingen roll att den rörelse som satte igång demonstrationerna är fredlig. Attac hade en tydlig princip av icke-våld, det var andra grupper som utnyttjade frågan och tillfällena som satte igång våldsspiralen. Lika fredliga som demonstrationerna Thunberg inspirerat till, lika fort kan syftet kidnappas av den vanliga våldsvänstern som så många gånger förut. Budskapen är samma som alltid: antimarknadsekonomi, anti-USA och anti kapitalism.

Den ungdomsprotestvåg vi ser idag är inte ny, det är bara den senaste cykeln. Det kommer en reaktion, och sedan en motreaktion i någon slags evig dans.

Vi får se om just denna våg klarar sig från extremt vänstervåld men jag är skeptisk. Jag tycker mig redan se hur det bubblar och fräser där bakom.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism