Print Friendly

Klas Lithner; Politiskt sanningsvittne

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KLAS LITHNER:
Politiskt sanningsvittne
Rikard Svensson från Rödeby är född år 1900
och var till yrket byggnadssnickare. Han representerade socialdemokraterna i Blekinge
län 1954-70 i första kammaren. Han har 1982
utkommit med boken Minnen och Berättelser
från Hembygden, utgiven av Föreningen
Gamla Carlscrona. Boken innehåller delvis
intressanta minnen från författarens strävsamma uppväxt och första yrkesverksamhet
under det gamla Fattigsveriges epok, delvis
bygdehistoriskt material och delvis minnen
från hans mycket aktiva politiska bana i kommun, landsting och riksdag. Boken är emellertid på flera punkter påfallande otillförlitlig,
och det är beklagligt att uppgifterna icke blivit föremål för närmare kontroll. I det följande återger jag först Svenssons uppgifter
och kommenterar dem sedan. Jag böljar som
ett smakprov med den grövsta historien,
hämtad från avsnittet Riksdagshistorier på sidan 230, där författaren berättar om första
kammarens talman Johan Nilsson.
Han var en stor spjuver. Det berättas att
när man fått den första kvinnan i första
kammaren så ändrades talmannens toalett
till damtoalett. Johan tänkte inte på det
utan gick av vana in där han brukade. En
kvinna kom in och utbrast häpet: ”Går talmannen in här?! Det var det grövsta jag
sett.” ” Vad säger hon om längden då”,
undrade Johan. Kvinnan ifråga har senare
tillfrågats om historien är sann. Nej, men
det är så bra så låt den leva vidare, blev
hennes svar.
Kommentar: Den första kvinnan i första
kammaren var Kerstin Hesselgren, som var
ledamot därav 1921-34, medan Nilsson blev
talman först 1937. Följaktligen är där ett gap
på tre år.
I kapitlet Politisk verksamhet och underavsnittet Nazisterna uppger Svensson på sidan 177:
Min första kontakt med nazisterna var
1930. Jag arbetade då tillsammans med en
snickare, Arvid Johansson, kallad Kommunist-Arvid, som var ordförande för kilbomskommunisterna i Karlskrona. Vi arbetade en del på utställningen i Karlskrona, när staden skulle frra sitt 250-årsjubileum. Därefter fick vi jobb hos en stockholmsfirma som skulle bygga till porslinsfabriken. En dag stod det i tidningen med
stora bokstäver över hela sidan: ”Atten~
på varvet. Varvschefens bostad sprängd!
luften”. Några kända kommunister var~
dan tagna i förvar av polisen och när yj
skulle äta frukost kom två poliser och hb
tade Arvid Johansson. Det blev lite uppståndelse och vi diskuterade om vi skulle
lägga ner arbetet. Vi hade dock en bra och
förtroendeingivande verkmästare som
lyckades övertala oss att fortsätta tillsyj.
dare. Fram emot klockan fem på eftermiddagen kom också Arvid tillbaka. Han hade
kunnat visa säket alibi för natten.
Efter en tid lades utredningen ner av polisen. Det påstods med viss riktighet all
spåren gick till två unga officerare med
kända nazistsympatier. Då var det inte
längre roligt att utreda frågan.
Kommentar: Jag har efterforskat det uppgivna sprängattentatet i Karlskronapoliseli
arkiv för 1930 men varken anträffat någll
uppgift härom i polisstationens rapportj~
nal, där en sådan händelse i första hand boniii
ha införts, eller i polisstationens diarium. FJ.
tersom brottet skulle ha gällt militär egctdom, har jag vidare efterfrågat handlingar
därom hos föreståndaren för Marinens arkiv
Han har upplyst, att eventuell rapport skulle
finnas i Rättsvårdsavdelningens handlingar
från Stationskrigsrätten, vilka överJämnall
till Krigsarkivet i Stockholm. Ej heller idessa
finns det någon uppgift om en sådan händcf.
se. Jag har vidare kursivt genomgått Syrlösiii
Sveriges Dagblad för 1930, där dock vissa
sidor saknats eller varit trasiga, utan att Iima
någon sådan sensationell lokalnyhet Än yj.
dare har jag frågat författaren av Karlskrona
stads historia t o m 1930 i samband med stadens JOO-årsjubileum 1980, som ej stött pl
någon sådan händelse under sina arkivforst·
ningar. Slutligen ifrågasätter jag, om det sl
tidigt som 1930 fanns officerare vid Marinea
med nazistiska sympatier. Inget tyder i vaJje
fall på det i Holger Carlsson, Nazismen 1
Sverige (1942) eller Eric Wärenstam, Fasciamen och nazismen i Sverige (1972).
I samma avsnitt uppger Svensson på sidu
178:
Arvid Johansson brukade få besök av ca
korpral vid kustartilleriet. Så en dag fd.
gade Arvid om han fick lägga ett paket i
min verktygslåda. Jag sade ja under förutsättning attjag fick veta vad det innehöll.
”Jag Litar på dig” , sade Arvid. ”Det gäller en illegal tidning som kallas Torpeden
och ges ut av några bassar” . Tidningen var
också bra. Jag brukade få en av Arvid, som
hade hand om utdelningen. Den sköttes
mycket smidigt och min verktygslåda fick
en tid värdigheten av att vara postkontor.
Efter några år blev ovannämnda korpral
fast för spioneri. Det var den s k SpionAndersson. Jag tror inte ett dugg på att han
var spion. Militären ville få fram en syndabock så de kunde visa svenska folket hur
goda fosterlandsförsvarare de var när det
blev allmänt känt hur de gick nazisternas
ärende. Andersson var en fin svensk yngLing och nämnde inte sin vän Arvid eller
någon annan i alla förhör han utsattes för.
Kommentar: Varken Svenska Dagbladets
sbok för perioden 1930-39 eller Carl-Olof
emhardsson, Spionpolisen går på jakt
1952) refererar något spionfall under dessa
, förövat av något underbefäl eller underofcer vid kustartilleriet vid namn Andersson.
t förefaller därför, som om Svensson åsyfr den s k Marinspionen, underofficeren vid
lottan Ernst Hilding Andersson, född 1909.
nne Andersson dömdes med stöd av en
fattande bevisning och eget erkännande
v Stockholms rådhusrätt den 14/11 1951 för
ovt spioneri för rysk räkning till livstids
traffarbete och avsättning. Spioneriet hade
orövats under åren 1947-51, bia i Karlskrona. Källor äro Bernbardssons ovannämnda
bok och Curt Falkenstam, Bakom galler
(1954). Om Anderssons vidare öden kan nämnas, att han enligt upplysning från Kriminalvårdsstyrelsen 1961 benådades till 15 års
straffarbete, frigavs villkorligt 1962 och slutligt 1966.
Om det är denne Andersson, som Svensson anser oskyldig, gläder det mig att han
aldrig blev ledamot i försvarsutskottet eller
nämndeman i Östra och Medelsta häradsrätt.
I samma avsnitt fann jag till min förvåning
en uppgift av Svensson, som vid kontroll visade sig vara riktig. Han uppger nämligen på
sidan 179:
Vid kommunfullmäktigevalet 1934 kom
377
det in tre nazister i Fridlevstads fullmäktige. De var snälla och ganska enkla bönder
och det saknade egentligen betydelse vad
de kallade sig. Visst ställde de till en del
besvär i början men eftersom alla var emot
dem tog det snart slut. Efter krigsutbrottet
försvann rörelsen i våra bygder. Det är intressant att när nazisterna första gången
tog mandat så togs alla tre från folkpartiet
som minskade från fem till två. När nazisterna försvann var det bondeförbundet
som fick deras mandat.
Kommentar; Enligt länsstyrelsens i Blekinge län protokoll över röstsammanräkningen vid 1934 års kommunalval i Fridlevstads socken avgåvos 534 godkända röster,
därav 86 på ” Nationalsocialistiska arbetarpartiet” och 19 på ”Furugårdsriktningen”.
Av de 25 mandaten i kommunalfullmäktige
tillföllo tre nazisternas förstnämnda lista.
Yrkesbeteckningarna för de valda voro två
lantbrukare och en jordbruksarbetare. Vid
1938 års val avgåvos 999 godkända röster,
därav 119 på nationalsocialisterna, och samma tre fullmäktige som 1934 omvaldes.
I kapitlet Politisk verksamhet och avsnittet
Riksdagen uppger Svensson på sidan 224:
Ibland kom det upp frågor och debatter
som stod långt under vad som borde förekomma i parlamentet. Folkpartiets kampanj då man försökte ta heder och ära av
justitieminister Herman Zetterberg var ett
exempel. Det var Svensson i Ljungskile
som stod för uppspelet och sedan hoppade
också Bertil Ohlin med. Allt var en ren
hämndaktion mot Zetterberg. När debatten
pågått länge och beskyllningarna blev allt
värre gick högermannen Fröding upp i talarstolen. Han sade att han inte ville lägga
sig i huvudfrågan, om det nu fanns någon
sådan. Men han ville säga några ord med
anledning av att man ifrågasatt Zetterbergs
heder. Fröding sade att om det fanns något
särdrag hos Herman Zetterberg så var det
just hans grundmurade hederlighet. De
hade varit kamrater under hela sitt liv och
trots olika åsikter om det mesta bestod
vänskapen. Det var med glädje han tog
vännen Zetterberg i försvar. Då hoppade
folkpartisten Manne Stål upp och sade att
inte heller han fann något fel i frågan det
378
gällde. Och därmed föll den. Dagen efter
stod det att läsa i Expressen att Manne Stål
var hopplös. Han kallades för ”solförmörkelsen i Karlstad”.
Kommentar: Om man ser på andra kammarens protokoll för den 14/5 1954 (vol B 3 nr
20 s 7-49) om behandlingen av hr Svenssons
i Ljungskile interpellation om utövningen av
benådningsrätten, finner man, att den var
ganska omfattande. Den pågick från strax efter kl 14.00 till kl 18.00 med nio deltagare
utom Svensson i Ljungskile och justitieministern. Debatten behandlade bia (s 14 of) det
fall där ett nådebeslut av justitieministern föranlett anmärkning från en minoritet i konstitutionsutskottet. Debatten piggades upp av
att hr Jacobson i Viihelmina (s 47) erinrade
om att middagen väntade och att herr talmannen (s 41} hemställde att talarna i fortsättningen avhålla sig från att i detalj diskutera
ovannämnda nådefalL
Svenssons skildring av debatten är emellertid ofullständig. Han omtalar nämligen, att
hr Fröding (h}, som i det civila var häradshövding i Sundsvall, försvarade justitieministern (s 25 i protokollet), men förtiger, att han
kritiserade den senare med hänvisning till bl a
sina personliga erfarenheter som föredragande i nådeärenden under fem år både i HD och
ijustitiedepartementet. Frödings eleganta uttryck var att justitieministern kanske ibland
låtit sitt otvivelaktigt mycket goda hjärta på-
verka sig att låta nådens källa flöda en aning i
överkant. En annan av kammarens få jurister, hr Rylander (fp), i det civila borgmästare
i Västerås, instämde från samma synpunkter
i Frödings kritik (s 32). Enligt riksdagsprotokollet är vidare Svenssons uppgift att Manne
Ståhl deltog i debatten felaktig. Jämför även
Olle Dahh5n (red), Rätten måste tryggas
(1954).
På samma sida uppger Svensson om första
kammarens behandling av samma fråga:
Efter någon tid togs angreppen mot Zetterberg upp igen, denna gång i första kammaren. Där var det överdirektören i fångvårdsstyrelsen, Hardy Göransson, som
stod för angreppen. Den verkliga grunden
för hans påhopp var att justitieministern
inte velat utnämna Göransson till generaldirektör. Under debatten inträffade en lustig episod. När Göransson och ZetterbelJ
debatterat en stund fick en ledamot s011
sällan yttrade sig i kammaren, Albert
Hermansson, ordet. Han var bl a ledamott
styrelsen för ungdomsvårdsskolorna. Her·
mansson talade om att Göransson mest v•
tjänstledig och att han själv förordnade
ställföreträdare, vilket stred mot stadgaa.
Det blev stor uppståndelse i kammarea.
Ohlin sprang från den ene folkpartisten tiR
den andre för att få någon att ställa upp oc1t
försvara Göransson, men ingen gjorde det.
I stället begärde Erlander ordet och sade
att om justitieministern gjort något fel si
var det väl när han utnämnde GöransSOI
till överdirektör.
Kommentar: För det första framgår det a•
1954 års statsverksproposition (nr l, vol C
49-53), att Fångvårdsstyrelsen som myndit
het i sina anslagsäskanden icke begärt, aa
överdirektörstjänsten skulle omvandlas Ii
generaldirektörstjänst Detta hindrar givetVJ
icke, att en framställning kan ha gjorts under
hand för att sondera terrängen. Vad vidm
angår nådeärendena, diskuterades dessa tedan den 24/2 1954 i FK (vol A l, nr 7 s 22).
alltså före interpellationen i AK, vid behaJIII.
lingen av justitiedepartementets huvudtitel t
statsverkspropositionen.
Den citerade replikväxlingen däremot med
deltagande av den tystlåtne Albert Hermansson ägde rum den 24/3 1954 i samband medca
interpellation av hr Ollen ang nödläget ino.
fångvården m m. I riksdagsprotokollet (vol A
l nr 11 s 36 ff) återfinnes icke det av Rikard
Svensson citerade yttrandet av hr Hennansson om överdirektör Göranssons tjänstJe.
dighet och förordnande av vikarie. Vad anPr
det citerade yttrandet av statsminister Erlalder, som då ännu var excellens (s 49}, ”attca
·opartisk undersökning kanske skulle koiUI
att visa att justitieministerns svårigheter t
viss utsträckning kan ligga i valet av verb
chef’, bör det emellertid påpekas, att eld
ingalunda var justitieminister Zetterbcq,
som den 30/4 1936 utnämnde Hardy Gö~
son till överdirektör och chef för fångvänl.
styrelsen. Det var den dåvarande sociaJde.
mokratiske justitieministern, hovrättspa
denten K J Schlyter. Den långvariga konfti.
ten mellan Zetterberg och Göransson saa1 ‘
dess förhistoria har behandlats av Torsten
Eriksson i hans Politik och kriminalpolitik
(1977). Eriksson ansågs vara departementschefens man i striden om det s k dubbelkommandot, och det blev han, som 1960 efterträdde Göransson. Samtidigt förändrades
överdirektörstjänsten till generaldirektör. Att
detta skulle ha varit aktuellt redan 1954, nämner Eriksson däremot ingenting om.
På sidan 225 uppger Svensson vidare:
Det förekom många intressanta debatter.
En som jag minns väl var mellan finansminister Per Edvin Sköld och högerns ledare i
första kammaren Knut Ewerlöv. Den var
skarp men saklig. Båda hade starka motiveringar för sina åsikter. När debatten var
slut gick de varandra tillmötes framför talmansbordet, tog i hand och tackade för fin
”fight”. När händer något sådant med dagens högerledare?
Kommentar: Är det någon annan yrkespolitiker, som läsaren kommer att tänka på
apropå dålig förlorare?
I det tidigare nämnda avsnittet Riksdagshistorier berättar Svensson på sidan 230 om
talmannen och biskopen Anton Niklas Sundberg:
Om talmannen och biskopen Anton Niklas Sundberg går ännu historierna. En gång
hade han som vice talman en som inte hunnit bli så driven. Sundberg hade kommit
sent iväg hemifrån. Det var på vintern och
han skulle ta genvägen över isen på Riddarholmsfjärden. Plötsligt brast isen och
Sundberg ramlade i vattnet. Han blev räddad men givetvis försenad. Någon frågade
honom vad han tänkte när han kämpade i
vattnet. Svaret blev: ”Jag tänkte att nu går
det åt helvete för Viden (v talmannen)”.
Kommentar: Händelsen måste alltså av titulaturen att döma ha utspelats under perioden 1867-70, då Sundberg var talman i andra kammaren, eftersom hans talmansperiod i
första kammaren 1878-80 inföll först efter
det att han blivit ärkebiskop. Vice talman
under förstnämnda period, 1867-70, var
godsägare Carl Axel Mannerskantz från Värnanäs i Kalmar län. Den ende talmannen med
ett tänkbart namn var landshövdingen Johan
Widen, som 1914-17 var talman (alltså icke
vice talman) i andra kammaren, vilket var
379
långt efter Sundbergs död år 1900. Källa:
Sveriges riksdag, band 10, 1935.
Omedelbart därefter berättar Svensson på
samma sida ytterligare en historia om Sundberg:
Oskar II tyckte inte om Sundberg för att
han svor så mycket. Det skulle tillsättas en
ny ärkebiskop och Sundberg hade sökt.
Vid en middag sade kungen till Sundberg
att han inte önskade honom till ärkebiskop.
Sundberg svarade: ”Det intresserar mig
inte så mycket vad hans majestät önskar,
bara Kungl Majt tänker rätt”. Kung Majt
var ju regeringen och Sundberg blev också
ärkebiskop.
Kommentar: Ärkebiskopstjänsten sökes
icke. Sundberg utnämndes till ärkebiskop av
Carl XV den 11/11 1870 som den självskrivne
kandidaten med det högsta röstetalet, medan
Oscar II efterträdde sin bror som kung först
den 18/9 1872. Sundberg var dessutom högt
uppskattad av Oscar Il, som 1878 utsåg honom till talman i FK och 1887-88 mycket
enträget sökte förmå honom att bilda regering. Även Carl XV uppskattade Sundberg
varmt, kände honom ända sedan prinsarnas
studietid i Uppsala på 1840-talet och hade
givit honom hans första talmanspost. Källa:
Sverker Ölander, Anton Niklas Sundberg
före ärkebiskopstiden (1951).
I samma avsnitt på sidan 231 avslutar
Svensson de spridda anekdoter som böJjade
på en damtoalett, mycket passande på en
herrtoalett. Han berättar:
En sista historia om en centerpartist Bertil Jonasson som kom ny till första kammaren från Jämtlands urskogar. Han såg
verkligen ut som om han kom direkt från
skogskörningen. Smeknamnet blev snabbt
”Skriet från vildmarken”. När han första
gången kom hem från riksdagen frågade
hans bekanta om han fått träffa och hälsa
på de stora gubbarna. Jonasson svarade att
visst hade han det. Hedlund hade hälsat
honom välkommen liksom Erlander, som
han tyckte var en trevlig karl. Någon frå-
gade om Bertil Ohlin och Jonasson utbrast:
”Den högfårdigejäveln, han ser ingen vanlig människa, men jag har i alla fall pissat
tillsammans med honom en gång”.
Det här är några av de små historier som
380
roar riksdagsledamöterna i den annars
ganska enformiga tillvaron.
Kommentar: Jag hoppas, att det anförda
icke är karakteristiskt för den svenska riksdagens sinne för humor, ty i så fall kan man
·förstå, vad det omtalade politikerföraktet beror på. Om smeknamnet ” Skriet från vildmarken” är riktigt, känner jag inte till, men
lantbrukaren Bertil Jonasson, tidigare i Ekshärad, numera i Hagfors, har representerat
centern i Värmlands län 1958-70 i gamla AK
och från 1971 i enkammarriksdagen, alltså
icke Jämtlands län i FK. Historien om någons
kontakt med Ohlin återfinns utan namns
nämnande i en förhoppningsvis mera tillförlitlig politisk memoarbok, nämligen Leif Cassel, Såvitt jag minns (1973), som på s 140
berättar följande:
En odalman från Värmland frågade en
också nykommen i folkpartiet hur han
trivdes i kammaren: ”Har du vart när nån
av de stor?’ ‘ ”Ja, har du?” ”_Ja, jaharät
midd med Hjalmarson. ” ”Ja, men har du
inte träffat Bertil Ohlin?” ”Jo, vi har pess
ihop.”
Cassel nämner Jonassop även på s 145 enligt nedan:
Det hände ibland att stämningen i kam·
maren blev munter, t ex när Bertil Jonas·
son i Ekshärad kom upp i varv och talade
en dialekt som knappast någon förstod.
Hela kammaren skrattade. Endast den
stackars fungerande talmannen var tvungen att bita sig i läppen för att bibehålla en
vördnadsvärd trumpenhet.
Avslutningsvis hoppas jag, att ingen fram·
tida statskunskapare eller modern politisk
historiker använder Rikard Svenssons bok
som källa annat än när det gäller hans personliga upplevelser. Tyvärr har Blekinge läns
landstings utbildnings- och kulturnämnd i
viss mån ställt sig som garant för boken genom att i februari 1983 på framställning av
Föreningen Gamla Carlserona för 5000 kronor inköpa 200 exemplar av boken, dels for
att lägga ut i väntrum i landstingets lokaler,
dels för att använda som gåva.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner