Print Friendly

Klas Nyberg; Skeppsbroadeln blev rik på ofriheten

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

skeppsbroadeln
blev rik på ofriheten
l av Klas Nyberg
1700-talets svenska storföretagare var grosshandlarna i Stockholm- Skeppsbroadeln.
De levde högt på statliga detaljregleringar som de själva hade drivit igenom.
Men en ny tids entreprenörer tog över när monopolen avskaffades.
H
EBBESKA HUSET PÅ Riddarholmen och
Skeppsbron 36 är två byggnader som lätt
kan beskådas under samma söndagspromenad i Gamla Stan i Stockholm. Husen
är nog det enda som idag påminner om
en av Sveriges mest betydande importfirmor under 1700-
talet.
Christian Hebbe invandrade till Stockholm från
Greifswald på 1710-talet där han till en början tjänade
som handelsbokhållare hos köpmannen Georg Bernhard
von Scheven. Efter hand övertog Hebbe firman som blev
ett av Stockholms ledande handelshus med säte i nuvarande Skeppsbron 36. Av Christian Hebbes söner fortsatte de två äldsta att driva företaget som under resten av
1700-talet kallades handelshuset Chr. Hebbe & söner.
En annan son, Hindric, var tillsammans med svågern
Johan Kantzow ägare till Danviksmanufakturen, en av
Stockholms största klädesfabriker. En tredje, Anders,
blev med tiden en framstående bruksägare med utgångspunkt i faderns inköp av Risinge respektive Högfors
bruk. Vid sin död hade Christian Hebbe även omfattande engagemang i varv, fabriker och det spektakulära
Ostindiska kompaniet.
Christian Hebbe och hans söner hörde till den så
kallade Skeppsbroadeln, de köpmän som bodde och verkade längs Skeppsbron i Gamla Stan under 1600-, 1700-
och 1800-talet. Termen, som ursprungligen var tänkt
som en ironi, kommer av att de rikaste grosshandlarna
såg sig själva som en uppåtstigande socialgrupp gentemot
adeln. storköpmännen brukar betecknas som den viktigaste dynamiska faktorn i svensk ekonomi under 1700-
talet fram till 1800-talets början. Dynamiken bestod i
att de på kort tid gjorde stora vinster som sedan spreds
till andra sektorer i svensk ekonomi.
De stora handelshusens viktiga roll i svensk ekonomi
och samhälle är obestridlig och i synnerhet gäller det
deras engagemang i landets ledande exportvaror. Den
fortsatta frågan är dock vilken betydelse själva skeppsbroadeln hade på längre sikt för Stockholms och Sveriges ekonomiska utveckling. För som vi skall se i det
följande var de utländska storköpmännens glansperiod
starkt tidsbunden till frihetstiden (1718-1772) och dess
politiska klimat. Framför allt genom att man med
utgångspunkt i hattpartiets ekonomiska politik lyckades utverka en omläggning av politikens inriktning med
monopol, subsidier och särbestämmelser till sin egen
ekonomiska fördel. Efter 1760-talets svåra ekonomiska
och politiska kriser minskade skeppsbroadelns politiska
inflytande men bibehöll en stark ställning i Stockholms
ekonomiska liv till början av 1800-talet.
Från 1700-talets slut tycks en ny grupp av köpmän
och fabrikörer med en mer anspråkslös framtoning växa
fram vid sidan av Skeppsbrons ledande köpmän. Kanske de mer än Skeppsbroadeln, med sin förankring i
1700-talets korporationstänkande, förebådar näringsfrihetsreformerna och den efterföljande industriella revolutionen som inleddes vid mitten av 1800-talet?
GROSSHANDELN INTERNATIONELL
Det är i första hand grosshandelns internationella karaktär som förklarar den utländska närvaron i Stockholm
under 1600-, 1700- och början av 1800-talet. Större handelshus behövde ha agenturer och filialer i länder som de
regelbundet handlade med. Religionsförföljelser och
folkomflyttningar bidrog också till internationaliseringen, såsom var fallet med judar, skottar och franska hugenotter. I andra fall innebar den internationella handelns
utbildningssystem med läroår på utländska handelsorter
att några blev kvar och etablerade sig för gott där de gått
i lära.
För svenskt vidkommande blev de utländska etableringarna i svenska stapelstäder ett sätt att finansiera
(/)
:t>
~
:r:
;t>:
,.-
,.-
m
lSvenskTidskrift l2ooJ, nr 1 lfl
svensk export med utländskt kapital. Lagstiftningen hindrade utlänningar från att finansiera de svenska järnbruken och utländskt kapital gick inte att placera i fast
egendom i Sverige. När utländska köpmän etablerade
sig i Stockholm var det ofta ett sätt att lösa detta problem. De stora handelshusen hade vanligen långvariga
fortsatta kontakter med släktingar i hemlandet.
Det är härkomsten mer än något annat som förklarar de stora handelshusens specialisering. Christian Hebbes omfattande import av spannmål berodde på att han
härstammade från och hade sina nätverk i norra Tyskland. Det är samma fenomen som förklarar varför tyskättade köpmän i gemen sysslade med den omfattande
importen av säd från Danzig och städerna i Pommern. På
ett liknande sätt var det handelshusen av brittisk härkomst som dominerade exporten av järn till England.
FÅ AKTÖRER
Samtidigt skilde sig export och import åt på ett grundläggande sätt: antalet exportvaror var få liksom antalet
exportörer medan varuimporten kännetecknades av stor
mångfald och ett stort antal importörer. Varken export
eller import var jämt fördelad mellan handelshusen; ett
fåtal stora företag dominerade medan den stora majoriteten fraktade små andelar.
Stockholms hade cirka 150 exportörer under 1700-
talet men de tio största handelshusen svarade för mer
än hälften av exportens årliga värde. Efter hand accentuerades detta förhållande: de tio största handelshusenIIISvensk Tidskrift 12003, nr l l
av vilka de flesta hörde till skeppsbroadeln – svarade år 1730 för 55 procent av
det årliga exporvärdet steg till 71 procent
knappt hundra år senare, år 1820. De mest
betydande exportprodukterna var liksom
under 1600-talet stångjärn, koppar, trävaror samt beck och tjära. Viktigast var det
järn som producerades i Bergslagen.
Stockholm var den klart ledande exporthamnen och behöll denna ställning trots
att staden efter 1700-talets mitt tappade i
betydelse inom alla dessa varugrupper.
Importen var starkt differentierad och
antalet importörer betydligt fler, cirka 450
samtida. Den dominerades inte på samma
sätt som exporten av de utländska handelshusen även om en viss koncentrationstendens gjorde sig gällande under
1700-talet. De tio största importörernas
andel steg från en fjärdedel av den samlade importens värde år 1730 till cirka en
tredjedel i början av 1800-talet. Importen
till Sverige bestod inte minst av salt och
spannmål, men även kryddor, te och rävamämnen till textilier samt mycket annat lossades i Stockholm för vidare transport till Bergslagen, Norrlandskusten, Finland och mellansvenska inlandet. Men Stockholms dominans minskade även när det gällde importen
och nedgången satte in under 1700-talets senare hälft.
REGLERAD EKONOMI
skeppsbroadelns särställning under 1700-talet var uppbyggd på en ekonomisk lagstiftning som ensidigt gynnade Stockholms exportörer. Det var under 1720-talet,
när Stockholms borgerskap stärkte sina positioner på
magistratens bekostnad efter det karolinska enväldets
fall, som en grupp storköpmän alltmer kom att dominera
Stockholms borgerskap. Med säte i hattpartiet drev en
ganska liten grupp, med män som Gustaf Kierman och
Thomas Plomgren, igenom en ny handels-, sjöfarts- och
industripolitik på det bredare borgerskapets bekostnad.
Framför allt drabbades det traditionella hantverket och
de traditionella importörerna av textilvaror hårt.
Resultaten blev bland annat förordningarna om heloch halvfrihet, produktplakatet och förbud mot import
av framför allt textilvaror till förmån för inhemska
manufakturer som år 1739 fick en egen industrilagstiftning. Dessa och andra regelverk som ensidigt gynnade de
stora exportörerna, förblev delvis intakta fram tilll760-
talets internationella handelskris och mössornas politiska tillträde. Det bottniska handelstvånget och produktplakatet från 1724 avskaffades när mössorna tog
över vid riksdagen 1765/66; de gamla hel- och halvfriheterna från tull för svenska skepp som förnyats 1722
avskaffades. Denna avreglering sammanföll med att
Stockholms så kallade stagnationsperiod för näringslivet
inleddes vilket bör ha fördjupat svårigheterna i slutet av
1700-talet.
Med 1763 års internationella handelskris och 1766
års räfst förlorade Stockholm och skeppsbroadeln sin
tidigare ställning. De åtföljande rättegångarna mot deltagarna i 1750-talets Växelkontor, en gång initierat av
släkterna Grill, Lefebure och Clason, drev flera stora
handelshus i konkurs. En motsvarande räfst drabbade
industripolitiken och också många spektakulära industriföretag med köpmän som förläggare gick i konkurs.
Perioden från 1700-talets mitt till1850 representerar en
period av stagnation i huvudstadens ekonomiska utveckling. Den ekonomiska tillväxten var svag och hantverk
och manufaktur gick tillbaka. Befolkningsutvecklingen
var närapå stillastående och de höga dödstalen, även
mätt med internationella mått, stod sig långt in på 1800-
talet.
Carl Michael Bellman har fångat 1760-talets tidsstämningar i sista versen av sin berömda dikt om storköpmännen i Stockholm:
Chapeau-bas och pungen klar,
Lite högmod ännu kvar –
Ge förslag tilllandets nytta,
Äntligt stupa kullerbytta…
Slutet, slutet, mina herrar, slutet!
FAKTA
Skeppsbron anlades under 1630- och 1640-talet genom
förnyade tomtregleringar och en omfattande nybyggnation på
stadsholmens östra sida. Namnet Skeppsbron var allmänt
vedertaget från seklets mitt. I allmänhet inrymdes här både
bostad och handelsrörelsens kontor. Lager, magasin och stall
placerades inåt gränderna. Längs kajen låg fartyg och båtar
i rader för i- och urlastning av varor från när och fjärran.
Skeppsbron var under 1700-talet en av stockhalms förnämsta gator med en omtalad enhetlig arkitektur i form av en
berömd silhuett: Skeppsbroraden.
Bottniska handelstvånget förbjöd norrländska och finländska städer vid Bottniska viken att sända sina fartyg till
hamnar söder om stockhalm och Åbo och att ta emot utländska fartyg. Det avskaffades till största delen 1765, men var
inte helt upphävt förrän 1812.
Hel- och halvfriheten var ett sätt att gynna den inhemska
handelsflottan under frihetstiden. Huvudtanken var att import
Den långsiktiga effekten av 1760-talets kriser och skeppsbroadelns minskade politiska inflytande är dock svårtolkad. Vi såg tidigare att de ledande exportörerna snarare stärkte än tappade sin dominans i huvudstadens
export. Den minskande andelen för små och medelstora aktörer kan bero på att de mindre grossisterna drabbades hårdare av Stockholm ekonomiska stagnation än
de större. Totalt sett förlorade Stockholm andelar av sjö-
farten under 1700-talet, framför allt till Göteborg men
det var en långsiktig tendens. Naturligtvis förstärktes
den av att monopolen avskaffades. Ändå ökade Stockholms export av stångjärn i absoluta tal och förblev ganska stabil i förhållande till riket. Även när det gäller övriga exportvaror tycks förhållandena mellan stapelstäderna varit relativt stabila under hela 1700-talet.
Däremot förändrades sammansättningen av utländska köpmän efter 1766. Den generation som blev föremål
för mössornas åtgärder försvann. Efter 1760-talet upphörde brittisk och fransk invandring medan den tyska
fortsatte och ökade i betydelse. Den förändringen har
satts i samband med att svenskt stångjärn långsiktigt fick
minskande internationell betydelse medan import av
spannmål och textilier från Östersjornrådet förblev viktiga. Man skall också komma ihåg att manufakturerna
-som i allt väsentligt förädlade importerade textilvaror
– ofta drevs av personer med sina rötter i Tyskland.
Också de ledande importfirmornas män var nästan uteslutande därifrån, som släkterna Hebbe, Koschell,
och export som bedrevs med utländska fartyg belades med
50 procent högre tull än svenska så kallade helfria fartyg.
Enligt 1724 års produktplakat var alla fartyg av utländsk
nationalitet förbjudna att införa andra varor än det egna
landets och dess koloniers i Sverige.
städernas hallrätter hade från 1739 uppsikt över manufakturer och fabriker. De gav tillstånd att sätta i gång fabriksrörelse, granskade det som tillverkades och hallstämplade de
godkända varorna.
1846 års näringsfrihetslagstiftning avskaffade skråtvånget och hallrätterna. Även minuthandeln blev jämförelsevis friare, framför allt på landsbygden, kvinnliga näringsutövare tilläts och regleringarna upphävdes också inom
bergsbruket. Vissa kvarstående inskränkningar i näringsfriheten upphävdes helt med 1864 års förordning om fullständig näringsfrihet.
C/)
)>
s:
I
)>:
rrm
lSvensk Tidskrift lzoo3, nr 1 l~~
Schmidt, Beskow och Bohnstedt. Vad som hände under
1700-talets sista decennier var att de nu också stärkte
sin ställning som exportörer.
TILLBAKAGÅNG
skeppsbroadeln bibehöll således sina positioner under
de svåra decennierna i 1700-talets slut och under Napoleonkrigen och kontinentalblockadensår fram till1815.
Som framkom svarade de tio största handelshusen för
drygt 70 procent av exportens samlade värde ännu år
1820. Därefter inleds skeppsbroadelns egentliga tillbakagång men det är den period i den här skisserade processen som vi har minst kunskap om för närvarande.
Vad vi vet är att Stockholms långvariga stagnation
fortfor ett par decennier och bröts först vid 1800-talets
mitt men den behöver inte ha drabbat den här aktuella
utrikeshandeln. Kartläggningar visar också på en
geografisk tyngdpunktförskjutning i grosshandelns
lokalisering från Skeppsbron till Södermalm. Det totala
antalet registrerade handelskontor, förråd och hushåll i
Stockholm fördubblades mellan år 1800 och 1840 samtidigt som antalet grosshandlarhushåll vid Skeppsbron
minskade något. Detta är också en period med stora
förändringar i järnhanteringen inklusive kraftiga förskjutningar i marknadernas länderfördelning med en
minskande internationell betydelse för svenskt järn och
stål. En annan förändring av betydelse är att Sverige blev
självförsörjande med spannmål.
Effekten av detta slår troligen igenom under 1820-talet
då skeppsbroadeln tycks spela en mer tillbakadragen
roll. Perioden är omvälvande. 1846 års näringsfrihetslagstiftning, då skråväsendet, hallrätter och handelskorporationer avskaffades, föregicks av ett omfattande
reformeringsarbete flera decennier före i syfte att
avreglera svensk ekonomi. De tyskättlade handelshusens
skötebarn, spannmålshandeln, avreglerades redan med
det sena 1700-talets marknadsreformer.
Medan skeppsbroadeln minskade i betydelse ökade
det totala antalet grosshandlare i Stockholm ökade under
1800-talets första hälft. Mycket tyder på att det var fråga
om en ny typ av entreprenörer.
NYA TIDER
En person som förebådar den nya tidens män är grosshandlaren Bengt Magnus Björkman (1745-1824) som
var verksam decennierna efter 1760-talets kriser. Till
skillnad från det tidiga 1700-talets storköpmän härstammade Björkman ur västsvenska bruksägarsläkter.
Han började som handelslärling på 1760-talet, men vid
sekelskiftet 1800 hade han skapat ett handels- och sjö-
fartsimperium som omfattade både Sverige och Finland.
Handelshuset Björkman skilde sig som företag på viktiga
punkter från Skeppsbroadeln.
IJlSvensk Tidskrift 12003, nr 1 l
För det första var Bengt Magnus Björkman en
modern entreprenör på ett annat sätt än de traditionella storköpmännen. Visserligen hade han kommit i besittning av flera av sina större förvärv genom slumpen, men
Björkmans sätt att aktivt förvalta och driva egendomen
var nytt. Ett typiskt kännetecken för Björkman som företagare- det framgår av hans bevarade brevkopior-var
att alla förvärv skulle integreras i företagskonglommeratet som helhet. Delkomponenter i de omfattande
egendomarna som inte var användbara, såsom exempelvis kvarnar och klädesvalkar, arrenderades ut. Kärnverksamheter som gruvor och bruk effektiviserades.
Björkman var mer av en brukspatron som integrerade
produktionen bakåt och framåt än han var en traditionell grosshandlare.
För det andra skilde sig Bengt Magnus Björkmans
nätverk från de som kännetecknade de gamla köpmannafamiljerna. De hade sedan gammalt omfattande släktförbindelser sig emellan i form av olika slags strategigiften där giftermål och fadderskap konfirmerade affärsförbindelser och samarbete. Bengt Magnus Björkman
gifte däremot in sig i den judiska familjen Levin, utanför
Skeppsbroadeln, med Ulrika Magdalena Levin. Hennes
far Adolf Ludvig Levin hade visserligen antagit lutheransk konfession och var en av hovets viktigaste bankirer, men han var ingalunda en okontroversiell person.
Judar hade, trots lättnader i slutet av 1700-talet, fortfarande begränsade rättigheter och fick bara ägna sig åt
vissa särskilda yrken.
För det tredje skilde sig Björkmans politiska engagemang från Skeppsbroadeln. Björkman var under 1780-
talet och 1790-talet starkt politiskt engagerad i oppositionen mot Gustav III. Under 1790-talets politiska oro
betecknades han som politiskt radikal och jakobin och
var till och med tillfälligt arresterad i samband med
mordet på kungen våren 1792. Medan skeppsbroadeln
således ville vara adel eller snarare gjorde anspråk på en
sådan social position och använde sig av politiken för
att gynna sina ekonomiska särintressen, var män som
Björkman adelsprivilegiernas motståndare och svurna
fiender till l’ancien regime, det gamla samhällets
värdegemenskap där var och en hade sin givna plats.
Slutligen, där skeppsbroadeln slösade, investerade
och sparade köpmän som Bengt Magnus Björkn1an. Som
uppåtsträvande socialgrupp ägnade sig skeppsbroadeln
åt en iögonfallande konsumtion i form av lyx och eleganta inredningar av våningarna längs Skeppsbron.
Björkman var däremot anspråkslös i sin personliga framtoning och livsföring. Han tycks också ha haft framgång
i sina placeringar av överskottskapitaL Stora delar av
dåtidens placeringar skedde på reversmarknaden och
betydande delar av tillgångarna i ett handelshus kunde
bestå av fordringar utspridda på ett stort antal aktörer.
Sådana placeringar var inte riskfria. De många konkurserna i slutet på 1700-talet kunde lätt leda till att ett handelshus tillgångar övergick till att vara osäkra fordringar. Alltför många sådana omgivande fallisemang kunde
på sikt påverka det egna företagets kreditvärdighet och
ställning.
BORT FRÅN SKEPPSBRON
En vanlig uppfattning i forskningen är att de många olika
engagemangen och benägenheten till mångsyssleri var
en medveten metod att sprida riskerna. Men som bland
annat Fernand Braudel har påpekat så finns också möjligheten att det ofta saknades verksamhet att placera
kapital i för framgångsrika grosshandlare. Den så kallade
cirkulationssfären och penningekonomin var före 1800-
talet ytterst begränsad och stora delar av det svenska
samhället ingick ännu i jordbrukssektorn. Placeringar i
jordegendom och fastigheter behöver därför inte bara
uttrycka passivitet och en benägenhet att lämna det
kommersiella livet. Det var dåtidens säkra placeringar
som dessutom medförde en social position i samhället.
Björkmans ekonomiska beteende är särskilt intressant
med hans uttryckliga strävan efter att låta varje komponent
i sitt imperium av säterier, gruvor och bruk generera
vinst eller åtminstone bära sina egna kostnader.
Bengt Magnus Björkman stannade inte heller i Gamla
Stan. När hans slutgiltigt etablerade sig med eget hus i
Stockholm, som en av stadens mest framstående handlare, sökte han sig till nedre Norrmalm och inte till
Skeppsbron. Det ”Björkmanska huset” låg i kvarteret
Hästen vid platsen för nuvarande Nordiska Kompaniet
(NK). Platsen förblev centrum för Björkmans företagsimperium fram till hans död 1824.
För att sammanfatta: forskarna vet fortfarande idag
inte säkert vilken skeppsbroadelns långsiktiga betydelse
verkligen var på längre sikt. Obestridligen bidrog utländska köpmän på lång sikt till Sveriges ekonomiska utveckling: först via Hansan på 1500-talet och senare med
holländska köpmän under 1600-talet och slutligen i form
av skeppsbroadeln under 1700-talet. Samtidigt var de
sistnämndas särställning delvis uppbyggd kring en lagstiftning som ensidigt gynnade deras egna ekonomiska
intressen och som de själva varit med om att formulera.
1730- och 1740-talets ekonomiska politik genomfördes
på bekostnad av andra grupper, främst importörer och
traditionella hantverkare. När dessa särbestämmelser
ändrades i slutet av 1700-talet började en ny typ av
företagare i mer anspråkslöst format göra sig gällande.
Klas Nyberg (klas.nyberg@ekhist.uu.se) är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och forskningssekreterare i
Kommitten för stockholmsforskning. Han leder forskningsprogrammet skeppsbroadeln i Gamla Stan 1650-1850, finansierat av Handelsbankens forskningsstiftelser. Programmet är presenterat i skriften The ”Skeppsbro Nobility” in Stockholms Old Town 1650-1850. A
Research program on the role and significance of trade capitalismin
Swedish economy and society. Uppsala Papers in Economic History.
Research Report No 49. Uppsala 2001, som också har en bibliografi
med aktuelllitteratur i ämnet.
Vl
):>
s
I
):>:
rrm
lSvensk Tidskrift l2003, nr 1 lm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner