Karl Isaksson; Om EUs handelskommissionär hette Bastiat


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
”’O
c::
ro
..c
lu….
Om EU:s handelskommis~
l av Karl Isaksson
…då skulle man kunna se betydligt mer optimistiskt på nästa WTO-runda
än med en som anser att demonstranterna mot frihandel i Seattle ”were dead right”.
Pascal Lamy.
E
UROPEISKA KOMMISSIONEN har givit Ut en skrift
som heter ”Europeiska unionen och världshandeln’: Vid en första anblick ser det ut som
en barnbok och när man börjar läsa inser man
att det nog faktiskt är så. Språket är anpassat
till en lägstadieelevs och på varje sida finns en färgglad
teckning med en man och kvinna som symboliserar just
det uppslagets budskap. Vi kan läsa att handelspolitik kan
tyckas vara krångligt och tekniskt men i själva verket faktiskt handlar om tillväxt och välstånd. Så långt allt väl.
Men från att ge sken av att EU är frihandelns bästa vän
blir broschyren då och då tveksam till om öppna marknader verkligen är så bra. Det uttrycks plötsligt tvivel om
frihandeln verkligen skapar fler jobb och högre välstånd.
Snart får vi också veta att EU minsann avskaffat sina
inre handelshinder och nu arbetar för att riva de återstående yttre hindren. Den som är det minsta bevandrad i unionens handelspolitik inser nu att denna skrift
enbart är propaganda. En jämförelse mellan kommissionens stridsskrift och verkligheten visar klart att EU:s
handelspolitik är full av hyckleri.
Det är svårt att säga om den nuvarande handelskommissionären, fransmannen Pascal Lamy, är en övertygad frihandelsvän. Han brukar hävda det men hans
argumentation för friare handel är överraskande svag.
Det samma kan numera sägas om vår egen handelsminister, LeifPagrotsky, som tidigare gjort sig känd som
en stor vän av fria marknader. Engagemanget var dock
tillräckligt svagt för att han i en debattartikel nyligen
kunde uttrycka förståelse för de frihandelsmotståndare
som hävdar att världshandelsystemet misslyckats. Vad
Pagrotsky inte tycks ha förstått är att dessa människor
hävdar att vi har för mycket handel. En sann frihandelsvän skulle nog också hävda att världshandelsystemet
inte fungerar. Men då med utgångspunkten att det finns
för mycket protektionism. Att komma till samma slutsats
är inte alltid att hålla med varandra.
Det är frihandelsvänner som Lamy och Pagrotsky
EfJ jSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
::r
OJ
::J
c..
([)
onär hette Bastiat. • •
som gör att handelspolitiken blir komplicerad och svårförståelig. Med sådana vänner behöver inte frihandeln
några fiender.
BASTIAT HAR MYCKET ATT LÄRA UT
Om dessa två herrar nu är sådana förespråkare för frihandel som de brukar hävda har de mycket att lära i
argumentationsteknik av den franske ekonomijournalisten Frederic Bastiat som levde under första halvan av
1800-talet. Hans briljanta argumentationsteknik går ut
på att driva motståndarens argument till sin spets och
därigenom visa att de blir absurda och hans harmoniliberala tankesätt behövs i allra högsta grad i den handelspolitiska debatten i EU idag.
Om Frederic Bastiat vore handelskommissionär skulle den förestående WTO-rundan kännas betydligt närmare. När mannen som ansvarar för EU:s handel hävdar
att många av demonstranterna i Seattle ”were dead right”
känns det inte lika betryggande.
Bastiat visar att det fria samhället förbättrar samtliga individers situation. Kapitalets och arbetarnas intressen är desamma, i krig besegrar den starke den svage, i
näringslivet hjälper däremot den starke den svage eftersom det är lönsamt. Den gemensamma fienden är staten
som genom interventioner bidrar till en ineffektiv resursallokering som minskar det totala välståndet.
Eftersom staten inte producerar egna värden ägnar
den sig enbart åt att fördela de redan existerande värdena. Ett av Bastiats mest bevingade uttryck är att ”staten
är den stora illusion i vilken alla försöker leva på andras
bekostnad”. Den som har inflytande över staten är den
enda som tjänar på dess interventioner.
Denna harmoniliberala lära är ljusår från de argument som hävdas från EU:s ”frihandelsvänner”. Fagrotsky hävdade i sin debattartikel att frihandel skapar sociala problem. Känner man sina socialdemokrater rätt står
lösningen till dessa problem att finna i ytterligare intervention, inte mer frihet som Bastiat skulle förespråka.
Frederic Bastiat var en lysande debattör. I en av sina
mest berömda essäer, ”Petition”, visar han tydligt protektionismens vansinne genom att föreställa en representant
för belysningsindustrin. Han propagerar inför den franska deputeradekammaren för att utestänga en utländsk
konkurrent eftersom denna skadar den inhemska industrin, tar jobben från fransmännen och därigenom skadar
ekonomin. Det är solen som är konkurrenten.
Här visas att billiga varor och tjänster, såsom solljus
och import, inte hotar ekonomin, utan snarare utgör en
ren vinst som gör att samhällets resurser kan användas
till att tillfredsställa andra behov.
HYCKLERI OCH SOCIALKLAUSULER
Tänk om vi hade haft en Frederic Bastiat på posten som
EU:s frihandelspropagandist nummer ett istället för en
Pascal Lamy vars grundinställning till globaliseringen är
att den inte enbart utgör ett hot.
Kommissionens frihandelsskrift hävdar att EU är den
mest aktiva aktören inom Världshandelsorganisationen
(WTO) och den som arbetar hårdast för att alla länder
skall kunna deltaga i världshandeln. Samtidigt driver EU
frågan att WTO i sina statuter måste beakta sociala
arbetsförhållanden.
Det är omöjligt att hävda att alla länder skall deltaga
i världshandel samtidigt som man ställer orimliga krav
på arbetsförhållanden i fattiga länder. Det är inte rimligt
att kräva att man i Bangladesh skall ha samma semesterlagar som i Sverige. Det är inte rimligt att tro att Tanzania kan ha samma skydd för ammande mödrar på
arbetsplatser som Finland.
Att tro att man hjälper människor i fattiga länder till
högre välstånd och dräglig arbetsmiljö genom att utestänga dem från handel är ett enormt felslut. Det råder
idag inga tvivel om att det var just handeln med omvärlden som hjälpte Sverige att bli ett rikare land under senare delen av 1800-talet. Finns det någon som tror att en
isolering av Sverige hade skyndat på den utvecklingen?
Om EU lyckas få WTO att länka handelsregler med
arbetsmiljö och anamma klausuler om sociala rättigheter är det en uppenbar seger för protektionisterna. Det är
svårt att vara övertygad när Lamy försäkrar att vi här
inte alls talar om handelssanktioner.
Samma argumentation hörs inom miljöområdet Om
inte de fattiga länderna kan rena sin industri lika mycket som vi kan i den rika världen skall de inte få handla
med oss. Vad är det för människor som tror att Zimbabwe får en bättre miljö om vi stänger ute dem från
möjligheten att exportera sin produktion? Jo, de som
själva menar att de är för solidaritet med de fattiga länderna samt står på de svagas sida i globaliseringen. Hycklare är ett tilltal som passar bättre.
JORDBRUKSHYCKLERIET
Ett annat område där EU:s handelspolitik är uppenbart
hycklande är jordbruket. Det är svårt att hävda att man
arbetar för öppna världsmarknader när man samtidigt
spenderar 350 miljarder kronor om året på jordbrukslSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61E!J
Q)
-c
c
ro
.s:::.
stöd, ett stöd som framförallt utestänger export frän tredje land. Beräkningar visar att de rika ländernas, främst
EU:s, jordbruksubventioner kostar de fattiga länderna
60 miljarder dollar – 600 miljarder kronor – om året i
uteblivna exportintäkter.
Det är beklämmande att se hur vissa ledamöter i
Europaparlamentet talar sig varma för EU:s gigantiska
stödprogram till medelhavsområdet, MEDA, samtidigt
som de vägrar att öppna sina gränser för import av jordbruksprodukter. En import som naturligtvis är de nordafrikanska medelhavsländernas främsta möjlighet att nä
ett högre välstånd.
Ett mer berömt fall av protektionism i EU:s handelspolitik handlar naturligtvis om bananerna. Man kan inte
hävda att frihandel är vägen till ökat välständ samtidigt
som man väljer ut vissa länder som mer lämpade att sälja
bananer till Europa än andra. Flera medlemsländer tycker att det är självklart att forna koloniers bananer skall
ha företräde. Som argument används att det inte är de
fattiga länderna, utan amerikanska företag, som säljer
bananerna. Tror man verkligen att det inte spelar någon
roll för bananplantagearbetaren i Latinamerika om Chiquita får sälja sina bananer till EU eller inte?
Ytterligare exempel på protektionistiska åtgärder som
EU vidtar är när man förbjuder saker med hjälp av socialisternas senaste påfund för att intervenera och styra
människors liv, den så kallade försiktighetsprincipen.
Men hjälp av denna princip kan man förbjuda det mesta
som inte kan bevisas helt ofarligt. För inte länge sedan
röstade Europaparlamentet för att förbjuda textil- och
läderprodukter som innehäller påstått ohälsosamma azofärger. Underligt nog undantog man äkta mattor frän
bestämmelserna. Det ligger nära till hands att misstänka att det hade betydelse att EU inte har någon egen produktion av äkta mattor.
FN har i en studie visat att ett öppnade frän EU:s och
USA:s sida av enklare industrier som är typiska för uländer skulle öka de fattigare ländernas export med 75
procent. Detta motsvarar 700 miljarder dollar eller 12
procent av de fattiga ländernas samlade BNP.
Det svenska enprocentmålet i biständspolitiken ter
sig i jämförelse enbart tramsigt. Frihandelsmotständare
som säger sig arbeta för att de fattiga länderna skall fä det
bättre är inget annat än hycklare.
Frederic Bastiats storhet ligger just i att han på ett
enkelt sätt förklarar att en fri marknad alltid är överlägsen en protektionistisk. Detta görs även i den mest
berömda essän ”Det man ser och det man inte ser”. Man
kan se att en industri går sämre om en ny konkurrent
tillverkar samma produkt effektivare. Det man inte ser är
att denna effektivitet är till gagn för samhället genom
att de resurser som tidigare spenderats ineffektivt nu frigörs och kan användas till annat.
IIISvensk Tidskritt 12000, nr 5-61
Det finns alltid en alternativkostnad när staten intervenerar, en alternativkostnad som är hög eftersom resursallokeringen inte är effektiv.
Ett vanligt argument mot frihandel är att import av
varor kostar arbetstillfällen. Använder man detta måste
man också hävda att det är arbetstillfällena, snarare än
tillgången och möjligheten till konsumtion, som får ekonomin att blomstra.
Bastiat driver detta argument till sin spets och kommer fram till att om alla undviker att använda sin högerhand, eller kanske till och med hugger av den, kommer
än fler jobb att skapas och ekonomin kommer att gå än
bättre. Protektionismens princip blir absurd.
Om EU:s handelskommissionär kraftfullt använde
dessa argument istället för att säga att handelspolitik är
svårt och krångligt skulle vi definitivt se färre demonstranter och stenkastare i städer som Prag och Seattle.
Ekonomin drivs av att det i samhället finns naturliga
hinder som måste övervinnas, menar Bastiat. Det är dessa
hinder som skapar arbete och välstånd. Hindret avstånd skapar transportindustri, hindret hunger skapar jordbruksindustri, hindret kyla skapar textilindustri och så vidare.
Många politiker och frihandelsmotständare tycks ha
anammat detta. De har emellertid övertolkat budskapet
och tror att ekonomin går ännu bättre om även artificiella
hinder skapas. Man förbjuder import av diverse produkter,
man stödjer ineffektivt jordbruk, man hindrar andra länder att sälja sina varor. Allt för att minska effektiviteten i
ekonomin och försvära för människor. Om man tror att
det är detta som skapar välstånd är man tydligt fel ute.
Naturligtvis är det så att om vi importerar varor och
tjänster som produceras mer effektivt annorstädes frigör vi resurser för att producera annat. Det är som Bastiat hävdar, ”att när en stor mängd arbete blir disponibelt genom undanröjandet av ett hinder, blir en lika stor
mängd belöning disponibel.”
Avslutningsvis kan vi nog konstatera att Frederic Bastiat skulle underkänna EU:s nuvarande handelspolitik.
En Bastiat bakom rodret på EU:s frihandelsskuta är att
begära väl mycket, att begära att vår nuvarande kommissionär, Monsieur Lamy, byter argumentationsstrategi känns dock endast som en stilla önskan. Om världen
skall bli friare är det emellertid nödvändigt.
EU har lyckats riva de flesta hindren mellan medlemsstaterna och den inre marknaden är snart fullbordad. Detta är ingen dålig bedrift. Men varför är samma
politiker, som anser att frihandel mellan medlemsländerna är så viktig, så rädda för att öppna gränserna utåt?
Det är dags att lägga protektionismen på hyllan! Släpp
bananerna fria!
Pol mag Karl Isaksson (karl.isaksson@moderat.se) är
assistent i Europaparlamentet