Print Friendly

Karl Erik Olsson; Den politiska skogen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARL ERIK OLSSON:
Den politiska skogen
En artikel om Centerns Ungdomsförbund
blir den andra i Svensk Tidskrifts serie om
riksdagspartiemas politiska ungdomsförbund. Författaren ärf dförbundsordförande
och numera riksdagsman. H an ger bakgrund
tillförbundets ställning i partiet, och han
framhåller som en av dess insatser att det var
ungdomarna som satte sig emot sammanslagningen medfolkpartiet, när en sådan var aktuellför ett antal år sedan. Andra ungdomsförbundets förslag som det om lokalsamhället
har kommitför att stanna. Att miljöfrågor
ligger naturligt tillför CUF är lätt attförstå.
Författaren understryker till sist särskilt att
centern har enfolkrörelsekaraktär, där ett
ungdomsförbund spelar en naturlig roll.
Inte sällan säger jag att människan är en del
av naturen. Mycket av vårt liv fungerar, eller
borde fungera, som naturen.
Politikerns liv är som trädets liv i skogen.
Det finns små träd och stora träd. Det skall
finnas lagom många av olika åldrar och av
olika trädslag. Man får inte kalhugga den
politiska skogen. Stora föryngringsytor är
känsliga. En successiv föryngring är säkrast.
Man får inte spruta bort trädslag som för
ögonblicket förefaller olämpliga. Det rubbar
balansen. Balansen skall upprätthållas på ett
naturligt sätt. I en naturlig, vänskaplig tävlan. En del små träd blir stora. Inte alla. Men
alla stora träd har varit små! Fast det är så
länge sen att de stora träden glömt det.
Alla folkrörelser är inte partipolitiska. Alla partier är inte heller folkrörelsepartier.
Men folkrörelsepartiet har lättast att fungera naturligt. Inte minst det som har sina rötter i bonderörelsen. Med kontakt med naturen.
I en folkrörelse föds nya ideer. Starka
ideer. Sammanhållningen är viktigare än
ideegoismen. Därför lanseras nya ideer försiktigt. Den som är oförsiktig får en stor debatt mot sig. Men rörelsen skiljer ur det bästa, och utnyttjar det.
På ett århundrade har böndernas andel av
befolkningen minskat från en avgörande
majoritet till en liten minoritet. Om inte
Bondeförbundet – och dess ideer – skulle
förtvina och försvinna, var det nödvändigt
att förändra partiet. Det blev ett centerparti.
Ungdomsförbundet, Svenska landsbygdens
Ungdomsförbund, hade redan tidigare inte
varit så hårt avgränsat som partiet. Men när
det gällde utanverket, namnbytet, som na- 332
turligtvis var angelägnast för partiet, då kom
ungdomsförbundet efter.
Bonderörelsens och arbetarrörelsens partier regerade ihop på 50-talet. Vi uträttade
en hel del, men fick stå till svars för socialdemokraternas misstag. Det var en hård på-
frestning för Bondeförbundet, samtidigt
som bondenumerären blev mindre. Koalitionen sprack – innan kraften helt gått ur det
blivande centerpartiet. Vad var ett centerparti? Ja, det var inte socialistiskt. Var det
konservativt? I kulturfrågor kanske. Var det
liberalt? Vad är det förresten? Centerpartiet
var nog socialliberalt. För mänsklighet och
frihet, vem vill inte vara det?
Utan att vid detta tillfälle vara medvetna
om det vårdade nyvordna och tveksamma
centerpartister nu en planta som satts redan
i bondeförbundets barndom. Den skulle bli
ett träd av särskilt slag. Ett alternativ vid sidan av de gamla stora. Socialismen och liberalismen.
Nya frågor
60-talet kom med nya problem och nya frå-
gor för det ”nya” partiet. Vem skulle först
märka urbaniseringens belastning på naturen om inte de som hade sina rötter i naturen. Som ännu visste hur naturen fungerade. Därför var det inte underligt att centerpartiet som första parti på allvar tog itu med
miljöfrågorna och först blev varse att den
moderna industristaten hade en påverkan
på naturen som så småningom skulle bli
ödesdiger.
Kanske upplevde de människor som ändå
var kvar på landsbygden industrialiseringsprocessen lite ”utifrån”. Kanske var det också därför som dessa människor snabbt kände
samhörighet med människor i andra delar
av världen som inte ännu kommit lika
”långt” i utvecklingen. Centerns Ungdomsförbund började på tidigt 60-tal att engagera
sig i U-landsdebatten. Man gjorde det så intensivt att man till och med startade ett eget
biståndsprojekt i Etiopien.
Detta projekt avvek från de som samhället
vid den tiden engagerade sig i. Det började
mer från grunden. Man försökte hjälpa
människorna i detta fattiga land att få en liten utbildning, så att de skulle kunna börja
den långa vandringen mot en högre standard. Början låg i att förbättra tekniken i det
egna jordbrukssamhället. Med stor entusiasm samlade Centerns Ungdomsförbund
in pengar till detta projekt.
Måhända var den stora effekten av detta
arbete inte att några fattiga människor i Etiopien fick hjälp. Måhända låg betydelsen i att
centerpartiet i och med detta kom utanför
den egna gärdesgården med sina tankar och
åtgärder, något som var viktigt när ett klassparti skulle omvandlas till ett ideparti. En tro
på att våra ideer kunde ha betydelse för världen och inte bara för den egna gruppen började göra sig gällande.
Samtidigt fortgick industrialiseringen, och
därmed centraliseringen. Det gällde att flytta över så stor del som möjligt av arbetskraften från det improduktiva jordbruket till
den produktiva industrin i gamla Sverige.
Aftonbladet hade feta rubriker om den
”glädjande befolkningsomflyttningen”. Centern reagerade. Det kunde inte vara rätt att
människor skulle tvingas att flytta för att få
jobb. Det innebar en kapitalets makt över
människan som centern aldrig accepterat.
Centern började tala om lokaliseringspolitik. De egna grupperna slöt upp men begabbades av så gott som alla andra partier.
Mittendebatten
Bondeförbundet hade, liksom de flesta bondepartier, vissa inslag av konservatism. Bondekonservatismen var dock mest utmärkande inom det kulturella området. Å andra sidan kämpade man för en folkgrupp som hade dåliga sociala villkor. Man var socialradikal. Att kräva sociala reformer utan socialism är inget som folkpartiet under Per Ahlmark kommit på.
Efter koalitionstiden och namnbytet till
Centerpartiet märktes en strävan till en nå-
got annorlunda partistruktur i svensk politik. Ett mer markerat mittfält mellan socialister och konservativa skapades. Med de nya
väljargrupper som centern drog till sig, små-
företagare, hantverkare och lägre tjänstemän var det naturligt att man ofta låg parallellt med folkpartiet i praktisk politik. De
stora skillnaderna i ideologisk bakgrund diskuterades knappast.
Ungdomsförbundet, CUF, som upplevde
ett stort behov av frigörelse från den gamla
bondekonservatismen, var pådrivande då
det gällde att skapa denna mittenpolitik.
CUF drev även frågan om sammanslagning
av partierna.
Samarbetet med liberaler och den egna
idedebatten ledde inte endast till att man
fann områden för samarbete. Det ledde
även till att de stora ideologiska skillnaderna
333
framstod klarare. Därför var det också naturligt för CUF, att när frågan om sammanslagning av de båda partierna på allvar aktualiserades 1973, då var det till stor del
CUF som satte stopp för detta.
Man skulle inte bryta av den unga centerkvisten och ympa på den på det gamla,
skamfilade liberala trädet. Centerkvisten
skulle få växa till ett eget träd på sina egna
rötter.
CUF-glimtar
Den här artikeln handlar egentligen om
ungdomsförbundets roll i centerpartiet.
Men det är omöjligt att beskriva denna roll
utan att teckna bakgrunden. Även i bakgrunden har ungdomsförbundet spelat en
betydande roll, vilket jag försökt klargöra.
Jag vill här ytterligare ta upp några exempel
på politiska frågor där CUF påverkat partiet
under den tid jag bäst känner till, slutet på
60-talet och början på 70-talet.
Världsmarknadspriserna på livsmedel låg
under 60-talet mycket lägre än de svenska
produktionspriserna. Överhuvud hade VMpriset väldigt lite med produktionspris att
göra då det formades av förhållandevis små
överskott från olika länder. När svenska
jordbrukare behövde en inkomstförstärkning – prishöjning – då betraktades det
som en subvention. Trots att svenskt jordbruk tillhörde världens mest produktiva.
De svenska konsumenterna ville dock inte
betala livsmedel till det pris de betingade vid
produktion i det egna kostnadsläget. För låginkomsttagare och barnfamiljer utgjorde
334
livsmedelskostnaden en tung post i familjens
budget. En prishöjning på livsmedel innebar
därför, med dåvarande system, att man tog
från en låginkomstgrupp för att ge till en annan. Vad var då naturligare än att tänka sig
att man sänker prisnivån för konsumenten
och höjer den för producenten. Detta kunde
ske genom att gå in för en s k mellanprislinje, där jordbrukarna får betalt för sitt arbete
men konsumenterna subventioneras via
statsbudgeten. Då CUF först förde detta system på tal, mötte det motstånd överallt, nu
är det etablerad politik sedan många år och
accepterat överallt.
50- och 60-talen håde inneburit stor omflyttning av människor. Många län var på
väg att avfolkas. Befolkningen måste anpassas till industrins lönsamhet. Det föreföll inte möjligt att göra mycket åt detta. Före valet
1968 diskuterade CUF länsvisa målsättningar för befolkningen. Kritikerna sade, att det
inte går att sätta upp mål för befolkningen.
Den är ju beroende av näringslivet etc. Centern kom med sin första riksplan 1972. Idag
är det naturligt att tala om planeringstal och
målsättningar för befolkningens storlek i län
och kommuner.
I det stora programarbete som började i
ungdomsförbundet 1971 och som resulterade i ett nytt handlingsprogram 1973lanserades ett nytt sätt att se på människan och samhället. Man utgick ifrån att människan är
mångsidig och har många olika behov som
skall tillfredsställas. Samhället måste planeras därefter. Mindre enheter där människans olika funktioner som arbete, boende,
fritid, service, vård och utbildning kan integreras är nödvändiga om vi skall kunna fungera socialt. Som motsats till det centraliserade och nästan till sönderfall uppsplittrade
samhället försökte CUF förklara hur ett ”lokalsamhälle” skulle se ut.
En delvis ganska osaklig debatt följde. Lokalsamhällesiden omnämndes i tidningar
och debatter som ”tossigheter” och ”tillbaks
till Fattigsverige”. Centerpartiet kanske vid
det tillfället saknade det mod och den frimodighet som behövdes för att ta upp begreppet och föra ut det som sin ide. Kanske berodde detta på att ungdomsförbundet drev
frågan hårt och fick stora mothugg i debatten. Men – dagens centerpolitik, för att inte
säga regeringspolitiken i samhällsplaneringsfrågor, innehåller stora delar av de tankegångar som är grundläggande i lokalsamhällesiden. Lägger vi nu till det behov av
hushållning, som väl allt flera inser är nödvändigt, så kommer dessa ideer att visa sig
ännu mer berättigade.
Centerideologins framväxt
Det finns alltså en hel kedja av händelser
som utgör en tillväxt på centerns ideträd.
Med rötterna i bonderörelsen och jordbrukspolitiken, över miljöpolitik och lokaliseringspolitik har vi kommit fram till att krä-
va ett hushållande samhälle i ekologisk balans där vi prioriterar hög livskvalitet och social välfärd framför ekonomisk tillväxt och
ensidig teknisk standard. Energi- och däri
kärnkraftsdebatten illustrerar väl centerns
inställning i dessa frågor.
För att kunna utveckla ideer som har kontakt såväl bakåt som framåt är folkrörelsen
absolut nödvändig. I folkrörelsen spelar
ungdomsrörelsen en stor roll. I den interna
debatten mellan yngre och äldre gror de
ideologiska fröna. Många små plantor, som
inte är så starka, gallras bort. Ogräset rensas
bort. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan de starka och svaga, mellan gräs och
ogräs. Kampen är stundom hård, t o m
335
ojämn. Ibland tar man väl av misstag bort en
bra planta. Men det går knappast att finna
en bättre plantskola för de politiska ideerna
än folkrörelsen, där ungdomsförbundet
ständigt och ihärdigt tillhandahåller de frön
som behövs för sådden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner