Print Friendly

Kärnvapenkrig

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Kärnvapenkrig?
Inte minst på amerikanskt håll har det funnits
en benägenhet att skära alla kommunister
över en kam och att förutsätta att de alltid
håller ihop. Ingenting kan vara mer felaktigt.
Stalinister och maoister är mycket olika. Titoismen gör anspråk på att vara kommunism,
fast den inte erkändes som sådan av Stalin; nu
är den en sekt, som accepterats i Moskva men
inte i Peking. Treenighetens anhängare kunde
inte förfölja de arianska kättarna med mer religiös fanatism än den med vilken leninister
förföljt trotskister. Exemplen är många, men
granskar man dem skall man finna, att ideologierna oftast varit den skylande slöjan, som
kastats över en rent politisk maktkamp.
Den amerikanska journalisten H arrison E.
Salisbury skickades 1949 av New York Times
till Moskva som korrespondent och stannade
där i fem år under tidvis de mest vidriga arbetsförhållanden. Men han lärde sig ryska och
skaffade sig erfarenhet – hans dagbok »Moscow journal» (1961) är en ovanligt läsbar redogörelse för hans konfrontation med ett samhällssystem, där hemlighetsfullheten drivits till
hysteri och rapportering av de mest uppenbara ting, även sådana som publicerats i sovjetisk press, hänsynslöst ströks av censuren. Salisbury upplevde utrensningarna i Leningrad,
som han inte hörde ett ord om förrän senare.
Han var med om den s k läkarkomplotten,
där han riktigt diagnosticerade antisemitismen. Och han gjorde berömda reportage från
Stalins död.
Serlan dess har han rest både i Sibirien och
i Centralasien och så sent som 1968 till Nordvietnam. I den mån en västerlänning kan vara
specialist på asiatiska frågor, är han en sådan.
Därför är det mycket allvarligt, att han kallat
sin senaste bok »The coming war between
Russia and China:. (Pan books, London 1969).
Han sätter inga frågetecken, annat än möjligen för den exakta tidpunkten. Men att kriget
kommer, därom är han övertygad. Och kommunister emellan, anser han, kommer inga humanitära hänsyn att tas. Det blir ett kärnvapenkrig.
Salisbury återger en karta, som först förekom i en kinesisk skolbok 1952 men som sedan omtryckts i flera sammanhang. Där anges
de områden, som berövats Kina under olika
svaghetsperioder mellan 1840 och 1919 och
som det kommunistiska Kina avser att återerövra. Med vissa områden har man redan
lyckats, så med Tibet. Andra återstår, och det
är enligt Salisbury inte bara aggressionslusta
som gör att de kommer i blickpunkten. Kina
måste få nya möjligheter att föda sin växande
befolkning. Väldiga delar av yttre Mongoliet
skulle t ex kunna bli bas för en intensiv boskapsskötsel, som nu inte förekommer och som
inte uppmuntras av landets verkliga härskare,
ryssarna. Just där, i östra Mongoliet, har
dessa sina militära raketinstallationer, med
vilka de kan nå de kinesiska centra för kärnvapenproduktion, som är lokaliserade kring
Lop Nor i Sinkiang och kring Lanchow.
Först i det ögonblick, då Chiang Kai-shek
fördrevs från Kinas fastland till Formosa, flyttade Stalin sin diplomatiska representation
över till den kommunistiska segraren: mellan
honom och Mao fanns ingen kärlek till övers.
Kineskommunisternas ökade styrka var högst
oläglig för ryssarna. Stalins efterträdare kom
inte bättre överens med Mao, fastän Chrustjov
gjorde allvarliga försök att finna en väg till
avspänning. Men kineserna har hållit fast vid
politiska och ekonomiska krav, som går långt
över vad ryssarna önskar gå med på. Andra
irritationsanledningar finns också. Kineserna
har uppträtt som beskyddare av de tatarer,
vilkas nationella rörelser hårdhänt undertryckts inom Sovjetunionens gränser, på Krim
och annorstädes. Och gränsintermezzon har
varit vanliga. »Som Maos lilla röda ligger
blodfläckarna på marssnön» skrev poeten Jevtusjenko efter den kinesiska sammanstötningen
med sovjetiska soldater vid floden Ussuri på
vårvintern 1969. Han hade inte fått det publicerat, om man inte på ryskt håll varit övertygad om att Mao själv beordrat angreppet.
Just nu förekommer förhandlingar i Peking,
dit en rysk delegation begivit sig. Hur man
lyckats är obekant, men att förhandlingarna
blir långvariga är sannolikt, om de skall leda
till något resultat. Ur rysk synpunkt är en avspänning nödvändig !inte minst därför att den
militära beredskapen längs den långa kinesisPärmar för årgång 1969
51
ka gränsen är en dyrbar historia. Skulle man
inte lyckas, kan Salisbury tyvärr få rätt. Världens första kärnvapenkrig kan utbryta. Förstörelsen blir enorm, men den behöver inte bli
krigsavgörande. Så länge det finns kineser
kvar, kommer kriget att forsätta, på Maos vis,
underjordiskt som guerilla, under många år;
kanske alltför många för att ryssarna någonsin skall kunna hävda att de segrat.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättning av kronor 9: – (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner