Print Friendly

Klas Östman; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KLAS ÖSTMAN om
management by ka-poffi
D
et är något mystiskt med det politiska landskapet inför valet. Varför
~ar s~cial~emokrater.na int~ 100 procent i opinionsmätningarna? Själv har
Jag giVetvis sträckt mma nyhberala vapen för länge sedan. Vad annat är att
göra, när Göran Persson och hans statsråd bortom minsta tvivel har visat att de är
Sveriges mest kompetenta regering någonsin?
Med hjälp av den senaste internationella spetsforskningen inom mediahantering har man ju tillägnat sig
ett alldeles idiotsäkert sätt att lösa alla samhälleliga
problem. Metoden har ett långt och invecklat vetenskapligt namn – men brukar för enkelhetens
skull kallas ”ka-poff!”, rätt och slätt. Den har
hittills applicerats med fullständig framgång
på en rad områden.
A
RBETSMARKNADSPOLITIKEN erbjuder
kanske det mest häpnadsväckande
exemplet. För inte så många år sedan var
Sverige fullt av arbetslösa människor. De är
som bekant försvunna nu. Ka-poff! Det
räckte att flytta en del av de besvärande siffrorna till andra kolumner, som arbetsmarknadsåtgärder, kunskapslyft, förtidspension …så var det klart. Arbetslöshetsmå-
let uppnått. Liksom många andra banbrytande
upptäckter framstår ka-poffmetoden för arbetslöshetsbekämpning i efterhand som generande
enkel. Men det gäller ju faktiskt att komma på den.
Och det hade Bo Lundgren aldrig klarat. Aldrig.
Inom näringspolitiken har samtidigt utvecklats en
specialmodell av ka-poffmetoden, den så kallade Björne-poffen. När det ser ut att strula till sig är det bara
att kasta in Björn Rosengren i röran. Han är själv allt
ka-poff som behövs. Med ett eller två briljant ogenomtänkta uttalanden kan Rosengren få såväl samtliga journalister som alla vanliga medborgare i landet att glömma allt om vad saken handlade om från
början. Och ser man inga problem, så finns det heller
inga; åtminstone inte i någon politiskt relevant
menmg.
A
LLRA MEST använd är dock ka-poffmetoden inom
utbildning och forskning. Ja, egentligen var det
här den först utarbetades, när studentexamen avskaffades i slutet av 1960-talet. Den tidens ka-poffpionIJ lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41
järer hade insett att en formell prövning av studenternas kunskaper var ett onödigt hinder för en dramatisk höjning av utbildningsnivån i landet. Utan den
besvärliga examinationen blev det fritt fram att göra
studenter av hela årskullar på en gång. Ordet utbildning framstod, bör man notera, som avgörande i sammanhanget. Ka-poffmetoden har begränsningar, även
den. Och en av de saker den inte kan ftxa är bildning.
Utbildning går däremot fint. Det allt mer momumentala studentfirandet är faktiskt ett ständigt växande monument över ka-poff. Utanverket står, som
vi alla kunnat notera vid senaste terminsslut, i omvänt
proportionellt förhållande till innehållet, helt enligt
ka-pofflärans grundsatser.
A
NVÄ DNINGEN AV KA-POFF på utbildningsområ-
det har dock stegrats till helt nya nivåer under de
senaste åren. Fler professorer? Enkelt, bara att ge universitetslektorerna en ny titel- högre lön eller tid för
forskning behövs inte, för vem tackar nej till att få
kalla sig professor? Fler universitet? Lika enkelt, man
döper om några högskolor, utan att fästa avseende
vid dvärgalåten från olika så kallade sakkunniga. Eller
en massa grundskoleelever som blir så eftertryckligt
underkända att de inte alls är behöriga till gymnasiet? Minister Ostros ger bara begreppet behörig ett
nytt innehåll, så att det i fortsättningen inkluderar
även obehöriga.
Det enda jag inte förstår är varför regeringen inte
använderka-poffännu mer. Genom att lägga till några
nollor på alla sedlar kan man göra samtliga svenskar
till miljonärer, medan vår allmäna statushunger kan
tillgodoses med ett stort nyadlingsprogram. Ett folk
enbart bestående av professorer, miljonärer och hertigar- vore inte det ett mål värdigt den mest kompetenta regeringen någonsin?
Klas Östman (klas.ostman@svensktidskrift.se) är redaktör för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner