Print Friendly

Karin Schager; Tankar om livet i Sovjetunionen

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARIN SCHAGER:
Tankar om livet i Sovjetunionen
V
Iadimir N Vojnovitj försäkrar att
han, när han beskriver livet, litteraturen och politiken i Sovjetunionen, inte alls försöker göra sig lustig. Nej, man måste nog tro att hans humor är blodigt allvar, så dyrt som den
har stått honom – efter flera års förföljelser tvingades han 1980 gå i exil.
Vladimir N Vojnovitj: Det antisovjetiska
Sovjetunionen. Raben & Sjögren 1986
De många dråpliga formuleringarna i
hans senaste bok, ”Det antisovjetiska
Sovjetunionen”, kan inte heller till nå-
gon del dölja den bitterhet med vilken
han summerar resultaten av den sovjetiska modellens socialism: den ekonomiska och kulturella stagnationen och
det moraliska förfallet i skepnad av korruption, mutor, privilegier (”av var och
en efter förmåga, åt var och en efter
rang”), mygel (”Sovjetlivets hörnsten”), tjuvnad, rättslöshet.
Kring den ohjälpliga livsmedelsbristens dunkla orsaker raljerar Vojnovitj
med en härligt oskuldsfull uppsyn. Dock
presenterar han själv en förklaring till
både denna och övrig sovjetisk ineffektivitet när han konstaterar, att sovjetsamhällets viktigaste produkt är propagandan. Det rör sig om en enorm produktion
av alla möjliga slags porträtt, transparanger, väggtavlor och plakat med citat
och slagord, siffror och procenttal utan
~1ågot tvunget samband med verkligheten, och all denna meningslöshet sysselsätter inte bara propagandaorganen inom
kommunistpartiet, komsomol och KGB,
utan även alla fabriker, kolchoser, sjukhus, byggnadsorganisationer och militärförband. (Att sedan propagandan genom
sin ständiga lögnaktighet numera alltid
uppnår sitt motsatta syfte, och genom
sin ständiga inkonsekvens till och med
blir antisovjetisk, är något som Vojnovitj
noterar inte alldeles utan skadeglädje.)
Propagandans framgång förutsätter
som man förstår en icke ringa påpasslighet från samhällets sida visavi medborgarna. Den kritiskt lagde Vojnovitj
beledsagades t ex som mest av några tiotal medarbetare i KGB, och man må ju
betänka vilka resurser en sådan omsorg
tar i anspråk – Vojnovitj är dock bland
Sovjetunionens över 8000 författare
bara en av dem som i sitt författarskap
föresatt sig något mer suspekta syften än
blott och bart att skildra ” skördetröskors och andra jordbruksmaskiners progressiva rörelse framåt”. Medborgarnas
begreppsbildning kräver oupphörlig
skolning och kontroll; de politiska cirklarna är sålunda obligatoriska på alla arbetsplatser, frågeformulären är otaliga,
och valen är visst inte meningslösa trots
bristen på motkandidater utan är tvärtom en viktig generalmönstring av beredvilligheten att spela med i spelet, ehuru
falskt.
Vatje resa till Väst förutsätter omfattande förberedelser, ty den vid kapitalistvärldens provokationer ovane Sovjetmedborgaren kan inte gärna av sig själv
veta hur exempelvis det korrekta svaret
på en fråga om Afghanistan skall lyda:
”Jag vet inte exakt var det ligger, men
jag har hört sägas att en begränsad kontingent för en tid hjälper bönderna där att
skörda bomull och reparera vägar.”
Han får också lära sig att slå västliga
kritiker i huvudet med det förintande argumentet, att undervisning och sjukvård
488
är kostnadsfria i Sovjetunionen. Fast
detta är nu inte riktigt sant, hävdar Vojnovitj, eftersom mutsystemet är så välutvecklat att man inte ens kan räkna med
att få ett bäcken utan att först stoppa en
rubelsedel i handen på sjukvårdsbiträ-
det. För övrigt, påpekar han, drar sjukvård och undervisning även i Sovjetunionen enorma kostnader, och det intressanta är då inte hur kostnaderna tas ut av
medborgarna utan hur mycket dessa sedan har kvar att röra sig med – samt
naturligtvis vad de har fått för pengarna,
vilket i fråga om sovjetisk sjukvård kan
göras till föremål för ganska sorglustiga
kommentarer. Vad Vojnovitj här har att
berätta är genomandat av vrede, ty inom
sjukvården avslöjas obarmhärtigt Sovjetsystemets brist på respekt för människans värde.
Ännu en apparat som till propagandans stöd måste få en imponerande dimension utan att producera något vettigt
är censuren. Den arbetar i många led och
på många nivåer. Vi har vant oss att
tycka synd om författarna. Men vad ska
man då säga om censorerna, som har att
övervaka att det skrivna inte kritiserar
Sovjet, inte underlåter att kritisera kapitalistvärlden, inte innehåller några förbjudna namn, några farliga associationer
eller några undermeningar? De torde väl
bada i svett, eftersom de riskerar straff
för sitt politiska misstag om de släpper
igenom ens en ” okontrollerbar undermening” eller en aldrig så långsökt ”allusion” . Så blir rädslan allas övercensor,
och resultatet blir förlamande.
Vojnovitj drar parallellen mellan litteraturen och det centralstyrda jordbruket
och kan notera lika beklämmande slutresultat för dem båda. Överallt sitter inkompetensen i högsätet, det gäller även
Författarförbundet. Bokutgivningen bestäms inte utifrån kvalitets- och marknadsbedömningar, utan baseras på graden av politisk anpassning; självklart är
att va!je bok måste överensstämma med
den socialistiska realismens receptur.
(Med socialistisk realism avses enligt en
icke officiell formulering ”besjungandet
av makthavarna i en för dem tillgänglig
form”.) Ju korrektare en bok är ur partisynpunkt, i desto större upplaga ges den
ut, och av desto färre köps den. Medan
sålunda merparten av den statliga bokutgivningen förvandlas till makulatur,
förkvävs de angelägna författarskapen.
Vojnovitj står i sin samhällskritik Sacharov nära och ansluter sig till dennes
konvergensteori. I samhället behövs så-
väl socialism som privat initiativ. Han
ser också demokrati som en absolut förutsättning för fred. Det förslavande och
demoraliserande sovjetsystemet, säger
han, leder till instabilitet, och makthavarna blir i behov av ett ständigt spänt
läge för att kunna försvara sin repressiva
inrikespolitik.
Bakom Vojnovitjs kritik ligger den
orubbliga värderingen att ingenting på
jorden är heligare än ett människoliv.
Det är också i skildringen av små sovjetmänniskor utanför det allmänna ljugandet och hycklaodet som hans bok blir
allra mest gripande. Han ger några oförglömliga porträtt av människor som genom ett passivt motstånd, och till priset
av sin egen framgång, lyckats bevara innebörden levande i ord som heder och
samvete.
Men hans bok är pessimistisk. I det
kärvare klimatet efter Chrustjov har dissidenterna blivit allt färre , och intresset
för dem i Väst har minskat katastrofalt –
en påminnelse som vi bör ta till oss!
Trots allt finns det ännu en och annan
röst som inte hunnit tystas, någon enstaka författare som inte har resignerat med
oförrättat ärende. ”Och det är mycket
möjligt att den där författaren, om man
PETER STEIN:
489
inte sätter honom i fängelse, slår ner honom i en port eller driver honom till
hjärtinfarkt, med tiden tvingas lämna sitt
land och nästa gång framträder här, inför
er”, skriver Vladimir N Vojnovitj med
sorgsen stämma från Miinchen.
Stärkt ägarmakt – och starka fackföreningar
R
edan de gamla grekerna förstod
äganderättens betydelse. Så t ex
menade Plato att enskild äganderätt skulle främja ekonomisk effektivitet
genom att människor arbetade mer och
bättre om de personligen fick tillgodogö-
ra sig frukterna härav. Samtidigt förordade han kollektivt ägande för de styrande klasserna just för att undvika att de
vägleddes av ekonomisk vinningslystnad.
Carl-Johan Westholm: Stärkt ägarmakt
– och starka fackföreningar SAF, 1985
Äganderätten har genom historien
intagit en central roll i politik, samhällsforskning, och varit föremål för fle- ·
ra politiska, religiösa och akademiska
strider. Egendom är stöld! utropade
Pierre Joseph Proudhon, en utopisk socialist i slutet av 1800-talet.
De senaste 20 åren har frågor rörande
äganderätt på nytt från en viktig roll i
vetenskaplig forskning framför allt i
USA. Tvärvetenskaplig analys mellan
ekonomi och juridik, det som kallas
Economics of Law eller The property
Rights School har lämnat värdefulla rön.
Grunden för denna forskning är givetvis
att det spelar stor roll för individers beteende, ekonomiska framsteg, graden av
individuell frihet, etc, vilken typ av
äganderättsförhållanden som gäller.
Douglas North, ekonom i USA, har i ett
betydelsefullt ekonomisk-historiskt verk
(The Rise of The Western World, tillsammans med Robert Paul Thomas,
Cambridge 1973), visat att ekonomisk
tillväxt per capita inte började med den
industriella revolutionen, utan betydligt
tidigare i Holland och England. I dessa
länder hade man långt kommen enskild
äganderätt vilket innebar att enskilda
fick skörda frukterna av lyckade ekonomiska satsningar och bära kostnaderna
av felaktiga. Att enskild äganderätt är
grunden för individuell frihet har såväl
frihetens försvarare som motståndare in- ………….._________________________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner