Print Friendly

Klasshatet

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

482
KLASSHATET
Det klasshat, som för närvarande utvecklas inte minst i
· vårt land av den s. k. nya
vänstern, analyseras i denna
artikel av fil. dr Åke Thulstrup. Han visar också på den
svartmålning, för att inte di- .rekt säga historieförfalskning,
av tidigare förhållanden i vårt
land, som utförts av vissa yt- (erlighetsbetonade vänsterakademiker. Typiskt är också, att
··. klasshat har flyttats ut på det
internationella· planet, vilket
inte minst framkommer i samband med pöbelstormen mot
USA på grund av Vietnamkriget.
Hatet uppfattas i allmänhet inte
som någonting särskilt vinnande eller tilldragande. Inom det privata
umgänget drabbas ofta personer
med speciell talang för hat av en
Av fil. dr ÅKE THULSTRUP
viss isolering. Men inom politiken
gäller andra regler. Vårt århundrades största och mest framgångsrika demagoger – Lenin och Hitler – var tillika ”good haters” av
en kapacitet som svårligen kan tänkas överträffad. I Louis Fischers
nyutkomna arbete om Lenin citeras ett yttrande av en person som
ofta träffade den ryske revolutionsledaren omkring 1920. Lenins hela:
personlighet formligen utstrålade
ett gnistrande hat, berättar sagesmannen. Det måste finnas något
samband mellan förmågan att helt
hänge sig åt hatet och kapaciteten
att sätta massorna i rörelse. Det.
marxistiska hatet är ju främst
klasshat -‘- trots att Lenins abnormt utvecklade hatförmåga även
till fullo mobiliserades mot hans
niensjevikiska och socialrevolutio-·
nära konkurrenter. Och det marxistiska klasshatet debuterade glansfullt med den lilla skrift som Karl
Marx och Friedrich Engels 1848
gav ut: ”Manifest der kommunislisehen Partei” (”Kommunistiska
manifestet”). Vid läsningen därav
slår hatet emot en borgerlig läsare
som lågan i en blåslampa. Det försäkras till och med att det borgerliga skiktets sexualmoral är betydligt sämre än alla andra samhällsgruppers.1
Ända från mina tidigaste studieår har alla läroböcker om statskunskap och samhällsliv förkunnat att
den svenska socialdemokratin tidigt
vände sig bort från flera av Marx’
centrala tankegångar och dogmer,
framförallt den om klasskampen
som samhällsutvecklingens egentliga motor. Många ville inte se, att
även det 1920 reviderade socialdemokratiska principprogrammet på
flera ställen dröjde ingående vid
”klasskampen” som en viktig realitet och försäkrade att denna ej
skulle upphöra, förrän den privata äganderätten till produktionsmedlen hade upphävts och dessa
lagts ”under ·samhällets kontroll
och besittning”. Detta gällde tills
det nuvarande principprogrammet,
som alls icke nämner ”klasskampen”, antogs. Men visst är det riktigt, att klasskampsdoktrinen liksom flera andra av Marx’ dogmer
tidigt förlorade sitt grepp oni en del
av de socialdemokratiska väljarna
och kom att framstå som typiska
för de olikamarxistiskaytterlighetsfalangerna. Det besynnerliga är att
vi i dag även utanför ”vänsterpar- 1 Det heter i ”Kowmunistiska manifestet”: ”Unsre Bourgeois, nicht zufrieden
damit, dass· ihnen die Weiber und
Töchter ihrerPrQletarier zurVerfiigung
stehen, von der offidellen Prostitution
gar nicht zu sprechen, finden ein
Hauptvergniigen darin, ihre Ehefrauen
wechselseitig zu verfiihten. Die biirgerliche Ehe ist in Wirklichkeit die
Gemeinschaft der Ehefrauen.”
Att företeelser av det slag Marx här
483
tiet kommunisterna” finner ett
uppflammande av klasshatet i tecknet av en sorts marxismus redivivus. Och denna lärobyggnad utnyttjas nu för första gången (utanför
de egentliga kommunisternas krets)
i stor skala för opinionsbildningen
på det internationella planet.
Klasshatets renässans i Sverige
Det kan förefalla besynnerligt, att
marxismen och därmed klasshatet
får en renässans i ”välstånds-Sverige” och tydligen främst inom en
ungdom som under sin barndom
och studietid har mottagit statliga
understöd som inte fanns femtio
år tidigare – och som dessutom
har möjligheter till utkomst vilka
i jämförelse med låt oss säga förhållandena på 1930-talet ter sig helt
enkelt strålande. Både de statliga
subventionerna och de strålande utkomstmöjligheterna är ytterst resultat av en till omkr. 90 procent privatägd industris prestationsförmå-
ga. Hur kan vår ungdom just i det
läget känna ett så särskilt starkt
flammande klasshat?
Nu förhåller det sig så att opinionsutvecklingen liksom vissa sidor av människans behavior ofta:
påtalar verkligen har existerat förnekar ingen. Det absurda ligger i att på
enskilda fall bygga en generell anklagelse mot en hel samhällsklass. Det anförda stycket – med påståendet att
det ·borgerliga äktenskapet innebär
kvinnagemenskap som slutkläm –
ger oss en illustration till hur hastigt
Marx stundom tillverkade sina teser,
när klasshatet – hans stora inspirationskälla – ansatte honom som värst.
_____,
484
utvecklas på ett helt oväntat sätt.
I seklets början trodde t. ex. våra
på den tiden vanligen liberala samhällsreformatorer, att en förbättrad och förlängd obligatorisk skolundervisning i förening med socialpolitik och reallönestegringar skulle reducera brottsligheten. De tre
nämnda reformerna och förändringarna har verkligen genomförts
i vårt land under det senaste halvseklet, men brottsligheten har under samma tid stegrats någonting
alldeles oerhört. sekelskiftesidealisterna trodde också att pornografin
skulle försvinna, när folkbildningen hade förbättrats och därmed de
breda lagrens smak i så hög grad
förädlats, att god musik, konst och
litteratur blev mera lockande än vissa sjabbiga magasins och böckers
grisiga sysslande med de lägsta formerna av sexualitet. I dag salubjuds i det Sverige som högljutt
skryter med sin höga standard i
tobaksaffärer och kiosker över hela
Iandet en pornografisk snusklitteratur som kommer allt som av den
varan fanns vid sekelsikftet att te
sig bagatellartat.
Vi vet alltså i grund och botten
mycket litet om hur människorna
kommer att reagera under nya sociala förhållanden. Antalet polisanmälda stölder i vårt land har sedan sekelskiftet tilltagit med många
hundra procent – i takt med det
stigande välståndet. I förändringen
av människans beteende liksom i
den politiska historien tycks det
ofta vara det minst väntade som
inträffar. Varför skulle det därför
förvåna oss att klasshatet flammar
upp mellan Mallorca-resorna?
Socialdemokraternas ”förräderi”
Vi har på sistone fått någonting
som kallar sig den nya vänstern
och som synes innebära ett försök
att gjuta samman kommunism och
socialdemokrati till en (marxistisk)
enhet. 1966 publicerade Göran
Therborn tillsammans med tre likasinnade ett ”symposion” med titeln ”En ny vänster”, som uttryckligen anger sig framställa den nya
riktningens syn. Tre av författarna sägs i förordet vara aktiva socialdemokrater. Boken är emellertid att betrakta som huvudsakligen
en kritik av socialdemokratin, så-
dan den tillämpas i vårt land i dag.
Dess längsta kapitel innehåller en
besk kritik av den ”blandade ekonomi” som socialdemokraterna numera officiellt omfattar. Att socialdemokratin för några år sen strök
klasskampsdoktrinen och kravet på
total socialisering ur sitt principprogram framställs i ”En ny vänster” som ett förräderi mot marxismens höga ideal. Vårt samhälle
uppges vara präglat av ”en konstitutiv ruttenhet” (s. 54). Emedan
de borgerliga sitter inne, väl icke
med ”den politiska dominansen”
men med herraväldet över ”den kulturell-ideologiska maktstrukturen”
och därför äger ”hegemoni” kan i
debatten uppmärksamheten riktas
endast ”på de skämda fläckarna”,
ej på ”den konstitutiva ruttenheten”.
Hrr Therborn & Co. återkommer
ofta till borgarnas ”hegemoniska
anspråk”, men de talar aldrig om
vad de menar med beteckningen
borgerlig. Om de med borgerlig fö-
reträdesvis menar våra nu gällande
straff-, process- och civilrättsliga
lagar, kan häremot invändas att
dessa innehåller betydliga relikter
från landskapslagarna. Menar då
Therborn & Co., att landskapslagarnas samhälle var borgerligt? Vad
beträffar ”den borgerliga hegemonins” estetiska och allmänt kulturella sida måste om den sägas, att
den helt och hållet har allmäneuropeiskt, delvis antikt ursprung.
Det är den (i och för sig ingalunda felfria) västerländska kulturen och livshållningen som hr Therbom och de andra riddarna av den
nya vänstern nagelfar och vill förgöra. Det är inte att undra på att
de – enligt vad de själva säger –
känner sig ”alienerade” ibland oss.
Det kan jag nästan förstå.
Men det skulle vara meningslöst
att i detalj granska tankegångarna
i ett opus som från början till
slut präglas av den ursprungligen
på Gamla testamentet kalkerade
marxistiska eskatologin och mysticismen. Vad jag här vill understryka är att ”En ny vänster” andas
ett brinnande kla,sshat. Författarna redovisar öppet sitt hat till de
tre borgerliga riksdagspartierna —
som de älskvärt nog kallar ”den
s. k. demokratiska oppositionen i
485
Sverige” (s. l 05). De hatar givetvis de människor som bär upp dessa partier – och detta, märk väl,
inte därför att de utövar någon
egentlig politisk makt, ty vårt lands
”politiska institutioner” domineras
enligt författarna av arbetarna,
utan därför att de med sin ”hegemoniska” utstrålning i form av
kultursyn, bildningstyp, rättsåskådning, skönhetssinne och anständighetsbegrepp har snärjt in de arma
arbetarna i ”en spindelväv” (som
det heter på ett ställe).
Politisk historieförfalskning
Nu behöver man inte ta ”nya vänsterns” skrikiga stridsskrifter – till
vilka vi numera också bör räkna
en hel svärm av statssubventionerade tidskrifter – så förfärligt allvarligt under ett försök att mäta
klasshatets utbredning i det nutida
svenska samhället. Det är allvarligare att man i sakliga framställningar av en något äldre tids sociala förhållanden finner yttringar av
ett klasshat som är fullt jämförligt
med det som Therborn & Co. ger
uttryck åt. En del personer anser
det tydligen politiskt nyttigt att
svartmåla de sociala förhållandena
i Sverige under skedet 1900-18 (eller -45). De i alla avseenden värre
sociala förhållanden som rådde i
vårt land under det tidigare 1800-
talet liksom under föregeände århundraden anses inte i lika hög
grad matnyttiga, emedan de inte
beräknas kunna framkalla så starka affekter.
486
I Åke Elmers ”Från Fattigsverige
till välfärdsstaten”, som ingick i
samlingsverket ”De femtio åren”
(1950) och senare har återutgivits
i en pocketbokserie, finns en rad
karakteristiker av förhållandena ett
stycke in på det nya seklet som jag
för min del inte känns vid. Det
fattiga Sverige såg jag och minns
jag. Men jag vänder mig mot Elmers teckningar av de sociala attityderna – av den här typen:
”Ett mellanskikt utgjorde den besuttna bondeklassen, den småborgerliga hantverkar- och köpmansklassen och en begynnande tjänstemannaklass, vilka var för sig såg
ned på varandra, men vilka alla var
föremål för överklassens förakt och
arbetarnas avund.”
”Vad sade då ‘herrarna’ om detta? – – – Bristen på ‘moderna
bekvämligheter’, som ännu var stor
även i överklassens bostäder, kompenserades i rikt mått genom billigt tjänstefolk som gjorde arbetet.
Vanligen ansåg man nog att arbetarna hade det ganska bra, bara de
ville arbeta och spara. Den nöd som
inte kunde förnekas av dem som
hade ögonen öppna, skylldes på lättja, spritmissbruk och slöseri.”
”Därför gjorde städernas medelklass och överklass ännu vid sekelskiftet inte mycken skillnad mellan
bönderna och landsbygdens arbetare. Alla lantbor ansågs självklart
tillhöra ett lägre släkte, som skulle
stå med mössan i hand och bocka
för den högre kulturens representanter.”
Föraktet för bondeklassen skulle
alltså generellt ha kännetecknat
överklassen under en tid då svärmeriet för det som speciellt sunt
ansedda bondelivet predikades av
Per Rösiö och Karl-Erik Forslund
och då Selma Lagerlöfs monumentala bondeskildring ”Jerusalem”
lästes högt i tusentals borgarhem
vid aftonlampan! En tid som också präglades av den konkurrens
mellan liberaler och högern om
böndernas röster vilken nådde sin
dramatiska klimax i 1914 års bondetåg. Om vårt folk någonsin har
skattat åt en svärmiskt idealiserad
syn på bondelivet så var det under
det skede då enligt Elmer lantborna ansågs tillhöra ”ett lägre släkte, som skulle stå med mössan i
hand och bocka”. ~
~
Elmers övriga generaliseringar är l
inte mera värda. Visst fanns det i ~
seklets gryning många hårdhjär- j
tade och fantasilösa människor J
1
inom de högre samhällsklasserna.
Men ingenting tyder på att antalet dylika människor var särskilt
stort inom den samhällsklass som
Åke Elmer uppenbart har ett speciellt horn i sidan till. Han är född
1910 och säger sig ha vuxit upp i
ett mellansvenskt bruksarbetarhem. Han är universitetslektor i
samhällsekonomi med socialpolitik
i Lund. Att egga till klasshat kan
väl inte vara någon legitim uppgift
för sociologer? Inom de socialistiska länderna är det naturligtvis legitimt, ja, till och med påbjudet.
Men inte hos oss, skulle jag tro.
\

Den som vill undersöka förekomsten av hårdhet och fantasilöshet gör antagligen klokt i att
utgå från att dessa egenskaper är
tämligen jämnt fördelade inom olika socialskikt. Vad slutligen beträffar Elmers insinuation att den bildade klassens kvinnor inte uträttade någonting (”billigt tjänstefolk
som gjorde arbetet”) så finner vi
samma förkunnelse i förordet till
”Giftas” 2 :a delen. ”Hon har varit lat”, skriver Strindberg där, tydligen med främst överklasskvinnan
i tanke. ”När nu kvinnan, utvilad
efter 6 000 års god sömn”- så fortsätter förkunnelsen. Men Strindberg
var dålig sociolog. Däremot var han
– liksom Lenin – a very good
hater. Det är inte värt att ta efter
hans skrivsätt.
Pöbelstorm mot USA
Det för vår tid mest typiska är
emellertid att klasshatet har flyttats ut på det internationella planet. I den kampanj mot USA som
i dag drivs över en stor del av världen ser jag nämligen först och
främst en tillämpning av marxismens klasskampsdoktrin. Jag gör
naturligtvis en klar distinktion mellan saklig kritik av president Lyndon Johnsons Vietnam-politik och
den uppenbart frampiskade Vietnam-stormen med sina starkt pö-
belbetonade inslag. Vi har under de
senare åren lyckliggjorts med
mängder av hetsiga Vietnam-möten
där de ofta mycket ungdomliga deltagarnas hetsiga uppträdande, stu- 487
pida ansiktsuttryck och uppenbara
indoktrinering ger kusliga påminnelser om 1930-talets hysteriska
nazistmöten i väckelsestiL Om dessa unga människor verkligen ömmar för vietnameserna och andra
underutvecklade folk, är det alldeles utmärkt och mycket berömvärt.
Men en sådan känsla bör helst röja
sig i handling, inte i slavisk hörsamhet mot smarta USA-hatares
kommandorop i politrukstil, vilkas
inrikespolitiska syften är välkända. Och örnmandet för de krigsdrabbade vietnamesernas vedermö-
dor – som jag helt och fullt deltar i – måste kompletteras med en
lika stark inkänning i tibetanernas
lidande under det kinesiska herraväldet, i Sudan-negrernas Golgatavandring under arabernas intermittenta försök att utrota dem, i kurclernas martyrium under kampen
mot övermäktiga grannar, i fasorna i det ”fria” Kongo, vilka nådde
en dramatisk klimax då diktator
Mobutu för drygt ett år sen lät
hänga ett dussin av sina dugligare
motståndare under full offentlighet
på stora torget i Leopoldville. Det
är emedan våra FNL-entusiaster
systematiskt avstår från att avge
meningsyttringar i de här nämnda,
från den heliga klasskampens synpunkt icke matnyttiga olyckorna,
som man måste betvivla ärligheten i deras uppsåt.
Typiskt är också att flera av dem
som hos oss ivrigast har verkat för
Vietnam-krigets utnyttjande till
fromma för USA-hatet rangerade
~—·
488
sig bland arabernas sympatisörer
i sexdagarkriget i juni i år. Under
en demonstration som i juni företogs i Stockholm till förmån för de
kämpande arabstaterna hävdade en
talare, att kampen mellan israeler
och araber borde ses ur samma perspektiv som kolonialfolkens och de
från kolonialismen nyligen frigjorda underutvecklade folkens kamp
mot sina vita herrar och ”utsugare”. Klarare kunde det inte ha utsagts, att en stor del av våra marxister uppfattar arabstaterna (även
de av feodal typ) som ett slags proletärer i den store lärofaderns mening, israelerna däremot som exploatörer. Israelerna har annars om
något folk i modern tid gjort en
produktiv insats genom att i en av
orientalisk slöhet vanvårdad bygd
grunda ett blomstrande näringsliv,
som f. ö. i relativt stor utsträckning tillämpar socialistiska principer. Men klasshatet tar över allt
förnuft.
Belysande är också en passus i
en artikel av den kommunistiskt
orienterade författaren Peter W eiss
om vissa episoder i gerillan i Bolivia som infördes i Dagens Nyheter den 14 nov.:
”Vad kan vi göra? Att försöka
få dem på vår sida som bör stå i
främsta ledet när det gäller klasskampen: arbetarna! Kriget i Viet-‘ .
nam, i det övriga Asien, i Latinamerika, Afrika är klasskampens
krig. Det är den övermättes krig
mot den svältande. Det är den tungt
beväpnades krig mot den som kämpar med blotta händer.”
Som skildring av kriget i Vietnam är detta inte särskilt övertygande. Nordvietnameserna är utrustade med både luftvärnsartilleri och
luftvärnsrobotar. Och inte kan väl
svält råda i ett mönstergillt kommunistsamhälle, Peter Weiss?
Hatets lockelse
Den mest typiska, renodlade yttringen av det på det internationella fältet överförda marxistiska
klasskampstänkandet synes mig
vara Göran Palms ”En orättvis be- t
traktelse”. Detta nästan ofattbart ,;.
hatfyllda skrivalster har recense- i
irats i denna tidskrift, och ett ut-·
förligare omnämnande skulle här
inte vara på sin plats. Det må dock
vara mig tillåtet att på tal om Gö-
ran Palms opus upprepa, vad jag
inledningsvis sade; de senaste decenniernas världshistoria har otvivelaktigt visat att hatet, tvärtemot
vad man skulle tro, utöver en mycket stor lockelse på en viss sorts
människor, även när det är helt eller nästan helt ogrundat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner