Print Friendly

Kerstin Wijkman; Kvinnan i politiken. Sture Lindmark; Svar

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
KERSTIN WIJKMAN:
Kvinnan i politiken
Sture Lindmarks artilool ”Könskvoteringen”
kräver ett bemötande, inte bara för dess osaklighet utan också för att den är ett synnerligen
fräckt angrepp på kvinnan.
Egentligen kan man endast dra en enda
slutsats av vad som står i artikeln, nämligen
att vissa personer har oerhört svårt att sätta
sig in i andra märuriskors situatrion. Visserligen
gör titeln ”Könskvo1lel’ingen” sken av att artikeln skall behandla detta ämne, men innehållet tycks röm sig mer om vad Sture Lindmark
anser vara skälet till abt så få kvinnor är representerade i de politiska organen. Den enda
orsaken till detta är, enligt författaren, kvinnans brist på intresse. VIi kvinnor som är aktiva i politiken, och som försöker kombinera
detta med vård av barn samt yrkesarbete, hyser med aJ.! säkerhet inte samma uppfattning!
Författaren gör gällande att de prakti~ka
problem, som spelar en oerhörd rroll för kvinnans möjlighet att engagJöra sig politriskt, inte
skulle ha någon som helst betydelse. Jag citerar: ”De kvinnor, som är politiskt intresserade
och poli·biskt medvetna, torde inte ha några
större svårigheter att ordna barnpassningen.
Hur kan det för rest•en komma sig att barnpassningen så ofta förs fram som et-t nästan
oöverkomligt hinder när det gäller kvinnornas
politiska engagemang? När det gäller bjudningar, bio och andra mer nöjsamma tilldragelser, brukar inte barnpassningen lägga hinder i väg·en.”
För det första: Om män i lika hög utsträckning ansvarade för ordnandet av barnvakter,
skulle de säkerligen också vara mindre engagerade i politiken.
För det andra: Barnpassning är inte endast
ett praktliskt utan även ett ekonomiskt problem. Mann•en, om han finns med i sammanhanget (vi har oerhört många ensamstående
kvinnor med barn) är själv ofta engagerad på
annat håLl. Barnvakt kostar numera minst
5: – i timmen. Det vore fel att begära av
Farmor eller Mormor att de skall ställa upp
flera gånger •i veckan samt på helger, vilket
ju ett poLitiskt engagemang kräver.
…•
För det tredje: Vad gäller författarens ”lus·
tiga” resonemang, att om det går så lätt att
ordna barnvakt till nöjen så varför skulle det
inte gå att ordna även i andra sammanhang,
är synnerligen svårförståoligt. Vem har sagt att
det överhuvudtaget är lätt att ordna barnvakt?
Vem har sagt att kvinnor skuhle ha lättare att
ordna barnvakt tiJl nöjen än till politiska en·
gagemang? Vill Lindmark möjligtvis att kvin·
nor skall avstå från nöjen till förmån för det
politiska arbetet? I så fall frågar man sig, be·
höver män göra liknande awägningar?
Nu öv-er till sakfrågan, nämligen könskvote·
ringen. Det är onekligen så att könskvotering
inte vore någon lyok.Iig lösning på problemet
att så få kvinnor är representerade i de poli·
tiska organen. En kvotering kan inte innebära
något annat än att man frångår de naturliga
demokratisk•a speLreglerna. Som kvinna skulle
man uppleva det som olustbetonat att inte
veta huruvida man bliv~t vald till förtroendeuppdrag på grund av ens meriter eller på
grund av ens kön. I många sammanhang har
man prövat olika kvoteringssystem med allt·
för sällan goda resultat. Vad som eventuellt
skulle taJ.a för könskvot·ering till politiska organ vore, att man på så sätt skolade en hel
kvinnageneration och abt problemet därefter
skulle vara löst på ett tillfredsställande sätt.
Faktum kvarstår, att det är skandal att kvin·
norna är så illa representerade. Det skulle
hjälpa föga, och det skulle dessutom vara en
orättvisa att påstå att det är männens fel att
kvinnan är så illa representerad. Vi kvinnor
måste i framtiden lojaLt kämpa för varandra
och rösta på våra dugliga medsystrar i nomi·
neringssammanhang. Dessutom måste männen
tänka sig att, mer än förr, bistå kvinnorna och
hjälpa dem att skapa praktiska möjligheter att
engagera sig i polit·iken.
Slutligen kan man konstatera, att det enda
som på sikt kan leda till bättre jämnställdhet
mellan könen är en ökad förstädse män och
kvinnor emellan. Därmed skulle man också er·
hålla en större kvinnlig representation i bl a de
politiska organen!

STURE LINDMARK:
Svar
Kerstin Wijkman beskyller mig för osaklighet
och för ”ett synnerligen fräckt angrepp på
kvinnan”. Men när hon skall förklara vad
osakligheten och fräckheten består i har luften
gått ur. Även om jag inte allt igenom förstår
vad det är hon polemiserar mot eller upprörs
över skall jag ändå försöka bemöta hennes inlägg, som :i många stycken är ett åo av de
senaste decenniernas klagosånger och som
präglas av den traditionella kvinnosynen.
I min artikel (SvT 1973 : l } konstaterar
jag inledningsvis att det är önskvän med fler
kvinnor i våra poliltiska församlingar. Jag
skriver vidare att jag inte tror på en könskvotering, då jag utgår ifrån att kvinnorna i första hand vill ha en ärlig chans att konkurrera
med manssamhället och •inte bara ytterligare
formella politiska rättigheter. Detta kan enligt min mening enbart uppnås genom ett hårt
och träget arbete ute på fältet, dvs på basplanet i de politiska partierna.
En förklaring till att kWr!norna är dåligt representerade i politiska sammanhang är, skrim jag, bristande intresse. Detta visar bl a –
och kanske bäst – den låga kvinnliga representationen i de politiska ungdomsförbunden,
vilket knappast beror på att barnpassning lägger hinder i vägen.
Wijkman betonar att de praktiska problemen – såsom barnpassning – spelar en stor
betydelse för kvinnans möjligheter att engage- 149
ra sig politiskt. Denna uppfattning delar jag.
Men en förutsättning för att kvinnorna skall
ha en möjlighet att engagera sig i politiken är
att de praktiska problemen kan lösas. I annat
fall hjälper ju inte ens en könskvotering.
Jag tror att de praktiska problemen går att
lösa och att de även har lösts i många unga
och modernt tänkande familjer, som accepterar att hemarbetet och barnpassningen skall
de1as lika mellan mannen och hustrun. Däremot torde de praktiska problemen förbli ett
svårt hinder för dem som liksom Kerstin
Wijkman utgår ifrån att det är kvinnorna som
ska svara för barnpassningen, medan ”mannen. . . är själv ofta engagerad på annat
håll”. Det kan ju alltid vara en bra träning
för och en god början i den politiska karriä-
ren att redan i hemmet propagera för ”bättre
jämnställdhet mellan könen” och se till att
mannen ordnar barnpassningen innan han ”engagerar sig på annat håll”.
Vill Lindmark möjligtvis att kvinnor skall
avstå från nöjen till förmån för det politiska
arbe~et, frågar W!ijkman. Mitt svar är självfallet ja, av det enkla skälet att politiskt arbete precis som allt annat arbete är tidskrä-
vande och faktiskt innebär stora uppoffringar.
Eftersom jag är väl förtrogen med det politiska arbetet vågar jag även påstå att de män
som är politiskt engagerade tvingas avstå från
mycket av det njutbara här i livet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner