Print Friendly

Karl IX – en bondekung

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-~·– —- — —-·—~ –·-·——————— –
KARL IX
BONDEKONUNG?
Av. docenten SVEN UL RIK PALME, Uppsala
ÅR 1608 satt en landsflyktig svensk på ett slott i Elsass och skrev
ned en skildring av sitt fosterlands öden under den ännu knappast
avslutade nationella revolutionens tid. Han hette Axel Leijonhufvud, hans far hade varit Gustav Vasas svåger och förtrogne, själv
var han kusin till Johan III och Karl IX. Redan som barn hade han
av sin mor, den för sin stolthet beryktade grevinnan Ebba Liljehöök, insupit aristokratiska tänkesätt, som härstammade från den
svenska medeltidens rådsvälde. Sedan hade han under studieresor, som sträckt sig till Italien och Danmark, Tyskland och
Frankrike, tagit djupa intryck av den europeiska renässansens
statsläror, som talade om det suveräna folket som statsmaktens
ursprung men också om aristokratien som folkets sanna representation och företrädare inför furstemakten.
Så utrustad kom han att bli e.n av de ledande statsmännen i
vårt land under den oroliga tid, som följde på Johan III:s död
1592. Till en början tog han parti för den katolske arvingen till
Sveriges krona, konung Sigismund av Polen, men han insåg snart,
vart det bar hän med dennes välde, och då sällade han sig till
hertig Karl av Södermanland, den senare Karl IX, han söndrade
sig från sina medbröder i riksrådet, som flydde till konungen i
Polen, han stod ensam av högaristokratien vid Karls sida på Arbogariksdagen 1597, han kämpade mot Sigismund vid Stångebro
1598, då de andra rådsherrarna blevo Karls fångar, och han satt
till sist som ordförande i den ständerdomstol, som på riksdagen i
Linköping dömde fyra. av de konungstrogna riksråden till döden.
Men detta blev för mycket för honom. Några månader efter Linköpings blodbad gick han frivilligt i landsflykt, och nu försökte
han göra sig reda för hur dessa olyckor kommit att drabba honom
själv och den samhällsklass, han tillhörde och hade förrått.
Hans skrift blev en enda stor anklagelseakt mot Karl IX, som tillvitades hämndlystnad, hat och blodtörst i ordalag, som äro täm- 710
~; .
·~:-~~’ ;·· ” ..
KARL IX
BONDEKONUNG?
Av docenten SVEN ULRIK PALME, Uppsala
ÅR 1608 satt en landsflyktig svensk på ett slott i Elsass och skrev
ned en skildring av sitt fosterlands öden under den ännu knappast
avslutade nationella revolutionens tid. Han hette Axel Leijonhufvud, hans far hade varit Gustav Vasas svåger och förtrogne, själv
var han kusin till J ohan III och Karl IX. Redan som barn hade han
av sin mor, den för sin stolthet beryktade grevinnan Ebba Liljehöök, insupit aristokratiska tänkesätt, som härstammade från den
svenska medeltidens rådsvälde. Sedan hade han under studieresor, som sträckt sig till Italien och Danmark, Tyskland och
Frankrike, tagit djupa intryck av den europeiska renässansens
statsläror, som talade om det suveräna folket som statsmaktens
ursprung men också om aristokratien som folkets sanna representation och företrädare inför furstemakten.
Så utrustad kom han att bli eu av de ledande statsmännen i
vårt land under den oroliga tid, som följde på Johan III:s död
1592. Till en början tog han parti för den katolske arvingen till
Sveriges krona, konung Sigismund av Polen, men han insåg·snart,
vart det bar hän med dennes välde, och då sällade han sig till
hertig Karl av Södermanland, den senare Karl IX, han söndrade
sig från sina medbröder i riksrådet, som flydde till konungen i
Polen, han stod ensam av högaristokratien vid Karls sida på Arbogariksdagen 1597, han kämpade mot Sigismund vid Stångebro
1598, då de andra rådsherrarna blevo Karls fångar, och han satt
till sist som ordförande i den ständerdomstol, som på riksdagen i
Linköping dömde fyra. av de konungstrogna riksråden till döden.
Men detta blev för mycket för honom. Några månader efter Linköpings blodbad gick han frivilligt i landsflykt, och nu försökte
han göra sig reda för hur dessa olyckor kommit att drabba honom
själv och den samhällsklass, han tillhörde och hade förrått.
Hans skrift blev en enda stor anklagelseakt mot Karl IX, som tillvitades hämndlystnad, hat och blodtörst i ordalag, som äro täm- 710
~-
.. .\’ .
KarliX- borulekonung?
ligen enastående t. o. m. i denna upprörda tids politiska publicistik. Men anklagelserna riktades också mot de svenska ständerna, som varit Karls verktyg vid uppgörelsen med rådsaristokratien och vid Sigismunds avsättning, och särskilt riktade de sig
mot bönderna. Förr i världen, hette det, hade man kallat några
få bönder till ständermötena för att fråga dem till råds i sådana
ärenden, som direkt gällde dem själva. Men Karl IX hade kallat
allt flere bönder till riksdagarna, och han hade viglat upp dem
genom sina tal och så låtit dem fatta besluten – all omröstning
hade skett gemensamt, och bönderna hade ju varit i majoritf)t.
Men icke nog med det, de dugligare och erfarnare bönderna hade
dragit sig för de långa och många herredagsresorna, och därför
hade endast de fattigaste och odugligaste kommit till riksdagarna
– »mesta parten», skrev Axel Leijonhufvud, »en hop med lättfärdiga skalkar och bovar». Med ett ord: Karl IX:s makt grundade sig på hans inflytande över bönderna.
Den förbittrade aristokratens hårda ord skulle icke äga så stort
intresse, om de icke blivit grundläggande för den historiska uppfattningen av Karl IX. För de närmaste generationerna, dem som
ännu mindes hans tid eller voro bärare av en muntlig tradition,
framstod Karl visserligen som aristokratiens svurne fiende men
därför icke som böndernas konung framför andra. Men mot 1600-
talets slut spriddes Axel Leijonhufvuds stora försvarsskrift, som
dittills hade legat gömd i något familjearkiv, i avskrifter bland
alla historiskt intresserade svenskar, och då Olof von Dalin vid
1700-talets mitt skrev sin svenska rikshistoria, blev Axel Leijonhufvuds berättelse en av hans huvudkällor till Karl IX:s historia.
Han gjorde Axel Leijonhufvuds syn på Karl IX som bondekonungen till sin, och den upptogs efter honom av Erik Gustaf
Geijer. Men medan Dalin från Axel Leijonhufvud övertagit icke
endast namnet utan också dess klandrande innebörd, blev för
Geijer av vedernamnet ett hedersnamn, och så har det sedan förblivit i den historiska uppfattningen in till våra dagar.
År då detta hedersnamn berättigaU Stödde Karl IX verkligen
sin makt i första hand på bönderna~ Inlade han kanske så stora
förtjänster om allmogens andliga och världsliga förkovran, att
namnet därför kan synas berättigat~ Eller var det en del av hans
egen politiska uppfattning, att allmogen framför andra skulle ha
rätt till deltagande i riksstyrelsen~ Alla dessa frågor måste besvaras nekande.
Karl IX var icke en de politiska teoriernas man, men vad han
711
-,.. . ~- ”‘•·’. ~::~~. (:. t ,;…. –.11′. ~. .,._,.._
.’,~-. .
} ·.’!’-·. ….:_…… ,;-
~·..:’;- r
Sven Ulrik Palme
innerst tänkte om politiserande bönder, därom får man rätt gott
besked i de minnesanteckningar till Sveriges medeltidshistoria,
som han efterlämnat. Där heter det om Engelbrekt Engelbrektsson tämligen kärvt, att han varit, som orden falla, »en rätt upprorisk sälle», och om herrarna i riksrådet på Engelbrekts tid heter det föraktligt, att de iGke borde ha låtit »skrämma sig av en
bonde och hans upproriska parti».
överhuvud taget var Karl ingen anhängare av de nya lärorna
om folksuveränitet och härskarfördrag. Han avböjde upprepade
gå1,1ger att ta emot kronan genom ständernas fria val. Sigismunds
avsättning och sin egen åtkomst till kronan ville han helst ge
en rent juridisk motivering på grundval av Gustaf Vasas arvförening och testamente. Han tog kronan, därför att han ansåg sig
ha rätt till den, icke därför att folket valt honom. Det hindrade
honom emellertid icke att i sin politiska propaganda och särskilt
i den propaganda, som riktade sig till Sveriges grannar i det
europeiska statssystemet, ivrigt påpeka, att han blivit vald till
Sveriges konung. Han visste ju, att folksuveräniteten ute i Europa
icke utan framgång konkurrerade med legitimiteten som statsrättslig princip, och att man därute ingen förståelse hade för arvfurstarnas säregna ställning i den svenska statsrätten.
Det hörde också till Karl. IX:s politiska taktik att utnyttja
grannländernas inre oroligheter och uppvigla menigheten mot
den lagliga styrelsen. Så lyckades han åstadkomma ett uppror i
staden Lybeck, som ställt sig på Sigismunds sida, och han försökte detsamma icke bara i Mecklenburg, Danmark och Ryssland
utan också i Sigismunds eget arvrike Polen.
När Karl utnyttjade allmogen som ett vapen i sin kamp för
Sveriges oberoende och enhet, en kamp som gav honom och därmed
också Gustaf Adolf Sveriges krona, var det alltså, det kan man
icke tvivla på, en klart medveten politisk taktik, icke en följd av
en statsuppfattning, som gav rum åt politisk makt åt bondemenigheterna.
Man får emellertid icke tro, att Karl IX stödde sig endast eller
främst på bönderna. Avgörande för den framgång, han vann, var
i stället samarbetet med prästerskapet vid avvärjandet av den katolska motreformationen. Enigheten om Uppsala mötes beslut
1593 kunde icke nås utan eftergifter från Karls sida, men han
vann därmed prästerskapets stöd för den nationella saken, som
också var hans egen. Prästerskapets stöd var också medlet att
vinna böndernas, ty prästerna hade själva utgått ur allmogens
712
L
~; .
Karl IX – bondekonung’!
led, de levde under samma yttre villkor som bönderna och de voro
icke endast allmogens andliga ledare utan också i hög grad dess
politiska. I den egenskapen var det Gustaf Adolf i ett berömt
yttrande kallade dem folktribuner.
Var prästerskapet ända fram till den tid, då Karl tryggat sitt
välde, hans bästa stöd – trots att också de ofta voro splittrade
och deltogo i oppositionen mot den nya regimen – så gällde det i
icke mycket ringare grad om lågfrälset och om den ofrälse civila
och militära statstjänstemannaklassen, fogdarna och krigsbefälet,
fast förhållandena beträffande dem skiftade från landskap till
landskap. Också om dem gäller, att de delvis utgått ur böndernas led och i vid utsträckning levde i materiella villkor, som icke
mycket skilde sig från allmogens. Också de kunde därför tjäna
som förmedlare mellan Karl och allmogen.
För en utländsk betraktare måste de svenska ständerna, sådana
de samlades till möte med Karl utan att högaristokratien var
med, ha tett sig som en tämligen ensartad massa, den grå hopen,
som orden en gång falla hos ett ögonvittne v:id ett sammanträde
mellan Karl och allmogen. Den polske ädlingen Samuel Laski,
som 1598 i Sigismunds uppdrag besökte Sverige, skrev med förundran och förtrytelse hem, att Karl talade med bönderna och
kallade dem ständer. I Laskis hemland saknade ju bönderna alla
politiska rättigheter.
Vad var då orsaken till att Karl kunde rycka med sig allmogen
och de samhällsklasser, vilkas levnadsförhållanden nära överensstämde med allmogens, till politiskt samarbete för Sveriges oberoende och frihet~ Svaret på den frågan har man allmänt givit
genom en hänvisning till att Karl förstått att knyta allmogen till
sig genom att han främjade deras intressen. Varje bonde visste,
står det redan i folkskolans historielärobok, att han hade skydd
hos sin konung.
Denna uppfattning är emellertid icke riktig. Under ingen period av den äldre Vasatiden var rättsosäkerheten större än under
den nationella revolutionens tidigare år. Först efter sekelskiftet
kunde Karls organisatoriska nydaningsarbete på rättskipningens
område börja, och helt genomfört blev det aldrig. I materiellt
hänseende var det heller icke några lysande år. 1596, 1597 och
1598 var bärgningen knapp genom magra skördar, och under
samma år steg saltpriset högre än i mannaminne. Bägge omständigheterna förstod dock Karl att vända till sin fördel genom att
713
~ ~:-:’;·- >
·” ..,.t–~·..\ ..•.. ~-;Jr …. ~ .r·
.~· …
·~·..·:~. r
Sven Ulrik Palme
kasta skulden på Sigismunds handelsblockad, endast delvis med
rätta, ty denna blockad satte in först på hösten 1597 och blev
aldrig effektiv. De första· åren efter sekelskiftet härjade den svå-
raste missväxt med hungersnöd och elände i Sverige liksom i hela
Östeuropa. På våren 1602 skrevo bönderna i Olands härad till
Karl: »Här finner man på vägarna både bönder, skjutspojkar och
andra fattiga döda av hunger, utom dem, som dö av hunger i
sina hem. En sådan jämmer har det aldrig varit i vår eller i våra
fäders tid.» Med svälten följde upplopp och handgemäng vid
skatteuppbörden: »Då mina karlar dra ut på landet i kronans
ärenden», skrev en fogde samma år, »bli de slagna blå och blodiga.
Sådant skick är nu med bonden.»
Visst var det en fördel för allmogen, att högaristokratiens makt
bröts, så att den befriades från hårda herrar sådana som västgötaböndernas plågare Karl Gustafsson stenbock, men av de
fallna herrarna stod åtminstone Hagenskild Bielke väl med sina
landbönder, medan tidens mest beryktade bondeplågare, just Axel
Leijonhufvud, ända fram till brytningen efter Linköpings blodbad åtnjöt Karl IX:s särskilda skydd.
Allmogen var i den äldre Vasatidens Sverige, såsom den länge
skulle förbli, det skattedragande ståndet. Att utgöra skatter och
utskrivningar var dess av överheten klart fattade roll i statslivet
Icke heller därutinnan förde Karl IX:s tid någon lättnad med
sig. Med hård hand utkrävde han kronans rätt också på områden,
som dittills ofta försummats såsom i fråga om dagsverkena vid
de kungliga slotten. Antalet ödegårdar var också vid hans död
större än då han trädde till regementet. Under inbördeskrigets
första skede utspredo hans vedersakare, att några av de pålagor,
som utkrävdes, voro Karls egna påfund och skulle efterskänkas
av Sigismund. Men också detta försök att vinna allmogen för Sigismunds sak misslyckades.
J ag har redan pekat på en av orsakerna till Karls framgångar
hos allmogen, nämligen den, att han vunnit prästerskapets i det
stora hela oreserverade stöd för sin politik och kunde utnyttja
prästerskapets makt över allmogens sinnen. Andra orsaker av
stor men omätbar betydelse voro bondekonservatismen och allmogens främlingshat. Samma ursprungliga, naturvuxna konservatism, som gång på gång hade vedervågat Gustaf Vasas seger
genom de talrika bondeupproren, kom nu sonen tillgodo. Den tro,
det nu gäUde att försvara, var just den protestantism, som bönderna då hade rest sig emot. Det personliga konungadöme, som
714
A’ . L
Karl IX – bondekonung?
då hade eggat till uppror, var nu gammalt och fornt, och det
företräddes av Karl, icke av Sigismund, som ville regera Sverige
från Polen med högaristokratien som verktyg. Och det främlingshat, som ammats upp under unionsstriderna och sjuårskriget,
och som alltsedan Gustaf Vasas tid underbyggts av den officiella
propagandan, det riktade sig nu mot Sigismund och polackerna.
Främsta orsaken till att Karl fick allmogen med sig i sin strid
var emellertid en annan. Det var hans egen personlighet. Icke
så, att han skulle ha varit folkligare vare sig till sinnelaget eller
till livsföringen än sina bröder, men han var det till ordasätten.
Karl var den store folktalaren av våra svenska konungar, däri
väl faderns jämlike och sonens överman. Grymheten, misstänksamheten, godtycket, hårdheten tedde sig för hans samtid icke så
avskräckande som de skulle göra i vår tid – han levde i en tid
med starka lidelser, då man aldrig hade långt till hårda ord och
förhastade beslut. Under revolutionsåren befann han sig ständigt på resa och talte med allmogen och köpmännen på marknaderna, med allmogen och lagläsarna på tingen, med bergsmännen
vid gruvorna, med krigsbefälet och lågfrälset vid mönstringarna.
Och han talade väl. Fyndiga och drastiska ordlekar växlade med
myndiga och hotfulla sentenser, ordspråk och anekdoter. Han
målade verkligen fan på väggen, han friade till alla åhörarnas
svagheter och eggade deras lidelser. Och dessemellan kunde han
tala saktmodigt vädjande.
Trots de historiska källornas knapphet äro vi tämligen väl underrättade om Karl IX:s muntliga framställningskonst, dels genom åhörares anteckningar, dels genom protokollet från den stora
rättegången före Linköpings blodbad, dels genom hans brev med
deras ofta talspråksmässiga, mustiga och drastiska språk.
Så berättas det från stockholmsriksdagen 1597, hur en del av
adeln nekade att bifalla Karls förslag om ett krigståg till Finland, som ännu höll sig till Sigismund. Oppositionens talan fördes av den reslige västgötaadelsmannen Hans Åkesson Soop, som
meddelade, att adeln icke ville råda Karl att draga på krigståg
vare sig hit eller dit i landet: Karl svarade: »Dra då du i stället,
och eftersom du är en så förfärligt stor och långer karl, så får
jag gå och skyla mig bakom dig, ty jag ser lika gärna tio pilar
i dig som en i mig.» »Och», tillägger det ögonvittne, som berättat om
händelsen, »allmogen i salen log ·däröver och sade: ‘fick du svad’»
Då Hans Åkesson i alla fall stod på sig, röt Karl åt honom: »Du
vet aldrig vad du bjäbbar och icke de andra, som äro med dig,
715
…, ‘W·+· t-:~a·. ·:~}
~ ·” ~~.. ·~.~~. …,~ ..
·,1: \ . ;~… .”.:~ ~ ‘(i. f .~.. ·~- .. )
.·~::< r
Sven Ulrik Palme
heller. Gå din väg!», varpå Hans Åkesson och hans följe fick lämna
salen.
Vid riksdagen i Arboga tidigare på året fick Karl opposition
icke blott av en del av adeln utan också av ärkebiskopen Abraham
Angermannus. Från det tal, som Karl med anledning därav höll
till menigheten, anför en åhörare följande uttryck: »Får adeln
väldet och biskoparna råda; så skolen I förnimma, vilket blodbad
de skola bereda Eder.» »Almogen ropade med högt ljud», fortsätter samme berättare, »och begärde, att hans furstlige nåde
ville taga dem i hägn och försvar. Fursten sade: Vill I stå bi
med mig~ Bönderna svarade: ja, ja, ja, räckandes därmed upp
envar sin hand. Hertigen sade ytterligare: Efter I, gode män,
töve denna natt för min skull, så vill jag giva Eder tärepenningar,
där I skole hålle Eder med till morgonen. Och viste dem så till sin
räntemästare. Han gav dem vardera 6 öre.»
Arbogariksdagen förlöpte icke utan opposition heller från böndernas sida – orsaken därtill var ärkebiskopens fronderi – men
Karllyckades med hot och övertalningar driva igenom det beslut,
han önskade. Att hans vädjanden denna gång dock icke endast
voro hotfulla, därom vittna flere åhörare. »Fursten talade saktmodeligen till allmogen», heter det i en av riksdagsberättelserna.
Och en av de närvarande prästmännen antecknade i sin dagbok
för en av de dramatiska marsdagarna: »I dag talade hertigen 3
gånger med allmogen, ganska ljuvliga såsom en fader.»
Av Karls folkliga framställningssätt får man en ganska god
bild i några berättelser av lybska skeppare, vilkas fartyg Karls
kapare uppbringat i Östersjön. Karl tog fartygen i beslag men
skickade skepparna tillbaks till Lybeck med uppmaning att revoltera mot stadens magistrat, som hade anslutit sig till Sigismund. Vid ett tillfälle kommo orden att falla så här: »Så som
borgmästare och råd hade handlat, borde borgarna slå huvudet
på dem i bitar, och hade de icke bila eller yxa, skulle de endast
komma till Karl, så skulle han skaffa dem det.» Då en annan av
skepparna begärde ersättning för sina förluster, fick han svaret,
att »det skulle hans egna herrar i Lybeck betala eller också djä-
vulen hämta dem».
Lika oförväget grep Karl till drastiska ord, då det gällde att
inför undersåtarna rättfärdiga hans allt annat än försiktiga
danska politik. Det gällde dels att nedsvärta den hatade arvfienden, som befarades på sina håll i Sverige ha ett bättre rykte än
inom Vasahuset, dels att undanrödja all ängslan för att Karls
716
,.
L
~; . 1
Karl IX – bondekonung?
hållning kunde leda till krig. »Och have vi så litet givit dem orsak till någon vidlyftighet», heter det vid ett tillfälle, »som fåret
gav ulven, när han beskylte det där de båda stodo och drucko
vid en rinnande ström, att fåret skitnade vattnet för ulven, endock ulven stod ovanför strömmen och fåret nedanför. Lika stor
orsak ha vi givit dem. Men de tora intet fram med principalorsaken, varför de hata oss, nämligen att vi ha sett något noga på
regementet och bållit i akt Sveriges rikes rättighet och talat
däruppå. Det gör dem ont i öronen, och må de intet gärna höra
sanningen, efter de umgås icke ofta med henne, utan det gör
dem ont, lika som sura ögon icke kunna lida solens klara sken.»
Under rättegången med de anklagade herrarna före Linkö-
pings blodbad, fick Karl rik användning för sin advokatyr och
sin talekonst, ty han uppträdde själv som åklagare inför ständerdomstolen. Så här lät det vid ett tillfälle: »All träta och oenighet i riket är kommen av herrarnas välde och deras maktlystnad.
Vad de ha varit för slags fredsälskande män, det ser man granneligen av deras svar till mina utskickade före träffningen vid
Stegeborg, nämligen att de då gärna hade sett, att alla hade haft
hår i band och kniv i strupe på varandra. Så ha de törstat efter
många människors oskyldiga blods utgjutelse.»
För att undgå rättegången åberopade herrarna dels ett löfte,
som Karl givit, då de blevo hans fångar, dels det fördrag, som
Sigismund och Karl träffat efter Stångebro slag, ty där hade alla
tvistigbeter hänskjutits till skiljedom av utländska furstar inom
4 månader. Denna skiljedom hade sedan icke blivit av. Vid ett
tillfälle under rättegången gav detta Karl anledning till följande
tirad: »Jag förnimmer, att dessa män hava ingen skam eller nå-
gon försyn att utsprida lögn, sägandes att jag icke haver hållit
mitt löfte, som jag dem givit haver, i det att innan fyra månaders tid skulle komma främmande kommissarier. Så står det i
fördraget mellan mig och konungen, men dem har jag icke givit
något löfte, utan fördraget gällde endast konungen och mig. Sju
tusen dävlar har jag lovat er och det vill jag hålla. Ty det är
icke endast fyra månader förlupna utan halvtannat år, och ni
står bär ännu friska och helbrägda och oskadda till liv och
lemmar.»
»Här spelas icke om äpplen och päron», hette det hotfullt vid
ett annat tillfälle under rättegången, »utan om liv och blod, ära
-och redlighet.» Och då ständerna tvekade att fälla den hårda dom,
Karl begärde, hotade han att ta saken i egen hand: »Så beder
717
.·~~ …. ·t’.··..,.d.,. ~ ··’ ;· i:~}. … f;_, f
r.Jii .L)’.!,… ”111.1 • ,~· •:· -~ ,;·. .,
i~:.·:;;:. r
Sven Ulrik Palme
jag, att I vele fälla en rättvis sentens och dom, och med tillbörlig
exekution fullfölja den. Men eftersom de icke vilja ställa sig under lagen, som dock jag, fastän en född konungason, har ställt
mig under, så vill jag handla med dem som i krig, eftersom jag
har tagit dem som mina fiender i marken, där de ha traktat efter
mitt liv och min ära och. all min välfärd, och jag vill handla
mot dem som mot Sveriges rikes uppenbara fiender och förrädare.»
Då den gamle Hogenskild Bielke vid slutet av rättegången förhördes, lyckades han genom skicklig advokatyr rädda sig undan
sina medbröders öde, vilket föranledde Karl att störta på dörren
med de hotfulla orden: »Din räv skall icke bita min gås.»
Det dröjde dock fem år, innan herr Hogenskild fick följa efter
sina fränder och medbröder till stupstocken, efter ännu en ständerdom. Men Karl hade under rättegången i Linköping åter visat sin förmåga att rycka med sig ständerna. Adeln hade tvekat,
men krigsbefäl, fogdar, lagläsare och allmoge hade låtit sig locka,
tubba och hota av denna furstliga talekonst och övertyga av
denna djärva advokatyr.
Så står Karl IX inför eftervärlden icke mera som bondekonungen utan som folkledaren. Men det ordet täcker bara en sida
av hans statsmannagärning, det hänför sig mera till medlen än
till målet, och hans politiska mål hade icke i första hand med allmogens välfärd och bästa att skaffa.
718
Ii’ .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner