Karl-Olof Faxén; Borgerlig enighet
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARL-OLOF FAXEN:
Borgerlig enighet!
Viktigast av allt är att de tre borgerliga partierna kan hålla samman under en hel mandatperiod. Det är program och ideer som avgör valen och skapar
den politiska utvecklingen.
Ett skapande samhälle präglas av konkurrens, jämförelse
och utveckling, inte av stora
centralbyråkratiska system. Effektivitet handlar om organisation, motivation och utbildning –
inte om övervakning, reglering
och kontroll. Där går skiljelinjen
mellan borgerlig och socialdemokratisk politik även efter 1988
års val.
Docent Karl-Olof Faxen var tidigare chefsekonom på SAF.
V
iktigast av allt är att de tre borgerliga partierna kan hålla samman
under en hel mandatperiod. Moderaterna måste göra skäl för det andra
ledet i partinamnet – samlingspartiet.
Väljare som tänker efter lite grand
måste inse att det endast är de ståndpunkter som är gemensamma för de tre borgerliga partierna som har utsikt att bli förverkligade under treårsperioden. Det är
de gemensamma frågorna som måste drivas under valrörelsen,inte partiernas profilfrågor.
Viktigast är löntagarfondernas definitiva avskaffande. Ideologiskt sett har det
personliga ägandet segrat över det kollektiva. Aktiespridningen har genom allemansfonderna ökat dramatiskt i Sverige
– mer än i andra industriländer. Det blev
slutresultat av fonddebatten.
Trepartimotionen i familjepolitiken får
inte glömmas bort. De kommunala barnstugorna måste få konkurrens inte bara av
föräldrakooperativ utan också av enskilda företag, ideella organisationer, kyrkor
osv. Alla bör ges ekonomiska möjligheter
att organisera barntillsyn i konkurrens
med kommunerna. På det viset ges föräldrarna en chans att rösta med fötterna.
Det är den enda vägen att förbättra kvaliteten på barntillsynen. Socialdemokraterna skall inte få chansen att hävda att det
borgerliga alternativet under några omständigheter kan leda till försämrad barntillsyn.
För de föräldrar som vill stanna hemma hos sina barn under deras första tre
levnadsår bör det finnas ekonomiskt realistiska möjligheter att göra detta – trots
svårigheterna med ett så långt uppehåll i
yrkesverksamheten.
Effektiviteten i vård och undervisning
276
måste höjas väsentligt. Vårdköerna kan
inte förkortas genom ökade arbetsinsatser – dels därför att den arbetskraften
helt enkelt inte finns, dels därför att denna
väg skulle leda till orimligt höga skatter,
t o m högre än dagens 57%-iga skattetryck. Effektivitet i vård handlar inte om
fler diagnoser per arbetstimme utan om
ökad träffsäkerhet och fårre misstag. Det
handlar om utbildning, organisation och
motivation.
Den stora svårigheten i rationaliseringen av offentlig verksamhet är bristen på
klara politiska målsättningar. När man inte vet vad man skall mäta mot kan nästan
vad som helst presenteras som effektivitetshöjande.
Utbildning för ett skapande samhälle
är vad vi behöver. Vi måste undvika att utbilda regleringsbyråkrater. Kreativitetsträningen måste prioriteras högst. Kunskaper är naturligtvis viktiga för kreativiteten men det är inte den receptivaförmå-
gan som i första hand behöver utvecklas.
Utbildningsexplosionen innebär att
olikheterna i personlig förmåga framträ-
der allt tydligare. Välutbildade människor
vill bli behandlade som individer, inte
som medlemmar av ett kollektiv. Var och
en upplever konkret att hon eller han har
en personlig förmåga som andra inte har,
samtidigt som hon eller han lär sig respektera andras personliga förmåga.
Lönebildningen
För organisationsväsendet innebär detta
att den organisation, som inte kan lösa de
enskilda medlemmamas problem på vederbörandes egna villkor, kommer att
vittra bort. Lönebildningen sker på arbetsplatserna. Endast där kan bedömningen av personlig förmåga och avvägningen av den enskilde individens lön i
förhållande till andra löner göras.
Detta hindrar naturligtvis inte en fortsatt utveckling av starkafackliga organisationer i vårt land. Det blir de lokala klubbarna som blir de operativa beslutsenhetema, inte riksorganisationerna.
Stat och kommun som arbetsgivare
måste profilera sig bättre och framstå som
en starkare, mer konsekvent arbetsgivarpart för de offentliganställdas organisationer. Men när det gäller den privata arbetsmarknaden bör staten hålla sig neutral. Det är mycket litet staten kan göra för
att befrämja en utveckling på den privata
arbetsmarknaden av individuelllönebildning på arbetsplatsnivå – det är en uppgift för facket och arbetsgivarna.
Det är sant att lönebildningen är det
stora olösta ekonomiskt-politiska problemet i Sverige. Vi kan inte leva med ett system som ger 6-7% årliga lönehöjningar
när alla både på den fackliga sidan och på
arbetsgivarsidan inser att ungefår hälften
är maximum. Lönebildningen driver fram
en inflation som leder till mycket större
orättvisor i inkomst- och förmögenhetsfördelningen än de irrationaliteter i lönestrukturen som organisationerna kämpar
med. Avtalsrörelserna silar mygg och
sväljer kameler. Men detta är en fråga
som partema själva måste lösa – det är
ingen politisk fråga.
Man kan naturligtvis säga att det är
otacksamt att vara regering när det mest
centrala problemet ligger utanför statens
kompetensområde. Men en socialdemokratisk regering har det inte lättare än en
borgerlig på denna punkt.
Det viktiga är alltså att arbetsmarknadens parter samverkar för en lönepolitik
som möjliggör full sysselsättning utan inflation. Den fulla sysselsättningen får inte
ges upp. Företagare och anställda har här
ett centralt gemensamt intresse. Ingen tjä-
nar på att samhällsekonomin körs på
sparlåga.
Otillräcklig ekonomisk tillväxt
Tillväxten i svensk ekonomi är otillräcklig. Finanspolitiken måste inriktas på att
öka investeringarna i näringslivet. Lägre
kapitalkostnader genom lägre skatter och
minskad offentlig upplåning som bereder
utrymmeför näringslivet är viktiga medel.
Valutaregleringen måste avskaffas helt.
Sällan har man från OECD sett så ironiskt sarkastiska kommentarer som till
Riksbankens trögfotade agerande. Är det
LO som måste blidkas med symbolpolitik? Eller är det Riksbankens positiva avsikt att utnyttja kvarvarande delar av
valutaregleringen till att hålla uppe räntan
på en onaturligt hög nivå?
Försvarspolitiken
Det är illavarslande när Ambassadör
Pankin oreserverat instämmer i Ingvar
Carlssons utrikespolitiska deklarationer.
Ubåtskränkningarna visar att den socialdemokratiska säkerhetspolitiken säljer
smöret och tappar pengarna. Vi vinner
ingen respekt genom att medverka i sexnationsinitiativ som mynnar ut
kanonaffärer med Indien.
Försvarspolitiken bör inriktas på neutralitetsskyddet Varken den polska eller
den tyska frågan är lösta och ingen vet om
277
lösningar i fredliga former över huvud taget är möjliga. Kan vi inte skydda vatten
och luft från inkräktare kan den ena eller
den andra stormakten se sig tvingad att
tillvälla sig kontrollen över strategiskt viktiga svenska landområden.
Som en sovjetisk lärobok i nationalekonomi så träffande skriver ”utgör vårt
nuvarande samhällstillstånd en direkt
fortsättning på livegenskapen. Den stora
liberala revolutionen i Västeuropa under
1800-talet nådde aldrig vårt land”.
Den gemensamma grunden
Vad vi nu bevittnar är sprängkraften i de
västerländska ideerna, den svenska borgerlighetens gemensamma grund. Ideer är
starkare än vapen. Frihet och integritet
för individen, politisk demokrati och
grundlagsskyddad äganderätt är ideer
som sipprar genom järnridåri.
Affärer och personligheter kan spela
en viss roll men det är program och ideer
som avgör valen och skapar den politiska
utvecklingen.
De tre borgerliga partierna måste vårda den gemensamma kärnan och vinna
väljarnas förtroende för att de denna gång
kan hålla ihop under de tre korta år som
en mandatperiod utgör.
Ett skapande samhälle präglas av konkurrens, jämförelser och utveckling, inte
av stora centralbyråkratiska system. Effektivitet handlar om organisation, motivation och utbildning – inte om övervakning, reglering och kontroll. Där går skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik även efter 1988 års val.
Borgerlig enighet!
Viktigast av allt är att de tre borgerliga partierna kan hålla samman under en hel mandatperiod. Det är program och ideer som avgör valen och skapar
den politiska utvecklingen.
Ett skapande samhälle präglas av konkurrens, jämförelse
och utveckling, inte av stora
centralbyråkratiska system. Effektivitet handlar om organisation, motivation och utbildning –
inte om övervakning, reglering
och kontroll. Där går skiljelinjen
mellan borgerlig och socialdemokratisk politik även efter 1988
års val.
Docent Karl-Olof Faxen var tidigare chefsekonom på SAF.
V
iktigast av allt är att de tre borgerliga partierna kan hålla samman
under en hel mandatperiod. Moderaterna måste göra skäl för det andra
ledet i partinamnet – samlingspartiet.
Väljare som tänker efter lite grand
måste inse att det endast är de ståndpunkter som är gemensamma för de tre borgerliga partierna som har utsikt att bli förverkligade under treårsperioden. Det är
de gemensamma frågorna som måste drivas under valrörelsen,inte partiernas profilfrågor.
Viktigast är löntagarfondernas definitiva avskaffande. Ideologiskt sett har det
personliga ägandet segrat över det kollektiva. Aktiespridningen har genom allemansfonderna ökat dramatiskt i Sverige
– mer än i andra industriländer. Det blev
slutresultat av fonddebatten.
Trepartimotionen i familjepolitiken får
inte glömmas bort. De kommunala barnstugorna måste få konkurrens inte bara av
föräldrakooperativ utan också av enskilda företag, ideella organisationer, kyrkor
osv. Alla bör ges ekonomiska möjligheter
att organisera barntillsyn i konkurrens
med kommunerna. På det viset ges föräldrarna en chans att rösta med fötterna.
Det är den enda vägen att förbättra kvaliteten på barntillsynen. Socialdemokraterna skall inte få chansen att hävda att det
borgerliga alternativet under några omständigheter kan leda till försämrad barntillsyn.
För de föräldrar som vill stanna hemma hos sina barn under deras första tre
levnadsår bör det finnas ekonomiskt realistiska möjligheter att göra detta – trots
svårigheterna med ett så långt uppehåll i
yrkesverksamheten.
Effektiviteten i vård och undervisning
276
måste höjas väsentligt. Vårdköerna kan
inte förkortas genom ökade arbetsinsatser – dels därför att den arbetskraften
helt enkelt inte finns, dels därför att denna
väg skulle leda till orimligt höga skatter,
t o m högre än dagens 57%-iga skattetryck. Effektivitet i vård handlar inte om
fler diagnoser per arbetstimme utan om
ökad träffsäkerhet och fårre misstag. Det
handlar om utbildning, organisation och
motivation.
Den stora svårigheten i rationaliseringen av offentlig verksamhet är bristen på
klara politiska målsättningar. När man inte vet vad man skall mäta mot kan nästan
vad som helst presenteras som effektivitetshöjande.
Utbildning för ett skapande samhälle
är vad vi behöver. Vi måste undvika att utbilda regleringsbyråkrater. Kreativitetsträningen måste prioriteras högst. Kunskaper är naturligtvis viktiga för kreativiteten men det är inte den receptivaförmå-
gan som i första hand behöver utvecklas.
Utbildningsexplosionen innebär att
olikheterna i personlig förmåga framträ-
der allt tydligare. Välutbildade människor
vill bli behandlade som individer, inte
som medlemmar av ett kollektiv. Var och
en upplever konkret att hon eller han har
en personlig förmåga som andra inte har,
samtidigt som hon eller han lär sig respektera andras personliga förmåga.
Lönebildningen
För organisationsväsendet innebär detta
att den organisation, som inte kan lösa de
enskilda medlemmamas problem på vederbörandes egna villkor, kommer att
vittra bort. Lönebildningen sker på arbetsplatserna. Endast där kan bedömningen av personlig förmåga och avvägningen av den enskilde individens lön i
förhållande till andra löner göras.
Detta hindrar naturligtvis inte en fortsatt utveckling av starkafackliga organisationer i vårt land. Det blir de lokala klubbarna som blir de operativa beslutsenhetema, inte riksorganisationerna.
Stat och kommun som arbetsgivare
måste profilera sig bättre och framstå som
en starkare, mer konsekvent arbetsgivarpart för de offentliganställdas organisationer. Men när det gäller den privata arbetsmarknaden bör staten hålla sig neutral. Det är mycket litet staten kan göra för
att befrämja en utveckling på den privata
arbetsmarknaden av individuelllönebildning på arbetsplatsnivå – det är en uppgift för facket och arbetsgivarna.
Det är sant att lönebildningen är det
stora olösta ekonomiskt-politiska problemet i Sverige. Vi kan inte leva med ett system som ger 6-7% årliga lönehöjningar
när alla både på den fackliga sidan och på
arbetsgivarsidan inser att ungefår hälften
är maximum. Lönebildningen driver fram
en inflation som leder till mycket större
orättvisor i inkomst- och förmögenhetsfördelningen än de irrationaliteter i lönestrukturen som organisationerna kämpar
med. Avtalsrörelserna silar mygg och
sväljer kameler. Men detta är en fråga
som partema själva måste lösa – det är
ingen politisk fråga.
Man kan naturligtvis säga att det är
otacksamt att vara regering när det mest
centrala problemet ligger utanför statens
kompetensområde. Men en socialdemokratisk regering har det inte lättare än en
borgerlig på denna punkt.
Det viktiga är alltså att arbetsmarknadens parter samverkar för en lönepolitik
som möjliggör full sysselsättning utan inflation. Den fulla sysselsättningen får inte
ges upp. Företagare och anställda har här
ett centralt gemensamt intresse. Ingen tjä-
nar på att samhällsekonomin körs på
sparlåga.
Otillräcklig ekonomisk tillväxt
Tillväxten i svensk ekonomi är otillräcklig. Finanspolitiken måste inriktas på att
öka investeringarna i näringslivet. Lägre
kapitalkostnader genom lägre skatter och
minskad offentlig upplåning som bereder
utrymmeför näringslivet är viktiga medel.
Valutaregleringen måste avskaffas helt.
Sällan har man från OECD sett så ironiskt sarkastiska kommentarer som till
Riksbankens trögfotade agerande. Är det
LO som måste blidkas med symbolpolitik? Eller är det Riksbankens positiva avsikt att utnyttja kvarvarande delar av
valutaregleringen till att hålla uppe räntan
på en onaturligt hög nivå?
Försvarspolitiken
Det är illavarslande när Ambassadör
Pankin oreserverat instämmer i Ingvar
Carlssons utrikespolitiska deklarationer.
Ubåtskränkningarna visar att den socialdemokratiska säkerhetspolitiken säljer
smöret och tappar pengarna. Vi vinner
ingen respekt genom att medverka i sexnationsinitiativ som mynnar ut
kanonaffärer med Indien.
Försvarspolitiken bör inriktas på neutralitetsskyddet Varken den polska eller
den tyska frågan är lösta och ingen vet om
277
lösningar i fredliga former över huvud taget är möjliga. Kan vi inte skydda vatten
och luft från inkräktare kan den ena eller
den andra stormakten se sig tvingad att
tillvälla sig kontrollen över strategiskt viktiga svenska landområden.
Som en sovjetisk lärobok i nationalekonomi så träffande skriver ”utgör vårt
nuvarande samhällstillstånd en direkt
fortsättning på livegenskapen. Den stora
liberala revolutionen i Västeuropa under
1800-talet nådde aldrig vårt land”.
Den gemensamma grunden
Vad vi nu bevittnar är sprängkraften i de
västerländska ideerna, den svenska borgerlighetens gemensamma grund. Ideer är
starkare än vapen. Frihet och integritet
för individen, politisk demokrati och
grundlagsskyddad äganderätt är ideer
som sipprar genom järnridåri.
Affärer och personligheter kan spela
en viss roll men det är program och ideer
som avgör valen och skapar den politiska
utvecklingen.
De tre borgerliga partierna måste vårda den gemensamma kärnan och vinna
väljarnas förtroende för att de denna gång
kan hålla ihop under de tre korta år som
en mandatperiod utgör.
Ett skapande samhälle präglas av konkurrens, jämförelser och utveckling, inte
av stora centralbyråkratiska system. Effektivitet handlar om organisation, motivation och utbildning – inte om övervakning, reglering och kontroll. Där går skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik även efter 1988 års val.