Kartan är verkligheten

Kartornas historia (Lind & co, 2018) av den norske journalisten Thomas Reinertsen Berg är en underhållande historia över kartornas utveckling från antiken till Google maps. Vacker är boken också med den fantastiska Carta Marina på utsidan, och även i boken finns många vackra och begrundansvärda illustrationer, skriver Peter J Olsson.

Det finns två sätt att betrakta världen. Ett är det som tillskrivs någon icke namngiven militär och som brukar formuleras: ”Om kartan inte överensstämmer med verkligheten, så gäller kartan.”

Den andra är förstås den motsatta inställningen: Kartan måste bedömas efter hur väl den stämmer med verkligheten. När någon för några decennier sedan satte Carl Bildt att recensera den nyutkomna kartvolymen av Sveriges nationalatlas var det i det perspektivet ett bra val: Sedermera statsministern kunde på ett par punkter beslå nationalatlasen med avvikelser från hur det såg ut i terrängen.

Men ingen kan väl förespråka den förstnämnda metoden, det är ju ett recept för katastrofer och olyckor. Vi vill väl alla vara någon som söker och ljus, eller åtminstone konstaterar hur det ser ut i själva verket.

Och så är det väl, men kartor är inte mindre viktiga. Ett samhälle med kartor är annorlunda än ett utan kartor. När vi som individer tar del av kunskap om vår värld växer inte bara mängden fakta vi känner till utan också själva den makt vi har över världen.

Det är inte konstigt att uppmätningen av Sverige sammanfaller med att vi blev ett av världens mest välordnade och kontrollerade länder. Det gällde att utforska ett glesbefolkat land, hitta dess naturtillgångar, men också få kontroll över gårdar och bosättningar för att därmed kunna ta ut skatter och skriva ut soldater.

Hösten efter gymnasiet arbetade jag i väntan på militärtjänsten som praktikant på Vägverket i samband med att E4 drogs förbi Värnamo. Jag var utsättningsbiträde eller ”pinnapojke”, det vill säga delvis stod jag just med en graderad pinne medan man vägde in höjder och avstånd. Mindre beständiga pinnar märkte upp och gav plats och vinkel för grävmaskinisterna. Höjden togs från ett antal punkter – och detta var den mest fascinerande lärdomen: Att det mitt inne i vad jag uppfattade som bara skog fanns ett finmaskigt nät av rör fixerade med betong där exakt placering och höjd över havet var uppmätt och fixerad. Och detta över hela landet!

Man fick en klar bild av vad för sorts land och samhälle man levde i. Hade jag då vetat vad nu vet om att min gymnasieskola också byggts som ett reservsjukhus inom totalförsvaret – vilket förklarar en del märkligheter i utformningen – hade jag kanske blivit mer högeranarkist än jag var.

Thomas Reinertsen Bergs bok är däremot befriande fri från sådana sociala tolkningar. Istället berättar den en spännande historia och hur uppmätningen av jorden blivit allt bättre och noggrannare. Och det gör den underhållande nog. Och lärorik. Och tankeväckande. Tre saker i ett, precis som det ska vara.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne