Klas Östman; Hur Ja-sidan kirrar ett Nej
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KLAS ÖSTMAN OM
hur Ja-sidan kirrar ett Nej
D
et ser ut att bli svårare än väntat att få svenskarna att byta till
euro. Ändå tror jag inte att Ja-sidans ledning har gjort något fel. Inget annat
än att finnas till.
De flesta väljare kan snyggt och prydligt sorteras in i
prefabricerade fack, där inställningen till euron följer av en vidare syn på samhället i allmänhet och EU
i synnerhet. Borgerliga som tycker att Göran Persson
verkar fastvuxen i Rosenbad och tror att EU egentligen är ett högerprojekt- fast i smyg- röstar ja, så att
eurons införande skall hindra de värsta vänsterutsvävningarna. Vänstersocialister som delar den bedömningen av EU och EMU röstar nej. Borgerliga som
tror att EU är ett vänsterprojekt röstar nej, medan
socialdemokrater med samma övertygelse röstar ja,
så att den stora starka euron skall kunna stå det internationella kapitalets rövarbaroner emot.
BÅDE DE ÖVERTYGADE vänsterväljarna och de övertygade högerväljarna följer således den politiska
planritningen. Problemet är de där i mitten. De som
oftast röstar socialdemokratiskt, men inte i varje val
och inte av djup övertygelse, utan för att de tycker att det
blir för stökigt med borgerliga koalitionsregeringar; det
praktiska folket, som tycker att det käbblas för mycket
i politiken, när man istället borde försöka komma överens; mittenväljarna, som inte vill ha några stora samhällsförändringar, utan säkra pensioner, låga räntor på
villalånen och lugn och ro vid trädgårdsgrillen.
Den gruppen borde nu ha övertygats om att just
pensioner och villalån mår bäst av EMU-medlemskap. En socialdemokratisk statsminister som gör
gemensam sak med näringslivsetablissemanget, det
brukar räcka: inget käbblande, utan raka besked.
Likväl envisas de flesta av dessa avgörande marginalväljare med att säga Nej till euron. För Ja-sidans
ledning ligger det nära till hands att skylla på olydiga
ministrar och kommunalråd, fronderande direktörer
eller media. Men Ja-ledarna borde nog granska sig
själva istället.
Ja-sidans ledning består för det första av socialdemokratiska politiker, vilka – åtminstone för ett oträ-
nat öga- ser ut som maktfullkomliga, samvetslösa cyniker, som ställer ut vallöften och sedan sviker dem utan
minsta betänkligheter. Mittenfolket skulle nog egentligen vilja straffa socialdemokratins toppar i riksdagsvalet, men vågar inte lita på alternativen. Efter alla
decennier av s-styre måste de borgerliga vara dubbelt
så bra som sossarna för att ens få chansen: de är politikens kvinnor, skulle en genusteoretiker säga. Samtidigt betyder det att de borgerliga, som Ja-sidans andra
komponent, är utan skuld till Nej-sidans övertag.
Åtminstone Lundgren och Svensson har rimligen redan
fått allt straff de kan behöva.
D
EN TREDJE GRUPPEN Ja-ledare, näringslivets
direktörer, verkar tro att de fortfarande åtnjuter sådan aktning bland enkelt folk att Sören Gyll
borde ha arvsrätt till tronen istället för Victoria.
Många i mittengruppen tänker nog snarare på
Ja-direktörerna som symboler för de senaste
årens orgier i gränslös girighet och för alla de
miljarder som försvunnit ur småsparares aktieportföljer och pensionsfonder. Men också på
detta område saknas det vettiga alternativ: ingen
mittenväljare tror att planekonomi vore bättre. Vi
är fast med de kapitalister vi har.
I
ALL ÖDMJUKHET vill jag därför föra fram hypotesen att de pragmatiska väljarna i mitten visst har
förstått att deras egna plånböcker skulle må bäst av
ett Ja till euron. De har dock också förstått att det inte
är fråga om några dramatiska och omedelbart kännbara skillnader. Dessutom vet de att om det blir Nej
idag, kommer de att kunna ändra sig om några år. Så
för en gångs skull har mittenfolket nu chansen att jävlas med sossar och direktörer samtidigt, utan att riskera för mycket.
Det är alltså inte osannolikt att det blir nej till
euron, därför att många väljare avser att rösta om
något annat. Folk kanske inte är beredda att skjuta sig
i foten bara för nöjet att kunna skvätta blod på överheten. Men en liten smäll kan de ta, om det behövs
för att ge dem däruppe ett tjuvnyp. Ja-sidans värsta
fiende är inte Nej-sidan, utan den egna ledningen.
Klas Östman (klas.ostman@telia.com) är redaktör för
Svensk Tidskrift.
m
c
AJ
o
-o
m
……
Vl
;:>;;
-i
<):>:
G)
<
):>
rlSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41 &
hur Ja-sidan kirrar ett Nej
D
et ser ut att bli svårare än väntat att få svenskarna att byta till
euro. Ändå tror jag inte att Ja-sidans ledning har gjort något fel. Inget annat
än att finnas till.
De flesta väljare kan snyggt och prydligt sorteras in i
prefabricerade fack, där inställningen till euron följer av en vidare syn på samhället i allmänhet och EU
i synnerhet. Borgerliga som tycker att Göran Persson
verkar fastvuxen i Rosenbad och tror att EU egentligen är ett högerprojekt- fast i smyg- röstar ja, så att
eurons införande skall hindra de värsta vänsterutsvävningarna. Vänstersocialister som delar den bedömningen av EU och EMU röstar nej. Borgerliga som
tror att EU är ett vänsterprojekt röstar nej, medan
socialdemokrater med samma övertygelse röstar ja,
så att den stora starka euron skall kunna stå det internationella kapitalets rövarbaroner emot.
BÅDE DE ÖVERTYGADE vänsterväljarna och de övertygade högerväljarna följer således den politiska
planritningen. Problemet är de där i mitten. De som
oftast röstar socialdemokratiskt, men inte i varje val
och inte av djup övertygelse, utan för att de tycker att det
blir för stökigt med borgerliga koalitionsregeringar; det
praktiska folket, som tycker att det käbblas för mycket
i politiken, när man istället borde försöka komma överens; mittenväljarna, som inte vill ha några stora samhällsförändringar, utan säkra pensioner, låga räntor på
villalånen och lugn och ro vid trädgårdsgrillen.
Den gruppen borde nu ha övertygats om att just
pensioner och villalån mår bäst av EMU-medlemskap. En socialdemokratisk statsminister som gör
gemensam sak med näringslivsetablissemanget, det
brukar räcka: inget käbblande, utan raka besked.
Likväl envisas de flesta av dessa avgörande marginalväljare med att säga Nej till euron. För Ja-sidans
ledning ligger det nära till hands att skylla på olydiga
ministrar och kommunalråd, fronderande direktörer
eller media. Men Ja-ledarna borde nog granska sig
själva istället.
Ja-sidans ledning består för det första av socialdemokratiska politiker, vilka – åtminstone för ett oträ-
nat öga- ser ut som maktfullkomliga, samvetslösa cyniker, som ställer ut vallöften och sedan sviker dem utan
minsta betänkligheter. Mittenfolket skulle nog egentligen vilja straffa socialdemokratins toppar i riksdagsvalet, men vågar inte lita på alternativen. Efter alla
decennier av s-styre måste de borgerliga vara dubbelt
så bra som sossarna för att ens få chansen: de är politikens kvinnor, skulle en genusteoretiker säga. Samtidigt betyder det att de borgerliga, som Ja-sidans andra
komponent, är utan skuld till Nej-sidans övertag.
Åtminstone Lundgren och Svensson har rimligen redan
fått allt straff de kan behöva.
D
EN TREDJE GRUPPEN Ja-ledare, näringslivets
direktörer, verkar tro att de fortfarande åtnjuter sådan aktning bland enkelt folk att Sören Gyll
borde ha arvsrätt till tronen istället för Victoria.
Många i mittengruppen tänker nog snarare på
Ja-direktörerna som symboler för de senaste
årens orgier i gränslös girighet och för alla de
miljarder som försvunnit ur småsparares aktieportföljer och pensionsfonder. Men också på
detta område saknas det vettiga alternativ: ingen
mittenväljare tror att planekonomi vore bättre. Vi
är fast med de kapitalister vi har.
I
ALL ÖDMJUKHET vill jag därför föra fram hypotesen att de pragmatiska väljarna i mitten visst har
förstått att deras egna plånböcker skulle må bäst av
ett Ja till euron. De har dock också förstått att det inte
är fråga om några dramatiska och omedelbart kännbara skillnader. Dessutom vet de att om det blir Nej
idag, kommer de att kunna ändra sig om några år. Så
för en gångs skull har mittenfolket nu chansen att jävlas med sossar och direktörer samtidigt, utan att riskera för mycket.
Det är alltså inte osannolikt att det blir nej till
euron, därför att många väljare avser att rösta om
något annat. Folk kanske inte är beredda att skjuta sig
i foten bara för nöjet att kunna skvätta blod på överheten. Men en liten smäll kan de ta, om det behövs
för att ge dem däruppe ett tjuvnyp. Ja-sidans värsta
fiende är inte Nej-sidan, utan den egna ledningen.
Klas Östman (klas.ostman@telia.com) är redaktör för
Svensk Tidskrift.
m
c
AJ
o
-o
m
……
Vl
;:>;;
-i
<):>:
G)
<
):>
rlSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41 &