Kärlek, tbc och liberalism

Hans Lindblad
Kärlek, tbc och liberalism
Ekerlids förlag 2013

Det är ett tankeväckande faktum, att flera av vårt lands riksdagspartier ibland har letts av så kallade mellanpåvar. Beteckningen avser i detta sammanhang någon som, ofta på grund av en dynamisk och långsittande företrädare på partiledarposten, blir en tillfällig besökare på samma post och rent av en antiklimax. Inte sällan har sedan vederbörande avgått strax efter ett misslyckat val.

Högern/moderaterna kan här räkna in såväl Fritiof Domö som Bo Lundgren (och kanske rentav Ulf Adelsohn, fastän denne inte var mer än 40 år vid tillträdet). Centern har Karin Söder – som inte ledde partiet över något val alls – och hos Socialdemokraterna märks förstås Mona Sahlin; hon var förvisso tänkt att bli allt annat än en mellanpåve på 90-talet men hennes oväntade, så att säga tillväxtdecennium placerade henne i den rollen. Och så då Folkpartiet? Ja, här finns partiordföranden under bara två år, 1967-69, Sven Wedén som ett så typiskt exempel på mellanpåve att han nästan blir atypisk.

Sven Wedén torde vara nästan bortglömd i dag, så ur den synvinkeln är det glädjande att förre FP-riksdagsmannen Hans Lindblad, i många år partiets försvarspolitiske talesman, har tagit sig för att ägna sin gamle ordförande en utförlig biografi, Kärlek, tbc och liberalism. Var och en med intresse för personhistoria och modern politisk historia tackar och tar emot, vilket inte hindrar att det finns många invändningar att göra.

Namnet på biografin kan verka märkligt men är i själva verket mycket träffande. Första delen av boken liknar ingen politikerbiografi jag har läst eller anmält tidigare. Saken var nämligen den, att Sven Wedén, född 1913 i industristaden Eskilstuna, redan som pojke smittades av den lömska tuberkelbacillen och insjuknade i tbc, lungsoten som skördat så många både fattigas och rikas liv genom åren.

Det är en både rörande och skakande skildring av den unge mannen som i åratal, och i flera omgångar, tvingades till vistelse på Romanäs, ett av de legendariska sanatorier där tbc-patienterna den tiden inväntade tillfrisknandet – eller motsatsen. Sven Stolpes roman I dödens väntrum har hämtat motiv och miljö från sanatorievärlden och boktiteln säger ju en del.

Förutom tristess och dödsskräck förde sjukdomen med sig att Sven Wedén fick avstå från högre utbildning och dessutom länge var oviss om han verkligen skulle binda sin fästmö Marianne till sig i ett äktenskap som rimligen måste skuggas svårt av sjukdomen. Vad det gäller kärleken kunde de två visserligen gifta sig redan 1936, men som icke-akademiker var och förblev Wedén en udda fågel både i kretsen av riksdagspartiledare 67-69 och i FP:s ordförandesuccession, vilket troligen smärtade honom.

Lindblads beskrivning av Wedéns sjukdomsår är alltså initierad och inkännande, vilket delvis kan bero på att Lindblad efter en tragisk bilolycka i början av 1960-talet själv var bunden till sjuksängen under lång tid. Inte desto mindre är det först i biografins senare del som de politiska mönstren framträder. Låt mig därför lägga tyngdpunkten därpå.

Folkpartiet som har bekant sina rötter i 1800- och det tidigare 1900-talets så kallade borgerliga vänster. En fråga som upplevdes som central av många var det eventuella alkoholförbudet; genom detta började man skilja mellan dels ”frisinnade”, förbudsvänner som ofta – men inte alltid – hade rötterna i något frikyrkosamfund, dels ”liberaler” vilka tog avstånd från totalförbudstanken. 1922 avvisades spritförbudet i en folkomröstning och därefter – man kunde ju snarare ha trott dessförinnan – splittrades det dåvarande partiet i ett frisinnat och ett liberalt parti.

Även om dessa inte stod längre från varandra än att de kunde samregera senare under 20-talet var det först 1934 som de verkligen återföstes till samma fålla och dagens Folkpartiet bildades. När professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin tog över som ordförande 1944 brukar det heta att ”socialliberalismen” gjorde entré på allvar i partiet, vilket skulle innebära ett steg ”vänsterut” åtminstone i partiets ekonomiska politik.

Vare hur det vill med det, riksdagsvalet 1948 blev en stor seger för Ohlin och Folkpartiet som med viss myndighet tog över rollen som största borgerliga parti från Högern, som innehaft ledartröjan sedan demokratins fulla genomförande 1921. Det var som representant för detta självmedvetna folkpartis Södermanlandsbänk som den då 35-årige Sven Wedén gjorde sitt inträde i andra kammaren när den nya riksdagen öppnade 1949.

Som anglofil och aktiv antinazist i ungdomsåren var Wedén tidigt intresserad av utrikes- och säkerhetspolitik och hade en klart västvänlig agenda. När möjligheten till svenskt Nato-medlemskap genom s-regeringens försorg blev tabu valde Wedén istället att förorda svenska kärnvapen med argumentet ”antingen Nato – eller egna kärnvapen” (Lindblad kommenterar lätt ironiskt att det fanns de, till exempel Herbert Tingsten i Dagens Nyheter, som i stället förordade ”både-och”, vilket ju kunde uppfattas som överdrivet hökaktigt men som framför allt var ologiskt eftersom USA aldrig skulle acceptera ett kärnvapenförsett Sveriges inträde i Nato).

Wedén var verkligen inte ensam om sin ”antingen-eller”-ståndpunkt men som bekant segrade istället ”varken-eller” och här ges intrycket att Wedén med eller mot sin vilja slussades över till inrikespolitiska frågor. Redan 1952 hade han retat upp den auktoritäre utrikesministern Östen Undén i samband med Koreakriget och hindrades i många år från att delta i Sveriges FN-delegation. Som socialliberal inrikespolitiker med mitten- eller lätt vänsterlutning ibland annat bostadsfrågor ansågs han förmodligen vara en trovärdigare påläggskalv i partiet.

Samtidigt hade Wedén en intressant bakgrund, i och med att han tagit över ledningen för den järnvarufabrik i Eskilstuna som hans far byggt upp åt sig. Bönder, hantverkare, ja ”småföretagare” som man säger, finns och har förstås funnits i riksdagen, men det är sedan länge betydligt mera tunnsått med fabrikschefer av Wedéns typ. Trots sin socialliberalism försökte han därför alltid inta en näringslivsvänlig attityd.

De vid den här tiden till antalet tre borgerliga partierna – förutom Högern och Folkpartiet Centerpartiet (till 1957 Bondeförbundet) – befann sig sannerligen inte i någon Allians som i dag. Bondeförbundet satt 1951-57 i regeringskoalition med Socialdemokraterna, vilket fick Högern och Folkpartiet att ibland agera ihop åtminstone taktiskt. Efter den långvariga ATP-striden i slutet på 50-talet var det så istället dags för innovationen mittensamverkan, alltså att Folkpartiet och Centerpartiet aktivt närmade sig varandra, med udden riktad både mot socialdemokratin och mot Högern.

FP och C leddes vid skiftet 50-60-tal av Bertil Ohlin respektive Gunnar Hedlund, bägge födda kring 1900. Den mångåriga oppositionsledaren Ohlin var tydligt sliten och när Wedén 1962 blev förste vice partiledare uppfattades han av många som den kommande efterträdaren. Dock inte av alla och troligen inte av sig själv. I biografins andra del får vi nämligen veta hur illa beställt det var med Wedéns hälsa även sedan han officiellt blivit friskskriven från sin tbc. Inte bara lungorna utan även hjärtat hade tagit mycket stryk. Nu fanns det också andra i Wedéns generation som skulle kunna axla Ohlins mantel, åtminstone en, litteraturdocenten Gunnar Helén, född 1918.

Så inträffade 1965 det besynnerliga – den ännu inte 50-årige Helén accepterade att bli landshövding i Växjö. Detta illustreras i Lindblads bok med en teckning av Ewert ”EWK” Karlsson där den åldrade Ohlin hålls uppe av hrr Wedén och Helén, men detta akrobatiska arrangemang tappar helt balansen när den sistnämnde släpper taget och servilt böjer sig mot statsminister Erlander för att ta emot landshövdingefullmakten.

Teckningen är verkligen fyndig, men vad som alltså inte framgår är att Wedén nog var skröpligare än Ohlin åtminstone kroppsligen. Gör vi tankeexperimentet att det hade varit Wedén som fått reträttposten landshövding skulle säkert ingen blivit förvånad och Helén hade kunnat gripa partirodret i lugn och ro. Nu var i stället Wedén de facto ensam kvar som kronprins och fick ta över efter Ohlin 1967.

Är det då redan här, 1967, som vi anar mellanpåven Wedén? Nej, faktiskt inte. I den mån man såg Wedén som mellanpåve var det väl i ljuset av en allt troligare partisammanlagning FP-C. Den konservative skribenten Gunnar Unger tecknade på 60-talet Wedéns porträtt med positiva förtecken, men ett sammanslaget mittenparti skulle knappast få sin första ledare hämtad från Folkpartiet, siade Unger med resignerad motvilja inför en konstruktion troligen styrd av Hedlund.

Men ännu var de borgerliga partierna tre, och valet 1966 hade blivit en verklig framgång för borgerligheten som helhet. Fastän detta ”bara” var ett kommunalval hade saken förstås stor betydelse. Dels skulle S-majoriteten i första kammaren – vilken tillsattes successivt av landstingen och vissa städer baserat på kommunalvalens resultat – sjunka undan efter hand, dels och framför allt hade de borgerliga anledning att räkna med en motsvarande seger i andrakammarvalet 1968.

Och eftersom Folkpartiet var det största av de tre partierna var Wedén den troligaste statsministerkandidaten (om också inte den helt självklart utkorade; socialdemokratin och LO manade i sin propaganda fram den påhittade skräckstatsministern in spe ”Yngve Wedlund”, till namnet sammansatt av Wedén, Hedlund och Högerns ledare Yngve Holmberg). Men så kom alltså 1968…

Wedén hade aldrig släppt sitt intresse för utrikes- och säkerhetspolitik och trots en kritisk syn på USA:s politik i Vietnam intog han fortfarande en klart provästlig ståndpunkt, något som bland annat fört honom i stark polemik mot Dagens Nyheter, som varit liberalismens viktigaste pressröst men som nu under Olof Lagercrantz vände väst och gamle Tingsten ryggen och hyllade allsköns kommunistiska diktaturer.

1968 anses som det riktigt röda året, men det innehöll inte bara majrevolt och kårhusockupation utan även den så kallade Pragvåren och dess följder. Den nyblivne tjeckoslovakiske kommunistledaren Dubcek försökte, till en början framgångsrikt, genomdriva vissa förändringar i ”liberal” riktning.

Nu var egentligen denna Pragvår en ganska tandlös historia, helt inom kommunismens och enpartistatens ramar. Den går inte alls att jämföra med vad revoltörerna i Ungern 1956 försökte och revoltörerna Östeuropa runt 1989 verkligen lyckades genomföra, så egentligen är det underligt att Sovjet och Warszawapakten reagerade så resolut som man gjorde sommaren 1968. Men det är klart, en sten som väl kommit i rullning rullar ju allt fortare…

Hur som helst, en del politiker i väst anade vart det barkade, och till dem hörde Sven Wedén och han valde att inte tiga. Så inleddes, strax före invasionen i Prag 21 augusti, den skandalösa ”Wedénaffären”, där S-regeringen hårdhänt misstänkliggjorde Wedéns sympatiyttringar för det hotade Tjeckoslovakien. Som ”bevis” för att tjeckerna själva betackade sig för stöd från Sverige och resten av västvärlden anfördes ett visst brev – som vore ”hemligt”.

Andrakammarvalet tre veckor efter invasionen blev en storseger för socialdemokraterna, helt otippat bara några månader tidigare, men det brukar ju sägas att väljarna i orostider röstar för det bestående; många jämförde med valet 1940 då S-segern blev ännu större.

Wedén och Folkpartiet backade rejält och plötsligt var Centerpartiet det största oppositionspartiet. Inte förrän under Bildtregeringen på 90-talet hävdes sekretessen kring det famösa ”hemliga brevet”, som då visade sig inte vara särskilt märkvärdigt och knappast något att grunda generalangreppet mot Wedén på.

Jag kan här själv flika in en kuriositet i periferin. Som ung läste jag naturligtvis pseudonymen Bo Baldersons deckare och i den andra i raden, Harpsundsmordet från 1969, fanns en sak som jag grubblade en del på, nämligen en lustighet vilken kändes förvånansvärt platt för att komma från den stilistiske mästare som – åtminstone den tidige – Balderson var.

Antihjälten ”Statsrådet” talar där om uppgifter från UD som är så hemliga att regeringsmedlemmarna inte finge avslöja dem ens för sig själva! Som sagt, vid första påseende är detta inte en formulering i Baldersonklass – det var först långt senare som jag förstod att det bör ha rört sig om en besk hänsyftning på Wedénaffären och dess hemliga brev ett år tidigare.

I Harpsundsmordet låter Balderson sitt statsråd även leka lite filosof och tala om 1969 som året då de gamla ledarna försvann och de nya trädde till – Nixon, Pompidou, Palme. Hade boken kommit ut bara några månader senare hade han kunnat tillägga ”Gunnar Helén”! Ty i september 1969 hade Sven Wedén fått nog och lämnade sitt partiledarskap.

Nu var han ändå bliven den där mellanpåven medan landshövding Helén gjorde en comeback lika oväntad som reträtten fyra år tidigare. Wedén anförde hälsoskäl för sin avgång, så heter det ju ofta när orsakerna är helt andra men i Wedéns fall stämde det åtminstone delvis. Han stannade visserligen kvar i riksdagen till 1973 men blev allt sjukligare.

Då även Helén gav upp som partiordförande och lämnade över till Per Ahlmark 1975 finns en landsmötesbild på fyra folkpartiledare, Ohlin, Wedén, Helén och den nyvalde Ahlmark. Här ser man tydligt hur sjuk och sliten Wedén ser ut. Och vid ett motsvarande tillfälle bara drygt två år senare är det fortfarande fyra och inte fem ledare som ställer upp för fotografen. På den bilden – betydligt oftare återgiven i tidningar och böcker eftersom det nu var självreklammakaren Ola Ullsten som valdes – är nämligen successionen bruten. Sven Wedén avled 31 mars 1976, ett halvt år före det riksdagsval som till slut bröt det socialdemokratiska maktmonopolet.

Vad ska man då som läsare tro om Sven Wedén och om Lindblads biografi över hans gärning? Wedén ger ett huvudsakligen sympatiskt och empatiskt intryck, ganska annorlunda än den kylige Bertil Ohlin och den, om man får tro Lindblad, ”nervige” (en eufemism!) Gunnar Helén. Wedén var klok och bildad trots bristen på examina, skrev och talade väl och gjorde sig dessutom bra i TV, också här till skillnad från Ohlin och Helén.

Någon gång i boken kan Wedén visserligen verka plump och tarvlig, som när han i ett brev till fästmön kallar den danske kronprinsen och hans svenskfödda brud prinsessan Ingrid för ”imbecilla”. Det får kanske skyllas på brevskrivarens ungdom och sjukdom.

Men politiskt? De allmänborgerliga väljarna måste ha blivit besvikna på Wedén sedan han tillträtt som FP-ledare. I sin ungdom hade han faktiskt varit med i unghögern och detta ihop med hans näringslivsanknytning kunde ha borgat för en vilja till verklig borgerlig samling med tre likaberättigade partier. I stället framhärdade han i mittensamverkansprojektet med viss frenesi. Varför? En förklaring kunde vara att han ville visa sig hjälten Ohlins stora skugga värdig, och därför agerade mer mittensamverkande än de ursprungliga mittensamverkarna (Ohlin och Centerpartiets Hedlund) själva.

En annan möjlighet är den ökande radikalismen vid den här tiden som inte minst märktes inom Folkpartiet. Många av de unga vänsterliberalerna såg med säkerhet mittensamverkan mindre som ett närmande till Centern som ett fjärmande från Högern. Detta kan utläsas inte minst i Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer Så blev det. Mycket tyder på att Wedén lät sig ledas i mitten-, det vill säga vänsterriktning av denna unga falang.

Vi får inte glömma att det här var ett parti som den gången hade personer av Carl Thams och Per Gahrtons kaliber i sitt främsta led. Med tanke på att efterträdaren Helén måste sägas ha stått till vänster om Wedén, i en kulturradikal tradition, känns det lätt ironiskt att det i stället blev under honom som några små, små första steg mot borgerliga trepartisamling togs, och att Helén kom att få hederstiteln ”borgerlig samarbetsingenjör”. Men då hade han samtidigt drivit mittensamverkan fram till randen av den partisammanslagning som till slut ändå stoppades – men av Centern, inte Folkpartiet! – och ställde sedermera upp som ganska lojal samarbetspartner åt S-regeringen under den så kallade jämviktsriksdagen.

Jag nämnde plumpheter och tarvligheter. Oftare är det Lindblad själv som står för sådant. Han återkommer apropå absolut ingenting till en av sina mest sönderridna käpphästar, prinsparet Gustaf Adolfs och Sibyllas förmenta nazism, något som de flesta seriösa debattörer i dag har förvisat till mytens eller faktoidens drängkammare.

Han förfasar sig också njutningsfullt över Högerledaren Jarl Hjalmarsons demokratiskeptiska ungdomsförvillelser. Lika förtjust kan man anta att han är inför Wedéns åsikt att Hjalmarson vore omöjlig som både utrikes- och försvarsminister. (Wedén tycks märkligt nog ha föredragit Högerns partisekreterare, den burduse Gunnar Svärd, han som i de satiriska Svitjodböckerna kallas ”Gunnar Dräparen”.) Ännu svårare hade Wedén för Yngve Holmberg och Gösta Bohman vilket förstås Lindblad inte är sen att notera.

Mot potentaterna vänsterut är tonen efter vanligheten betydligt mjukare. Undantaget är Östen Undén, av lätt insedda skäl. Statsminister Tage Erlander får däremot milda omdömen av både Wedén och Lindblad, trots att Wedénaffären till skillnad från tidigare sammandrabbningar inte kan skyllas på den gamle utrikesexcellensen. 1968 var Undén borta ur regeringen sen länge, angreppet på Wedén den gången måste alltså ha haft Erlander själv, eller andra, yngre, medhjälpare som iscensättare.

En sista kritisk reflektion har inte så mycket med Sven Wedén att göra. Som bekant marknadsför sig Folkpartiet och dess anhängare i dag som det mest västvänliga, det vill säga Europa- och Nato-vänliga, partiet. Det må vara dem väl unt, men i Wedénbiografin anstränger sig Lindblad att få detta att se ut som en helt obruten tradition från andra världskrigets slut fram till nu. Per Ahlmark gör i sina böcker liknande efterkonstruktioner. De skyggar för den flodvåg av vänsterradikalism som sköljde fram under ett par decennier inte bara bland ”andra” utan även inom Folkpartiet.

Jag läste en gång en intervju med en präst i Svenska Kyrkan vid mitten av 1970-talet som sa att han brukade rösta på Folkpartiet eller möjligen dåvarande KDS i valen men att han egentligen vore kommunist – felet med kommunismen var bara att den hävdade att människan av naturen vore god, vilket han som präst inte kunde acceptera! Hur representativ denne präst kan ha varit är förstås svårt att säga men nog borde minnet av de mörka åren under 60- och 70-talen inbjuda även folkpartister till lite ödmjukhet. Ola Ullsten är i sina memoarer visserligen inte särskilt ödmjuk men faktiskt ärligare än Lindblad och Ahlmark eftersom han ganska glatt vidgår den vänstervridning som skedde i Folkpartiet även inom utrikespolitiken.

Michael Bejke är fil mag och omvärldsanalytiker.