Print Friendly

Klas Östman; Tokhögern slår till

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Tokhögern slår till
l av Klas Östman
I förra numret av Svensk Tidskrift (1/04) menade flera
medverkande att stora delar av vänstern helt enkelt inte
begriper att högerståndpunkter alls kan vara legitima:
marknadsliberala eller konservativa debattörer utdefinieras som intellektuella avvikare; dårfinkar som man
inte behöver bemöta i sak.
D
ESSA INLÄGG HAR noterats av Anders Ehnmark på Expressens kultursida (21/2), som
bekymrar sig över att den vanligtvis så sansade Svensk Tidskrift plötsligt börjat ”tjuta
och slå omkring sig”, med inlägg ”hållna i
falsett”. skribenternas inställning gör att
”man blir orolig för dem själva”, konstaterar Ehnmark- ”Det är ganska bisarrt och
framför allt deprimerande”. Han menar
att ”något måste ha hänt på Svensk Tidskrift” och låter förstå att redaktionen nog
har fövandlats till en sekt (och det vet vi
ju alla numera hur sådana är, eller hur?).
De som medverkar i numret ”borde lugna
ner sig och återvända till debatten”.
Det är alltid underhållande när folk beslutsamt vänder sina intellektuella muskedunder bak och fram innan de trycker av – och så
eftertryckligt bekräftar något de egentligen hade
tänkt dementera.
Anders Ehnmark ansluter sig dock bara till en
i högsta grad levande tradition i det svenska
offentliga samtalet. Att det finns glädjande god
återväxt av yngre traditionsbärare demonstreras exempelvis av DN:s Jonas Thente, som i ett tankestycke på
den tidningens kultursida (22/3) filosoferar över skillnaden mellan vänster- och högerdebattörer. Med starkt
sinne för allsidighet finner han fel hos båda lägren. Vänsterdebattörerna kan vara lite humorlösa och lägga väl
stor vikt vid sin gruppidentitet, medan ”Högerdebattö-
rerna skulle å sin sida aldrig klara av att tillhöra någon
grupp. De är snarare ensamma hel- eller halvgalningar
med fallenhet för rättshaverism som bittert driver sina
teser med det dödliga allvar som bara en inbiten narcissist kan uppbringa.”
J
A, DÄR BLEV MAN ONEKLIGEN både genomskådad och
avklädd. Fast det främsta objektet för sådana här psykologiska snabbdiagnoser brukar inte vara någon i kretIIISvensk Tidskrift 12004, nr 21
sen kring Svensk Tidskrift. Istället är det Per Ahlmark
som tokförklaras. Ofta inlindat, visserligen, men att förstucket väcka tanken hos läsaren är både effektivare och
säkrare än att rent ut säga att Ahlmark måste vara lite
rubbad. En annan omtyckt taktik är att bara göra narr av
honom i någon satirisk kultursidesspalt. Däremot är det
numera sällsynt att någon inom vänstern direkt bemö-
ter Per Ahlmark.
OCH DET FÅR MAN VÄL FÖRSTÅ. Inte kan man seriöst
bemöta någon som med just en dåres envishet fortsätter att hacka på alla stora tänkare, från P. O. Enquist
och Jan Guillou till själve Olof Palme, bara för att de då
och då har låtit undslippa sig att en eller annan diktator
är en riktigt hyvens kille? Sånt är ju nästan oundvikligt.
Även idag. Skall man kunna hålla rent gentemot bombhögern blir det faktiskt med nödvändighet så att man
tvingas till ståndpunkten att världen hade varit bättre
med Saddam Hussein kvar vid makten. Allt för att få
stopp på UsA-imperialismen och dess medlöpare. Om
man hyvlar yr det spånor, helt enkelt.
VAD SKALL MAN DÅ GÖRA när denne eländige Ahlmark
aldrig ger upp, utan fortsätter att med svartvit retorik ställa stora delar av den svenska vänstern till svars
för slika småsaker? Inte kan man gå i seriös polemik med
honom. Det skulle ju bara leda till oönskad uppmärksamhet på hans otäcka anklagelser, senast framförda i
en ny bok med den typiskt obalanserade titeln ”Det är
demokratin, dumbom!”. Där går han inte bara till
angrepp mot FN och dess chefKofi Annan, han är smaklös nog att för femtielfte gången påminna om att Anders
Ehnmark för inte så länge sedan såg Nordkorea som ett
ljus i Asiens mörker. Enda sättet att neutralisera Ahlmark är, kort sagt, att fnissa bakom ryggen på stollen.
Jag förstår givetvis att landets vänsterskribenter inte
har det lätt, med sådana fiender. Och det är också
begripligt om de avfärdar även detta nummer av Svensk
Tidskrift som dårars verk. Här skriver den notoriske
Mattias Bengtsson om liberal opinionsbildning, den
lömske Hans Zetterberg förklarar än en gång begreppet
allsidighetens samhälle, den ruskige Krister Thelin ger
sig på domstolsverket, medan de sjövilda Margaretha
af Ugglas och Anna Stenbeck säger sig ha analyserat
Europaparlamentets funktionssätt
Putäll på er, hel- och halvgalningar!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner