Print Friendly

Keltens dröm

Av Fredrik Segerfeldt | 6 juli 2012

Mario Vargas Llosa
Keltens dröm
Norstedts, 2012

Den kan sammanfattas i ett samhälle där man respekterar privat egendom och individuell frihet.”

Så svarar Roger Casement, huvudpersonen i Mario Vargas Llosas senaste roman Keltens dröm, på frågan vilken uppfattning han har om civilisation. Detta i en diskussion om syftet med kolonialismen, som i Casements ögon var allt annat än civilisatoriskt.

Med decennier i Afrika och i Latinamerika i bagaget, först under Stanley (”Doctor Livingstone, I presume”) och sedan som brittisk diplomat, visste Casement vad han pratade om. Efter att ha börjat som entusiastisk lyckobringare till de fattiga folken blev han allt mer tagen av det koloniala förtrycket, inte i någon marxistisk mening utan i den mest mänskliga betydelsen: våld, förnedring och utrotning. Och han kanaliserade sitt engagemang i uppmärksammade rapporter åt den brittiska regeringen, som bidrog till att undergräva stödet för att med våld kontrollera territorier i andra världsdelar och som gjorde Casement till en internationell celebritet.

Men som bokens titel antyder var Casement inte engelsman, utan irländare. Och det var genom kolonialförtryckets lins han fick upp ögonen för sin egen nations belägenhet, som en del av det brittiska imperiet, som en europeisk koloni berövad sitt språk och sin kultur.

Keltens dröm är skönlitterär. Förlaget presenterar boken som en roman. Men samtidigt var Roger Casement en verklig person, och berättelsen har klara dokumentära drag. Precis som exempelvis vår egen P-O Enquist, som i utmärkta Livläkarens besök och Lewis resa, ger Vargas Llosa ofta de frågor som konstlitteraturen ställer riktigt kött och blod genom att använda historiska personer och händelser. I Bockfesten var det den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo, och i Paradiset finns runt hörnet var det såväl Paul Gauguin som hans mormor, kvinnosakskämpen och fackföreningsledaren Flora Tristan. Skönlitterära biografier borde de kanske kallas.

Berättarformen kan naturligtvis vara problematiskt, eftersom läsaren kan få intryck att berättelsen är något annat än just en berättelse. Men samtidigt är det en effektiv metod för att ge både trovärdighet och liv åt de sammanhang i vilka skeendena äger rum. Det blir lättare för läsaren att knyta an till företeelser och personer om de har varit verkliga. I en epilog gör Vargas Llosa klart att detta är hans tolkning av Casements liv, inte den definitiva.

Det var visserligen ett viktigt och intressant liv, men för mig är de frågor boken reser större än huvudpersonen. Det handlar om så fundamentala spörsmål som vad en människa är. Vad är gott, och vad är ont? Vem är en hjälte? Och som sagt: vad är civilisation?

Vargas Llosas beskrivning av hur lokalbefolkningen behandlas i Belgiska Kongo respektive i Amazonas kan inte lämna någon oberörd. Och hur förtryckets mekanismer krävde att lokalbefolkningen avhumaniserades, gjordes till vildar, till någonting mellan människa och djur. De måste vara djur i så motto att de inte hade några mänskliga rättigheter, att de kunde tvingas att arbeta ihjäl sig, piskas, stympas och dödas. Hela befolkningsgrupper utrotades, ungefär som bufflarna på den nordamerikanska prärien.
Men de måste samtidigt vara människor, för männen utförde arbete som krävde intelligens och fingerfärdighet, och kvinnorna används som sexslavar.

Mario Vargas Llosa är något i Sverige så ovanligt som en klassiskt liberal skönlitterär författare. Det var också därför det väckte så starka känslor i den svenska kultureliten när han i fjol fick Nobelpriset i litteratur: ”Är man intellektuell och från Latinamerika ska man vara vänster. Punkt. Annars är man fascist.”

Ett av syftena med Keltens dröm är att visa att kolonialismen inte var något liberalt projekt. Det är ett viktigt budskap. För i efterdyningarna av debatten om kommunismens brott mot mänskligheten förde vänstern fram tesen att kolonialismen var lika brutal som kommunismen, att det koloniala förtrycket var en del i ett liberalt tankegods och att det administrerades av liberaler. Ergo är liberaler lika skyldiga som kommunister till brott mot mänskligheten.

Det är naturligtvis heltokigt. För det första är grunden i den liberala tanken att varje människa är unik och hon har vissa universella och okränkbara rättigheter. Till dem hör rätten att inte bindas fast vid en påle och piskas ihjäl för att inte ha uppfyllt den insamlingskvot man tvångsrekryterats till. För det andra motsatte sig klassiska liberaler kolonialismen. För det tredje är parallellen irrelevant: det finns numera inga aktörer i samhällsdebatten, vare sig i riksdagen eller på landets kultursidor, som stått bakom koloniala idéer eller som har kallat sig kolonialister. Alla tycker numera att det var en förkastlig företeelse. Den dagen vi har kommit lika långt när det gäller kommunismen ska vi sluta tjata. Till dess måste vi fortsätta.

Hade Keltens dröm varit en Hollywoodfilm med standardiserad dramaturgi hade Casement varit genomgående god, snygg och ofelbar. I stället var han fysiskt och mentalt sjuklig. Och genom hela det vuxna livet köpte han sex av mörkhyade pojkar. Under första världskriget sökte Casement dessutom stöd hos Tyskland för de irländska självständighetssträvandena, för vilket han hängdes.

Den brittiska diplomaten som blivit adlad för sina ovärderliga bidrag till imperiet konspirerade med dess svurna fiende. Casement var både patriot och landsförrädare på en och samma gång. Brinnande förkämpe för mänskliga rättigheter och pedofil. Hjälte och människa. Dokumentärt och litterärt.

Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner