Print Friendly

Klassisk feminism

Av Niklas Elert | 9 april 2009

Louise Persson
Klassisk feminism
Hydra förlag 2009

Ingen borde bli förvånad om nyutkomna Klassisk feminism (Hydra förlag) orsakar uppståndelse i alla politiska läger. Louise Perssons strävan att återupprätta den individualistiska 1800-talsfeminismen kan dock lika gärna läsas som en kritik av den nuvarande feministiska rörelsen.

Perssons angrepp har emellertid förtjänsten att vara strukturerat kring ett konsekvent och välbyggt teoretiskt resonemang där principen om individens självägande utgör grundbulten. Det är naturligtvis ingen slump att detta för den initierade låter som en förlängning av den klassiska liberalismen.

Följaktligen blir boken också verkligt radikal i en del av sina slutsatser. Kvinnans rätt till sin egen kropp och fria vilja måste alltid vara det centrala för att hon inte skall förslavas, argumenterar Persson, också i ljuset av förment beklagliga konsekvenser. Ur denna princip följer, menar hon, med andra ord inte bara rätten till abort och rätten att ”säga nej”, utan även rätten att hyra ut sin kropp till sexuella tjänster.

Kritiken mot våra dagars feminister är djupgående men kan i stort sammanfattas med att de har frångått denna självägandets princip. Detta till förmån för föreställningen att kvinnor skall befrias från patriarkatets förtryck, inte som individer utan som ett kollektiv.

Persson menar att detta bara är en av de många (in)konsekvenser som det kollektivistiska synsättet och den så kallade könsmaktsförståelsen för med sig. Inte minst har det bidragit till att cementera snarare än försvaga forna dagars könsroller. I den radikalfeministiska diskursen är kvinnan ett offer lika mycket som någonsin förr:

”Förr ansågs inte kvinnor kunna hantera frihet och förnekades rättigheter av ’naturliga’ skäl, nu anses kvinnor inte kunna hantera frihet och bör ges särskilt skydd av ’sociala’ skäl.”

Enligt Persson skall även den oheliga alliansen mellan feminister och konservativa förstås i detta ljus. Bägge sidor moraliserar över den kvinnliga sexualiteten, har sammanfallande syn på pornografi, prostitution, censur och skuld, och vill därtill använda staten som ett verktyg för att åtgärda de upplevda problemen. Följden har blivit att kvinnan i det statsfeministiska Sverige har gått från att vara beroende av familjen till att vara beroende av staten.

Genom hela resonemanget tangeras idén om rättsstatens principer, och det är kanske bokens främsta behållning. Med komprometterande bevisföring belägger Persson hur radikalfeminismen egentligen inte eftersträvar lika rättigheter för kvinnor, utan privilegier. Hon menar att könsmaktsförståelsens svepande antagande om män som kollektivt ansvariga för våld mot kvinnor både är ovetenskapligt och farligt. Det ignorerar individuella faktorer som missbruk och social utsatthet, cementerar könsroller, och står i motsatsförhållande till ett rättssystem där såväl män som kvinnor bedöms som individer. Det sistnämnda är extra bekymmersamt då radikalfeminismen haft en tydlig påverkan på såväl politiken som juridiken på senare år.

Klassisk feminism är en grundlig, välskriven uppgörelse med den radikalfeministiska rörelsen. Möjligen finns risken att läsare snarare minns kritiken än alternativet Persson försöker etablera. Om boken bemöts av tystnad från den radikalfeministiska rörelse mot vilken den riktar sin udd beror det emellertid knappast på att boken saknar något viktigt att säga.

Återupprättandet av den klassiska, individualistiska feminismen borde därtill i högsta grad vara såväl moraliskt som strategiskt relevant för den i denna fråga uppgivna borgerligheten. Såväl den del av högern som lämnat walk-over inför det kollektivistiska könsperspektivet som den del som vägrar att ta ens med tång i begreppet feminism har här mycket att lära.

Niklas Elert driver tillsammans med Jonas Sigedal Germaniabloggen och de har också skrivit boken Germania (Hydra förlag 2008).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner