Print Friendly

Karl-Olof Faxen; Den nya individualismen

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARL-OLOF FAXEN:
Den nya individualismen
l det postindustriella samhället utgörs
2/3 av produktionen av tjänster. Denna
är beroende av motivation, organisation
och utbildning. Men det går inte att
standardisera motivation. De ändrade
samhällsförhållandena har därför lett
fram till den nya individualismen.
Statens roll är att garantera
rättssäkerhet och stabilitet i de yttre
förutsättningarna för de enskildas
ekonomiska planering.
Karl-OlofFaxen är docent i nationalekonomi och har varit direktör i SAF.
”Mondale tror på staten, menjag tror på
dig”, var Reagans underförstådda budskap till de amerikanska väljarna i höstas.
Hur kunde han vinna valet på detta
budskap, trots arbetslöshet, budgetunderskott, rekordhöga räntor och en dramatisk försämring i USAs internationella
ekonomiska ställning ?
Det finns naturligtvis många förklaringar. En faktor är förändringen i arbetslivet. Antalet personer, sysselsatta
med direkt produktion vid maskiner, har
sedan 1960 varit ungefår konstant vid
17- 19 miljoner. Under samma tid har
antalet kontorsanställda ökat från 31 till
53 miljoner. I dag går det tre kontorsanställda på en industriarbetare.
Det postindustriella samhällets politiska geografi har böJjat göra sig gällande. Två tredjedelar av produktionen är
tjänster. Effektiviteten i tjänsteproduktionen är avgörande för reallöner och
levnadsstandard. Den beror av motivation, organisation och utbildning, inte av
skalekonomi och stora maskininvesteringar.
Motivation är den kanske mest intressanta faktorn av de tre. När det mänskliga arbetet består av problemlösning, informationsbehandling och uppbyggnad
av relationer till andra, går det inte att
standardisera och styra med de principer, som utvecklats för industriell
massproduktion. Motivationen måste
byggas in i organisation och arbetsledningsmetoder i långt högre grad än när
arbetet kan mätas i antal styck, timme
för timme.
Detta är en fundamental förändring,
som påverkar individens sätt att uppfatta
sig själv och sin relation till samhället i
L
250
stort, till företaget och till staten.
Självförtroende och trygghet
Den nya individualismen är alltså inte
någon modevåg, utan har sina rötter i
ändrade samhällsförhållanden. ”Folket”
är inte längre i sitt arbete beroende av
stora industriella system, som förmedlar
styrka och trygghet ntan att man behö-
ver förstå mer än sin egen maskin. Principen är standardisering och jämnhet.
Ofta är organisationen byggd så, att
det skulle störa balansen i produktionssystemet om någon skulle sträva efter att
utföra sitt arbete bättre än andra. Den
grupp som har det så, och som har burit
fram trenden mot kollektivism, har på
1980-talet blivit en minoritet.
l tjänstesamhället arbetar de flesta i
stället i mindre grupper och i organisationsformer, som bygger på och befrämjar medlemmarnas inre motivation. Man
upplever sina arbetsuppgifter som särpräglade, och man sätter en stolthet i att
utföra dem väl.
Sambandet mellan insats och belöning
ändras inte vaije gång det kommer en ny
maskin. Det är långsiktigt och gäller
samtidigt många olika sidor av arbetet.
Under sådana omständigheter kan arbetet upplevas som ett behov. Relationen
till arbetet blir en del av personligheten.
Motivationen internaliseras.
Denna förändring i samhällsvärderingarna är nödvändig för effektiviteten i
tjänsteproduktionen. De arbetsgivare,
som inte förstår att skapa inre motivation, kommer att konkurreras ut och försvinna. Det gäller att kunna bygga individualiserade arbetsrelationer, som lyfter
fram det mest värdefulla hos var och en.
Detta ger självförtroende i arbetet.
Man vill i alla sammanhang bli bemött på
ett sätt som implicerar, att man har förtroende till sin egen förmåga. Man blir
kränkt av politiker, som utgår från att
man inte kan klara sina egna angelägenheter själv.
Detta hindrar inte att kollektiva
trygghetssystem alltid måste finnas.
Reagan var angelägen att göra klart att
socialförsäkringarna inte kunde röras.
De har sin egen finansiering och har inget med det federala budgetunderskottet
att göra, betonade han gärna i valdebatten.
Att kunna sköta sina egna pengar
De flesta kan numera sköta både egen bil
och egen bostad och planera sin ekonomi
över så långa perioder, som detta kräver.
Bristande förmåga till individuell långtidsplanering är inte något hållbart motiv
för kollektivisering.
Vad medborgarna kräver av staten är
sådan stabilitet i de yttre förutsättningarna för deras ekonomiska planering, att
den blir meningsfull. Konstiga ändringar
i skattereglerna eller i möjligheterna att
växla valuta kan trasa sönder den enskildes ekonomi. Rättssäkerhet och ekonomisk förutsebarhet är statens ansvar.
Debatten om löntagarfonder startade
som ett nytt steg i riktning mot kollektivisering av hushållens förmögenhetsförvaltning. l sitt absoluta motstånd mot
vaije inslag av individuellt ägande var
tillskyndarna besatta av djup misstro
mot det stora flertalets förmåga att sköta
sina egna ekonomiska angelägenheter.
Sällan har en så i grunden negativ människosyn manifesterats politiskt.
Väljarnas svar har inte uteblivit. Sedan den intensiva debatten riktat ökad
uppmärksamhet mot aktier som sparobjekt, har i Sverige aktieägande i småposter spridits bland hushållen i en takt, som
är internationellt unik. Väljarna har i sitt
ekonomiska handlande visat, att de tror
mer på sig själva än på staten.
Individ och grupp
Betoningen av individens roll innebär
inte att man förnekar gruppens betydelse. Tjänstesamhället utvecklar en allt rikare mångfald av gruppbildningar. Yrkesgrupper, kulturella undergrupper, religiösa och etniska grupper jämte många
andra slags grupper får i tjänstesamhället
en ökande betydelse. Dessa grupper är
mycket starkare internt differentierade
än arbetargrupperna på de stora industriella arbetsplatserna för standardiserad
massproduktion. De är också inbördes
så olika att samhörigheten inom grupperna inte räcker som underlag för en allmän kollektivism.
Forskares vetenskapliga produktion
beror lika mycket på att gruppen är
lämpligt sammansatt som på den enskilde individens kapacitet. Samma sak gäller resultatet av skolarbetet: betygen beror inte bara på de enskilda elevernas
arbete utan även på sammansättningen
av klassen.
stutsatsen av detta måste bli att grupper bör få bildas fritt, så att var och en
bereds de bästa möjligheterna till personlig utveckling. Om staten försöker
styra gruppbildningen för att standardisera, väckes starka motreaktioner.
Föreningsfriheten är grundlagsfäst,
men i utbildning, forskning och vård försöker staten att styra gruppernas sammansättning, låt vara med växlande
framgång. Individens upplevelse av eget
251
värde och självständig identitet beror av
frihet att kunna välja att arbeta i en
grupp, som han eller hon känner spontan
gemenskap med.
Musikbegåvade bör få arbeta tillsammans med andra musikbegåvade, om de
gärna vill detta. Samma frihet bör råda
för matematikbegåvade och andra särpräglade grupper. Endast om alla på detta sätt bereds möjlighet att utveckla sin
fulla potential kan den totala produktionen bli vad den borde. Detta är särskilt viktigt när det gäller kvaliten i tjänsteproduktionen. Maskiner kan inte ersätta mänsklig kapacitet.
Yttre normer och inre motivation
Inget samhälle kan existera utan normer.
Lika litet som industrisamhället kan
tjänstesamhället bestå, med mindre än
att enskilda människor arbetar och sparar. Normsystemet måste stödjas av ett
ekonomiskt belöningssystem, annars
vittrar det sönder och samhället med det.
Den som planerar sin ekonomi långsiktigt och uthålligt måste få det bättre än
den som lever på en slump. Den som
anstränger sig i sitt arbete måste få det
bättre än den som missköter sig.
Många uppfattar den sociala normen
att man bör arbeta som så starkt rotad i
det svenska samhället, att den inte behö-
ver något stöd av ett ekonomiskt belö-
ningssystem, vare sig individuellt eller
gruppvis. Jämlikhet är den enda norm
som kan moraliskt accepteras, menar
man. Den inre motivationen är så stark
hos de flesta, anser man, att problemet
är att bereda arbete åt alla, inte att förmå
alla att arbeta. Men är detta vad vardagserfarenheten i samhällslivet visar?
Det talas mycket mer om den enskil- 252
des rättigheter i förhållande till staten än
samhällets krav på den enskilde att anpassa sig till de ekonomiska strukturförändringarna, så att han eller hon kan leva
av egen kraft. Bidragssamhället kan aldrig leverera självförtroende och identitet. Den politiker, som förstår att stärka
väljarnas tilltro till sin egen förmåga att
klara en omställning, vinner över den,
som har sin främsta styrka när det gäller
bidragsförsörjning.
Kanske är detta förklaringen till att så
många amerikanska väljare röstade med
Reagan för lägre marginalskatter och
större utrymme för tro på sig själva?
Mondales skattehöjningar för ”de rika”
slog inte alls lika starkt år 1984 som ett
sådant förslag skulle ha gjort för 20 år
sedan.
Även många väljare med måttliga inkomster måste ha tyckt det vara rimligt
att alla skulle få behålla en större del av
en inkomstförbättring. Känslan av tomhet och identitetslöshet, när ökade ansträngningar försvinner till skatt, kan
upplevas i alla inkomstskikt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism