Print Friendly

Kinas kommunistparti och den IV trotskistiska Internationalen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

295
KINAS KOMMUNisTPARTI OCH
DEN IV TROTSKISTISKA INTERNATIONALEN
Skälet till att det kinesiska partiet, som under flera år varit isolerat och berövat kontakter med den
yttre världen, utan kännedom om
den fria världen och därtill suggererat och förlamat av sin egen doktrin, plötsligt visat sig vara kapabelt till expansion i världsskala och
till konkurrens med Sovjetkommunismens väloljade maskineri, är
måhända enklare än man vågat tro.
Mao Tse fattade helt enkelt den utsträckta handen från den sedan
länge existerande oppositionen mot
Sovjet inom den världskommunistiska rörelsen. Denna opposition är
delvis organiserad i form av den
IV trotskistiska Internationalen,
som just nu håller på att integreras
mellan den yttersta vänstern inom
den socialdemokratiska rörelsen
samt trotskistsympatisörer och ortodoxa grupper inom den ryska
kommunismen, som står i opposition mot det ryska partiets nuvarande politik. Den gemensamma
sammanhållande länken är den
pro-kinesiska hållningen i tvisten
mellan Moskva och Peking.
Alla som varit någorlunda intresserade av den kommunistiska dokAv jur. mag. TADEUSZ NORW/D
trinens utveckling under efterkrigstiden vet, att den trotskistiska
rörelsen t. o. m. 1956 var lagd på is.
Först den s. k. avstaliniseringen
1956 i förening med Sovjets intervention i Ungern gav den åter vind
i seglen. Många hoppade då av från
de rysskontrollerade kommunistorganisationerna av olika skäl och
fiskevattnen för den IV Internationalen utvidgades betydligt. De senare händelserna, främst den alltmera intensifierade tvisten Moskva
– Peking, har bidragit till att den
IV Internationalen vuxit och aktiviserats. Genombrottsåret för den IV
Internationalens återvändande till
politisk aktivitet i större skala var
1960, då tvisten Moskva- Peking
tog en mera bestämd ideologisk
gestalt på världskommunismens
kongress i Moskva.
Apropå den IV trotskistiska Internationalen vill vi här endast på-
minna om några fakta. En av
Trotski organiserad oppositionsrörelse uppstod redan tidigt på 30-
talet med centrum huvudsakligen i
Mexiko, Kuba och Frankrike; den
antog namnet den IV Internationalen. strax före kriget bildades en
o:.·.. _
296
central i Amsterdam. Under krigsåren var den trotskistiska rörelsen
mindre aktiv. Först sedan denna
central 1948 överförts till Paris,
återupprättades de organisatoriska
formerna och började den utveckla
en politisk aktivitet. Mellan 1948
och 1956 och i mindre grad fram
till 1960 kan den trotskistiska rö-
relsen karakteriseras som en underjordisk rörelse inom världskommunismen. Den infiltrerade i vänsterflyglarna i de västerländska
socialdemokratiska partierna och
de av Sovjet dirigerade kommunistpartierna, sammankallade regelbundet sina kongresser och förde
en intensiv intellektuell propagandistisk och publicistisk verksamhet
på basis av initierade studier och
ideologiska analyser inom den s. k.
vetenskapliga marxismen. T. o. m.
1960 kan trotskismen karakteriseras som en elitär rörelse, som utbildade kadrer av ideologer och ledare i syfte att kunna behärska
den världskommunistiska rörelsen
ovanifrån. Den var således en generalstab utan trupper eller en ledarkader och en grupp yrkesrevolutionärer utan massor bakom sig.
Som elitär rörelse har trotskismen utvecklats särskilt intensivt
inom den s. k. intellektuella kommunismen. Den gynnsammaste
jordmånen fanns under 50-talet i
Paris, i det franska kommunistiska
partiets periferi. Mestadels var det
fråga om olika ligor och grupper,
ofta besläktade med de s. k. progressisterna. Termen ”trotskister”
uppfattades närmast som samlingsnamn för dessa grupper. Denna
rörelse infiltrerade i vissa fackföreningar, sociala institutioner, radikala partier och även i socialistiska
parlamentariska grupperingar. Det
politiska klimatet i Paris efter kriget gynnade utvecklingen av de
trotskistiska ideerna, vilka i regel
ej uppträdde under egen etikett.
Ungefär i mitten av 50-talet fick
trotskisterna en stark förankring
inom vänstergrupperingari Labourpartiet i England, vilket bidrog till
förbättringen av de organisatoriska kontakterna med trotskistiska
grupper i sydöstra Asien, Afrika,
särskilt Nordafrika, och med de
gamla trotskistiska centra på Kuba,
i Mexiko och i Sydamerika. Men
den ideologiska och politiska centralen finns med all säkerhet fortfarande i Paris i den IV Internationalens gestalt. Man bör lägga märke
till att rörelsen, trots att trotskisterna är splittrade i olika grupper,
organisationer, fraktioner och rent
av diskussionsklubbar, utvecklats
längs samma fåra och har gemensam ”hatt”: just den verkställande
kommitten i den IV Internationalen.Den centrala organisationen i
Paris består troligen av ett mycket
internationellt sällskap, där dock
franska, engelska och sydamerikanska kommunister förefaller att
spela ledande roller.
Man kan säga, att det nu bland
trotskisterna finns två slag av aktivitet: l) den som söker samla och
integrera mogna trotskistiska element, ännu ej införlivade med den
organiserade rörelsen i den IV Internationalens tecken med hänsyn
till den aktuella utvecklingen av
konflikten Sovjet – Kina och med
tanke på att stödja sig på den nya
”världsrevolutionens bas”, Kina;
2) den rörelse, som redan är engagerad i politisk verksamhet på olika avsnitt av den revolutionära
offensiven i hela världen, främst i
u-länderna, och som i praktiken redan samarbetar på taktiskt sätt
med det kinesiska partiet, t. ex. i
Algeriet, på Ceylon och Kuba, i Östafrika, Sydamerika m. fl. länder.
Tecken på trotskistisk aktivitet
av det första slaget är för närvarande mest synliga i England. För omkring tre år sedan bildades en rö-
relse på Labours vänsterkant som
heter ”New left club” med något
tiotal centra i hela England, mest
bestående av intellektuella, verksamma vid olika universitet, som
åtnjuter stöd från politiker och
parlamentariker från Labours yttersta vänster. Det gällde mest kommunister, som stod i opposition mot
Sovjets kommunism och som antagit Mao Tses revolutionära linje på
den trotskistiska ideologiens bas.
”New left club” utger ett månadshäfte, ”New left review”, och en
veckotidning, ”The week”, (där
bl. a. den kände Conny Ziliacus
skriver).
För engelska, men även för kontinentala trotskister i Frankrike,
Italien, Benelux och Schweiz, utges en ”Internationell socialistisk
297
revy”. Den är besläktad med de två
nyssnämnda publikationerna genom att samma personer sitter i
redaktionskommitHm. En del av
dessa personer tillhör Labour Research Department, d. v. s. en organisation, som upplöstes och förbjöds av Labour-partiets ledning
såsom kommunistisk. Alla dessa
tidningar har en betydande del av
sin läsekrets inom ungdomsorganisationen ”Young Socialists”, som
uppstod 1960 efter den av Labour på grund av kommunistisk
och trotskistisk infiltrering upplösta ”League of Youth”. Labours
nuvarande styrelse har många bekymmer för ”Young Socialists”,
vilken också anses vara behärskad
av trotskisterna.
Den främste ideologen i ”New
left club”-rörelsen verkar vara den
kände kommunistexperten Isaac
Deutscher, rabbinson från Krakow
och författare till flera kända böcker, tidigare ofta av vissa brittiska
politiska kretsar betraktad som
expert (men under de senaste åren
komprometterad på grund av bevisade plagiat och friseringar). I februarinumret av ”New left review”
1964 finns en ledare av Deutscher,
i vilken han kastar skarp belysning
på hela rörelsens historia, utveckling och nuvarande attityd med
hänsyn till konflikten Moskva –
Peking. Artikeln kan betraktas så-
som ett officiellt förslag från denna
gren av trotskismen till samarbete,
adresserat till kineserna.
Artikeln är värd en kort sam- .”• ·.
298
manfattning: Deutscher uppställer
tesen, att kommuniströrelsens uppdelning från 1925 ej förändrats i
dag. Då representerades högerkommunismen av Bucharin, centrum-kommunismen av Stalin och
den vänster-revolutionära kommunismen av Trotski. Samma uppdelning representeras nu av Tito och
Togliatti som höger, Krustjev med
den s. k. Kreml-byråkratien såsom
centrum och Mao Tse som vänster.
Alla dessa tre aktuella grupperingar utvecklade sig på sätt och vis
som reaktion mot stalinismen.
Deutscher påstår, att Mao Tses
”stalinism” inte ingår i hans ideologiska inställning utan blivit honom påtvingad som taktik av politiska förhållanden före och efter
maktövertagandet i Kina. Deutscher sysselsätter sig mindre med
höger-kommunismen av Titos och
Togliattis typ (revisionismen); han
koncentrerar sig främst på tvisten
mellan Krustjevs kommunism och
Mao Tse-ismen. Han anser, att Mao
har rätt, då han beskyller Krustjev
för avståndstagande från Lenins
läror i samband med koexistenspolitiken. Denna politik leder till
uppgörelse med USA och hela
NATO-grupperingen, till kompromisser med de Gaulle, Nehru, Nasser etc. på bekostnad av världsrevolutionens intressen i Asien,
Afrika, Syrlamerika och även i
Europa. Denna politik motsvarar
kanske det sovjetryska imperiets
intressen men måste betraktas som
förräderi mot världsrevolutionens
och klasskampens principer. Här
har vi ekon av den gamla striden
mellan Stalin och Trotski: Stalins
”kommunismen i en stat” och
Trotskis ”fortsättande på vägen
mot världsrevolutionen”. ”Det är ej
viktigt”, skriver Deutscher, ”om
den Sovjet-kinesiska konflikten är
äkta från ideologisk synpunkt. Det
kan hända, att Sovjet och Kina
blandar in i konflikten vissa imperialistiska intressen. Viktigt för
den revolutionära vänstern inom
kommuniströrelsen är att Mao Tse
och hans ideologi för den utgör en
naturlig allierad.” Därtill bidrar
Kinas nationalintressen till Mao
Tse-ismens expansion i samma riktning som den revolutionära internationalismen. Den påtvingar massorna ett slag av internationalism
på ett sätt, som aldrig förekommit
efter Lenin. I detta ligger Mao Tseismens historiska betydelse och den
väsentligaste kärnan i tvisten med
Sovjet. Konflikten Moskva – Peking aktualiserade på nytt den
gamla, stora debatten, vilken säkert
kommer att underlätta preciseringen av den revolutionära kommunismens mål. Deutscher frågar till sist,
om det inte är för sent att använda
dessa mål såsom medel till pånyttfödelse av den revolutionära kommunismens dynamik. Den största
delen av världskommunismen är
nu korrumperad av byråkraterna
från Kreml, men personligen lutar
han mera åt optimism på denna
punkt.
Deutschers artikel betraktas av
trotskisterna som en mycket viktig
tilldragelse och kommer säkert att
få både politisk och ideologisk resonans i Peking.
Vad beträffar den del av den
trotskistiska rörelsen som redan
samarbetar med det kinesiska partiet, har den av allt att döma börjat
någon gång 1960-1961, först i
form av spontan aktivitet. Först senare, 1962 och särskilt hösten 1963,
antog den fastare former. I slutet
av augusti 1963 ägde i Peking (som
förberedelse för Nationalförsamlingens session och Centralkommitttms plenarsammanträde i oktober)
rum en konferens med partiets
ideologiska kommission. Ämnet var
de förändringar som framkallats
inom världskommunismen på
grund av ”Krustjevs revisionism”.
Bland annat diskuterade man den
trotskistiska rörelsen och kom till
den slutsatsen, att den representerar en ren marxistisk linje. Kommissionen fattade beslutet, att
Moskvas hållning gör splittringen
inom världskommunismen oundviklig och att det kinesiska partiet
bör lämna stöd åt och ingå samarbete med alla mot Moskvas politik oppositionellt inställda kommunistpartier i världen, främst då
trotskisterna. Chefen för den kinesiska CK :s propagandaavdelning,
Tju Yang, nämnde, att det i tre länder redan uppstått revolutionära,
d. v. s. trotskistiska partier, nämligen i Ceylon, Australien och Brasilien. Han sade bland annat- med
adress till trotskisterna – att deras
299
historia bevisar, att de tror på sin
sak, ej fruktar en övergående isolering och av egen erfarenhet vet, att
sådana ”grupper, som ingenting betyder”, som de hittills varit, representerar framtiden. Denna passus
har publicerats i den kinesiska
pressen och det är mycket sannolikt, att just detta avsnitt framkallade den sovjetryska pressens och
radions våldsamma bredsidor mot
Peking. Sovjet beskyllde kineserna
för att ej tveka att ingå intimt samarbete med trotskistiska förrädare.
Det var därför, som en rad prokinesiska trotskistiska antipartier
uppstod i kapitalistiska länder, heter det i både radio och press. (En
märklig artikel av S. Ivanovitj:
”Frondörerna bildar block”, i Izwestija den 11 september 1963, vittnar om, att Moskva noggrant observerat det pågående samarbetet mellan trotskisterna och de kinesiska
kommunisterna.)
Denna ideologiska konferens vittnar om att kontakterna mellan
trotskister och kineser redan då var
av äldre datum.
Man bör dock ej bortse ifrån, att
det ännu finns betydande motsättningar och skillnader mellan trotskister och Mao Tse-ister. Trotskisterna betraktar t. ex. Tito som den
spontana revolutionens hjälte i den
rätta marxistiska stilen, medan
Tito i Kina betraktas som en världsrevolutionens förrädare. Trotskisterna fördömer hundraprocentigt
Stalin, medan denne i Peking alltjämt åtnjuter aktning som Lenins
300
efterträdare. På denna punkt skiljer
sig trotskisterna och Mao Tse-isterna mest och det kommer att krävas
mycket arbete för att undanröja
dessa ideologiska hinder. På detta
pekar en passus i Deutschers artikel, där han anser, att Mao Tses
”stalinism” inte är av äkta kvalitet
utan endast påtvingad. Trotskisterna godkänner inte heller Mao Tses
axiom, att vätebombskrig blir skadligt enbart för kapitalisterna. Trotskisterna betraktar Albaniens Enver
Hodja såsom en stalinistisk skurk
i fickformat, medan han i Peking
räknas som en apostel för den rätttrogna läran bland krustjevska revisionistiska kättare.
Måhända beror emellertid den
största motsättningen mellan trotskister och kineser på, att Trotskis
lära aldrig förutsåg existensen av
en bas för världsrevolutionen byggd
på jordbruksbefolkningen. Debatten mellan kineserna och den IV
Internationalen har inte nått så
långt, att denna punkt berörts, men
med all säkerhet kommer den så
småningom att aktualiseras.
Inom den IV Internationalen har
också vidtagits mått och steg för
att omorganisera och integrera rö-
relsen så att den skall duga som
partner för det kinesiska partiet.
Man vet, att i juni 1963 hölls en
kongress med den IV Internationalen, troligen i Paris, en s. k. ”föreningskongress” med syfte att mobilisera olika trotskistiska grupperingar under ett enhetligt program.
En annan kongress ägde rum ornedelbart efter ovannämnda beslut av
den ideologiska kommissionen i
Peking, troligen i Algeriet, där detta beslut godkändes. I december
1963 förekom förhandlingar mellan
delegationer från Kina och från den
IV Internationalen, troligen på Ceylon, där man kom överens om att
uppskjuta ideologiska och programmatiska tvister och ingå en taktisk
och politisk allians vad beträffar
gemensam revolutionär aktivitet i
världsskala, trots eller vid sidan av
den politiska utvecklingen i Moskva. Bland trotskisterna i London
har på flera håll detta Ceylon-möte
kommenterats såsom inledningen
till bildandet av en ”V International” på gemensam trotskistisk-Mao
Tse-istisk bas.
Det finns flera skäl att anta, att
trotskisternas revolutionära generalstab redan 1962 överfördes från
Paris (där dess ideologiska centrum fortfarande finns kvar) till
Algeriet. I Paris utges ett organ för
det trotskistiska-kinesiska samarbetet, ”Revolution”, som redigeras
av Jacques Verges på ett tiotal språk
och distribueras över hela världen.
Både den algeriska armen och regeringen är starkt infiltrerade av
trotskister av olika nationaliteter,
kubanska, engelska, spanska och
franska, vilket kan lämna många
förklaringar till Ben Bellas senaste
ideologiska deklarationer. Ordfö-
randen i den IV Internationalen,
Pablo, ingår i Ben Bellas regering
som arbets- och fackföreningsminister. I Algeriet ligger det största
av alla utbildningsläger för gerillatrupper av alla nationaliteter.
Dessutom finns sådana läger i Kina,
Kuba, Ghana, Guinea och på Ceylon. Trotskisternas taktik bygger
på revolutionär politisk erövring av
öar och på förvandling av dessa öar
till utgångsbaser (Kuba, Ceylon och
senast Zansibar och Cypern). Mot
sådana baser är det för infiltrerade
kapitaliststater svårt att försvara
sig. På öar är det lättare att samla
vapen för senare distribution, propaganda kan obehindrat spridas ut
och en ö-bas är lätt att skydda från
främmande insyn.
Trotskisterna kontrollerar flera
afrikanska vänsterorganisationer,
bl. a. den nu mäktigaste ”African
Peoples Demoeratic Union of South
africa” (APDUSA), som har sina
filialer även i Daar-es-Salaam, Algeriet och Somalien samt förgreningar till andra vänsterbetonade pan-afrikanska organisationer.
Trotskisternas verksamhet i Afrika
är mycket intensiv och behöver en
noggrann kartläggning. I Västern
vet man inte mycket om den.
Vid den tidpunkt, då det kinesiska partiet bestämde sig för att
självständigt expandera i hela världen, blev den trotskistiska rörelsen
genom utvecklingens natur kinesernas närmaste allierade i befrielsekampen mot Moskvas anspråk på
överhöghet. Samtidigt förfogar
trotskisterna över sådana partikadrer som kineserna saknar, nämligen partiledare och agitatorer, som
bättre än kineser kan användas i
301
Europa och andra världsdelar. De
nu existerande stora centra för den
Mao Tse-istiska kommunismen i
Schweiz, Frankrike, Belgien, England, Italien, Österrike, Mexiko,
Ceylon, Burma, Irak m. fl. länder,
bygger sin verksamhet på praktiskt
samarbete mellan kineserna och de
inhemska trotskisterna, och det är
mest de sistnämnda, som är synliga utåt. Under den senaste månaden har nya kraftiga Peking-centra
börjat uppstå i Paris, Bryssel och
Wien på basis av trotskisternas organisationsnät.
Samgåendet mellan de Mao Tseistiska och trotskistiska rörelserna
utgör en händelse av första klassens betydelse, ty dess tendens är
att integrera alla element inom
kommuniströrelsen, som är oppositionellt inställda till Moskva.
Först en sådan allians kan förvandlas till ett praktiskt politiskt instrument för att åstadkomma en
verklig organisatorisk splittring inom den hittills ganska heterogena
och huvudsakligen av Moskva kontrollerade rörelsen.
Här är det måhända på sin plats
att varna för sådant önsketänkande och sådana illusioner, somverkar
att vara särskilt livskraftiga i USA
och England. En av dessa illusioner
består i tron att en förstärkning av
kinesiska expansionen med ett
trotskistiskt inslag automatiskt
skall öka och påskynda tillkomsten
av inre motsättningar och slitningar inom den samlade kommuniströrelsen, vilket i sin tur måste för- .”·
302
svaga den revolutionära dynamiken inom världskommunismen i
dess helhet. Visserligen måste så-
dana motsättningar uppstå, men
man bör ej överskatta dem. De kan
vara nyttiga för den västerländska
politiken endast då man i Västern
lärt sig att spela på dem och utnyttja dem. Nuvarande läge är långtifrån sådant. I Västern vet man
knappast och kan knappast rätt bedöma betydelsen av denna fraktionsstrid inom kommunismen.
Dessutom bör man ej glömma, att
inom både trotskismen och Mao
Tse-ismen erkänner man doktrinen, att man skall samarbeta med
varje slag av radikalism, socialism
och kommunism, även den sovjetryska, om detta leder kapitalismen till skada. Det är ett faktum
att trotskisterna, de kinesiska kommunisterna och fidelisterna solidariskt samarbetar med Moskvas
agenter på den revolutionära krigföringens lägre nivå. Det gemensamma målet – att bekämpa kapitalism, kolonialism och imperialism – förenar dem. Maktkamp
mot Sovjetkommunismen kommer
ifråga först då vissa regeringar
ställs under den revolutionära kommunismens kontroll. Först då kommer Mao Tse-ister och trotskister
att börja tänka på att eliminera den
sovjetryska kommunismens agenter och kämpar. Ett bevis på att
läget är sådant utgörs av det faktum att gerillatrupperna i ovannämnda trotskistiska och Mao
Tse-istiska läger i flera fall utbildas med hjälp av sovjetryska officerare (Ghana).
Det är fel att nu säga, att Västern
fortfarande har att göra med sovjetrysk kommunistexpansion minus
den expansion som håller på att
organiseras av trotskister och Mao
Tse-ister. Det är riktigare att sätta
plus i stället för minus. Den västerländska världen kommer att ha att
göra med inte som hittills bara den
sovjetryska expansionen utan två
former av kommunistexpansion, en
med central ledning från Moskva
och en ledd från Peking.
Än så länge bygger det västerländska försvaret mest på militära
faktorer, som ingenstans visat sig
effektiva i kampen mot den revolutionära krigföringen, varken i Indokina, Algeriet eller på Kuba etc.
Nu är Cypern aktuellt. Västerns
försvarsmöjligheter kommer snarare att minska om kommunisttaktiken förbättras och kampen utbreds till så gott som alla u-länder.
En annan illusion beror på överskattning av Kina såsom världsrevolutionens nya bas. Man bör ha
i minnet styrkeförhållandena. Om
den kommunistiska expansionens
effektivitet och dynamik bestämmes av basernas militära potential
och resurser, så är Sovjets utgångsläge fortfarande ojämförligt mycket bättre och rikare både vad beträffar organisatorisk kapacitet och
materiella medel än det kinesiska
läget, även efter de förstärkningar,
som Peking kan få i form av trotskisternas intellektuella, politiska
och ideologiska insatser. Den Mao
Tse-istiska-trotskistiska revolutionära rörelsen kommer att öka sin
kraft i samma takt som Kina ökar
sin militärekonomiska potential.
Den kinesiska kommunismen kan
således bli farlig först om flera år;
den sovjetryska är däremot ett obestridligt faktum i dag. Inte heller
bör man glömma ytterligare en
sak: den nya kinesisk-trotskistiska
revolutionen kan aldrig uppstå,
aldrig existera och fungera utan
den sovjetryska basens samtidiga
existens. Om denna bas faller, är
hela Mao Tse-ismen och trotskismen dömd till undergång.
I Västerlandets intresse ligger att
den Sovjet-kinesiska konflikten
fortsätter och fördjupas så långt
som möjligt och att förhindra varje
uppgörelse och sammanslagning av
de båda kommunistcentra. Endast
under sådana förhållanden kan
303
möjligheter uppstå för spel på
kommunismens två tangenter och
motsättningarna mellan dessa till
Västerlandets förmån. Strategi och
logik rekommenderar i detta fall
hjälp åt den svagare sidan och förhindrande av att den besegras. På
den linjen verkar de Gaulle gå.
Däremot är USA :s politik, som på
grund av känslomässiga argument
och illusioner är benägen att ställa
sig på Sovjets sida i konflikten,
mycket farlig på lång sikt. Mot
denna bakgrund bör man nu betrakta också de västerländska strä-
vandena att lämna Sovjet ekonomisk hjälp i stor skala i form av
långfristiga krediter. Endast en försvagning av den sovjetryska kommunismen kan spela en avgörande
roll för försvagningen av världskommunismens expansion och aggressivitet.
‘..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner