Klas Östman; Ingen ser sin trångsynthet
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ingen ser sin
trångsynthet
l av Klas Östman
När Montesquieu på 1720-talet lät fiktiva brev från persiska besökare spegla det franska samhället blev de låtsat
förbryllade iakttagelserna synnerligen irriterande för
många. Perspektivet utifrån tydliggjorde mycket som
inte syntes inifrån.
FÖR DAGENS SVERIGE vore några persiska
brev rätt nyttiga. Trots att de flesta av oss
numera har teoretisk tillgång till ett globalt
meningsutbyte, är det vår egen dagspress
och den statligt dominerade radion och
televisionen som bestämmer debattens
dagordning här hemma. Kanske i högre
grad än på länge, dessutom: det finns fortfarande oberoende intellektuella, med
egen förankring i ett internationellt samtal med andra ramar än det svenska, men
de flesta svenska akademiker är snarare
inkrökta statstjänstemän än andliga frifräsare, samtidigt som våra statliga myndigheter ombildas till propagandaorgan. Mot
den bakgrunden är det kanske inte förvånande
att det offentliga samtalet omfattar ungefär 3,6
grader av de möjliga infallsvinklarna, inte 360.
Och det är därför tämligen egenartade förhållningssätt och reaktionsmönster kan bestå, utan
egentliga ifrågasättanden.
D
ET TALAS, EXEMPELVIS, vitt OCh brett om barnens
väl. Men när en barnpsykiatriker på bästa sändningstid i tv förra året påpekade för utbildningsminister
Thomas Ostros att det kort och gott är barnmisshandel
att låta riktigt små barn vara så länge på dagis, som de
ofta är i vårt system – då möttes detta obekväma konstaterande av fullständig tystnad. Vad hände med de larmande uppföljningsreportagen? Var befann sig landets
undersökande journalister? Var de kanske upptagna med
att hämta sina ungar efter sedvanliga lO-timmars dagisvistelser?
Vidare: alla motståndare till äktenskap mellan homosexuella anses styrda av gamla fördomar, men argumentet att syskon enligt samma logik borde få samma
rätt avfärdas med avsmak som perverst, eller som ett
IJlSvensk Tidskrift l2oo4, nr si
ovanligt lågt debattknep. Turkiets försök att kriminalisera
otrohet karakteriseras som ett utslag av medeltida tänkande, fast det inte längre hörs några invändningar mot
att vuxna människors frivilliga byten av sex mot kontanter blivit straffbart här. Handikappade ska vara likaberättigade och fullvärdiga medborgare, men ”fri” abort
är självklart viktigt för att mödrar inte ska tvingas föda
dylika oönskade avkommor. Våra invandrartätaste förorter är på väg att bli helt laglösa, och under tiden diskuterar vi cykelhjälmstvång.
M
EST MÄRKBAR BLIR insulariteten förstås när den
konfronteras med utrikiska förhållanden. Högerns
valsegrar i andra länder förefaller alltid obegripliga för
den som bara följt svenska mediers rapportering, varför de endast kan förklaras med konspirationsteorier.
Och ingen tycker att det verkar underligt, när etablerade
kulturskribenter anser det självklart att deklarera sin
avsky för Bushs USA i varje artikel, oavsett om ämnet
är folkmordet i Darfur, antidepressiva mediciner eller
svenska bilförares olater (tre autentiska exempel ur DN).
U
NDERLIG, NÄRMAST RUBBAD, anses istället den som
protesterar mot tingens ordning, vilket ju blev
utmärkt exemplifierat när Anders Ehnmark i början av
året bekymrade sig över att Svensk Tidskrift blivit rena
dårkistan. När konformiteten är lika självklar som
omedveten, framstår avvikelser inte som intressanta
variationer, utan som brott mot en högre ordning. Om
trianglarna ville skapa sig en gud, skulle de förse honom
med tre sidor, som en av Montesquieus perser uttrycker
saken.
Det vore alltså bra om Svensk Tidskrift kunde fortsätta vara ett forum för avvikare, trots våra akuta ekonomiska svårigheter. I detta nummer är det skattetryckets inverkan på samhället som står i fokus; vi har också
berett plats för Karl Magnus Johanssons skildring av hur
den svenska högern påverkats av osvenska sätt att definiera politiska problem, liksom för Henrik Alexanderssons ifrågasättande av yttrandefrihetens begränsningar,
medan Alexander Sanchez tillåts kritisera försiktighetsprincipen. Dårarna ylar på, till vidare. Lite understöd
från Persien skulle dock vara välkommet.
trångsynthet
l av Klas Östman
När Montesquieu på 1720-talet lät fiktiva brev från persiska besökare spegla det franska samhället blev de låtsat
förbryllade iakttagelserna synnerligen irriterande för
många. Perspektivet utifrån tydliggjorde mycket som
inte syntes inifrån.
FÖR DAGENS SVERIGE vore några persiska
brev rätt nyttiga. Trots att de flesta av oss
numera har teoretisk tillgång till ett globalt
meningsutbyte, är det vår egen dagspress
och den statligt dominerade radion och
televisionen som bestämmer debattens
dagordning här hemma. Kanske i högre
grad än på länge, dessutom: det finns fortfarande oberoende intellektuella, med
egen förankring i ett internationellt samtal med andra ramar än det svenska, men
de flesta svenska akademiker är snarare
inkrökta statstjänstemän än andliga frifräsare, samtidigt som våra statliga myndigheter ombildas till propagandaorgan. Mot
den bakgrunden är det kanske inte förvånande
att det offentliga samtalet omfattar ungefär 3,6
grader av de möjliga infallsvinklarna, inte 360.
Och det är därför tämligen egenartade förhållningssätt och reaktionsmönster kan bestå, utan
egentliga ifrågasättanden.
D
ET TALAS, EXEMPELVIS, vitt OCh brett om barnens
väl. Men när en barnpsykiatriker på bästa sändningstid i tv förra året påpekade för utbildningsminister
Thomas Ostros att det kort och gott är barnmisshandel
att låta riktigt små barn vara så länge på dagis, som de
ofta är i vårt system – då möttes detta obekväma konstaterande av fullständig tystnad. Vad hände med de larmande uppföljningsreportagen? Var befann sig landets
undersökande journalister? Var de kanske upptagna med
att hämta sina ungar efter sedvanliga lO-timmars dagisvistelser?
Vidare: alla motståndare till äktenskap mellan homosexuella anses styrda av gamla fördomar, men argumentet att syskon enligt samma logik borde få samma
rätt avfärdas med avsmak som perverst, eller som ett
IJlSvensk Tidskrift l2oo4, nr si
ovanligt lågt debattknep. Turkiets försök att kriminalisera
otrohet karakteriseras som ett utslag av medeltida tänkande, fast det inte längre hörs några invändningar mot
att vuxna människors frivilliga byten av sex mot kontanter blivit straffbart här. Handikappade ska vara likaberättigade och fullvärdiga medborgare, men ”fri” abort
är självklart viktigt för att mödrar inte ska tvingas föda
dylika oönskade avkommor. Våra invandrartätaste förorter är på väg att bli helt laglösa, och under tiden diskuterar vi cykelhjälmstvång.
M
EST MÄRKBAR BLIR insulariteten förstås när den
konfronteras med utrikiska förhållanden. Högerns
valsegrar i andra länder förefaller alltid obegripliga för
den som bara följt svenska mediers rapportering, varför de endast kan förklaras med konspirationsteorier.
Och ingen tycker att det verkar underligt, när etablerade
kulturskribenter anser det självklart att deklarera sin
avsky för Bushs USA i varje artikel, oavsett om ämnet
är folkmordet i Darfur, antidepressiva mediciner eller
svenska bilförares olater (tre autentiska exempel ur DN).
U
NDERLIG, NÄRMAST RUBBAD, anses istället den som
protesterar mot tingens ordning, vilket ju blev
utmärkt exemplifierat när Anders Ehnmark i början av
året bekymrade sig över att Svensk Tidskrift blivit rena
dårkistan. När konformiteten är lika självklar som
omedveten, framstår avvikelser inte som intressanta
variationer, utan som brott mot en högre ordning. Om
trianglarna ville skapa sig en gud, skulle de förse honom
med tre sidor, som en av Montesquieus perser uttrycker
saken.
Det vore alltså bra om Svensk Tidskrift kunde fortsätta vara ett forum för avvikare, trots våra akuta ekonomiska svårigheter. I detta nummer är det skattetryckets inverkan på samhället som står i fokus; vi har också
berett plats för Karl Magnus Johanssons skildring av hur
den svenska högern påverkats av osvenska sätt att definiera politiska problem, liksom för Henrik Alexanderssons ifrågasättande av yttrandefrihetens begränsningar,
medan Alexander Sanchez tillåts kritisera försiktighetsprincipen. Dårarna ylar på, till vidare. Lite understöd
från Persien skulle dock vara välkommet.