Print Friendly

Kärnvapen och kapprustning

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS PALMSTIERNA:
Kärnvapen och kapprustning
Det talas i tidningarna om sALT-förhandlingarna. Vad innebär de? Överstelöjtnant Nils Palmstierna redogör för
hur dessa samtal- ty det rör sig om
sådana- kommit igång och vart de kan
leda. Utanför nedrustningsförhandlingarna i Geneue, där alltför många stater
framlägger sina åsikter och där man
måste tala för offentligheten, har Sovjetunionen och USA sammanträtt i Helsingfors och i Wien för att diskutera hur
terrorbalansen mellan världens två största
kärnvapenstater egentligen ser ut. Den
har i själva verket rubbats genom tillkomsten au nya vapen, och det krävs nya
överenskommelser, som kanske inte ens
kan fästas på papper, för att få den att
fungera- i fredens intresse. Men bakom
samtalen ligger också oron för den nya
kärnvapenmakt som allt tydligare framträder. Kina är närvarande, skriuer Nils
Palmstierna, men osynligt. En dag kommer, då det inte längre går att undvika
att ha Kina med, då duetten förvandlas
till en trio.
Samma dag som Richard Nixon tillträdde
som USA:s president, den 20 januari 1969,
förklarade sig Sovjetunionens regering be·
redd att börja »allvarligt menade förhandlingar» med USA om ömsesidig minskning
av de strategiska kärnvapensystemen. Begränsningen skulle även, sades det, omfat·
ta antirobotsystem. Detta var ett svar på
Nixons tidigare uttalande, att han förut·
såg att 1970-talet skulle bli en förhandlingsperiod och inte en fortsättning på
1960-talets konfrontationer.
Efter sedvanliga politiska piruetter i
Moskva och Washington kom de båda re·
geringarna den 25 oktober överens om att
inleda samtal om begränsning av kapp·
rustningen i fråga om strategiska kärnvapen i Helsingfors i november. Dessa samtal, som avslutades före jul hölls under
benämningen SALT – Strategic Arms Limitation Talks. Efter överläggningarna ut·
färdades en intetsägande kommunike, som
endast avslöjade att samtalen skulle åter·
upptas den J6 april i år i Wien, där de
ännu pågår när detta skrives. Ingenting
har hittills läckt ut om vad som diskuterats
eller om hur samtalen avlöpt, något som
inger vissa förhoppningar om att man
med tiden skall nå någon form av överenskommelse.
Varför har samtalen börjat?
Vilka är orsakerna till att de båda super·
makterna synbarligen ansett det brådska
med att nu komma till tals med varandra
i kärnvapenfrågan? Naturligtvis finns inget
entydigt svar. De brant stigande kostnaderna, Kinas framgångsrika prov med
kärnvapen och robotar, frågan om sprid·
ning av kärnvapen till ännu flera stater,
allt detta utgör anledningar nog. Men den
avgörande faktorn är den tekniska utvecklingen, som hotar att på ett avgörande
sätt rubba den sedan ett tiotal år rådande
strategiska terrorbalansen mellan USA och
Sovjetunionen. Denna har byggt och bygger än i dag på att överraskande anfall
med kärnvapen – »first strike» – inte lö-
nar sig, därför att den angripne kan slå tillbaka med ett vedergällningsanfall – »second strike» – som åstadkommer oacceptabla förluster för angriparen. Detta är
möjligt genom att båda staterna har så
många kärnvapen, som på ett eller annat
sätt är skyddade mot anfall, att den som
angripits kan kontraslå med förödande effekt. Kärnvapen är skyddade på många
sätt, placerade i bombsäkra underjordiska
silon, i atomdrivna ubåtar, på hangarfartyg eller i flygplan som ständigt är i luften.
Antirobotförsvar
En av förutsättningarna för terrorbalansen är att inget försvar finns mot anfallande robotar. Dessa når sina mål eller kommer mycket nära dessa, så att verkan kan
påräknas. Månfärdernas precision har undanröjt alla tvivel härpå. Men denna
krigsavhållande balans håller på att rubbas. Två nya strategiska vapen är nämligen under utveckling, ett offensivt och ett
defensivt, som vart och ett betyder ett tekniskt genombrott, som kan leda till att den
som har ett temporärt tekniskt försprång
kan frestas att utnyttja detta för ett överraskande kärnvapenangrepp, som kan krossa motståndaren.
319
Det defensiva vapnet kallas ABM –
Anti Ballistic Missile – och är ett vapensystem, vari ingår, förutom medel att upptäcka annalkande robotar, kämvapenrobotar, som skjuts upp mot de anfallande robotarna och förstör dessa på så stor höjd
att ingen eller endast ringa skada vållas.
Vapensystemet kan användas för att skydda punktmål, t ex större städer eller utskjutningsplatser för robotar, eller för ytförsvar av vissa större områden såsom industriområden, m m. Den stat, som ensam
besitter ett väl fungerande antirobotsystem, skulle därför ha möjlighet att angripa motståndaren med ett överraskande anfall, riktat mot dennes städer och utskjutningsplatser. Den angripne skulle då lida
så stora förluster, att hans kontraslag till
större delen skulle kunna fångas upp av
antirobotsystemet. Därigenom skulle angriparens förluster bli begränsade och kunna uthärdas. Terrorbalansen skulle inte
längre finnas. Frestelsen att utnyttja ett
överläge skulle öka.
Hur är då läget beträffande antirobotförsvar? Sovjetunionen har redan ett operativt användbart tunt ytförsvar av Moskvaområdet. Det har utvecklats utan några
hörbara protester från professionella UsAkritiker, men några i demokratisk ordning
fattade beslut behövs ju inte i Sovjetunionen. I USA är ett sådant system under
utveckling enligt ett av kongressen efter
långvariga diskussioner konfirmerat beslut. Programmet avser i första hand närskydd av tre robotbaser för att säkerställa
möjligheten att kontraslå. Ett förslag om
utbyggnad av ett tunt robotförsvar av vis- 320
sa större städer har tills vidare avvisats av
kongressen.
Multipelstridsspetsar – MIRV
MIRV-Multiple IndependentlyTarge
ted Re-entry Vehicel – har kallats det
»slutgiltiga» vapnet. Det är en stor interkontinental robot, som i stället för rymdfarare innehåller ett antal kärnladdningar,
stridsspetsar. Dessa kan riktas mot olika
mål, belägna på upptill 150 km avstånd
från varandra.
Ett innehav av detta vapensystem kan
innebära den teoretiska möjligheten, att
USA med ett överraskande anfall skulle
kunna slå sönder huvuddelen av Sovjetunionens fasta robotar samt också andra
mål. Detta skulle kunna ske med ett mindre antal kärnvapen än de angripna ryska. Men å andra sidan vore Sovjetunionen
med detta vapensystem i stånd att med
några hundra interkontinentala robotar
förstöra de amerikanska fasta robotarna.
Hur långt har detta vapensystem nått i
utvecklingen? I USA meddelade flygstabschefen i juni i år att de första MIRVsystemen nu är operationsdugliga. För närvarande torde det finnas tio robotar av typ
Minuteman III, försedda med tre stridsspetsar, vardera med omkring 200 kilotons
sprängkraft, dvs tio gånger kraftigare än
bomben över Hiroshima 1945. Nästa år
skall enligt offentliggjorda planer ett antal
MIRV tillföras de atomdrivna ubåtarna.
I Sovjetunionen har försök med MIRV utförts sedan augusti 1968. Det gäller här
den interkontinentala roboten SS-9, som
torde komma att förses med tre stridsspetsar om vardera omkring 5 megatons
sprängkraft, alltså ca 25 gånger större kraft
än de amerikanska MIRV. Ryssarna har
satsat på större sprängkraft i de enskilda
vapnen, medan amerikanarna har ett betydligt större antal.
Komplicerade förhandlingar
Det s k icke-spridningsavtalet, enligt vilket de stater, som undertecknat och ratificerat detta avtal, förbundit sig att inte
tillverka kärnvapen, trädde i kraft 5 mars
i år. Andra överenskommelser har nåtts,
förbud mot prov i atmosfären och i yttre
rymden samt mot placering av vapensystern på havsbotten. I Geneve pågår förhandlingar om andra begränsningar av
kapprustningen. SALT, som är den utan
jämförelse viktigaste förhandlingen om
rustningsbegränsning, ligger emellertid helt
utanför Genevekonferensens kompetens.
De två supermakterna har beslutat att utan
inblandning av andra stater ensamrna göra
upp. Samtalen blir ändå tillräckligt svåra
och komplicerade. Den amerikanske försvarsministern sade i maj 1969, att samtalen kommer att pågå »flera år eller ännu
längre tid». Något resultat inom en nära
framtid är med säkerhet inte att vänta.
Men vilka överenskommelser är möjliga
att nå?
Det är naturligtvis möjligt, att samtalen
kornmer att följa samrna mönster som vid
tidigare diskussioner om strategiska kärnvapen, dvs att endera eller båda partema
föreslår åtgärder, som inte kan accepteras
av motparten. USA kan t ex (i likhet med
president Johnsons förslag om frysning i
ett läge, då amerikanerna var mycket överlägsna) kräva internationella inspektionsgrupper med vittgående inspektionsrätt,
eller Sovjetunionen kan återkomma med
förslag om en radikal allmän nedrustning.
I så fall kan ett värdefullt tankeutbyte äga
rum, men man kommer att gå miste om
ett tillfälle att nå fram till någon slags
överenskommelse. I stället kan måhända
samtalen komma att föras efter någon av
följande tre linjer.
De tre vägarna
Ett möjligt sätt kan vara att parterna helt
enkelt nöjer sig med att diskutera olika
strategiska synpunkter för att bättre förstå
varandras tankar. Härigenom skulle en del
missförstånd kunna undanröjas och den
ovisshet, som spelar en så stor roll för
kapprustningen, skulle kunna minskas.
Detta är i och för sig viktigt, men det är
tveksamt om en lång serie samtal kan begränsas till detta. Förhandlingar, som tilldrar sig så stor uppmärksamhet, bör rimligen syssla med konkretare frågor.
En annan möjlighet är att man söker
pejla motpartens reaktioner till eventuella
inofficiella eller tysta överenskommelser.
Det finns nämligen områden, där de båda
makterna kan ha förståelse för varandras
åtgärder och inom vilka områden man kan
söka sig fram till en gemensam grund för
ömsesidig återhållsamhet. Så hänger naturligtvis en fortsatt utbyggnad av USA:s
ABM-system nära samman med den avsedda utvecklingen av multipelstridsspetsar i den ryska SS-9-roboten. Det är möjligt, att om allvarligt menade försök görs
321
att begagna samtalen till att undel’söka
möjligheterna till någon kohandel, detta
kan leda till senare konkreta förhandlingar.
En tredje utväg kan vara att göra SALT
till en permanent institution i stället för
att nu söka nå en uppgörelse i en eller flera punkter. Man kanske kommer överens
om regelbundna möten eller om att skapa
ett ständigt organ för diskussion om kärnvapenstrategien.
En sådan utgång av samtalen skulle
emellertid verka som ett försök att undvika problemen genom att tillsätta sakkunniga. Men det vore inte helt riktigt att se
saken så. Ty en av de många svårigheterna
att nå överenskommelser är den ständigt
pågående tekniska utvecklingen, och en
organisation där denna kan diskuteras kan
vara till stor nytta. Men på många håll
skulle detta anses vara detsamma som en
allians mellan de stora kärnvapenmakterna eller som en början till ett försök av
dessa att gemensamt behärska världen.
Reella överenskommelser
Inget av de tänkbara resultat som här skisserats kan tillfredsställa världsopinionens
förväntningar. Därför är det inte osannolikt att förslag till lösningar av konkreta
problem kommer att läggas fram. Några
sådana problem är t ex förbud mot fortsatta försök och prov med MIRV, begränsning av vidare utveckling av ABM
eller en överenskommelse om begränsad
användning av kärnvapen över huvud taget.
Inget av dessa förslag kan här närmare
322
analyseras. Endast en allmän reflexion kan
göras. Kärnvapenstrategien är så invecklad i antirobotens och multipelstridsspetsarnas dagar och tekniken gör så snabba
framsteg, att det är osannolikt att någon
enstaka speciell åtgärd kan diskuteras, som
ensam skulle kunna begränsa den ryskamerikanska tävlingen om att nå överlägsenhet som kärnvapenmakt. Även i de
mest vittgående och genomtänkta avtal
t ex om robotars storlek och antal, om
bombplan, medeldistans- och fjärrobotar
samt atomubåtar, kort sagt om alla vapenbärare, eller om antalet stridsspetsar
och dessas styrka m m, kommer det alltid
att finnas kryphål. Och alla avtal kan bli
värdelösa genom att endera parten sätter
in sina tekniska och ekonomiska resurser
på andra områden, om vilka inga avtal
kunnat träffas.
Därför torde man i första rummet endast kunna räkna med något relativt enkelt avtal, t ex om ett högsta antal robotar, oberoende av dessas typ eller storlek,
trots att en överenskommelse härom måste lämna andra minst lika viktiga saker
åt sidan. Men ett enkelt avtal har den fördelen att det är lätt att förstå och förhandla om, och det kan leda till att ett sådant
försök att minska kapprustningen blir så
uppmärksammat, att den allmänna opinionen kan utöva ett ökat moraliskt tryck på
supermakterna.
Duetten blir en trio
Visserligen utspelas samtalen i Wien bara
mellan Sovjetunionen och USA, men en
tredje part är i högsta grad, ehuru osynlig, närvarande, nämligen Kina. I november 1969 detonerade Kina en vätebomb
med en uppskattad sprängkraft av tre megaton och i år har den första kinesiska satelliten skjutits upp. Det redan komplicerade läget blir än besvärligare genom att
både Sovjetunionen och USA måste ta
hänsyn till Kina. En sak kan vara nog att
nämna. Även om Moskva och Washington
skulle kunna enas om att avstå från antirobotförsvar gentemot varandra, vill de inte göra detta med hänsyn till hotet från
Kina. Både USA och Sovjetunionen motiverar ju sitt ABM-försvar genom att hänvisa till denna fara.
Kina kan inte på många år nå ens i när·
heten av supermakternas nuklära kapacitet men är dock redan att räkna med.
Varken ryssar eller amerikaner kan längre
låtsas som om Kina inte existerar som
kärnvapenmakt. Därför måste Kina förr
eller senare komma till tals inom ramen
för SALT. Duetten blir en trio.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner