Print Friendly

Klara normer är det goda

Av Peter J Olsson | 7 juli 2017

Naturligtvis har Ann Heberleins nya bok mött en storm av kritik. Bara namnet ”Den banala godheten”, har fått många – inte minst de som anser sig vara just goda – att tugga fradga. Det är som bekant hunden som träffas av stenen som tjuter högst, och i den twittermediala tidsåldern stämmer snart alla in i ylandet, skriver Peter J Olsson.

Men syftet med boken är förstås inte att säga att det är fel att vara god, utan att ett banalt accepterande kan vara långt ifrån gott. Man behöver inte disputera om filosofiska godhetsdefinitioner för att konstatera det ska mycket till för att en handling som leder till dåliga, ibland rent destruktiva effekter ska kunna kallas god – hur gott den handlande än menar.

Ann Heberleins bok har den fullständiga titeln ”Den banala godheten. Mångkultur, integration och svenska värderingar.” Och den granskar mycket riktigt hur vi med de bästa syften har hamnat alldeles fel.

Även de som står för den tilltagande tillnyktringen i svensk flyktingpolitik brukar göra det med ett beklagande, de hade gärna velat göra mer gott, men det går inte. Pengar, hus och resurser i övrigt saknas.

Ann Heberlein visar att det kanske är så att det som gjorts varit särskilt gott alls, det har varit en banal avbild av godhet, en förment godhet. Det är en känsla av godhet som fått styra, inte en etiskt försvarbar godhet.

Istället för värden har man fått värdegrund. Ett närmast unikt svenskt begrepp som förmodligen först betecknade en nedskriven, formulerad etik som gällde för en skola eller ett sjukhus. Lag och inte evangelium, för att tala teologiska. Nu har värdegrunden blivit mer diffus och man kan anklagas för att ha brutit mot den utan att det finns en enda formulerad punkt som överträtts. Lagiskhet med godtycke och känsloargument är resultatet, ett regelverk för makthavare och lynchmobbar.

Om man till detta lägger ett samhälle som förflyttat sig från monokultur till mångkultur, och där vi enligt självbilden ger utrymme för många sätt att vara på blir maktutövningen slumpmässig. Vi har sett hur det drabbat ministrar i den rödgröna regeringen: Ena dagen har de företrätt en berömvärd mångkultur, nästa är de brottslingar i värdegrundshänseende.

Heberlein beskriver hur den banala godheten drabbat politiken på en rad områden med anknytning till invandring och integration.

På område efter område har det enligt henne gått alldeles fel. Godheten har inte lett till något gott, utan till problem efter problem. Alla kanske inte har samma tyngd, men sammantaget blir det ändå en bild av ett Sverige som tappat sin papperslapp.

Kanske är det då dags att inse att den banala godheten inte är samma sak som godhet. Den kanske inte ens är banal. Det kanske är alternativet, det som Heberlein för fram i sin skiss till alternativ, som är det inte banala men det som fungerat i västerlandet under så lång tid.

Det vill säga ett samhälle där umgänget mellan individerna hanteras av institutioner som kan ta hand om konflikterna mellan människor. Och som dessutom leder till en utveckling med allt större öppenhet för individernas egna val. Där till exempel sexuell inriktning efterhand blir en sak för privatpersonen, där tolerans mot olika syner på det som eftersträvansvärt gynnas.

Men där normerna för umgänget är tydliga och där måttet på statsmakten är rättvisa: Att behandla handlingar efter förtjänst och försvara människors rättigheter. Bestraffa dem som förbryter sig mot sina medmänniskor, och skydda de fredliga och hederliga. Och där vi vet att relationerna mellan oss styrs av både skyldigheter och rättigheter. Där samhället, för att låna Ann Heberleins ord, behandlar sina medborgare som vuxna.

Som sagt, detta är inget konstigt synsätt, det är den modell vi byggt vårt fria, toleranta – och rika – land med hjäp av. Som Ann Heberlein skriver:

”Godhet är vacket, kärlek likaså – men man bygger inte samhällen med hjälp av känslor som hör hemma i den privata sfären och i mellanmänskliga relationer. Vår lagstiftning strävar inte efter kärlek, utan rättvisa. Vårt socialförsäkringssystem är inte ett uttryck för godhet, utan för ansvarstagande.”

Ta en västerländsk norm till, den är god!

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner