Karin Larsson; Krönika
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
😮
E
Karin Larsson om JANTELAGEN OCH DEN NYA EKONOMIN
V
ad du än gör, bli inte berömd i Malmö. Sa min
kompis när jag berättade för honom att jag sålt bostadsrätten i Stockholm
och stod i färd med att flytta tilllandets tredje stad. Du kommer att få på
käften. Sa han. Det kan väl inte vara så farligt, tänkte jag och flyttade in.
S
OM SKÅNING BORDE JAG kunna tackla detta,
trots att jag tillbringat 90-talet i Stockholm.
An så länge har det gått bra, jag har inte blivit känd och har lyckats undvika blåtiror.
Men mina nollåttavänner undrar vad man
egentligen gör i Malmö. Jag har svårt att svara dem.
För Malmö är en stad med identitetsproblem, och mitt
Malmö är långt från broschyrernas. Och malmöiternas.
Brottet mellan den gamla och nya ekonomin är
smärtsamt tydligt här. Det går att se såret med
blotta ögat, räkna det i kronor och ören. Det
är som om den nya världen har kraschlandat mitt i Folkhemmet, och det gör ont.
Självkänslan är tilltufsad. Till och med
MFF har slutat att göra mål.
Ett av samtalsämnena är om Kockumskranen ska rivas. Ägarna har misslyckats med att sälja den, och nu har Riksantikvarieämbetet föreslagit att den ska
bevaras. Folket jublar. sydsvenskans Åke Stolt
skriver: ”Det är klart att den skall vara kvar. Den
är stor, stark och mäktig. Den minner om tider då
’vi’ både kunde bygga båtar och spela fotboll”. Nu
kan man ingetdera, nu behövs det monument att
blicka upp till för att stärka folkmoralen.
K
RUXET ÄR ATT DET INTE ÄR helt gratis att låta en
gigantisk kran stå i hamninloppet och rosta. Det
är årliga miljonbelopp för underhåll det handlar om,
samt möjligheten att bygga nya kontor på området.
För trots att var sjätte kontorskvadratmeter är outhyrd i staden, byggs det nya kontor och bostäder på
det gamla varvsområdet. Här, där den nya högskolan
ligger och den salta vinden från Öresund är frisk, vill
de nya IT-företagen ligga, inte i de trista kontarskomplexen från 60-talet. Det överensstämmer väl
med den nya ekonomins logik, där nya affärer utvecklas i hälsosamma och vackra lokaler. Självklart vill de
kunskapsintensiva företagen ligga jämte högskolan,
för ömsesidigt tanke- och personalutbyte.
Det finns andra trätoämnen. En av Sveriges mest
intressanta konsthallar, Rooseum, och stadens internationellt kända teatrar är konkursmässiga. Det finns
inte en krona över till kulturen. Eller är det är Malmös
noggranna läsning av Jantelagen som spökar? Försök
inte vara något, för då får du på käften.
På så sätt förstår jag de politiker som vill tänka lite
större i Malmö, och varför det blir så tokigt. De tar i så
att de spricker. Ska det byggas en bro ska det bli en av
världens längsta. Ett nytt hotell på leråkern ska bli Europas högsta. Det blir en orgie i knasiga rekord, ungefär
som Monty Pythons ”Ministry ofsilly walks”; man tävlar i irrelevanta grenar. Jag fnissar, för jag förstår dem
så väl, men det blir komiskt fel. Tokroliga Malmö.
D
ET FINNS SÅ MYCKET annat SOm är bra. Staden
växer, och det är inte bara för att den är Sveriges
mest invandrartäta. Exempelvis håller matutbud och
krogar internationell klass och variation. För den som
gillar havet finns strand mitt i city och ett rikt båtliv.
För reslystna är tidtabellen späckad, och du har fyrtio minuter till världsstaden Köpenhamn. Det finns
ett bibliotek av högsta klass, ett konstliv med hög
svansföring och en vital musikscen. Bilköer saknas.
Människorna är vänliga, ostressade och kommer från
hela världen. Priserna på allt från hyra och mat till
kläder och glasögon är betydligt lägre än i Stockholm.
Ja, Malmö har mycket att yvas över, och staden
har stora möjligheter att ta plats i den nya ekonomin.
Här finns de flesta av grundstenarna- kompetenta
människor med internationellt nätverk, bra infrastruktur, hög livskvalitet. Det som saknas är den
framåtanda som är grunden för entreprenörskapet,
och det som sätter käppar i hjulet är den fanatiska
tillämpningen av Jantelagen. Det behövs inga fler
monument över den tid som flytt. Malmöiterna måste
våga släppa taget om sitt förflutna och börja blicka
framåt. Vi måste börja tro att vi är något för att kunna
göra mål.
Själv fortsätter jag nog att heja på Helsingborg ett
tag till.
Karin Larsson (karin.larsson@frecklessinteractive.com)
är skribent och entreprenör.
fJJ lSvensk Tidskrift 11999, nr si
E
Karin Larsson om JANTELAGEN OCH DEN NYA EKONOMIN
V
ad du än gör, bli inte berömd i Malmö. Sa min
kompis när jag berättade för honom att jag sålt bostadsrätten i Stockholm
och stod i färd med att flytta tilllandets tredje stad. Du kommer att få på
käften. Sa han. Det kan väl inte vara så farligt, tänkte jag och flyttade in.
S
OM SKÅNING BORDE JAG kunna tackla detta,
trots att jag tillbringat 90-talet i Stockholm.
An så länge har det gått bra, jag har inte blivit känd och har lyckats undvika blåtiror.
Men mina nollåttavänner undrar vad man
egentligen gör i Malmö. Jag har svårt att svara dem.
För Malmö är en stad med identitetsproblem, och mitt
Malmö är långt från broschyrernas. Och malmöiternas.
Brottet mellan den gamla och nya ekonomin är
smärtsamt tydligt här. Det går att se såret med
blotta ögat, räkna det i kronor och ören. Det
är som om den nya världen har kraschlandat mitt i Folkhemmet, och det gör ont.
Självkänslan är tilltufsad. Till och med
MFF har slutat att göra mål.
Ett av samtalsämnena är om Kockumskranen ska rivas. Ägarna har misslyckats med att sälja den, och nu har Riksantikvarieämbetet föreslagit att den ska
bevaras. Folket jublar. sydsvenskans Åke Stolt
skriver: ”Det är klart att den skall vara kvar. Den
är stor, stark och mäktig. Den minner om tider då
’vi’ både kunde bygga båtar och spela fotboll”. Nu
kan man ingetdera, nu behövs det monument att
blicka upp till för att stärka folkmoralen.
K
RUXET ÄR ATT DET INTE ÄR helt gratis att låta en
gigantisk kran stå i hamninloppet och rosta. Det
är årliga miljonbelopp för underhåll det handlar om,
samt möjligheten att bygga nya kontor på området.
För trots att var sjätte kontorskvadratmeter är outhyrd i staden, byggs det nya kontor och bostäder på
det gamla varvsområdet. Här, där den nya högskolan
ligger och den salta vinden från Öresund är frisk, vill
de nya IT-företagen ligga, inte i de trista kontarskomplexen från 60-talet. Det överensstämmer väl
med den nya ekonomins logik, där nya affärer utvecklas i hälsosamma och vackra lokaler. Självklart vill de
kunskapsintensiva företagen ligga jämte högskolan,
för ömsesidigt tanke- och personalutbyte.
Det finns andra trätoämnen. En av Sveriges mest
intressanta konsthallar, Rooseum, och stadens internationellt kända teatrar är konkursmässiga. Det finns
inte en krona över till kulturen. Eller är det är Malmös
noggranna läsning av Jantelagen som spökar? Försök
inte vara något, för då får du på käften.
På så sätt förstår jag de politiker som vill tänka lite
större i Malmö, och varför det blir så tokigt. De tar i så
att de spricker. Ska det byggas en bro ska det bli en av
världens längsta. Ett nytt hotell på leråkern ska bli Europas högsta. Det blir en orgie i knasiga rekord, ungefär
som Monty Pythons ”Ministry ofsilly walks”; man tävlar i irrelevanta grenar. Jag fnissar, för jag förstår dem
så väl, men det blir komiskt fel. Tokroliga Malmö.
D
ET FINNS SÅ MYCKET annat SOm är bra. Staden
växer, och det är inte bara för att den är Sveriges
mest invandrartäta. Exempelvis håller matutbud och
krogar internationell klass och variation. För den som
gillar havet finns strand mitt i city och ett rikt båtliv.
För reslystna är tidtabellen späckad, och du har fyrtio minuter till världsstaden Köpenhamn. Det finns
ett bibliotek av högsta klass, ett konstliv med hög
svansföring och en vital musikscen. Bilköer saknas.
Människorna är vänliga, ostressade och kommer från
hela världen. Priserna på allt från hyra och mat till
kläder och glasögon är betydligt lägre än i Stockholm.
Ja, Malmö har mycket att yvas över, och staden
har stora möjligheter att ta plats i den nya ekonomin.
Här finns de flesta av grundstenarna- kompetenta
människor med internationellt nätverk, bra infrastruktur, hög livskvalitet. Det som saknas är den
framåtanda som är grunden för entreprenörskapet,
och det som sätter käppar i hjulet är den fanatiska
tillämpningen av Jantelagen. Det behövs inga fler
monument över den tid som flytt. Malmöiterna måste
våga släppa taget om sitt förflutna och börja blicka
framåt. Vi måste börja tro att vi är något för att kunna
göra mål.
Själv fortsätter jag nog att heja på Helsingborg ett
tag till.
Karin Larsson (karin.larsson@frecklessinteractive.com)
är skribent och entreprenör.
fJJ lSvensk Tidskrift 11999, nr si