Print Friendly

Karl XI som domare

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I(ARL XI SOM DOMARE
NÅGRA ANTECKNINGAR
Av j. d. justitierådet B I R G E R W E D B E R G, Lidingö
ÄMNET Karl XI som dornare har behandlats av G. E. Fahlcrantz i
hans stora verk Rättfärdighet i rättsskipning (1903). Det heter där att
konungen »i humanitet och fullständig frihet från all byråkratism
– likaväl som i samvetsgrannhet och upphöjd rättvisa – för alla
tider framstår såsom ett mönster för alla domare». Till stöd för sitt
omdöme meddelar Fahlcrantz åtskilliga ganska vidlyftiga utdrag ur
rådsprotokollen, dock endast för åren 1685 och 1686. De strödda anteckningar i ämnet, som här nedan följa, äro gjorda vid genomgång. av
samtliga rådsprotokoll från Karl XI:s regering fr. o. m. den 26 febr.
1680, den dag om vilken protokollet förmäler att »ante Merid. D. J ovis
infant sig uti rådet HKM:t vår allernådigste Konung och Herre
första gången sedan freden var sluten». Anteckningarna vilja ingalunda förringa tillförlitligheten i stort hos den Fahlcrantzska idealbilden, blott ge den mera liv genom några individualiserande små-
drag. Deras huvudsakliga innehåll är muntliga yttranden av konungen, insatta i sin rättshistoriska kulturmiljö.
Som ordförande var kungen angelägen att upprätthålla ordning och
reda i förhandlingarna. »Var sak om sig» hördes han flera gånger
yttra. I en vidlyftig revisionssak anförde han: »man måste fuller
hava parterna in och först separera qurnstionerna och låta dem svara
på en i sänder eller var för sig, ty eljest lärer den ena blandas med
den andra och de veckla alltsammans uti en hop att en konfusion
bliver. Vore alltså bäst att man kallade dem in och förestäUte dem
den qurnstion om fullmakten aldraförst att förhöras» (2% 94). Att det
sålunda borde börjas med rättegångsfrågan motiverade han en gång
så: »om processen är galen, faller det andra» (”1/to 83). Sin uppgift
ansåg han ej löst med att beslut i sak var fattat, han övervakade
också dess språkliga utformning. Domskoncept kunde få uppläsas
och jämkas flera gånger innan han blev nöjd med avfattningen, och
även blotta remisser nagelfor han. Föredraganden uppläste »konceptet på det remiss som skulle skrivas på biskopen Bångs supplik, vilket
fanns vara för vidlöftigt ställt och skulle allenast helt simpelt uppsättas. Sedan det ändrat var, uppläste HM:t det själv, och som det
fanns vara väl fattat, underskrevs det» (24/o 95). I Viborg hade konflikt
uppstått mellan staden och gymnasium om jurisdiktionen (några
gymnasister hade överfallit en klockställare). Med anledning härav
564
Karl XI som domare
beslöts att alla akademier och gymnasier skulle leverera in sina konstitutioner ni. m., och Piper uppläste koncept till skrivelse därom.
»KM:t tog konceptet och läste själv, befallte sedan att man ut~n resonerande skulle simplement sätta att de fordersamligast leverera in
sina konstitutioner, privilegier och resolutioner utan att nämna till
vilken ända och av vad orsak» (8 ft 96). Kansliets rädsla för omedelbar
skriftväxling med underordnad myndighet väckte hans misshag.
Gardesregementsrätten förfrågade sig om en soldat, som efter angivelse av hustrun åtalats för tidelag men ej ansågs övertygad. I rådet
uttalades farhåga för att om han komme »att leva tillsammans med
sin hustru, något ont därutav skulle hända. KM:t: han måste allvarligen utav krigsrätten därföre varnas att han varken henne eller de
andra detta vräker, mindre hämnas, ty här äro stora omständigheter
och saken är Gud bekant; men i sådana mörka mål är bättre släppa
en skyldig än sakfälla en oskyldig, och kan regementsrätten härom
tillskrivas. Smedman [= Schmedeman] !rågade arrten det skulle ske
uti form av resolution eller brev, och om det skulle skrivas till
översten härom, alldenstund praxis ej vore det KM:ts brev pläga
avgå till regementsrätterna. KM:t: vad skall det vara för muskowitiske komplementer~ Regementsrätten haver ju tillskrivit oss därom,
så svaras han också. Gr. W allenstedt explicerade Smedmans mening
än tydligare. KM:t: det svaras regementsrätten genom ett brev, och
i det övriga ställes han under Guds dom>> (5/11 96). Kungens aversion
för onödigt skriveri kom en gång – i samband med att han fann det
böra Svea hovrätt »allvarligen förehållas att de en annan gång äro
sig lika och intet inbilla eller tillmäta sig någon särdeles klokhet» –
att avpressa honom denna hjärtesuck: »Gud give de ville också låta
bliva sina vidlöftiga och onödiga haranger i deras votis och i det
stället bättre se på realiteterna>> (26/• 94).
Själv visste kungen att krydda sitt tal med målande uttryck. Några
prov må här meddelas utöver de flera som eljest ges i denna uppsats.
»Det tar intet lag att vispa hit och dit», yttrade han då en part tvekat
i val om sin egentlige gäldenär (22 /o 80). Sin osäkerhet om rättsläget
i ett tvistemål angav han med orden: »om jag komme utur den drömmen att denne hade makt att sälja godset» (”/1o 88). Göta hovrätt förfrågade sig om straffet för en borgare i Karlskrona som överfallit
amiralitetsvakten. >>KM:t: den bussen får väl sitta en månad på vatten och bröd androm till varnagel att de på den orten må leva med
späkt och stillhet, helst sådana såsom han som äro borgare och intet
behöva att rida grassatim om nätterna» (1417 96). >>Det synes som han
vill passera för en Pamfilius>>, yttrade han om en supplikant, assessor
Ulrich som i Dorpats hovrätt velat taga plats framför en tidigare
utnämnd kollega. Kungen var alltså inte helt främmande för kortspel, ty Pamfilius var benämningen å klöver knekt såsom högsta
trumf i ianter.1
1 Fahlcrantz talar om »den hänsyn han [=Karl XI] ständigt visade de med honom såsom assessorer sittande råden». Vid föredragningen av Ulrichs supplik satt
hovrättens president Lars Fleming med i rådet_ Kungen betygade sitt missnöje med
565
,.-._·.
J ..
Birger W edberg
Någon enstaka gång gav kungen sig tid och ro att förnöja rådet med
prat som ej riktigt hörde till saken. Så berättade han, i mål om ett
patronelit pastorat: »det är ett farligt oväsende alltid med prästers
val och tillsättande, såsom en gång hava de ordinerat gr. Gabriel
Oxenstiernas fogde till präst, och när honom uti examen den qurnstion
blev föreställd ‘när eller på vad tid Kristus instiktat Nattvarden’
svarade han ‘strax han var ·uppstånden’, därpå honom litet rådrum
gavs att betänka sig; svarade andra gången ‘det var näst för hans
himmelsfärd’; vilket ärkebiskopen strax förehöll Scarinus [= biskopen i Växjö] på vad sätt de kommit att ordinera en sådan till präst,
som sig uti den aldra enfaldigaste qurnstion ej finna kunde. Han
förebar sin ålder och att då, när detta skett, sedis vacantia varit»
(‘0/a 94) .1
Med bister numor avfärdade kungen en kvinnlig kverulant. »Wattrang [=föredraganden] berättade att Christina Lemmens stod där
ute med en supplik i händerna och begärte själv få den nåden att
komma inför HKM:t. KM:t: har hon icke ofta fått svar, säjen henne
det. llle: om jag än säjer henne, så tror hon intet. KM:t: tror hon
intet att det är sannt, så gån ut och säjen henne det hon skall si det
är visst att hon skall bliva flytter utföre trapporne. Wattrang gick
ut, och vid han kom in frågade KM:t vad hon nu sade till denna
resolutionen. llle: hon var hel ond på mig och sade det hon väl visste
det jag aldrig skulle säja henne något gott» (21/a 88). Det var nog
också i skämtsam ton som kungen- då Göta hovrätt förfrågade sig
om straffet för en borgare som låtit på Tyska kyrkogården i Malmö
betäcka två ston – anmärkte att »i lagen lära de fuller intet finna
en sådan casum» (11/12 96).
En originell och frispråkig part, som synes ha bragt kungen på
gott lynne, var ‘Gustaf Rydingstierna. Av Göta hovrätt dömd sitt
häradshövdingeämbete förlustig klagade han de male administrata
et denegata justitia, och såsom deputerade att å hovrättens vägnar
svara i målet inställde sig assessorerna Adlerberg och Stiekman. Avsättningsdomen grundade sig på ej mindre än 16 anmärkningspunkter
vilka, under sju på varandra följande vardagar, blevo av kungen i
tur och ordning handlagda var för sig, med partsförhör och beslut.
Till sitt urskuldande, i den mån han felat, åberopade Rydingstierna
bl. a. att han utom sitt ordinarie ämbete haft att, för skogskommissionerna eller eljest, beställa en mängd brådskande ärenden. Det heter
i protokollet efter redovisningen för det kungliga beslutet om första
anmärkningspunkten:
Vid detta slöts klappades på dörren, varpå Ehrenhielm [=föredraganden]
gick ut och genast inkom, berättandes det Rydingstierna underdånigst beder att
förr än denna punkten bliver sluten han ännu en gång måtte bliva hörder och
Ulrich, »säjandes HKM: t det hr Lars Fleming spelade under täcket med honom,
vilket HKM: t intet ville underlåta att säja honom. Hr Lars Fleming bad Gud
straffa sig om han vore därtill skyldig» (25/ 10 88).
1 Kungens berättelse gäller uppenbarligen den redan som djäkne till präst ordi·
nerade Petrus Assverus, flerstädes omtalad i litteraturen (t. ex. Grimberg IV s. 249).
566
Karl XI som domare
få tillstånd att framvisa några angelägna dokumenter, som han haver förv-arade uti tvenne stora skinnpåsar dem han ännu intet fått tillfälle att producera.
KM:t gav tillstånd det han måtte inkomma.
Ehrenhielm frågade om assessorerna tillika skulle inkallas.
KM:t sade ja, att i fall intet en av dem kunde svara till dem bägge [=skinnpåsarna] , så finge de taga var sin.
Adlerberg, Stickman kommo med Rydingstierna in igen.
Rydingstierna: här, Aldranådigste Konung, haver jag de många precipitante
order och ärender, över 8,700, som jag tid efter annan strängeligen varit anbefalld utom mina ordinarie tingstimmar att förrätta – – -; framvisandes
i detsamma båda skinnväskorna dem han med möda hinte på båda armarue bära.
Om väskorna blev ej vidare tal.
En av anmärkningspunkterna gällde att Rydingstierna skulle tagit
mutor, varom attester åberopades. Rydingstierna invände att attesterna vore allesammans osanna och falskeligen utverkade,
bad sedan KM: t underdånigst det han kunde få assessorerna en ting fråga.
KM:t tillsporde honom vad det skulle vara och efterlät sådant i nåde.
Rydingstierna: jag vill assessorerna, mina förnäma förmän, detta oförgripeligen fråga, om de aldrig någon diskretion eller gåva för arvode sitt tagit
hava, och om de därföre böra mista sina ämbeten.
Adlerberg: kunnen I det någon av oss bevisa det han tagit mutor och skänker, så vore han ock väl värd att bliva sin tjänst förlustig.
Rydingstierna inföll med dessa orden i talet: jag tror icke I velen hava
bevis därpå, men Gud bevare både Eder och mig för sådana bevis som I emot
mig produceren.
Gingo därmed ut.
KM:t: den var god. Om han kunde visa det de i hovrätten också tagit skänker, så bleve där några ställen vakanta.
Hovrätten befanns ha i flera avseenden felat. De båda assessorerna
blevo av kungen »med allvarsamma ord» tillrättavisade för att domen
fällde Rydingstierna i en punkt, där protokollet utvisade att fem av
hovrättens sex ledamöter frikänt honom, och under diskussionen
yttrade kungen om hovrätten det stränga generella omdömet: »det
synes huru ovulit de alltsammans hantera, vilket deras domar som
oftast utvisa». Avsättningsstraffet blev dock bestående, och från
rådets sida antyddes att Rydingstierna borde näpsas även för att
han brukat alltför svåra expressioner och alltför hårt angripit hovrätten. Han hade inför tronen förehållit assessorerna »I sen grandet
uti er broders öga, men ej bjälken i edert» och klagat att han till
följd av domen nödgades »den 109 psalmen med bittra tårar allt stilla
läsa». Denna psalm, som i vår nu gällande bibelöversättning bär
överskriften »Mot förrädiska motståndare», innehåller bl. a. beskyllningen att »sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot
mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga» och en önskan som
kunde anses särskilt förgriplig: »hans ämbete tage en annan». Kungen
ville dock ej veta av något ansvar för Rydingstiernas processföring.
När han till sist resolverade om ett förmaningsbrev, vari hovrättens
fel »måste dem allvarsamiigen för ögonen ställas och alla punkterna
upprepas», tillade han: »ej heller bör han göra dem någon avbön, ty
567
Birger W edberg
de varit även så felaktiga som han och borde billigt bliva sina tjänster
förlustige, så bleve det sedis vacantia över allt» (dec. 96).
Enklare parter förstod kungen att så bemöta att de förtroendefullt,
utan hämningar, frambura vad de hade på hjärtat. Man kan ibland
tycka honom icke vara olik en gammal snäll sagokung.
Bonden Erik i Ånstad supplicerade att få lösa till sig den tredjedel
i hemmanet som ägdes av hans svägerska Maria. Kungen frågade
honom: »I ären ju intet mera än tre åbor på hemmanet och är icke
hon bördig därtill så väl som H Erik: jo, EKM:t, hon är min äldre
brors hustru, men jag har gjort henne mycket gott och hjälpt henne
till att inlösa ett mycket bättre hemman som hon bor uppå; men nu
vill hon behålla dem båda, så att hon på det sättet mig mycket
fixerat, men jag varit henne mycket trogen och god, och nu ger hon
före att hon intet vill bruka mera än det ena och sätta sin dotter på
det andra. KM:t: huru gammal är er dotter’ Maria: EKM:t, min
dotter är i nittonde året och ville jag gärna att ingen skall tränga
henne ifrån den del som henne med rätta tillkommer, icke heller haver
min mans bror gjort mig något gott förgäves. Erik: jo, brorhustru,
jag har gjort Er allt gott och varit uppriktig mot Eder, och I sitta i
gott behåll och kunnen sälja spannmål om året, då jag stackare skall
köpa och löpa ifrån det ena stället till det andra med Eder. Maria:
käre Erik, skryten intet så mycket och säjen sanningen. Beder EKM:t
att ingen må tränga mig ifrån det mig med rätta tillkommer. Erik
bad i lika måtto underdånigst det hon måtte låta sig nöja med det
bättre hemmanet» o. s. v. (6fa 94).
En fältväbel, som i supplik klagade att han inte vederbörligen
njutit avkastningen från honom tillslagna hemman och boställen, kom
ej själv tillstädes utan sände sin hustru. Revisionssekreteraren förberedde kungen på att hon »vore mycket envis och intet låter säga
sig». Frånsett ett helt kort inlägg från en av excellenserna utgjordes
hela konferensen av en dialog mellan hustrun och kungen, som till
henne ställde ej mindre än 25 frågor – inte annat än man kan se i
en hela tiden lugn och välvillig ton. De klagomål hon framförde hade
redan prövats av landshövdingen och kammarkollegium, som funnit
dem obefogade. »På hennes tal är ont att komma ifrån detta», utlät
sig kungen till sist, »men efter hon klagar, så är bäst» att låta landshövdingen undersöka saken och inkomma med berättelse (6/o 95). Två
temperamentsfulla kvinnor, Anna Folcker och Elisabeth Bonneau,
hade det mellanhavande att sedan Elisabeth genom lagakraftvunnen
dom av rådstuvurätten fått tillstånd att besvärja sin bok – till styrko
av att Anna, som av henne köpt spetsar, ej till fullo betalt dem- så
supplicerade Anna att hovrätten måtte få undersöka saken. Vid konferensen uppstod mellan de två en replikväxling, vars slut i protokollet skildras så: »kivandes var om annan, blivandes befallte att
träda av». Men dessförinnan hade Elisabeth hunnit att framte ett
parti av sina här arbetade spetsar, dels färdiga, dels halvsydda och
på mönster upplagda, och tillbjuda sig att i Stockholm inrätta manufaktur av spetssömmande om KM:t förunnade henne något privilegium eller understöd. Tillbudet låtsade kungen ej om, han blott
568
Karl XI som domare
»befallte henne svara nu till denna saken»; men om spetsarna heter
det dock att han »ansåg detta hennes arbete» (5/2 96).
Tålmodigt tyckes kungen också ha uthärdat den tröttande talförhet
som hustrun till franske köpmannen Samuel Molie gjorde bruk av i
en revisionssak mot kommissarien Daniel Gripenmarck. Denne yrkade att saken skulle förklaras desert, enär Molie ej fullgjort vad som
föreskrivits i avseende å juramentum paupertatis: han skulle icke ha,
såsom vederbort, inför borgmästare och råd framvisat alla sina böcker. I rådet förnekade Molie att han hållit andra böcker än dem han
företett, »det hans hustru med stora förpliktelser och bedyrande tilllika påstod, säjandes det hon fritt ville låta hugga huvudet av sin
man (som hennes ord föllo) eller sätta hans liv i vad, om icke allt så
sanntär som de inför HKM:t i denna mätton berätta; fallandes sedan
uppå sina knän och med tårar underdånigst anhöll om en nådig och
rättvis handräckning emot den svåra förföljelse, långvariga och kostsamma process som Gripenrnarek hennes man obefogatvis tillskyndat
haver, önskandes att Gud, som konungarue i sitt ställe på jorden satt
haver, ville också HKM:ts hjärta städse uti all rättviso förvara och
uti sanningens utletande så fast hålla att inga människors påfund
eller arghet må kunna vara mäktiga densamma att undertrycka och
förvända. KM:t befallte henne stiga upp och tala vad hon hade att
mera säja. Illa stod ännu kvar och på knä fullföljde sin talan med
klagande och besvär över sin svåra vederpart och dess fullmäktig,
önskandes vid det hon uppsteg HKM:t allsköns välsignelse av Gud
samt stadigvarande prosperite och visdom sanningen alltid att finna
och utleta kunna» (15 /a 94).
Ett sympatiskt drag hos kungen är att han icke tycker sig vara i
domarestolen mera än annars fri från mänsklig ofullkomlighet. »Om
de hållat för så mörkt, som haft saken under händerna, huru skola
då vi få större ljus däruti», undrade han i ett refererat brottmål och
gav hovrätten fria händer (3/1o 87). Efter partskonferensen i en sak
yttrade han: llVi äro nu lika kloka, men domaren bör ju skilja dem
åb. Åven i detta fall drog han sig undan svårigheterna genom att
remittera saken till hovrätten, »cum omni effectu att förordna däruti
efter lag och process» (5!.2 88). ·
Kungens naturliga tillgänglighet och anspråkslöshet för sin egen
person uteslöt dock ej att han kunde visa sig ömtålig om den kungliga
rättvisans höghet. I en deduktion förekom en myckenhet av citat ur
jure rornano och andra juris consultorum skrifter. »Gr. Stenbock på-
minte om det vore ex dignitate Majestatis att de skulle få således
citera jus romanum, emedan det intet annat vore än prostitution att
komma fram med sådant inför Konungen; och borde intet tålas att
gå ifrån Sveriges lag och dess stadgar. Fördenskull styrktes att man
skulle giva dem slika skrifter tillbaka. HKM:t: att det vore skäligt
och att man därtill skulle slå dem för sådant på böter» (8/s 82). Som
bekant plägade KM:ts domar ej motiveras; det ansågs vara under
Konungens värdighet att liksom ge ett försvar för vad han beslutat.
När kungen en gång avslog ansökan om resning i en av KM:t avgjord sak, anförde han också: »skola parterna här stå och plädera i
569
”<!, •••’·
—————————————————–
Birger W edberg
en avdömd och av oss konfirmerad sak, vore det ju lika som de skulle
försvara vad vi gjort» (2/u 85). Då kungen befallte att en sak skulle
komma före å viss dag, erinrade föredraganden att ena parten vore
sjuk. »KM:t: så kan han agera genom fullmäktig. Den saken har så
länge stått att de väl haft tid att bereda sig; kunnandes vi här intet
rätta oss efter ens eller annans kommoditet» (17/to 87).
Fanns någon upplysning· nödig ville kungen ha den genast och
muntligen, något som kom förhandlingarna att livas genom utomstående personers uppträdande i rådsalen. Svea hovrätt förfrågade
sig angående en bonde från Umeå socken som ej ville kännas vid de
tvenne senare personerna i Gudomen. Att han borde informeras av
Guds ord och piskas, där han skulle blasfemera, ansåg kungen klart.
men tvekade om han skulle föras till Marstrand eller sättas på tukthuset. Sedan slottsfogden på kallelse inställt sig och upplyst bl. a. att
bonden endast på tillfrågan utläte sig i sin villfarelse, resolverades
att bonden skulle arbeta på tukthuset, prästerna informera honom till
omvändelse ifrån sin galenskap och ingen understå sig att göra
honom några frågor, så framt de icke vilja själva piskade bliva.
Emellertid beslöts också att »höra konsistorium, som nu i dag tillsammans är, om de icke förmena detta härvid bästa medlet vara».
Fiskalen Ericius blev därför eftersänd från hovrätten och fick
kungens befallning att gå upp i konsistoriet, i hovrättens namn förfråga sig och sedan komma igen med svar. Han gjorde så och kunde
vid återkomsten i rådet intyga konsistoriets belåtenhet (1°/to 88). Lagman Fredenhielm supplicerade om restitution av ett genom Svea hovrätts lagakraftvunna dom avgjort kravmåL Som orsak till fataliernas försummande uppgav han att domen ej blivit vederbörligen
anslagen. Det upplystes att den ej verkställts. »Man kan låta kalla
slottsfogden upp – yttrade kungen -‘— och höra vad skäl de förebära
att de således låta exekutionen stanna. En går också upp uti hovrätten och förnimmer om anslaget eller låter notarien komma hit.»
En notarie kom upp och intygade att anslag riktigt skett.1 Slottsfogden Stiernhoff inställde sig också och blev av kungen tillfrågad:
»men plägen I hos Eder genast låta exekutionen stanna strax någon
hos oss med en supplik inkommer~ Stiernhoff: ja, Aldranådigaste
Herre, strax sekreteraren uti Revision emottagit suppliken och ‘kommuniceras’ är påskrivet, plägar med exekutionen så länge anstå.
KM:t: det är mycket galet och obetänksamt gjort, och på vad sätt
kommen I till att bruka sådana sällsamma procedurer emot våra
klara förordningar och exekutionsverkställanden I veten ju att när
man två domar vunnit haver bör det tvistiga quantum deponeras, och
när en emot hovrättens dom eller resolution ordinaria via njuter
beneficium revisionis veten I att han intet njuter detsamma förr än
alla prestanda äro fullgjorda. Men på detta sättet njuter den som
med supplik kommer in större förmån, oaktat han både uti instantierna och hovrätten tappat, vilket är en farlig konsekvens och emot
1 Fredenhielm vidhöll dock sin uppgift: »bevare mig Gud i evighet därifrån att
någonsin inför EKM: t med osann berättelse inkomma.»
570
Karl XI som domare
all lag, skäl och rättviso strävar; det I väl lätteligen besinna kunne.
Stiernhoff sade härtills så vara praktiserat, men ville hädanefter vid
slika händelser intet låta exekutionen stanna; gåendes därmed sin
kos. KM:t: bevare oss Gud, det är ett farligt missbruk, och är oss
berättat mycket sådant där att förelöpa vilket för all ting rättas måste
och en allvarsam order härom avgå» (”/• 94).
Det är över huvud ett vittnesbörd om kungens starka realitetssinne
att han ägnade en påfallande uppmärksamhet åt verkställighetsfrågor.
En djup vördnad för lagen besjälade kungen, och tillika en levande
känsla för allas lika rätt som gjorde det motbjudande för honom att
bruka ett i lagen givet bemyndigande att göra undantag från regel.
)>Jag håller så före – yttrade han en gång (6/10 87) – att uti civilsaker bör ingen nåd ske utan allom vederfaras lika, ty därmed att
den ena göres nåd lider likväl den andra, och för det övriga bliva
ordningar, stadgar och processen kraftlösa och komma i förakt. Men
vad min rätt angår i kriminalsaker är det en annan ting och står
mig till att kunna då göra nåd där mig så behagar.» Att återställa
försutten tid eller bryta en dom för nya skäl bar honom emot; en
lagakraftvunnen dom borde efter hans mening få angripas blott i
brottmålsväg, genom ansvarstalan mot domaren om male administrata eller denegata justitia. Då Sala bergslag, skyllande på fullmäktigens försummelse, begärde att en lagakraftvunnen dom måtte
överses, avslog kungen ansökningen: »skall lagen vara för den ena,
så måste han vara för den andra; ty på detta sättet kan ingen som
vinner en dom vara säker» (16/s 88). Riksdrotsen, som tappat en sak i
Svea hovrätt, fullföljde ej talan revisionsvägen, men ingav en supplik
och anhöll att hovrättens förklaring måtte infordras. »KM:t: om det
skall ske, så måste riksdrotsen klaga på hovrätten i följe av plakatet,
ty man bör intet mera i sådan måtto göra för den rika än som för
den fattiga. – – – Kan heller intet annat si än rätten måtte vara
lika för den ena som för den andra» (9/u 83). Så till vida var dock
kungen sig icke lik, som han gjorde mera för den fattiga än för den
rika. Då föredraganden berättade att här vore några finnar, som ville
ha över ända mot dem fällda domar, och stenbock anförde att man
skulle inte vänja sådana sollicitanter hit utan strax visa dem tillbaka,
genmälte kungen: »emedan det är fattigt folk, så vore bäst att man
läte komma dem in» (2’/o 88).
Sin obenägenhet för nåd i civilsaker ådagalade kungen även utanför processens område. En hattstofferare anhöll att få ett års anstånd
för sina kreditorer i anseende till de olyckor han haft. »KM:t: att
giva järnbrev och således frikalla någon ifrån sina kreditorer är
betänkligt, havandes ock ständerna vid riksdagen begärt och obtinerat
att sådant ej måtte ske.» Lindschöld, lagkommissionens ordförande,
medgav att »kanske en och annan gång någon abus därvid kunnat
förelöpa», men framhöll tillika att det är »ett fullkomligt jus majestatis och överhetens rätt att ackordera dem anstånd för kreditorerna
som efter noga examinerande befinnas hava haft olycka och skada
571

itir'{·-,
..
. :•.,
Birger W edberg
av eldsvåda, skeppsbrott eller annat slikt, det Konungen ej borde
bortgiva. KM:t: om han får brev till exekutorn att han möjeligast
söker disponera kreditorerna till tålamod är det sak samma, och
kunna hans olyckor och lidna skada där examineras» (17/u 87). Om
meddelandet av tillstånd till giftermål mellan syskonbarn anfördes
en gång i rådet, då kungen var tveksam, att det vore fråga om en
rätt som ingen potentat eller någon den ringaste furste låter taga av
sig. Karl XI, en envålds, allom bjudande, suverän konung, drevs dock
av ängslan för att begå mannamån omsider därhän att han alldeles
inställde dispensrättens utövning. I ett ärende från hans sista år
föreslogs att giftermålsdispens skulle ges mot någon avgift ad pios
usus, men kungen avslog: »på det sättet skulle den som kan böterna
betala, sådana äktenskap tillåtas och nekas den fattige som inga penningar haver, vilket intet går an; utan är det den ena förbudet måste
det vara den andre» (23 /u 96).
Att han icke ville veta av personliga hänsyn visade kungen också
i ett häktningsärende, där riksdrotsen och riksmarskalken, De la
Gm·die och stenbock, hade stridiga intressen. Vid rådssammanträdet
d. 26 juni 1684 reste sig stenbock från sin plats och berättade hur
De la Gardies betjänte hanterat de av landshövdingen utskickade,
som skulle för Stenbocks räkning förrätta immission i Karlberg.
Hovmästaren skulle också ha lederat Stenbock själv till heder och
ära, och »alldenstund han är löskerkarl- yttrade stenbock- så beder
jag uti und. att han måtte häftas, eftersom jag förmodar att EKM:t
icke tåla lärer att jag uti det ämbete, som jag sitter, på sådant sätt
bliver hanterad». Om förloppet ute vid Karlberg åberopade stenbock
attest av två notarii publici. Drotsen var icke uppe i rådet, men väl
hans son k. rådet och presidenten Gustaf, som sade sig inte tro att
det hängde så tillhopa eller vore »så .illa menat som grev J ohan säjer,
utan som hans fru moder [=kungens faster] haver varit därute, så
kanske det var svarat att man behövde intet göra så stort väsende
därmed, utan om grev J ohan komme själv så skulle han få gården».
Det är ganska påtagligt att rådsherrarne sympatiserade med drotsen
och ogärna ville att i rådet beslötes något som kunde vara för denne
sårande. Ingen röst höjdes mot kungens förslag att immissonsärendet skulle remitteras till hovrätten och landshövdingen, men då
kungenJät förstå att han ville »nu straxt» bifalla häktningsyrkandet,
så »tycktes» å rådets sida »att det också hörde till hovrätten och att
det intet behövdes komma till KM:t». Efter något meningsbyte körde
diskussionen fast: »Var en god tid tyst» säger protokollet. När överläggningen åter tagits upp, väckte Bengt Oxenstierna ett kompromissförslag, att sekreteraren skulle gå upp och befalla hovrätten att
»straxt konsidorera saken, vilket kunde ske inom en timmes tid.
HKM:t: vad skulle det skada om man straxt lät taga honom för
huvudet~ Gr. Bengt Oxenstierna: om han sedan funnes oskyldig, så
vore det intet väl att han hade varit satt i fängelse. HKM:t: man
måste så göra att man är sig själv lik, så att vad som sker den ena den
ena gången, det måste ske en annan en annan gång, och vad som är
hänt den ena i dag kan hända en annan i morgon.» Kungen hänvisade
572
~———–……~-..,.,……..–.~-.. .-. –
Karl XI sorn dornare
till notarialattesten och funne »ingen fara vara att man låter taga
hovmästaren vid huvudet, varandes väl förnämare personer sådant
hänt än denne kan vara». Rådet hyste dock fortfarande betänklighet:
»Taltes om ifall hovmästaren sig uppehälle uti kongl. drotsens hus,
om han skulle där uttagas. HKM:t: varföre icke~ Intet är där något
asylum.» Det resolverades att hovmästaren skulle fasttagas av överståthållarens utskickade om han är här i staden, men av landshövdingens om han träffas på landet.
Det är naturligt att kungen, så bunden som han själv kände sig vid
lagen, ville se den strängt tillämpad också av domstolarna: »hovrätten måste ju döma efter lag och intet efter sina samveten, de ha ju
svurit på lag och intet på sitt samvet» (2’/10 83).
Kungens samvetsgrannhet, som Fahlcrantz särskilt framhåller.
visar sig bl. a. däri att han icke ville döma i mål som rörde kronans
rätt. I en sak påminte föredraganden »att commissarius fisci hade
härvid att tala på KM:ts vägnar och fördenskull vore med hit kommen. HKM:t fann för gott i anseende av denna påminnelse att absentera sig och låta dessa 5 tillstädesvarande k. råden denna saken företaga och avgöra, gåendes in uti k. rådet gr. Bengts kammare. – – –
Parterna inkornmo och domen avsades, men ingen hördes tacka.
HKM:t kom sedan in» (15/to 88).
Vid prövningen av brottmål ansåg sig kungen bunden av Guds lag.
»En av Gud förordnad och kristelig överhet bör uti allt ställa sig
Guds lag till regel och rättesnöre», yttrade han vid ett tillfälle sedan
han ur 5. Mose bok 25 kap. läst upp att man icke skall slå den ogudaktige mer än 40 slag, och han förklarade sig vilja taga i noga övervägande om inte med hänsyn till detta budord gatuloppen borde avskaffas. Något resultat av detta övervägande- som ställdes i utsikt
först några månader före kungens död – är ej känt’, men i flera
tidigare brottmål ser man att kungen rättat sig efter Guds lag.
Ådömt dödsstraff för dubbelt hor lät han bestå, ty han »kunde intet
gå ifrån Herrans lag» (‘”/o 82). Svea hovrätt hemställde huruvida en
båtsman, som skällt sin far för skälm och trollkarl och slagit honom
i huvudet med en ölkanna, kunde befrias från livsstraffet. Som
mitigans anfördes att fadern aldrig klagat och nu bad för sqncm, som
handlat i dryckenskap och hade en hop små barn. Men »KM:t lät slå
upp det 21 kap. i 2. Mose bok, varuti Gud befaller att den som slår
eller bannar sina föräldrar skall döden dö», och det skulle svaras
hovrätten att befrielse ej kunde ske och att saken ej bort refereras
( 19/to 85). En pikenär var dömd till döden för att han stuckit ihjäl en
kamrat. Inom rådet anfördes som ett stort roitigans att han för’lt
fått en örfil av den dräpne. »HKM:t: fast han fick örfilen först, så
haver han eljest kunnat hugga honom om så varit. Vår Herre limiterar intet, Guds klara ord äro där, ifrån vilka man intet får gå uti en
så klar bekänd sak. Allenast om han får den nåden att bliva arke- 1 Se Sv. Juristtidning 1944 s. 436.
573
-.
…. .,…….,
Birger W edberg
huserad» (14/s 88). En trumslagare Pryss vid livgardet, 16 år gammal,
kom vid Munkbron in i en krog där det stod en trumma. Då pigan
på hans fråga upplyste att trumman var stadsvaktens, anmärkte
Pryss »att hon då lärer vara överdragen med korvskinn». Vakten, som
fick höra detta av pigan, gav Pryss en örfil så att näsan sprang i
blod, varpå Pryss ryckte till sig vaktens värja och stack honom i
sidan så att han blev död. »-Det kommer mycket sådant oväsende av
det öknamn de hava på stadsvakten», yttrade kungen. Tilllivet kunde
han ej benåda Pryss »efter Guds och världslig lag dömer honom»,
men också Pryss skulle i st. f. att halshuggas få arkebuseras (26/o 95).
Av intresse är att kungen även åberopade Guds lag såsom i vissa fall
mildare än Sveriges. Han ville ogärna låta hänga tjuvar, emedau
sådant straff ej fanns stadgat i bibeln, och tvegiftingar ansåg han
böra få leva, ty enligt gamla testamentet var det lovgivet att hava
flera hustrur.
Ett par mål om majestätsbrott kunna förtjäna några ord. En
nämndemanshustru från Värmland bad om nåd för sin man, som
skulle sagt »aldrig må HKM:t taga ifrån oss den friheten med svedjande» och därför blivit av häradshövdingen dömd från livet. »HKM:t
betygade mycket nådig medlidande med denne bonden—; säjandes HKM:t sig intet kunna finna bonden hava haft någon ond tanka
eller elak intention med de ord som han i så måtto kunnat fälla.»
Bonden skulle genast sättas på fri fot och hovrätten förehålla häradshövdingen hans fel, även det att det icke kompeterade honom utan
hovrätten att döma över crimen lresre majestatis (13/u 88). En båtsman
var dömd till döden för förgripligt och oanständigt tal om HM:ts
höga person, men hovrätten anförde mitigantia, bl. a. att han ej skulle
vara vid sitt rätta förstånd. »HM:t: efter de berätta att Gud har lagt
honom det straff uppå att han är ifrån sitt förstånd, så kan man intet
med mera straff belägga honom. Gr. Gyldenstolpe: något plägar man
likvällåta sådana slita ris och aga dem, så att de en annan gång taga
sig till vara. HM:t blev vid dess förra mening» (11/u 95).
I det föregående har redan något berörts vad i protokollen starkast
frapperar en nutida läsare: kungens sätt att behandla domare. Ämnet
är ju ingalunda främmande. I den populära karakteristiken av Karl
XI som regent har ett av de väsentliga dragen städse utgjorts av hans
ampra förmaningsbrev till statstjänare. Men dessa brev förefalla
matta vid jämförelse med de ord, som han muntligen och öga mot
öga riktade till domare vilka, utan att någon talan fördes mot dem,
kallats upp i rådet att försvara vad de gjort.
I en revisionssak hade Svea hovrätt såsom olaglig hävt arrest, som
efter landshövdingens order lagts i Vaxholm på en från Finland
anländ spannmålslast. Vem lasten tillhörde var omstritt, anspråk på
äganderätten gjordes av bl. a. hovrättens president. I rådet, där
v. presidenten Fägerstierna jämte assessorn Gyllenanckar efter kallelse infunnit sig, befallde kungen att Fägerstierna skulle »uppvi~a
lag och stadgar ·- – – att en sådan arrest som här vore skedd skall
574
Karl XI som domare
vara olaglig, låtandes giva honom sjölagen i händer. Men som han
intet kunde i hastighet finna däruti något rum att styrka sin assertian eller hovrättsdomen med, begärde han det honom måtte unnas
någon dilation.» I onådiga ordalag gavs anstånd, från lördagen till
måndagen, då kungen frågade »om de nu sedermera fått upp någon
lag eller stadga till sin resolution». Svaret tillfredsställde honom icke.
Det »synes väl – yttrade han – att I uti hovrätten hava haft större
konsideration för eder president än för det som varit rätt och billigt.
Och är det nu intet första gången som I vist Eder brukat streck och
konster. Så sprängen I kring med Örnklos sak, så med gr. Wredes
och överståthållarens gr. Christopher Gyllenstiernas saker, så att
casus pro amico haver mera rum hos Eder än något annat, där I dock
borde betrakta att I sitta där på eder ed och som veta må att allt
arbitrerande är Eder betaget. I veten vad Jönköpings hovrätt är
vederfaret, och I mågen vara försäkrade att där I kommen således
mera igen, skall det intet bliva Eder skänkt, utan jag skall låta
fiskalen taga ihop med Eder. Och som Gud haver satt mig till att
se Eder på fingrarna, så skall jag ock så taga itu med Eder om I intet
göra det I skolen och hören, att I skolen minnas det I varit framme.
Fägerstierna kontesterade på det högsta att han efter sitt samvete ej
annat förstått än det varit rätt som de gjort» (”/10 87). I ett mål blev
reduktionskollegiet uppkallat. På kungens fråga hur kollegiet kunnat 1681 grunda en resolution på 1655 års stadga, ehuru ju 1680 års
beslut bort tillämpas, svarade v. presidenten Danckwardt »sig ej veta
att 1680 års beslut så skulle förstås eller ock upphäva 1655 års stadga
in puncto allegato. KM:t tillsporde honom med onåde: veten I intet
det~ Förstån I intet~ Så håller jag Eder för föga klok och är det
illa nog att I nu skolen vara v. president eller då den tiden ibland
de äldste assessorer uti kollegio. Eller veten I annorledes och haven
tegat stilla, så håller jag Er för.» Satsen är icke slutförd. Har kungen
hejdat sitt tal eller valde han ett uttryck som protokollistens penna
haft försyn för att återge~ Man kan väl förstå att, såsom protokollet
fortsätter, »Danckwardt utlät sig med häpenhet» o. s. v. (2% 88). Fägerstierna och tio assessorer voro uppkallade i rådet med anledning av
en från hovrätten avgiven und. relation. Då kungen frågade om de
alla ville stå för att relationen vore sannfärdig och konform med
actis, svarades att den var uppsatt av notarien och att man inte kunde
tro annat än att han förfarit riktigt. »HKM:t: skall jag hålla mig
till notarien~ Nej, jag håller mig till de herrar assessorerna som hava
satt sina namn under relationen, och menar jag att böra hålla mig
till huvudet och intet till rumpan. Och sir jag fuller att man måste
tala med Eder något allvarsamt. I skolen svara mig var särskilt
till det som jag Eder frågar om.» Betecknande heter det härefter i
protokollet: »Var tyst något.» När talet åter kommit i gång- stenbock och några av assessorerna yttrade sig – ställde kungen till de
uppkallade två frågor. På den första »svarades intet straxt», och han
gav sig ej tid att höra vad som kunde vara att säga till den andra:
»Gyllenanckar begynte tala något, men abrumperade emedan dem
befalltes att taga avträde. HKM:t: det är löjligt att de intet vill
41- H 783 Svensk Tidskrift 1944 575
…•:·
Birger W edberg
svara till det man frågar dem utan stå och tiga» (11/” 88). Kung·en
förehöll två från Svea hovrätt deputerade assessorer »att enär HKM:t
dem tillskriver om en sak, så skola de directe svara till densamma
och intet föra in något annat, därom de intet tillfrågas. De vore hala
som ålar, vilket de ock nu vist i sitt svar på KM:ts brev.» Assessorerna gåvo emellertid denna gång så nöjaktigt besked att kungen
synes ha insett sitt förhastande och funnit nödigt att betäcka reträtten. När de gått yttrade hari: »om de hade så skrivit i brevet som de
muntligen explicerat sig, hade det varit gott, ty omöjeligen kan man
av brevet taga den meningen» (17/s 88).
De prov som nu givits på kungens sätt att bemöta domare äro dock
lekverk mot vad han lät kammarrevisionen (= KamRev) vederfaras,
för dess dom i mål mellan advokatfiskalen Heerdhielm och tullnären
Didrik Stridbeck i Kalmar, om ansvar för »åtskilliga otrohetsstyeken». Varken Heerdhielm, vars talan blott delvis bifölls, eller strittbeck, som dömdes till avsättning, överklagade domen. Men Tjärnkompaniets kommissarie Ekewurtzel, som var angivare i målet och
dömts att ersätta kronan viss processkostnad, inkom med en supplik,
vari han klagade över att Heerdhielm lämnat honom utan hjälp i
rättegången och att han behandlats som part ehuru han icke varit
som sådan instämd. Med anledning av denna supplik blev, fastän
varken Stridbeck eller Ekewurtzel var tillstädes, hela målet företaget
till granskning i rådet, under fyra decemberdagar 1696. Det blev, så-
vitt man vet, det sista större mål vari kungen stred för vad hau
trodde vara rätt, och han gjorde det med en slagfärdig munvighet,
som imponerar och roar, men också med en hänsynslös energi som
man, vid tanken på den helsot han drogs med, vore frestad att kalla
patologisk. Man har svårt att förklara det oförnekliga faktum att
kungen på förhand måste ha betvivlat det KamRev verkligen velat
fälla en rättvis dom. Till en av dess assessorer yttrade han: »ert
maner, Silfvercrantz, känna vi mycket väl, och äro vi av en annan
sak tillförene en particulier bekante». Vilken annan sak han åsyftade
vet man ej.
Av åtalspunkterna mot Stridbeck intresserade kungen sig särskilt
för den som gick ut på att stridbeck borde dömas som tjuv, men till
en början behandlades anmärkningen om att han icke vederbörligen
fört sina journaler på stämplat papper. KamRev hade funnit att ha~1
felat mot vad i målet kallades 1689 års förordning, men dock friat
honom, emedan han från stora sjötullskontoret fått oklara föreskrifter, »differente order», som lätteligen kunnat irra honom. »1689
års förordning» var i själva verket blott ett cirkulär av överdirektören Silfvercrona, men kungen levde i den föreställningen att i
ämnet funnes en kungl. förordning som bort tillämpas men aY
KamRev åsidosatts. Sedan han först hållit förhör med kamreraren
vid tullkontoret om de order som därifrån utgått – denne medgay
att »något förseende i skrivandet skett» och fick av kungen mottaga
varning att stricte hålla sig till förordningarna – blev redan första
dagen, fredagen d. 18, hela KamRev inkallad, presidenten k. rådet
Carl Gyllenstierna och sju ledamöter; även Heerdhielm fick före
576
Karl XI som domare
träda. Efter det allas vota om åtalspunkten i fråga blivit upplästa,
förehöll kungen dem att tullkontorets föreskrifter »kunna intet gälla
emot våra order, vilka stricte böra hållas fastän förseende på tullkontoret vore skett. Ty om I Eder ej därvid hålla, så faren I mycket
vilse och skullen på det sättet hava tillfälle att skärpa och lindra för
betjänterna när I velen.» Silfvercrantz »sade sig ej kunna påminna
någon KM:ts förordning härom», men kungen vidhöll: »såsom våre
militäre betjänte de döma ·efter krigsartiklarne, så måste I också
rätta Eder uti dömande efter lag och våra förordningar i kammarväsendet och ej var och en efter sitt galna huvud. Silfvercrantz,
häpen, sade sig nu ej kunna finna huruledes hans mening var.» Med
erinran att yngste ledamoten kommissarien Ribbing dömt Stridbeck
frågade kungen till sist: »varföre haven icke I gjort detsamma och
låtit bliva att arbitrera~ Svarade med en mun sig sådant aldrig
tänka, ej vetat utav KM:ts förordning, och bådo underdånigst, om de
i någor måtto hava felat, sådant med nåde kunde överses. Tagandes
därmed allesammans avträde.»
Lördagens förhandlingar inleddes med att Heerdhielm fick, i
KamRev:s frånvaro, utförligt framlägga sin syn på stridbecks förfarande med det stämplade papperet, varefter KamRev inkallade,;.
Då av Silfvercrantz och Ribbing nämndes att KamRev av »1689 års
förordning» sett blott en kopia och att intet orginal funnes, utbra”lt
kungen: »om det intet funnes, skulle I därföre döma en skyldig frl~
På det sättet skulle I själva kunna taga och praktisera bort eller
någon annan praktisera bort originalerna, så vore det genast en casus
favorabilis när I ville hjälpa någon. Och på det sättet att I velen
döma tjuvar frie, håller jag Eder föga bättre.» Efter detta kraftutbrott fick KamRev avträda, men senare på dagen blev den åter
inkallad och nödgades av kungen böra bl. a.: »Om I hade funnit
någon skrupel och tvivelsmål härutinnan, borde I hava kommit så-
som uti ett ovisst mål in och förfrågat Eder och ej efter edra huvuden arbitrera uti en klar och uppenbar sak eller ock sticka orderna
ur vägen och säja att de ej finnas, på det I få göra med sakerna huru
Eder faller i sinnet. I ären ej alle så änglarene som sitten där våre
betjänte. Vi have den tiden vi varit vid regementet vällärt att känna
Eder, så att det ej är allt gull som glimmar.»
Under lördagen behandlades vidare den åtalspunkt som kungen
haft i tankarna då han talade om att »döma tjuvar frie» och som
gällde att Stridbeck – vilken utfärdat pass av innehåll att KM:ts
tull och rättighet erlagts för 20 läster tjära, men likväl i sin journal
antecknat tull för bara 5 läster – sålunda försnillat och för KM:t
bortstulit tullen för 15 läster. Med hänsyn särskilt till Ekewurtzels
»tvetalan» i målet hade KamRev funnit Stridbeck icke vara med
klara och oemotsägliga skäl övertygad att verkligen ha mottagit tull
för mer än 5läster och förty ej kunnat fälla honom för tjuvnad. Detta
skäl till åtalets ogillande vidhölls inför kungen men blev av honom
underkänt. Det heter i protokollet: »Silfvercrantz: det tycktes ej vara
fullkomligen honom en tjuvnad övertygad, när klarligen vistes att
han intet något lukrerat eller njutit därav. KM:t: hälaren är så god
577
… ·.
…·.
.;~ ·~.
Birger W edberg
som stjälaren. Så menen I att han ej kan vara tjuv med mindre han
njuter någoU Däruppå gick också edert sista brev ut som I skreve
mitigantia till oss för kontrollören Stridbeck, ty I föreburo då samma
skäl såsom nu, att han intet hade njutit något, utan tullnären allena.1
– Gingo ut.»
Strax därpå fann dock kungen för gott >>ännu till större säkerhet
att höra Heerdhielm häröver allena». Heerdhielm sade sig vilja ej
med ord utan med skrifter och klara skäl bevisa att Stridbeck var en
kronans uppenbara tjuv, och han läste upp åtskilliga »essentielle
dokumenter dem han inför KM:t själv ögonskenligen viste. KM:t
fann gott att KamRev måtte inkallas och Heerdhielm visa dem alla
dessa omständigheter och skäl.» Detta gjorde Heerdhielm på ett så
aggressivt sätt att Gyllenstierna försynt erinrade att Heerdhielm väl
dock icke nu emot KamRev hade några partes actoris – vilket kungen
bekräftade. I övrigt fann Gyllenstierna Heerdhielms tal vara av en
stor vidlyftighet och anhöll att få svara till ett moment i sänder. Men
kungen genmälte att han ville av denna vidlyftighet göra allenast en
helt kort och simpel fråga, nämligen om de samtliga av KamRev ej
funnit stridbeck vara större straff värd än simplement sin tjänsts
förlust. »Allesammans hava vi varit av den mening det tullnären
sig svårligen försett», svarade Silfvercrantz. Kungen inföll: »barnet
måste hava namn! I böre definiera factum.»2 Och då Gyllenstierna
framhöll att Stridbeck blivit av Ekewurtzel circumvenierad och förledd, replikerade kungen: »den som låter tubba sig· till stjäla får
otubbad hänga». Ytterligare sporde han: »finnen I icke allesammans
att han ingen tjuvnad begått haver~» Knappast torde han väntat sig
att någon nu skulle desavouera sitt votum, och det skedde ej heller.
Protokollet berättar vidare: »KM:t: efter I samtligen, som edra vota
lyda, sustinera det att han ingen tjuv är, utan frikallen honom därföre, så vele vi konstituera actorem, emot vilken I skolen få denna
saken desputera och utföra. Gr. Carl Gyllenstierna sade sig detta
intet vilja sustinera, utan underkastade sin mening KM:ts nåd. behag.
KM:t frågade andra gången om de vele sustinera att Stridbeck ingen
tjuvnad begått haver. Silfvercrantz bad Gud bevara sig att försvara
honom emot någon actorem, såsom ock att KM:t täcktes nådigt upptaga hans och de andres meningar om denna saken, uti vilka de efter
sitt bästa förstånd och sakens beskaffenhet äro stannade. KM:t itererade, dock med mindre häftighet, samma fråga. Samtlige med en
mun anropade KM:ts nåd. Gingo därmed ut.»
Det avsvalnande av kungens hetta, som vid tredje frågandet förmärktes, torde ha fortgått ännu efter konferensen. Innan sessionen
slöts hade kungen släppt tanken på aktion och förklarat sig vilja av
gunst och nåde låta bero vid en skrapa och allvarsam varning.
Måndagens sammanträde begyntes med att kungen till föredragan- 1 Om kontrollören Jiirgen S. och tullnären Rathe, se Sv. Juristtidning 1944 s. 436.
• Då drottning Kristinas f. d. guvernör Appelman 22/ 12 85 anförde att han tidigare supplicerat, genmälte kungen: »ja, I supplicerade, men det sades I skulle nämna
barnet» (SAOB: precisera l. tydligt angiva saken).
578
Karl XI som domare
den övergav och lät honom uppläsa en supplik, vari Gyllenstierna
och hans meddomare underdånigst avbådo allt vad de försyndat sig
uti. »KM:t syntes väl bliva efter denna supplikens uppläsande till
något blidare sinne och nåde bevekt, men sade därhos att härpå ej
något kan svaras förr än saken uti de andra punkterna ävenväl är
nagelfaren vorden.» Förhandlingarna under dagen gingo sedan
ganska lugnt, kanske väsentligen tack vare KamRev:s försiktigt
reserverade hållning. Av dess ledamöter – presidenten sades vara
sjuk – yttrade sig endast Silfvercrantz, och om det besked han gav,
då kungen förehöll dem huru de dömt om vissa åtalspunkter, säger
protokollet blott att han »bad KM:t nådigst anse deras und. supplik,
velandes sig till intet svar uti någotdera målet utlåta». Också anmärkte kungen efter förhörets slut – om förnöjd eller besviken kan
vara ovisst – att »de åstunda visst intet mera att hava något vidlöftiga konferenser».
Ä ven tisdagens session förlöpte till en början tämligen stillsamt,
men det skulle bli annat av. I KamRev hade, efter det votering skett,
vid en eftermiddagssession någon jämkning företagits, bl. a. så, att
straffet för Stridbeck blev bestämt icke till ovärdighet att i KM:ts
tjänst vidare nyttjas utan blott till avsättning (Stridbeck kunde ej
vidare brukas »uti KM:ts tjänst vid tulltäkten i Kalmar»). Jämkningen föreföll kungen mycket misstänkt, han trodde den vara åstadkommen genom fula intriger av Silfvercrantz. Redan under fredagen
hade han frågat »om man intet vet vem som proponerat dessa mitigantia efter middagen, då domen blev alldeles förändrad», vartill
hovkanslern då svarat: »nej, intet rätt visst, utan det står proponerades».1 Nu återkom kungen till frågan och anställde till sanningens
utrönande en synnerligen skarp inkvisition med inte bara presidenten och ledamöterna utan också sekreteraren Lybecker samt notarierna Hylten och Halling. Gyllenstierna betygade att han icke varit
den som proponerat och att han aldrig gått ifrån sin mening att
Stridbeck skulle förklaras ovärdig till KM:ts vidare tjänst, »beropandes sig på första konceptet av domen samt notarien Halling, som alltid tillförene fört protokollet i denna saken. KM:t frågade vad denne
heter som fört protokollet efter middagen. Hylten nämnde sitt namn.
KM:t frågade med någon remarque, om icke han vore Silfvercrantz’
brorsorL Ille svarade ja.» Gyllenstierna och Ehrenkrook sade båda
att de aldrig konformerat sig med den senare meningen. »Silfvercrantz: om intet mestendelen varit ense med hr presidenten därom,
hade domen intet kunnat ändras. KM:t: I skolen intet draga mig
något så lätteligen före att tro, ty vi känna nu edra streck allt för
väl och en particulier. Om er brorson har hållit protokollet och fört
något som ej sannt är in, borde domen därefter ej adjusteras, ty presidenten nekar inständigt att han ej gått ifrån sin förra mening,
sammaledes Ehrenkrook, referenten och Cronhielm voro ej tillstädes.
Eller varföre läten I icke den andre hålla protokollet som förr hållit
i denna saken~» Efter ytterligare hård men resultatlös press på Hal- ‘ KamRev: s protokoll äro ej bevarade.
579
——————————-
Birger W edberg
ling och Lybecker varunder kungen, då Silfvercrantz gjorde en
kontestation vid Gud och sitt samvete, fick tillfälle säga honom att
»ert samvete känna vi mycket väl, och det är rumt nog» – förehöll
kungen Silfvercrantz »med allvarsamma ord om detta suspekta protokollets hållande genom hans broderson uti en sak som han ville
lindra och sticka undan behörigt straff. Silfvercrantz med höga
kontestationer nekade härtill. KM:t: om I aldrig så velen dölja sanningen och sticka den under stol, så skola vi ändå densamma påfinna,
och är lätteligen att efterräkna när presidenten står vid sin förra
mening och nekar till ert konformerande som uti protokollet är infört, Ehrenkrook även så, Cronhielm och Ribbing intet varit tillstädes
utan skrivit under domen ut in protocollo, ej vetandes, mindre förståendes det som efter middagen hölls. N u, när dessa tagas undan,
finna vi väl upphovsmännerna och bliver först I, Silfvercrantz, sedan
Thegner och Strokirch, ty gubben Wulf haven I snart kunnat förleda
och draga vart i velat. Och när man jämförer med detta facto era
vota, så komma de i närmaste överens med eftermiddagsslutet, ty I
haven nästan stämt överens och haft hela vägen några särdeles
meningar ifrån de andra; opprepandes KM:t korteligen med gott
minne deras vota nästan vid de första 4 punkterna; slöt mnsider med
dessa ord: och således haven I tre oxehuvuden kommit överens att
adjustera domen som alldeles är emot vota uppsatt, fördenskull I alla
tre komma därföre att tilltalas. Silfvercrantz kontesterade sin oskyldighet, bad om nåd. – Gingo därmed allesammans ut.>>
Hylten blev dock strax åter inkallad. Både Gyldenstolpe och Wallenstedt förmanade honom att han skulle säga sanningen, och kungen
frågade ännu några gånger vem som givit honom befallning om eller
anledning till protokollets avfattning. Men den så hårt ansatte nohrien »sade de alla med en mun voro ense, klagade sig olycklig om
hr presidenten skulle vilja gå ifrån sin förening med de andre».
Hela denna episod om eftermiddagsprotokollet verkar ganska beklämmande, helst man känner sig böjd att dela den misstanke om
bristande orädd ärlighet hos Gyllenstierna som Piper efter konfere!Isens slut uttalade: »nog synes det av protokollet det grev Carl blivit
ledder till deras mening, men ovisst vem som först bragt diskurse11
fram».
Ett yttrande av Silfvercrantz att Ekewurtzel blivit konsidererad
såsom en jämnpart med advokatfiskalen ådrog honom denna tillrättavisning av kungen: »nu talen I både emot eder ed och samvet, och
lärer det fuller intet komma ex ignorantia utan fast mera av malitia.
Varest haven I lärt den distinktion fiskalens jämnpart? Så skulle
det då vara tvenne fiskaler eller en fiskalslöjtnant, vartill jag fuller
intet tror att Ekewurtzel var konstituerad.»
Vid den slutliga överläggningen bestämdes att domen skulle, såvitt
Ekewurtzel rörde, hävas genom särskild resolution och att till
KamRev skulle avgå ett förmaningsbrev, vari bl. a. borde, såsom
kungen inskärpte, framhållas att om Ekewurtzel »klagat dem an de
male administrata hade de fått bliva deras tjänster förlustiga». Innan kungen underskrev dessa expeditioner hade han låtit dem för
580
. . .. -~___,i’_:__ ___…::____-‘-_____..___________
_….._………………..~—-~~~~ ;;. ~———- –~—- –~ –‘
Karl XI som domare
sig uppläsas, brevet två och resolutionen fyra- delvis t. o. m. femgånger/
Det är betecknande för kungens dominerande ställning inom rättsvårdens hela sfär att han, mitt under det han med brinnande intresse
ledde förhandlingarna i det stridbeckska målet, fick vara redo att
ge ögonblickligt besked i brådskande preliminära småärenden. Omedelbart efter det KamRev under lördagen andra gången gått ut, kom
generalauditören in och berättade att artilleribokhållaren Waller
begått någon falsitet. »KM:t: man kan låta taga honom så länge i
förvar och sätta honom uti undervaktmästarekammaren.» Under tisdagen, medan kungen inkvirerade om eftermiddagsprotokollet, lät
underståthållaren Clo »anmäla sig uti ett särdeles ärende» och fick
jämte kirurgen Hein genast komma in. Han omtalade att ryttmästaren under KM:ts livregemente Clas Bonde rättnu med en värja illa
blesserat kamreraren uti Hägerstiernas stärbhus och förfrågade sig
om man med vakt skulle slå honom efter. »KM:t frågade om blessuren vore dödlig, på vad ställe och varest denna skadan vore skedd.
Hein: skadan eller såret är tvärt igenom buken in på den ena och ut
på den andra sidan, ej vetandes huruvida ilia eller småtarmarne äro
skadade, på vilken händelse intet hopp är om livet. Glo: olyckan är
händ uti Hägerstiemas hus på österlånggatan. KM:t: efter så är
beskaffat, så kunnen I genast genom vakten låta slå efter honom.»
Något senare s. d. kom generalauditören in och frågade om inte
Waller kunde för klarerande av folkets löner m. m. få föras till
artillerigården. »KM:t: han kan då föras dit, allenast att de hålla god
vakt om honom, så att han ej kan komma undan.»
»Finner jag något med mina betjänte, så skonar jag dem intet; så
böra de ock väl försvaras när någon dem ohemult angiver.» Detta
principuttalande gjordes av kungen då änkedrottningens hovmarskalk Leijonsköld, som blivit fiskaliskt aktionerad för något utspritt
tal om landshövdingen Gyllenborg, supplicerade att aktionen måtte
nedläggas. Inom rådet tillstyrktes bifall, men kungen ställde sig avvisande: »här rännes mycket med skvaller,— åtminstone måste
han taga fiskalens libell emot». Häremot erinrades att libellen läses
upp vid öppna dörrar, så att det blir publikt, och att Leijonsköld
torde felat av enfaldighet. Men kungen vidhöll: »de böra akta sig
vad de säga eller utsprida. – – – Det är bäst att man låter denne
spatsera litet till dess terminus comparationis infaller i hovrätten.
Då får man se huru det blir» (2″/• 95). I ny supplik berättade Leijonsköld att han nu måst anhöra libellen. »HM:t: änkedrottningen har
väl intercederat för honom, men åtminstone bör han hava en skrapa.
Gr. Falkenberg: det är skrapa nog att han har måst taga emot libellen. HM:t: det skadar ändå intet att han får något. Landshövdingetjänsten är dessutan odiös nog och måste fördenskull mainteneras
1 Beträffande stridbeck skulle målet återupptagas. Efter kallelse inställde han
sig också i Stockholm sommaren 1697, men någon aktion blev ej av: Heerdhielm
ursäktade sig med att hans skrifter vore efter slottsbranden komna i konfusion.
581
………_

….. ;_•.
Birger W edberg
när de, som densamma företräda, på sådant sätt bliva beljugna som
här skett är.» Aktionen eftergavs, men Leijonsköld skulle i hovrätten
få en allvarsam korrektion och särskild anstalt göras till Gyllenborgs
satisfaktion (6/6).
Till sist ett yttrande av konungen, i sig självt föga märkligt men
fängslande därigenom att det leder tanken på den som skulle efterträda honom som högste domare i riket. Såsom skäl till resning åberopade en supplikant att han var omyndig den tid, då fullföljd borde
ha skett, och sedan legat i Uppsala. Lindschöld androg att om han
också »hade varit över sina 15 år, så Gud vet, emedan man håller
vid studierna, så kan man intet Rtort taga sig an Rådana saker.
HKM:t: ja, Gud vet vad förstånd är hos en när han är 15 år» (‘3/a 88).
__i ·-·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner