Print Friendly

Kasta inte ut barnet med badvattnet!

Av Lars Tobisson | 10 januari 2014

De reformer som ligger till grund för Sveriges starka statsfinanser och förhållandevis goda samhällsekonomi är hotade. Att oppositionen i slutet av förra året valde att bryta mot överenskommelsen om budgetprocessen är bara ett exempel. Det skriver Lars Tobisson, som istället pekar på nya reformer som behöver göras.

Det råder bred enighet om att Sverige klarat de senaste årens ekonomiska nedgång bättre än andra industriländer, därför att vi tog itu med våra strukturproblem redan under 1990-talet. Regeringen Bildt tillsatte Lindbeck-kommissionen, som drog upp riktlinjer för en effektiv krisbekämpning. Särskilt tre beslut, som fattades i brett samförstånd, blev avgörande för att vi idag anses ha en förhållandevis god samhällsekonomi och starka statsfinanser:

• En ny och bättre statlig budgetprocess, som förhindrade uppkomsten av okontrollerade underskott.
• En självständig riksbank, som hade kampen mot inflationen som enda mål.
• En reform av pensionssystemet, som begränsade åtagandena till vad samhällsekonomin förmår bära.

Dessa beslut var av den karaktären att de förutsatte breda majoriteter i riksdagen. De krävde ett omtänkande på många håll, kanske särskilt hos Socialdemokraterna. Men det kan inte förnekas att dessa reformer verksamt bidragit till statsfinanser i balans och minskad statsskuld, till stabilitet i penningvärde och valutakurs och till en utveckling av pensionskostnaderna, som inte lägger växande bördor på de yrkesverksamma.
På senare tid har det dock framträtt flera oroande tecken på att man betraktar dessa landvinningar som långsiktigt givna, varför den ekonomiska politiken kan inriktas mot andra mål. Den breda enigheten bakom reformerna verkar inte längre värd att försvara.

Ett nästan övertydligt exempel är vänsterns beslut i december att med stöd av Sverigedemokraterna riva upp och ändra ett redan fattat riksdagsbeslut om statens budget för nästa år. Att den uteblivna höjningen av brytpunkten i inkomstskatteskalan kan synas medföra en intäktsökning för staten är ingen godtagbar ursäkt. Högre skatter leder till mindre arbete, och det slutliga utfallet av ingreppet kan inte på förhand bestämmas, vare sig samhällsekonomiskt eller statsfinansiellt. Vad som står klart och som är det verkligt allvarliga i sammanhanget är att förfarandet strider mot den grundläggande budgetprincipen att statens inkomster och utgifter skall läggas fast i ett enda beslut. Har en av kontrahenterna bakom den nya budgetprocessen så flagrant brutit mot uppgörelsen, kan det åberopas som skäl för nya avvikelser i framtiden, med risk för att vi åter tappar kontrollen över budgetsaldot.

Riksbanken har varit så framgångsrik i kampen mot inflationen att den nu får utstå en närmast löjeväckande kritik för att man inte förmår höja den till målsatta 2 procent! Mer oroväckande är att både ekonomer och politiker, som en gång drev kravet att Riksbanken skulle ha som enda mål att försvara penningvärdet, nu leker med tanken att banken också skall tilldelas uppgiften att säkra den finansiella stabiliteten. Och från LO- och annat vänsterhåll glunkas det om att Riksbanken skall bekämpa arbetslösheten, även om det skulle höja inflationstakten. Men att ställa upp konkurrerande mål för penningpolitiken är ett säkert sätt att ordna så att inget blir tillgodosett, såsom fallet var före riksbanksreformen.

Inför pensionärsorganisationernas vrede ett valår finns det tecken som tyder på att svaga själar kan tänka sig att köpa den billiga lösningen att omvandla den blygsamma del av pensionsavgiften som går till premiepension – och därmed utgör det enda inslaget av individuellt sparande i systemet – till inkomstpension, som konsumeras omedelbart, och det av någon annan än inbetalaren. En annan aktuell idé är att genom sammanslagning nedbringa antalet AP-fonder för att vinna stordriftsfördelar och att därtill medge vidgade placeringsmöjligheter. Har man alldeles glömt bort försöket för några tiotal år sedan att med kollektiva fonder ta över ägandet i företagen?

Jag ser en tydlig risk för att de som borde veta bättre – i förvissning om att gjorda framsteg är för evigt vunna – står i begrepp att kasta ut barnet med badvattnet. Men det gäller att i stället vårda vad som redan uppnåtts och att samtidigt ta itu med kvarstående regleringar och strukturfel i samhället.

Arbetslösheten bekämpas bäst genom ändringar i arbetsrätten, som stärker situationen för ungdomar och andra ”outsiders” på arbetsmarknaden. En annan strukturellt riktig åtgärd är att slopa hyresregleringen, den största kvarlevan av krigstidens marknadsingrepp, vilken skulle ge – förutom jobb i byggsektorn – möjligheter för arbetskraften att flytta dit jobben finns. Och vi har ju fått lära oss av Olof Palme att det uppstår återverkningar ända ned till Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna.

Även genomgripande strukturreformer på arbetsrättens och bostadspolitikens områden förutsätter – för att de skall bedömas kunna bli bestående – en bred förankring i riksdagen. Och när man mjukat upp sig med dem, är det hög tid att besvara frågan hur vi skall organisera och finansiera vård och omsorg för det snabbt växande antalet äldre i vårt land.

Lars Tobisson har varit moderat partisekreterare, riksdagsledamot och gruppledare. Han utkom i september med boken Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare som recenseras av Tommy Möller här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner