Print Friendly

Klas Östman; den svenske bonden har blivit historia

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

bundna till människor av kött och
blod. De står så att säga till förfogande. När Sprengtporten under en
av sina utdragna resor på kontinenten hamnar i Nederländerna, och
därifrån hämtar sin andra hustru, tar
han också med sig ett republikanskt
ideal som han tror sig kunna
omsätta i ett Finland som har frigjort
sig från svensk överhöghet. Men frigörelsen förutsätter erövring; och
republiken måste ackordera med
despotin.
Programmet var både egensinnigt och orealistiskt. När Finland
fyra generationer senare frigör sig
från despotin, blir det högst motvilligt en republik. Ramel är litet väl
ivrig att tilldela Sprengtporten rollen som en statsbyggandets pionjär.
Hegelianen J V Snellman, ur-fennoman och konservativ statsfliosof, står
här på ett besvärande sätt i vägen.
Snellman kan komma på kant med
överheten, men för att reformera
måste han förbli undersåte. När han
blev finansminister såg han till att
storfurstendömet fick ett eget mynt
år 1865; hans samlade skrifter är
utgivna av finska staten; framför Finlands Banks huvudkontor sitter han
gjuten i brons.
Ett minnesmärke över Sprengtporten skulle vara svårare att försvara. Som generalguvernör framstår han närmast som en katastrof,
ohjälpligt passerad av utvecklingen,
strax avskedad. Av både Katarina den
stora och Alexander I var han missaktad, en tjatmåns som aldrig hade
några pengar, en författare till traktater och inlagor som ingen brydde
sig om i Petersburgs kanslier och
korridorer, en surpuppa som gjorde
Armfelt- större som kvinnotjusare,
framgångsrikare som nationsgrundare-till fiende och som stötte bort
sin ende son.
Och samtidigt är han naturligtvis en tidens man om någon. Han
HISTORIA
Den svensl<e bonden
har blivit historia
Av Klas Östman
Inget är som det var förr. Men det var det inte förr heller.
Också på 1800-talet suckade man över hur det gamla
odlingslandskapet hade förvandlats till oigenkännelighet
av moderna brukningsmetoder. Nu är dock det svenska
jordbrukets historia färdigskriven. Förmodligen för gott.
M
ED FEMTE och
sista delen av Det
svenska jordbrukets historia
avslutar nu LT:s
förlag, en avdelning inom Natur
och Kultur, ett av de mest ambitiösa utgivningsprojekt som förekommit på svensk bokmarknad
under senare år. Ett drygt halvdussin agrar- och ekonomhistoriker har
bidragit; huvudredaktör är Janken
Myrdal, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Varje läsare
kommer att göra egna oväntade
upptäckter bland 6000 års jordbrukshistoria, beskriven på mer än
2000 påfallande välskrivna sidor.
dras obevekligen till det nya, han
fängslas av handlingen – även om
han själv inte sprudlar av handlingskraft, bortsett från de lyckliga åren i
Brahelinna – och han blir dyster och
fjär när något går som han inte
tycker att det ska gå. Det gör det ofta.
Som politiker var han med andra
ord en nolla.
Men det är inte en politiker, inte
ens en totalt misslyckad statsman
som Stig Ramel har porträtterat. Det
är en övergångsfigur och som sådan
utan tvivel minnesvärd. Han tar risken att bli förrädare och samtidigt
risken att andra får utföra och ges
äran för det han själv ställs vid sidan
om – kampanjer och krigsföretag.
En tragisk gestalt som i Ramels styva
karakteristik aldrig upphör att fascinera.
Anders Björnsson (andersbjornsson@telia.com) är frilansskribent.
Också gödsling och täckdikning kan
bli föremål för ren lustläsning, visar
det sig.
Själv har jag fäst mig vid de ständiga förändringarna inom den
modernäring som nog de flesta lite
vagt föreställer sig som i stort sett sig
lik under årtusenden. Det är nämligen tydligt att det aldrig har funnits
något ”äkta” och tidlöst jordbrukslandskap. Redan de allra första uppodlingarna gjorde slut på en tillgång
som inte kunde förnyas, det näringsrika humusskikt som hade ansamlats i stenålderns ädellövskogar. Nya
ekologiska strategier måste utvecklas, med kringflyttning av åkrarna;
något som i sin tur ersattes –
omkring 400-talet- med så kallade
inägo-utmarkssystem, baserade på
kreatursgödsling.
En mycket hög förändringstakt
är inte heller något som hör bara de
senaste decennierna till. Antalet
boende på landsbygden var som allra
OJ
Q:
n
:;:>;:;
m
Al
lSvensk Tidskrift 12oo3,nr 61~~
JA~ ~Åu.~S.P. OO~ti\J&SL.AtJQSI(.o~r?-
o?P~r, J.A(;, LA(:,AR ALLA 6LSTNA
” …ou FAR \/Al,; l.O(.t(A
Lk Do~ 5t.iT5AK.. PÅ UT~dfNu,f&SHOW)~l
{.,AA.ft.A sv~S&<A ~os~ J S”UtrrAR ~
Ät.lb~ 6U>MMORtJA 67-.rr 1 f-Rb Ot.H
SPA~~R l.(oMO’-”<<P-.1\.lP. Ål Aa..t…A
JÄI’1~ANS RÖ0~5140€. S~ALBA~ …
l-frr €.N 1″\IL-JÖl’ARTtST.
11ot.to~A. S6~ ~,;(f’~ Rot.t6.4
Ul 1 Mr;:,.N $111~~ 001’1}
1 Gu- PA~L-AM61\1T;:t
8t…1 R O~ brtpJA P~N~ (
.,… 0 ‘t Ct
rRA(;7A”-J AR. HVR JP.(, ~JJo~…\J
S11<4 Öv~t…€.v’A ~
Jan Berglin sammanfattar den svenske
–:-~~:-::;F-~-‘—‘-#,_–:–;:,~1″——=: tlondens samtidshistoria, något mer komstörst kring 1870. Åkerarealen var
då, skriver Carl-Johan Gadd iverkets del 3, Den agrara revolutionen,
i runda tal tre och en halv gånger så
stor som den varit år 1700. Byarna
var nästan upplösta genom skiftesreformerna. De stora våtmarker som
funnits ännu i början av 1800-talet,
då gäddor om våren kunde simma
ända upp till bytorget, var på de
flesta håll utdikade och försvunna
ett halvsekel senare. En skomakare
från östra Småland, Jonas Stolt,
beskrev saken så här på 1870-talet:
”Om någon av de unga kommer
att få läsa detta, så skall de nog få bra
svårt att begripa att jordytan på så
kort tid som 56 år har kunnat förvandlas, så att ingenting finns som
är sig likt från den tiden/ …/så långt
IJlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 61
ögat räcker att se, som nu är betydligt [längre] emot vad det då var, till
höger och vänster så är det nu förvandlat till åkrar och torra marker
där som då var skog och mossar och
fisken hade sin fria gång.”
Vid samma tid kunde människor
i andra delar av landet se tillbaka på
ännu snabbare och mera genomgripande förändringar. I delar av Norrlands kustområden hade åkern tiodubblats sedan 1700-talets början.
Och i det norrländska inlandet hade
åkerbruk införts för första gången
någonsin. När de områdena nu sakta
avfolkas kan det alltså ses som slutandet av en kort historisk parentes.
Faktiskt fortsatte åkrarna i övre
Norrland att växa ända fram till
1950. Det är inte mer ”naturligt” att
primerat än författarna till verket som
recenseras nedan. Också de bemannade
fyrarnas avveckling, hyckleri på internationella kvinnadagen och den förbisedda
gruppen ”gråbögar” betraktas stornäst i
den nyutkomna Pytte Berglin (Galago
förlag, 2003). Liksom förhållandet mellan
KGHammars teologi och våra framtida
pensioner. Och figurerna lystrar i vanlig
ordning till namn som Jitterbäck och
Flakmyr.
folk bor på den norrländska landsbygden än att de bor i Rinkeby.
Det svenska jordbrukets historia
utmanar många fler invanda bilder
av vad som egentligen är gammalt
och fornt. Knuttimrade hus, exempelvis: i det synnerligen långa perspektiv som de fem delarna tillsammans ger, framstår knuttimringen
som en ganska sen innovation. Det
var inte förrän under tidig medeltid
som den blev dominerande. Och
sädesfälten har inte varit gula särskilt länge. De brukade skifta i alla
regnbågens färger, eftersom de var
så fulla med ogräs. Att hästens storhetstid i jordbruket inföll på 1900-
talet ingår nog inte heller i gängse
föreställningar; den första fasen i
mekaniseringen av jordbruket bör
lämpligen kallas för ”hästmekaniseringen” därför att den var baserad
på hästkrafter, i ordets rätta bemärkelse. De nya slåttermaskinerna och
självbindarna både drogs och drevs
av hästar, medan oxarna gjorde sorti
ur historien.
ENVIS ÅLDERDOMLIGHET
Bullerbyn och Lönneberga präglar
våra föreställningar av hur det var
”förr”, utan närmare bestämning. I
själva verket representerar Astrid
Lindgren-landet en snabbt förbiilande episod i vår historia och det är
bra att vi blir påminda om det, nu
när sökandet efter bondsk äkthet är
en stor affär för reklammakarna.
Likväl kunde en del mycket ålderdomliga sedvänjor och arbetssätt
dröja sig kvar långt fram i tiden. I
östra Sverige envisades man således
med att använda sig av årdret som
plöjningsredskap, flera hundra år
efter att nästan hela det övriga
Europa hade gått över till plogar
(som är tyngre och försedda med en
skiva som vänder jorden, inte bara
ristar fåror i den). Orsakerna till östsvenskarnas sega kärlek till årdret är
tydligen fortfarande oklara, men förmodligen spelade det in att det redskapet inte torkade ut jorden lika
mycket som plogen. Östsverige har
ofta torka på försommaren. Det
ansågs också att årdret var bäst på
steniga jordar och till att skära av
kvickrot med. Frågan är dock hur
stor traditionens egen makt var. Nedärvda kulturella föreställningar kan
göra att folk i generation efter generation använder annan teknik än den
som förefaller vara den bästa möjliga. På det finns tydliga exempel från
andra tider och länder, men också
från andra delar av det svenska jordbruket: varför i all världen är det
fortfarande så svårt att äta det
utmärkta hästköttet och på så sätt få
maximal avkastning av Brunte?
Eftersom jordbruket dominerade
samhället ända fram till1800-talets
slut har verkets olika författare också
tagit sig an övergripande ekonomiska och sociala förhållanden. Därmed närmar man sig den sorts historieskrivning som den franska
Annalesskolan brukar förknippas
med: rensad från tillfälligheter och
händelser – som med Ferdinand
Braudels berömda ord bara är
”skummet på ytan av historiens
ocean” – och istället inriktad på
sekellånga konjunkturer och än mer
långvariga strukturer. Ibland blir det
kanske lite väl långsiktigt. Jag ställer
mig något undrande till vad man
egentligen tjänar på att utreda om
Sverige kan eller inte kan kallas ”feodalt” från 1100-talet till 1800-talets
början. Janken Myrdal (författare till
del 2) anser att det kan det. De två
grundläggande elementen i feodalismen var att makten i samhället baserades på jordägande och att den härskande gruppen hade privilegier som
garanterades av staten, menar han.
Och eftersom dessa två grunddrag i
samhället var sig lika från tidig
medeltid till frihetstiden, var Sverige
feodalt under hela perioden.
Mest intressant är här kanske
Carl-Johan Gadd, som har ett något
kortare perspektiv. Han lägger särskild tonvikt vid hur böndernas
egendomsrättigheter kontinuerligt
förstärktes från slutet av 1600-talet.
Det stora reduktionsbeslutet vid
1680 års riksdag, då adelns ”feodala”
makt över jordägandet började brytas, blev i Sverige startskottet för
utvecklingen mot ett modernare,
mer ovillkorligt jordägande: en
utveckling vilken hade sin motsvarighet i andra västeuropeiska europeiska länder. Gadd ser förändringar
av den europeiska egendomsrätten
som avgörande för den kraftiga produktivitetsförbättringen i 1700-talets
jordbruk. Vilken i sin tur var en förutsättning för 1800-talets industrialisering. Utan agrar revolution, ingen
industriell.
De två sista delarna i verket blir
av naturliga skäl något mindre av
totalhistoria, eftersom jordbruket
under 1900-talet snarare har påverkats av det övriga samhällets förändringar än varit drivkraften bakom
dem. Speciellt den nu utkomna,
avslutande delen, Jordbruket i välfärdssamhället, är långt mer än de
tidigare en historia om statliga stödformer. Eller annorlunda uttryckt,
om insatser för att åstadkomma nedläggningar i ordnade former av en
verksamhet som på bara ett drygt
sekel har förvandlats från samhällets
självklara grundbult till problematisk kvarleva.
Men också i denna del finns
sådant som är högintressant även för
den läsare som inte riktigt kan engagera sig i skildringar av LRF:s inre
liv. Äta måste vi nämligen fortfarande. Och inget visar väl matkulturens tvära växlingar på ett tydligare
sätt än 1940-talets logotype för
bekämpningsmedlet Germisan, med
sädesstrån muntert spirande ur
ögonhålorna på en dödskalle. Det
var långt ifrån dagens svärmande för
glada grisar från Lönneberga. Kanske är det så att bara det som är
ohjälpligt förgånget kan idylliseras.
Klas Östman (klas.ostman@chello.se)
är redaktör för Svensk Tidskrift.
BOKFAKTA
Det svenska jordbrukets historia, band 1-5,
(Natur och Kultur/LTs förlag, 1998-2003)
Band l. Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen,
Mats Widgren, Jordbrukets första femtusen
år: 4000 f. Kr- 1000 e.Kr. 1998, 504 sidor.
Band 2. Janken Myrdal, Jordbruket under
feodalismen: 1000-1700.1999, 407 s.
Band 3. Carl-Johan Gadd, Den agrara revolutionen: 1700-1870. 2000, 415 s.
Band 4. Mats Morell, Jordbruket i industrisamhället: 1870-1945. 2001, 392 s.
Band 5. Irene A. Flygare, Maths Isacson,
Jordbruket i välfärdssamhället: 1945-2000.
2003, 391 s.
co
O:
n
;::>:;:
m
;o
jSvensk Tidskrift l2oo3, nr 61 IJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism