Print Friendly

KD avgör borgerlighetens öde

Av Joakim Tholén | 6 mars 2015

Kristdemokraternas partiledarval kommer att få avgörande konsekvenser för framtidens KD. Men det är också helt avgörande för borgerlighetens framtid.

Sällan har det väl talats så mycket om Kristdemokraterna. Få saker uppehåller för tillfället den samlade presskåren så intensivt som frågan om vem som ska axla partiledarrollen efter Göran Hägglund. Enskilda partidistrikts åsikter i frågan bevakas som om de vore stater under ett amerikanskt presidentval, borgerliga ledarskribenter har hamnat i öppet gräl med varandra i sociala medier och falangstriderna inom partiet är nästan mer tydliga nu än under partiledarstriden 2012.

Kanske beror det hela på att partiet sällan väljer en ny ledare. Kanske beror det i ännu högre utsträckning på att valet kommer att få avgörande konsekvenser för framtidens KD. Men kanske beror det också på att valet till syvende och sist är helt avgörande för borgerlighetens framtid.

Men innan detta ödesmättade och inte särskilt ödmjuka påstående får sin förklaring, finns all anledning att dyka ned i den pågående partiledarkampen mellan Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. För även om de båda drar sig för att kalla sig för annat än kristdemokrater, representerar de två helt olika traditioner inom svensk kristdemokrati som förtjänar att redas ut.

jakob_2015Jakob Forssmed får i alla avseenden sägas representera partiets traditionalister, eller det som populärt kallas för den kristdemokratiska vänstern. Alltså en kristdemokrati med sina rötter i 1964 års konfessionella KDS. Den har med det sagt starka rötter i sitt kristna arv med en tydlig emfas på bistånds-, välfärds- och familjefrågor. Däremot drar den sig för borgerliga profilfrågor som till exempel en mer restriktiv invandringspolitik, ett starkt försvar eller hårdare straff. Därmed företräder den mer traditionella kristdemokratin en socialkonservativ välfärdspolitik, med stark förankring i kristen tro vilket ibland får den att fastna i så kallade underlivsfrågor, men i övrigt förespråkar falangen en politik som får sägas vara socialiberal.

ebba_2015Ebba Busch Thor representerar i stället en yngre generations kristdemokrati som växt fram inom ungdomsförbundet KDU. Den fick sitt första stora genombrott 2008 när Charlie Weimers utsågs till förbundsordförande och ändrade den kurs inom förbundet som i början av millenniet etablerats av, just det, Jakob Forssmed.

Den kristdemokratiska högern är sekulär till sin natur och har blivit utpräglat konservativ i takt med det moderata närmandet av politikens mitt. Konservatismen de företräder får närmast betraktas som brittisk med sin tonvikt på positivt laddad patriotism, sunt förnuft och ett försvar av den västerländska traditionen. I mer konkreta termer vurmar den just för den sortens borgerliga profilfrågor som den kristdemokratiska vänstern värjer sig emot. Alltså kan man på god grund säga att partiets höger företräder en mer liberal välfärdspolitik medan den är betydligt mer konservativ i politikens hårda frågor.

Med tanke på hur olika dessa båda kristdemokratier är till sin natur så uppstår onekligen en del förvirring kring vem som utgör den kristdemokratiska kärnväljaren. För att ge en bättre överblick över vilka dessa numera är får man kanske påbörja granskningen i vad fördomarna säger om kristdemokratiska kärnväljare, nämligen att man finner dem bland regelbundna kyrkobesökare.

24 procent av landets regelbundna kyrkobesökare röstar också på KD. Det är en stor andel, det ska inte förnekas. Samtidigt kan man konstatera att övriga 76 procent numera har sin hemvist i andra partier. Detta samtidigt som andelen kyrkobesökare minskat i decennier och fler än fyra tiondelar av väljarna aldrig besöker kyrkan.

KD är dessutom ett sekulärt parti som rent politiskt gjort stora avsteg från sina band till det kristna under Hägglund. Trenden började emellertid långt tidigare, även bland väljarna. Vid grundandet 1964 var hela 90 procent av de kristdemokratiska väljarna kyrkobesökare. 1991, när partiet passerade riksdagsspärren, utgjorde de knappt hälften. Faktum är att partiet aldrig hade nått riksdagen om man bara fått stöd av väljare som besöker kyrkan minst en gång i månaden.

Statistiken blir särskilt intressant om man betänker att åtta av tio kristdemokratiska väljare identifierar sig som utpräglat höger – så många som 35 procent av dessa kallar sig till och med för konservativa. Ännu mer intressant blir det om man betänker att KD backat i samtliga riksdagsval sedan 1998 och de två senaste valen räddats med hjälp av stödröster från borgerliga sympatisörer.

kyrka_2015

KD är alltså inte i huvudsak ett parti för kyrkobesökare och har inte varit det på mycket lång tid. Därför kan man fråga sig varför partiledarkandidaterna så envist lägger tyngden vid partiets kristna profil? En förklaring ligger i att partiets medlemmar inte är representativa för dess väljare, utan i mycket högre utsträckning representerar väljarkåren från 1964. Den som vill bli vald till partiledare måste helt enkelt blidka många betydelsefulla företrädare som fått sin politiska, eller möjligen andliga, fostran i KDS.

Här börjar problemen torna upp sig. För även om partiet uppenbart har störst potential hos – den förvisso inte uttalade – men faktiska högerkandidaten Busch Thor, kan medlemmarna ändå bestämma sig för att välja Forssmed. Säkerligen för att han är det mer erfarna alternativet, men även för att hans löfte om ett ”kristligt socialt” alternativ som inte ska kompensera avsaknaden av något i svensk politik – det vill säga ett högerparti – går hem inom den mer konfessionella delen av partiet.

Dessa är godtagbara anledningar att välja Forssmed. Men partiet underskattar då troligen i vilken omfattning den kristdemokratiska högern skulle bli alienerad från partiet. Inte bara av historiska skäl utan också för att det innebär att partiet bestämmer sig för att trängas i politikens redan överbefolkade mittfåra. Alienationen gäller även stora delar av de borgerliga väljare som till och med nu satt sitt hopp till kristdemokratin – de kristdemokratiska partiombuden på rikstinget har i någon mening då sagt att sekulära högerväljare inte är önskvärda och att det borgerliga högerparti många har hoppats på inte kommer att vara KD.

Om så sker infinner sig något av en existentiell kris för borgerligheten där många väljare som identifierar sig med det konservativa tvingas fråga sig vart de ska ta vägen?

Den första tanken som slår en är att de bör söka sig till andra Allianspartier. Här finns emellertid ett påträngande problem – svensk borgerlighet har under lång tid underskattat kulturens betydelse för politiken. Med det sagt att många väljare har en relation till politiken som bygger på identifikation, eller något mer konkret uttryckt, att de finner ett partis identitet – dess historia, symboler och ideologiska hemvist – lika viktig som dess politik.

Om man nu ska tala om kulturens betydelse för borgerliga väljare så skulle den inomborgerliga kulturkampen förenklat, men talande, kunna delas i två. Dels en liberal kultursyn präglad av modernism, folklighet och populärkultur dels en mer konservativ sådan vilken i stället präglas av traditionalism, elitism och högkultur. Även om man förstås kan ha invändningar mot en sådan distinktion lyckas den åskådliggöra vilsenheten landets konservativa står inför.

Centerpartiet bär förvisso på ett traditionellt arv, men dess urbana falanger är alldeles för libertära för konservativa väljare. Folkpartiet har i sin tur en elitistisk ådra, men denna elitism är allt för svag för den sociala ingenjörskonst konservativa associerar med Socialdemokraterna. Det är i stället Moderaterna som genom historien utgjort kulturkonservatismens bastion i svensk politik. Dess roll efter förnyelsen är i kulturkonservativa ögon emellertid den som maken vilken ertappats av sin hustru med att vara otrogen. Det kommer dröja lång tid innan partiet åter framstår som ett helt och hållet pålitligt alternativ för dessa gamla moderater – om det ens vill återgå till sin tidigare profil.

Därmed finns inget givet alternativ för kulturkonservativa väljare inom Alliansen.

Därför är en inte allt för djärv gissning att de, på sätt som vi ännu inte sett eller ens förstår vidden av, kommer att söka sig till Sverigedemokraterna. Inte bara för att så redan har skett eftersom missnöjda moderater och kristdemokrater utgjorde huvuddelen av partiets tillväxt under det föregående riksdagsvalet, utan för att de ostört har tillåtits anamma borgerliga symboler – den som letar efter ett uttalat traditionsvärnande och konservativt alternativ får i dag söka sig till SD.

Missnöjespopulismen är således en kulturell utmaning för borgerligheten. Det finns därför anledning att befara att många kulturkonservativa väljare lär, om inte av övertygelse så i protest, lägga sina röster på riksdagspartiernas paria då de inte kan identifiera sig med några andra partier i rikspolitiken, alldeles oavsett vilken politik som kommer på köpet.

På ett avlägset vis påminner detta eventuella öde om Weimarrepublikens. Efter kejsardömets fall regerande socialdemokratiska SPD med stöd av liberaler DDP och katolska Zentrum. Borgerliga partier lyckades därför aldrig utgöra ett tillräckligt alternativ till en regering som i mångas ögon försatt landet i ekonomisk kris och inte hade kraft nog att hävda sig mot segermakternas krav. Detta i en tid av geopolitisk instabilitet och det påträngande hotet från världskommunismen, särskilt i form av det inhemska kommunistpartiet som sprang ur det revolutionära Spartacusförbundet.

I dess ställe växte dåtidens missnöjespopulism fram – nazismen. NSDAP anammade mycket av den kejsartyska symbolvärld som blivit tabu i och med monarkins avskaffande. Stora delar av det borgerliga etablissemanget tjusades till en början av denna rörelse som lovade återställning av ordningen och rakryggad kamp mot bolsjevismen. Även den borgerliga kultureliten så som Thomas Mann och Oswald Spengler skulle inledningsvis lockas av nationalsocialismens förföriska löften. När den senare kom till makten efter en framkrystad parlamentarisk kris och visade sitt rätta ansikte, var det alldeles för sent. Alternativen för de som ångrade sina sympatier var att gå i exil, tyst se på eller finna sig i dissidenternas koncentrationsläger.

Jämförelsen är uppåt väggarna grov, men pedagogisk. Det finns en överhängande risk att borgerligheten, utan ett rakryggat högerparti som kan befinna sig i en tillräckligt tydlig konflikt med vänsterregeringen, helt går miste om att utgöra dess polemiska motpol. Denna roll har länge legat öppen för kristdemokratin men kan, på grund av dess eviga velande, i dag lättare anammas av SD. Svensk politik kan således stå inför en situation där kulturkonservativa väljare betraktar missnöjespopulismen som den mest trovärdiga kraften i en värld som präglas av – känns det igen månntro – instabilitet på kontinenten och en allt mer radikal vänster.

Att SD själva har denna ambition är uppenbart. Stockholmsdistriktets nyvalde ordförande William Hahne har uttryckligen sagt att hans mål under mandatperioden är att vinna moderata väljare – borgerliga kärntrupper som i och med Decemberöverenskommelsen, sveket i försvarsfrågan och den ideologiska koncentrationen mot mitten inte anser att de borgerliga partierna står upp för den värld de vill försvara. Det vill säga sådana väljare som, rent kulturellt, kan tänkas lockas av den traditionalism som anammats av de missnöjespopulistiska partier vilka beundrande flockas kring Vladimir Putin.

För den borgerlighet som inte identifierar sig som konservativ må konflikten framstå som något främmande. Men även landets liberala krafter är beroende av borgerligheten på högerkanten, eftersom vare sig en helt och hållet konservativ eller liberal borgerlighet har attraktionskraft nog för att göra anspråk på regeringsmakten. De borgerliga partierna delar således en ödesgemenskap och man kommer därför inte undan att frågan om de kulturkonservativas hemvist och det stundande partiledarvalet inte bara angår utpräglat konservativa väljare – utan hela borgerligheten, vare sig man finner det bekvämt eller inte.

För att fritt parafrasera en tweet av PJ Anders Linder är Ebba Busch Thor förvisso en chansning. Men KD har inte heller råd med något annat än att chansa. Det frustrerande är emellertid att inte heller borgerligheten har råd med annat än en kristdemokrati som tar avgörande steg åt höger. Likväl kan borgerligheten bara maktlöst se på när dess öde, om några veckor, beseglas i Stockholm.

Sällan har ett så litet parti haft ett så stort ansvar.

Joakim Tholén är politisk redaktör för Västerviks-Tidningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism