Print Friendly

Kärnvapenproven

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KÄRNVAPENPROVEN
DET VAR HÖSTEN 1958, som de tre
atommakterna USA, Storbritannien
och Sovjetunionen slog sig ned vid
förhandlingsbordet i Geneve. Det
gällde att finna en gemensam formel för ett provstopp. I skrivande
stund, slutet av november 1962, har
dessa förhandlingar pågått, med
längre eller kortare avbrott, i omkring fyra år.
Provstoppsfrågan är endast ett av
det väldiga nedrustningskomplexets
många delproblem. Man anser på
västmaktshåll att detta delproblem
genom sin speciella karaktär väl
lämpar sig för att behandlas separat, skilt från den »allmänna» nedrustningen, och att det för hela
mänskligheten är av livsavgörande
betydelse att atommakterna snarast
-utan att invänta de andra huvudfrågornas lösning – når fram till
en överenskommelse om förbud
mot fortsatta kärnvapenprov. Moskva har under senare år – frångå-
ende tidigare positioner – hävdat
att frågan om provstopp icke bör
brytas ut ur den allmänna ramen.
överläggningarna har, som nå-
gon så träffande sagt, under de
gångna fyra åren rört sig »i gränslandet mellan politik och veten..
skap». De väsentliga spörsmålen
har till stor del skymts av propaAv överste NILS LUND
gandistiska rökslöjor och tekniska
detaljer, gripbara allenast för en
trängre krets av specialister. Det
finns anledning att försöka reda ut
bakgrunden till, händelseförloppet
vid och resultaten av dessa överläggningar. Här kan endast ges
några glimtar från ett i och för sig
monotont förhandlingsskede, som
dock interfolierats av nog så dramatiska, nukleära knalleffekter.
Krossade förhoppningar
Låt oss börja vår tillbakablick
den l september 1961, den dag då
Moskva överrumplande bröt det
»gentlemens agreemenh, som rådde sedan hösten 1958. Icke minst
chockerande för Västsidan var det
påtagliga faktum att Moskva svekfullt utnyttjat moratorietiden för
att i hemlighet förbereda nya prov.
Man hade särskilt i USA fäst
stora förväntningar vid en östVästpakt om provstopp. Man hade
hoppats att uppnåendet av detta
förstahandsmål skulle bli den första
etappen på den hinderströdda vä-
gen fram mot det i fjärran hägrande slutmålet – allmän och fullständig nedrustning.
Man trodde att ett kontrollerat
förbud mot fortsatta kärnvapenP?
prov borde försvåra uppkomsten av
nya kärnvapentyper, hejda utbredningen av redan befintliga kärnvapen till stater utanför atommakternas krets, dämpa det allmänna tempot i kapprustningarna samt, framför allt, eliminera den genom tidigare nukleära explosioner akuta
strålningsrisken. Ett kontrollerat
provstopp kunde kanske dessutom
minska den misstänksamhet, som i
dag dominerar relationerna mellan
öst och Väst samt åstadkomma en
gynnsammare atmosfär, som kunde
jämna vägen för fortsatta fruktbä-
rande förhandlingar inom andra
områden av det väldiga nedrustningskomplexet.
För dessa västvärldens högt spända förväntningar innebar den nya
ryska provserien ett hårt slag. Geneveförhandlingarna inträdde i ett
dödläge.
Nya krafttag
Trots besvikelsen samlade sig
Kennedy och hans regering genast
till nya krafttag för att på nytt få
igång förhandlingar om såväl »allmän nedrustning» som provstopp.
Först försökte Washington redan
i ett tidigt skede förmå Moskva att
upphöra med den påbörjade provsprängningsserien – men förgäves.
Kennedy förklarade då (5.9.1961)
att även USA tyvärr såge sig nödsakat att återupptaga sina nukleära
provsprängningar. Dessa försök
skulle dock t. v. endast företagas
under jorden (för att ej framkalla
något radioaktivt utfall).
2- 634840 Svensk Tidskrift H.1 1963
15
Under tiden fortsatte Sovjet sina
provsprängningar i atmosfären i en
till synes oavbruten serie. styrkan
växlade från några tiotal kiloton
till flera megaton.l
De amerikanska och brittiska regeringarna vände sig i denna situation till FN med begäran att den
brådskande och livsviktiga frågan
om stopp för nukleära explosioner
i fortsättningen måtte behandlas inför detta internationella forum.
Den 24 september 1961 framträdde den amerikanske presidenten
själv inför FN :s generalförsamling.
Han yttrade bl.a. :
»l dag står varje invånare på vår
planet inför den fasansfulla utsikten att jorden – genom människors
åtgöranden – skulle kunna bli obeboelig. Varje man och kvinna, varje
barn lever under ett ‘nukleärt Damoklessvärd’, upphängt på den skö-
raste av trådar. Denna tråd kan vilket ögonblick, som helst huggas av
genom olyckshändelse, felkalkylering eller vansinne. – – –
Det lönar sig icke längre att
tvista om huruvida rustningarna är
symptom på eller orsak till spänningen. Blotta tillvaron av dessa
moderna vapen – tio miljoner
gånger mer förödande än några hittills kända stridsmedel på vår jord
och insatsberedda mot vederbörliga
mål med flygtider, som kan räknas
i minuter- är en källa till skräck,
split och misstänksamhet.»
1 En sprängstyrka av 1 megaton motsvarar en miljon ton TNT.
16
Denna Kennedys appell till Förenta Nationerna innehöll även ett
förslag till nukleär nedrustning i
fem etapper. Atommakterna borde
underteckna ett avtal om förbud
mot fortsatta prov med kärnvapen,
stoppa fortsatt tillverkning av
kärnvapen, hindra att dylika vapen
överlämnades till utomstående stater, förhindra att kärnvapen kommer till användning i yttre rymden,
förstöra befintliga lager av kärnvapen samt stoppa tillverkningen av
bärare till kärnvapnen samt slutligen även förstöra dessa bärare.
Dessa Kennedys tankar kom till
uttryck i en märklig skrift, som i
samband med hans framträdande
inför generalförsamlingen överlämnades till FN: ~The Uniten States
Programme for General and Complete Disarmament in a Peaceful
World.~ Det blev den grundval på
vilken den amerikanska regeringen
har stått under det senaste årets
förhandlingar.
Följande tre drag framträder
med särskild skärpa i detta Kennedys program:
Nedrustningen måste komma
snabbt igång, någonting måste gö-
ras redan nu. Det mest brådskande
är ett förbud mot fortsatta kärnladdningssprängningar.
Genom effektiv internationell
kontroll skall tillses att överenskomna traktater följas.
Hand i hand med att de nationella stridskrafterna successivt
skärs ned måste ett effektivt »fredsbevarande maskineri~ (peacekeeping machinery) upprättas. Detta internationella organ bör stå under FN :s kontroll. Det bör ha till
sitt förfogande särskilda maktmedel, en ~fredsstyrka» (United Nations Peace Force), för att om så
erfordras kunna genomdriva nedrustningsbesluten.
Nya besvikelser
Den så brutalt avbrutna tremaktskonferensen i Geneve återtog så småningom sina sammanträ-
den. Man kom dock ingen vart. Den
ryske delegaten intog en avvisande
hållning till varje förslag som de
amerikanska och brittiska representanterna framförde i sina försök att bryta dödläget.
Den 2 november 1961 tillkännagav Kennedy att han nu, inför Sovjetunionens omedgörlighet, såg sig
nödsakad att handla. Han hade beordrat förberedelser för återupptagande av provsprängningar i atmosfären. Han skulle ej heller rygga tillbaka för att även utlösa så-
dana prov.
Den 28 november tillkännagav
Moskva – som tidigare under Geneveförhandlingarna i princip anslutit sig till kontrolltanken – att
något internationellt kontroll- och
inspektionssystem ej längre var
nödvändigt enär den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att helt
bygga på nationella »detection systems».
I december 1961 godkände FN :s
politiska kommitte ett gemensamt
förslag från USA och Sovjetl om
att nedrustningsfrågan i fortsättningen skulle handhavas av en ny,
av arton nationer sammansatt
nedrustningskommitte. Denna skulle bestå av fem medlemmar från
Atlantalliansen, fem från Sovjetblocket och åtta från de obundna
staterna (däribland Sverige).
I Geneve (januari 1962) framförde den sovjetiske delegaten ånyo
Moskvas tidigare framförda förslag
om okontrollerat provstopp, ett förslag som avvisades av de amerikanska och brittiska ombuden.
Däremot accepterade de båda
Väst-delegaterna (ehuru motvilligt)
det ryska kravet att överläggningar
om provstopp i fortsättningen skulle föras i direkt samband med de
allmänna nedrustningsförhandlingarna. Provstoppsfrågan skulle
m. a. o. diskuteras tillsammans med
övriga nedrustningsfrågor vid artonnationskommitten, som skulle
förlägga sin verksamhet till Geneve
fr. o. m. 14 mars 1962.
Den 8 februari 1962 utfärdades
en gemensam amerikansk-brittisk
regeringsdeklaration: De båda staterna ansåg sig nu tvingade – på
grund av de »massiva» ryska provsprängningarna – att igångsätta
vissa, av rent militära skäl nödvändiga kärnvapenförsök.
1 Det kan måhända synas egendomligt att
USA och Sovjet kunde enas om ett förslag.
Förklaringen är att detta var formulerat i så
allmänt hållna vändningar att de båda parternas oförenliga ståndpunkter ej behövde
komma till synes.
17
Samtidigt härmed förklarade sig
dock de båda regeringarna vara ytterligt oroade inför utsikten av en
återupptagen, intensifierad nukleär
kapprustning. De vore därför beredda att göra sitt yttersta för att
medverka till att ett kontrollerat
provstopp komme till stånd vid de
stundande förhandlingarna i »FN :s
artonnationskommitte» i Geneve.
Den 2 mars utfärdade president
Kennedy ett budskap, som kan sä-
gas ge uttryck för Vita husets »försvarsfilosofi» i det aktuella läget,
särskilt vad beträffar den nukleära
strategien.
»Av alla de fruktansvärda ansvarsbördor, vilka är lagda på den
amerikanske presidentens axlar,
ter sig ingen mer fasansfull än just
skyldigheten att tillgripa kärnvapen för att, om så skulle krävas,
försvara vårt folk och friheten på
jorden.»
Så begynner detta historiska budskap, som därefter ger uttryck för
bl. a. följ ande tankegångar:
Till dess kriget och dess redskap
blivit bannlysta måste USA vidmakthålla nukleära stridskrafter,
så talrika och så kvalificerade att
de är i stånd att ej blott överleva
ett överrumplande anfall, utan även
ödelägga anfallslandeL Endast om
USA är i besittning av sådana
stridskrafter kan dess försvar verka avskräckande. Denna »deterrenh måste självfallet bestå av de
mest effektiva och moderna vapen,
som amerikansk forskning kan
åstadkomma. Detta nödvändiggör
18
kontinuerliga försök, bl. a. kärnprovsprängningar, så länge Sovjet
fortsätter med sådana.
Beträffande de ryska provsprängningarna hösten 1961 betonade
Kennedy att de – enligt amerikansk uppfattning – förrådde en
högt utvecklad teknik och avse- -värda framsteg. En del av dessa
nukleära explosioner utfördes för
att ytterligare pröva redan existerande vapensystem medan andra
utgjorde försök med nya kärnvapen, bl. a. antimissil-robotar och
megatonbomber av hittills okänd
styrka.
Samma dag (2 mars) gav Kennedy order om att en serie kärnprov skulle genomföras i slutet av
april 1962 i atmosfären över stilla
Oceanen.
Så öppnades (14.3) artonnationskonferensen1 i Geneve. På förslag
av USA uppdrog man åt ett särskilt
utskott, bestående av representanter för de tre atommakterna, att
fortsätta med provstoppsfrågan.
(Således lyckades västsidan att på
nytt få denna fråga avskild från det
allmänna nedrustningskomplexet.)
I sitt inledningsanförande framhöll USA :s utrikesminister Dean
Rusk att man först och främst borde försöka få håll på kärnvapenproven innan man grep sig an med
övriga nedrustningsfrågor: »What
is required most urgently is to stop
the nuclear arms race.»
Han underströk kärnvapnens
fruktansvärda effekt: »A single
thermonuclear weapon today can
carry the explosive power of all the
weapons of the last war.»
Han satte fingret på en öm
punkt: »The Soviet Union has spoken of its readiness to accept inspection of disarmament – though
not of armament.» Moskva hade
nämligen vid några tillfällen deklarerat sin villighet att tillåta inspektion av sådan materiel, som (fördragsmässigt) skulle skrotas nedsamtidigt som man icke ville släppa in inspektionsgrupper till aktuella militära anläggningar (rustningar).
Sovjets delegat fasthöll orubbligt
vid kravet att det ryska förslaget
av den 28 november 1961 skulle utgöra den enda grundvalen för en
överenskommelse om provstopp.
(Detta förslag byggde på systemet
med nationella kontrollstationer
och avvisade internationella inspektionsgrupper.)
USA:s och UK:s representanter
överlämnade (15.3) gemensamt en
modifierad och delvis »uppmjukad» upplaga av det amerikanskbrittiska provstoppsförslaget av
april 1961 till den ryske delegaten.
Denne avvisade omedelbart den
framsträckta handen.
Fortsatta förhandlingar
USA och UK vidhöll kravet på
1 I själva verket kom endast 17 nationer att ett opartiskt internationellt oratt deltaga. Frankrike avböjde. gan skulle övervaka att en överenskommelse om provstopp verkligen
efterlevdes.
Trots de framsteg, som gjorts på
forskningens område ansåg de amerikanska och brittiska vetenskapsmännen att man fortfarande endast
var i stånd att (med säkerhet) upptäcka och identifiera större eller
näraliggande underjordiska nukleära explosioner. I osäkra fall skulle
det alltjämt vara nödvändigt att
sända en inspektionsgrupp till ort
och ställe för att identifiera explosionen.
Sovjet däremot hävdade att Västmakternas förslag till ett internationellt kontrollsystem blivit omodernt tack vare vetenskapens och
teknikens senaste landvinningar.
På Västmakternas enträgna, upprepade maningar att ryssarna måtte
prestera något bevis för sina påstå-
enden att nya tekniska hjälpmedel
skulle göra internationella kontrollorgan och »on-site-inspections»
onödiga lämnade den ryska delegationen inget svar.
USA :s delegat påpekade att även
om man enligt ryssarnas förslag
uteslutade skulle använda sig av
nationella »test detection systems»,
så måste dessa i varje fall sammanföras till ett internationellt nätverk.
Han föreslog att man skulle göra en
inventering av sådana existerande
nationella »observationsstationer»,
vilka lämpligen skulle kunna länkas samman till ett framtida (internationellt) kontrollnät. På detta
förslag gav Sovjets representant
undvikande svar.
19
Den 2 april meddelade Arthur
Dean i nedrustningskommissionen
att USA vore villigt överse med de
senaste ryska nukleära proven och
att t. o. m. avstå från den förberedda amerikanska provsprängningsserien – under förutsättning att
Sovjet ville gå med på principen
om kontroll och inspektion. Sovjets
delegat avböjde erbjudandet.
Den 4 april tillkännagav Vita
huset att amerikanska provsprängningar skulle företagas (i slutet av
månaden) över Christmas Island.
De åtta neutrala staterna i nedrustningskommissionen gjorde 16
april ett försök att hejda den hotande utvecklingen genom ett kompromis,sförslag, som de hoppades
skulle accepteras av både öst och
Väst. En internationell kommission
av vetenskapsmän (helst från de
obundna staterna) skulle insamla
och värdera de uppgifter, som kunde erhållas från nationella observationsstationer och andra dylika institutioner. Systemet skulle ha en
rent vetenskaplig, opolitisk karaktär. Kommissionen skulle även ges
möjlighet till undersökning på ort
och ställe: »the parties to the treaty
could invite the commission to visit
the site of the event under study.»
Den amerikanske delegaten på-
pekade den oklarhet, som vidlådde
förslaget, särskilt beträffande möjligheten för kommissionen att besöka ett land, som misstänkts för
brott mot provstoppsöverenskommelsen. Skulle ifrågavarande land
vara skyldigt att ta emot besöket
20
eller skulle det vara en helt frivillig akt från det misstänkta landets
sida? »The key question is whether
international on-site inspections
should be obligatory, as the West
want it, or permissive, as the Sovjets would like it.» Med dessa ord
torde Dean ha satt fingret på den
ömma punkten i de åtta neutrala
staternas förslag. Han välkomnade
dock den tanke om internationell
kontroll, som kom till uttryck i
förslaget.
Den ryske delegaten Tsarapkin
förklarade att åttanationsförslaget
onekligen var en kompromiss, att
Sovjetunionen därför accepterade
det som en diskussionsbasis men
att fortsatta ansträngningar att nå
en överenskommelse skulle få ett
snöpligt slut om Västmakterna utnyttjade förslaget för att styrka sin
argumentering för internationell
kontroll och inspektion.
Efter veckor av fruktlösa försök
i Geneve att få Sovjet att gå med på
någon form av övervakning gav
Kennedy den 24 april order om att
de förberedda provsprängningarna
över Stilla Oceanen nu skulle genomföras. Han betonade dock samtidigt att USA skulle fortsätta att
förhandla för att söka finna en lösning – även sedan de amerikanska försöken hade igångsatts.
Moskvas hållning var fortfarande
avböjande.
Ännu en gång, i förberedelsernas
elfte timme, erbjöd sig Kennedy att
inställa provserien – om Sovjet
ville underteckna en pakt om kontrolierat provstopp. Svaret blev
»Njeb.
»Circulus vitiosus»
Den 25 april detonerade den
första amerikanska kärnladdningen
i den nya provserien över Christmas Island.
Chrusjtjov hotade att svara »med
samma mynb. Läget tillspetsades.
Den 16 maj – tre veckor efter
det USA återupptagit sina prov i
atmosfären – tillkännagav Chrusjtjov att Sovjet nu påbörjat ytterligare en provserie, den andra inom
loppet av ett år.
Nedrustningskonferensen i Geneve fortsatte sina till synes resultatlösa förhandlingar – dess utskott för provstopp likaså. Sommaren förflöt – utan att någonting av
betydelse hände.
Den 8 augusti kungjorde Kennedy att han nu – tack vare de
nya vetenskapliga rön, som gjorts
vid den amerikanska underjordiska
nukleära experimentverksamheten,
vilken gått under benämningen
Project Vela – vågade föreslå en
minskning av antalet kontrollposter: »De skulle bli färre men i gengäld så mycket effektivare, då det
gällde att fastställa (determine) en
seismisk företeelse».
Ungefär samtidigt härmed meddelade Dean vid nedrustningskonferensen i Geneve att USA var villigt att minska det tidigare föreslagna antalet kontrollposter med
mer än 50% – för att på så sätt
gå Sovjet till mötes. Någon dag senare gjorde han följande kompletterande uttalande: »Vi har gjort
framsteg, då det gäller att upptäcka (detect) jordskalv, däremot
icke då det blir fråga om att identifiera dem. Därför måste fortfarande ‘on-site inspections’ ingå som
ett led i kontrollsystemet.»
Ännu en gång föreslog han Sovjetdelegaten en kompromiss: Om
Moskva ville godtaga principen om
»inspektion på ort och ställe» så
var USA i gengäld villigt att minska ej blott kontrollposterna utan
även antalet »on site inspections».
Sovjet vägrade att kompromissa.
Ny förhandlingsbasis
Den 27 augusti kungjorde Kennedy och Macmillan gemensamt ett
nytt förslag till provstopp. Denna
nya giv, som i viss mån var influerad av förslag, som tidigare framförts av de åtta obundna staterna i
Geneve, upptog två alternativ:
antingen ett totalt förbud mot
alla kärnvapenprov – i atmosfä-
ren, i rymden, under havsytan och
under jorden
eller ett partiellt förbud mot
kärnvapenprov i atmosfären, i rymden och under havsytan, dvs. i de
dimensioner, där man redan i dag
har möjligheter till någorlunda effektiv kontroll utan att behöva tillgripa »on-site inspections».
För det totala alternativet erfordrades en internationell kontroll- och
inspektionsapparat: Högsta led- 21
ningen skulle utövas av en »Internationell vetenskaplig kommission», som bl. a. skulle avgöra när
en »inspektion på ort och ställe»
måste tillgripas. De olika inspektionsgrupperna skulle rekryteras
med hänsyn till »adequate representation of scientific and technical
skills». Varje land skulle vara skyldigt underkasta sig ett visst antal
inspektioner per år. Antalet av dessa hade avsevärt minskats i förhållande till tidigare förslag. Dock
borde antalet inspektioner inom ett
visst land under alla omständigheter stå i ett rimligt förhållande till
antalet ouppklarade seismiska företeelser inom landet ifråga.
De båda statsmännen förklarade
att de av dessa två alternativ föredrog det förstnämnda, det totala
förbudet men att de, om Sovjet så
önskade, även kunde tänka sig en
lösning i form av ett partiellt förbud. I senare fallet hade de emellertid (visa av de bittra erfarenheterna hösten 1961) icke lust att
ännu en gång underkasta sig ett
frivilligt, okontrollerat moratorium
– denna gång beträffande underjordiska prov. Ett moratorium, som
ryssarna ännu en gång kunde använda sig av för att i hemlighet förbereda och genomföra nya provserier. USA förklarade sig ämna fortsätta sina underjordiska prov ända
till dess ett totalt, kontrollerat förbud komme till stånd. Även ett partiellt förbud kunde dock, menade
Kennedy och Macmillan, bli värdefullt. Det skulle befria mänsklig- 22
heten från fortsatt radioaktivt utfall, utgöra ett första steg på vägen
mot samförstånd samt bromsa upp
den nukleära kapprustningen.
»The United States and the United Kingdom cannot emphasize too
strongly the urgency we attach to
the problem of ending all nuclear
testing once and for all. For the
safety and security of all of us,
this deadly competition must be
halted and we, again, urge the Soviet Government to join with us in
meaningful action to make this necessity a reality.»
Så slutade budskapet. Det överlämnades i Geneve till nedrustningskonferensen.
Den sovjetiske delegaten reagerade övervägande negativt. Han
föreslog i stället kort och gott att
alla slag av kärnvapenprov skulle
förbjudas fr. o. m. l januari 1963.
Den 8 september avbröt nedrustningskonferensen i Geneve sina förhandlingar – utan att ha nått nå-
got resultat. På förslag av USA fortsatte dock tremaktsutskottet sin
verksamhet.
Vetenskap – politik
Fackmännen skiljer i regel mellan å ena sidan begreppet »detection» (upptäckande och eventuellt
även lokalisering av ett jordskalv),
å andra sidan begreppet »identification» (identifiering av ett sådant
skalv).
De anser det vara möjligt att
upptäcka, lokalisera och identifiera
nukleära explosioner i atmosfär,l
rymd och hav. Nukleära explosioner under jordytan kan däremot
vara svåra att upptäcka och ännu
svårare att identifiera. Naturliga
jordskalv åstadkommer ungefär
samma slags fenomen, som de
skalv, vilka orsakas av underjordiska kärnladdningssprängningar.
Med de instrument, som i dag står
till vetenskapsmännens förfogande,
är det ej alltid möjligt att avgöra
om ett skalv är naturligt eller
»konstgjort».
I Geneve hade vetenskapsmän
från USA och UK varit i tillfälle
att orientera delegaterna i nedrustningskonferensen om de färskaste
forskningsrönen på det seismiska
området, m. a. o. om den vetenskapligt-tekniska bakgrunden till
det senaste amerikanska förslaget.
Project Vela hade ju resulterat i
förbättrade metoder att (på längre
håll) kunna upptäcka underjordiska nukleära explosioner. Det
oaktat anklagade Sovjet de båda
västmakterna för att avsiktligt
hemlighålla vetenskapliga data beträffande »detectiom och »identification» i samband med underjordiska nukleära explosioner.
Anklagelsen bemöttes av västmaktsdelegaterna. De uppmanade
Sovjet att sända ryska vetenskapsmän och experter till Geneve för att
där, i samarbete med deras västliga
kollegor, pröva sanningshalten av
1 Det är främst dessa explosioner, som orsakar det farliga, radioaktiva utfallet.
Moskvas påstående, att nuvarande
materiel gör det möjligt att även
på långt håll skilja mellan naturliga jordskalv och sådana, orsakade
av underjordiska nukleära explosioner. (Enligt rysk uppfattning
skulle man således aldrig behöva
tillgripa »On-site inspections».)
»Framläggandet av vunna vetenskapliga fakta är av grundläggande betydelse för våra förhandlingar.
Om ryssarna verkligen tvivlar på
våra uppgifter så är väl den enda
naturliga åtgärden den att de skickar hit sina vetenskapsmän för att
öppet framlägga de data, som kan
styrka deras påståenden.»
Så sammanfattade den brittiske
delegaten sitt slutinlägg i denna debatt. Sovjet sände inga vetenskapsmän till Geneve.
Inför Förenta Nationerna
I oktober 1962 – sedan FN:s
höstsession öppnats i New Yorktogs provstoppsfrågan upp även inför detta forum.
I politiska kommitten framförde
Adlai Stevenson samma synpunkter, som Arthur Dean och dennes
brittiske kollega så intensivt förfäktat i Geneve. Stevenson försäkrade att USA var redo att omedelbart underteckna en pakt antingen
om totalt provstopp eller om partiellt. Han påpekade att Moskvas
ensidiga brytande av treårs-moratoriet hösten 1961 utgjorde »en allvarlig tankeställare beträffande
kärnvapenkapprustningens brutala
23
realiteten. Han krävde därför vissa
garantier: »Where national seeurity is concerned, an open society
cannot undertake with a closed society an arrangement, which cannot
be verified.»
Den 19 oktober gjorde USA och
UK en framställning till Förenta
Nationerna med begäran att FN
skulle förmå nedrustningskonferensen i Geneve att åstadkomma ett
avtal (under betryggande internationell kontroll), som för all framtid gjorde slut på alla slag av kärnvapenprov.
Om detta visade sig omöjligt fö-
reslog de båda västmakterna att FN
skulle göra sådana påtryckningar
på Genevekonferensen att denna åtminstone kunde åstadkomma ett
interimt avtal, förbjudande prov i
atmosfären, i rymden och under
havsytan.
Ungefär samtidigt med den amerikansk-brittiska framstöten framlades ett resolutionsförslag av ett
30-tal asiatiska, afrikanska, latinamerikanska och europeiska stater,1 i vilket förslag generalförsamlingen anmodades att utverka ett
slut på alla kärnvapenprov fr. o. m.
den l januari 1963.
Västmakterna deklarerade omedelbart att de icke kunde biträda
detta förslag som i praktiken var
detsamma som ett okontrollerat
moratorium och som därför närmade sig Sovjetunionens position.
1 Sverige och Jugoslavien var de enda europeiska stater, som undertecknade detta förslag.
24
Den 5.11 kom provstoppsfrågan
upp till omröstning i politiska utskottet. Med 81 röster mot O och 23
nedlagda antogs de trettio obundna
staternas förslag om upphörande
med alla prov, även underjordiska,
från och med den l januari 1963.
Ur västmaktssynpunkt glädjande
var emellertid att även ett tilläggsförslag, möjliggörande viss, internationell och vetenskaplig kontroll
av underjordiska prov, samtidigt
antogs med 65 röster (däribland
vårt lands) mot Sovjetblockets 11
och 28 (neutralistiska) nedlagda.
Politiska utskottets beslut innebar att FN förkastade Sovjetunionens krav på okontrollerat provstopp och i stället i princip anslöt
sig till det amerikansk-brittiska minimikravet på internationell inspektion i vissa lägen.
Vad skiljer- vad förenar?
Det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i de amerikanska och brittiska ledarnas försäkringar att de snarast möjligt vill
ha ett slut på kärnvapenproven. »It
is a major objective of our policy
to bring an end to nuclear testing
immediately and permanently –
hut through arrangements which
would give us all assurances that
testing had, in fact been abolished.»
(Dean Rusk.)
Det vore över huvud taget orimligt att tänka sig att regeringar i
»Öppna», västerländska samhällen
kunde följa någon annan nukleärpolitisk linje. Redan 1945 – då
USA var världens enda atommakt
– försökte den amerikanska regeringen att genom den s. k. Barnchplanen få till stånd ett universellt
och totalt förbud för kärnvapenprov. Redan då gick denna plan om
intet- på grund av Sovjets »njet».
Sovjetunionen däremot företer
alltjämt bilden av ett »slutet», autoritärt styrt samhälle. Bevekelsegrunderna för den nukleära politik, som Moskva fört under de senaste fyra åren ligger icke i öppen
dag.
Den ryska förhandlingstaktiken
har kännetecknats av förhalning.
Vid de tillfällen, då det sett ut som
om en överenskommelse varit inom
räckhåll har ofelbart de ryska delegaterna givit upp tidigare intagna
positioner, dragit sig tillbaka och
förskansat sig bakom nya vallar av
misstro. Västs kontrollkrav har
mer och mer blivit liksom ett rött
skynke i ryssarnas ögon. Det »officiella» skäl som de flerfaldiga
gånger framfört som förklaring till
sin negativa inställning är att de
betraktar varje kontroll- och inspektionsåtgärd på sovjetiskt område som spioneri. Förvisso är det
ju så att spionskräck, allmän misstänksamhet och böjelse för hemlighetsmakeri intar en stor plats i den
ryska politiken. »Sovjet’s passion
for secret» är välbekant.
Likväl kan man inte värja sig för
tanken att även andra motiv legat
till grund för Moskvas eviga »njetsägande». Det förefaller otroligt att
de ryska ledarna verkligen innerst
inne hyser någon fruktan för eventuella internationella inspektionsföretag på sovjetiskt territoriumså urvattnade och så kringskurna
som dessa (föreslagna) inspektionsgrupper blivit under alla de år,
då deras sammansättning och arbetsmetoder manglats vid hundratals sammanträden i Geneve. Västmakterna har ju beträffande kontrollfrågan steg för steg givit avkall
på sina från början tämligen långt
syftande krav.
Den främsta orsaken till Moskvas
förhalningstaktik måste nog sökas
på annat håll. Den troliga förklaringen är kanske helt enkelt den,
att Chrusjtjov hittills inte haft
ringaste lust att få till stånd en
överenskommelse om provstopp.
Icke så att den ryske ledaren skulle
vara särskilt krigisk. Hans fasa inför ett atomkrig torde vara lika
stor och äkta som varje normal
människas. Anledningen är väl
snarare den att man i den sovjetiska stats- och militärledningen
haft den uppfattningen att Sovjet
legat långt efter USA i fråga om
kärnvapen och att det var en bjudande nödvändighet att genom fortsatta försök komma ifatt USA.
Nu är emellertid de två ryska
provserierna avslutade. Chrusjtjov
har vid ett par tillfällen låtit förstä
att han icke överväger någon fortsättning – i varje fall inte för närvarande.
Kennedy har likaså (i början av
november) förkunnat att de ameri- 25
kanska försöken i atmosfären är
avslutade.
Till yttermera visso förefaller det
som om i dessa dagar »förändringens vind» börjar svepa fram
med allt större styrka över Ryssland. Det är påtagligt att en ideologisk attitydförskjutning äger rum.
Sovjets ekonomi är ansträngd. Investeringsbehoven inom jordbruk
och industri är ofantliga. Parti- och
statsledningens stora, allt annat
överskuggande dilemma kan dock
i tillspetsad form uttryckas i tre
ord: Kina eller Västern? Just nu
förefaller Chrusjtjov vara försonligare inställd mot USA än någonsin
tidigare.
Nedrustningskvarnen vid Genevesjön mal emellertid alltjämt på
tomgång. Huvudproblemet- »universell och total nedrustning» –
framstår mer ogripbart, mer verklighetsfrämmande än någonsin tillförne. Intresset är koncentrerat till
frågan om provstopp. Inom detta
avgränsade område skymtar alltjämt möjligheten av en överenskommelse.
Det svenska förslaget av den 28
november – välmotiverat och välformulerat – mottogs sålunda av
de båda huvudparterna med intresse. Det åstadkom dock tyvärr endast, bildlikt talat, en lätt, övergå-
ende krusning av Lac Lemans
tunga vattenyta.
Kanske de »svarta lådorna» kan
bryta dödläget? Tsarapkin ställde
den 10 de~ember i utsikt att ett begränsat antal dylika obemannade,
26
seismiska stationer kunde placeras
på ryskt territorium. Västmaktsdelegaterna uttryckte sin tillfredsställelse över tillmötesgåendet. De
hävdade dock, att ett system med
»svarta lådor» måste, på grund av
apparaturens relativa bräcklighet
och störbarhet, kompletteras med
åtminstone några »inspections on
site», utförda av internationell personal.
I dag står således de båda Västmakterna- efter stegvisa eftergifter – fastlåsta vid detta absoluta
minimikrav på internationell kontroll av vissa seismiska fenomen.
Provstoppsförhandlingarnas komplicerade agenda har skurits ned
till denna enda, relativt enkla men
avgörande fråga: Vill – och kan
– Chrusjtjov godtaga detta minimikrav?
.,

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner