Karin Blomqvist; Aristoteles Politiken – realism och systematik i statskonsten


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARISTOTELES POLITIKENREALISM OCH SYSTEMATIK I
STATSKONSTEN
KARIN BLOMQVIST
Aristoteles är en av historiens största vetenskapsmän och hans ”Politiken” är ett mästerverk. Det
märkliga är inte att den i stora delarframstår som svårförståeligför den sentida läsaren. Det riktigt
märkliga är vilken relevans hans ”Politiken” har även i den moderna debatten.
V
ad är en stat? Vem kan kalla
sig medborgare, och vilka
rättigheter och skyldigheter
har han? Vem skall ha den
högsta beslutanderätten, folket, de formögna eller kanske en enda individ?
Dessa och andra fclgor diskuteras i det
ofullbordade mästerverket Politiken. Författaren, vetenskapsmannen och filosofen
Aristoteles, ägnade sig dock aldrig uteslutande :\t en aspekt av mänskligt liv. Han
var ett universalgeni i ordets fulla bemärkelse; hans verksamhetsfält innefattar fårutom filosofi i dagens mer inskränkta bemärkelse även psykologi, logik, etik, politik, biologi och teologi. Han kan sägas
ha grundat litteraturkritiken och skapat
grammatiken.
Fil dr. KARIN BLOMQVIST är verksam vid klassiska
institutionell, avdclnir~ger~fdr GrekiskavidLur~ds uniVI!rsitet
och har översatt Politiker~ till svemka.
Göra universum begripligt
Aristoteles’ djupa respekt får fakta paras
med hans passion får att klassificera dem
och sätta in dem i ett sammanhang. Han
utvecklade sin egen teori och delade in
verkligheten i omclden; detta till skillnad
från läraren Platon, som s:\g verkligheten
som en helhet, en avbild av den högre
idevärlden. Aristoteles utvecklade teorin
om ’form’ och ’materia’, där form sclr får
egenskaper som kan iakttas i samma slags
ting och göra det möjligt att klassificera
dem i släkten och arter. Det principiella
m:\let är dock aldrig att studera enskilda
fåremåJ får deras egen skull, utan att avslöja hur de fårhiller sig till helheten och
göra universum begripligt.
Tre huvudkategorier
Aristoteles’ verk kan delas in i tre huvudkategorier: får det fårsta skrev han en
stor mängd litterära essäer avsedda for
publicering. De finns dessvärre inte
längre bevarade utom i fragment, men
426 SveNsK TJOSKRIFT
var ofta i dialogform eller i varje fall
stöpta i en litterär form och avhandlade
olika filosofiska ämnen, liksom Platons
dialoger. Till den andra kategorin hör en
rad materialsamlingar som skapades får
internt bruk inom filosofskolan, t. ex.
den samling illustrerade anteckningar om
dissektioner, som det hänvisas till flera
gånger i de zoologiska skrifterna, fårteckningar över segrarna i de olympiska
spelen och redogörelser for 158 grekiska
staters författningar. Även dessa har gått
förlorade, med undantag av en skrift om
Athens statsskick.
Ofärdiga skick
Den tredje gruppen, de s k esoteriska eller akroatiska skrifterna, utgör resultatet
av Aristoteles’ forskningar och spekulationer i det ofärdiga skick de förelåg vid
hans död. De har säkert ofta ~änat som
underlag for hans föreläsningar och for
diskussioner mellan skolans medlemmar.
De har också utgjort forarbeten for kommande publikationer som tid efter annan
uppdaterats, forsetts med tillägg och
marginalanteckningar eller skrivits om i
sin helhet. Deras provisoriska tillstånd är i
varje fall uppenbart och bereder översättarna åtskilliga svårigheter. Politiken hör
till denna kategori av skrifter.
I vår bevarade version består skriften
av åtta huvudindelningar, s k böcker.
Den bör huvudsakligen ha sammanställts
under åren 330-323 f Kr, den period då
Aristoteles ledde sin skola i Athen. Den
version av boken som har bevarats till eftervärlden är med all sannolikhet inte
Aristoteles’ egen. Den härrör från en utgivare, som, trots att han formodligen
inte ville ändra något i mästarens papper
utan ställa samman dem i befintligt skick,
tydligen lyckades skapa viss oreda i dem.
Som exempel kan nämnas att ordningen
mellan böckerna med all sannolikhet inte
är den ursprungliga, att löften om att
vissa frågor skall behandlas i andra partier
i Politiken inte infrias och att det finns
många lösa trådar både innehållsmässigt
och stilistiskt. Det ofullbordade skicket
har foranlett många forsök till ingrepp,
kommentarer och redigeringsforsök
Man har forsökt transponera både enstaka partier och hela böcker.
Omfattande kartläggning
I sitt nuvarande skick har emellertid Politiken foljande uppbyggnad: Bok I-III utgör en inledning; i bok I avhandlas statens minsta samfållighet, hushållet, i bok
II diskuteras såväl andra filosofers (i synnerhet Platons) idealstater som existerande statsskick och i bok III behandlas
frågor om statens natur samt hur man definierar begreppet medborgare. Bok IVVI avhandlar praktisk politik; i bok IV
definieras och avhandlas olika typer av
statskick, i bok V genomgås de olika anledningarna till att statsskick störtas respektive består och i bok VI diskuteras ytterligare de vanligaste statsskicken, demokratin och oligarkin. I bok VII-VIII,
slutligen, diskuteras Aristoteles’ ideala
statsskick från olika synvinklar; i bok VII
utreds det bästa statsskicket, samt lämpliga yttre omständigheter som befolkning
SvENsK TIDSKI>.IFT 427
och topografi, och i bok VIII lämnas foreskrifter får hur barnen skall uppfostras.
Verket slutar med en utläggning om musikens roll.
Som synes innefattar skriften många
fler aspekter än vad en modern avhandling i statsvetenskap kan forväntas innehålla. Men Politiken måste ses i sin helhet.
Målet är att kartlägga vad som gör människan lycklig, både i fråga om levnadssätt, politiskt styre och sociala inrättningar. Så hör skriften också intimt samman med Aristoteles’ etiska utläggningar,
Den nikomachiska etiken och Den
eudemiska etiken.
Rastlöst intellekt
Överallt i Politiken, liksom i sina övriga
bevarade skrifter, avslöjar Aristoteles sitt
rastlösa intellekt, sin nyfikenhet och sin
formåga att dra slutsatser ur ett givet material. Som ett exempel kan nämnas de
tidigare omtalade forteckningar som han
gjorde upp över segrarna i de olympiska
spelen. Inte ens när han utforde detta till
synes rent mekaniska arbete nöjde han sig
med att vara en passiv iakttagare. I Politikens åttonde bok, där han diskuterar
barnuppfostran, manar han nämligen till
forsiktighet när det gäller att utsätta pojkar i unga år for alltfor hård fysisk aktivitet: ”Bland dem, som segrat i de olympiska spelen, kan man finna högst två eller tre som segrat både som vuxna och
juniorer; detta beror på att träningen i
pojkåren har berövat dem deras styrka.”1
Dessa ord visar inte bara tydligt vetenskapsmannens formåga att dra sunda och
goda slutsatser ur de iakttagelser som han
gjort; de avslöjar också hans omsorg, i
stort som smått, om individens lycka och
välbefinnande.
Säkra ett gott liv
Huvuddelen av Politiken ägnas dock åt
statsvetenskapens grundläggande frågor.
En stat är enligt Aristoteles en polis, en
stadsstat med en tättbebyggd del, staden,
och den omgivande landsbygden. Dess
kärna består av medborgare, politai, som i
idealfallet ruras om att inneha de styrande
ämbetena, och den styrs av lagar och fårordningar. ’Staten’ tar dock inte ses som
enbart ett geografiskt begrepp, och inte
heller som en organisation for innevå-
narnas gemensamma forsvar eller ekonomiska trygghet. Dess uppgift är mycket
mer vittgående än att blott och bart erbjuda beskydd åt sina innevånare; målet
är att säkra ett gott liv som levs i enlighet
med dygden. Begreppet ’dygd’, arete,
måste fOrstås som en teknisk term som
innefattar bildning, hög börd, duglighet,
hederlighet osv.; det rör sig alltsi om
Stiernhielms dygd och inte den mer inskränkta viktorianska varianten. Utan
dygd kan man inte bli lycklig, och den
stat som inte styrs väl kan inte garantera
lycka it sina innevånare. (Författarna till
den amerikanska självständighetsforidaringens ord om varje individs rätt till liv,
frihet och strävan efter lycka bör rimligen
ha hämtat inspiration hos vår filosof}.
Över lagarna står statsskicket, som
skall fattas som något mer konkret än
bara ’nedskriven forfattning’; dels inne- 428 SVENSIC TIDSICII.IFT
fattar begreppet skrivna regleringar över
medborgares rättigheter och skyldigheter, fördelningen av ämbeten och fästställande av maktbefogenheterna; men dels
är statsskicket också statens rent konkreta
organisation i olika ämbeten och ansvarsområden. ”Ett statsskick är en ordning
för ämbetena i en stat och i synnerhet det
överordnade ämbetet. Överallt utövas
den högsta makten av statens regering,
och statsskicket är regeringen. Jag menar
så här: I demokratierna är det folket som
utövar makten, i oligarkierna är det
tvärtom ett 6.tal, och därför säger vi
också att statsskicken är olika i dessa stater.”2
Staten mer primär
enlighet med Aristoteles’ hierarkiska
synsätt är naturligtvis staten mer primär
än den enskilda individen; den är ju helheten och som sådan mer betydelsefull än
sina beståndsdelar. Men då måste man
också ha i minnet att eftersom statens mål
i slutändan är att garantera ett gott liv för
den enskilde, rör det sig om en interaktion av komplicerad natur. Frågan om
Aristoteles ’respekterade individen’ eller
inte är egentligen felaktigt ställd: för honom går det inte att förutsätta delen utan
helheten, men om inte statens olika beståndsdelar (d v s individerna) är lyckliga,
är inte heller staten lycklig. Staten är inte
som ett jämnt tal som kan bestå av udda
tal och ändå bli jämnt: ”Lyckan hör inte
till samma kategori som jämna tal. Ett tal
kan nämligen varajämnt i sin helhet utan
att någon av dess delar är det, men med
en lycklig stat kan det inte förhålla sig på
det viset.”3
Detta framhåller han i sin kritik av Platons idealstat, som enligt Aristoteles omöjliggör ett lyckligt liv för sina
innevånare. Det är inte utan att man kan
hålla med honom.
De tre statsskicken
De äkta statsskicken är tre till antalet,
nämligen kungadöme, aristokrati och
medborgarstat. I kungadömet är det en
enda man som styr, i aristokratin ’de bästa
männen’ (hoi aristot), dvs. de som är överlägsna i dygd framför alla andra, och i
medborgarstaten, den ursprungliga formen av demokrati, är det den samlade
kåren av medborgare, vilka skall bestå av
medelklassen. Gemensamt för dessa tre
statsskick är det väsentliga draget att härskaren eller den härskande klassen styr staten med allas bästa för ögonen; man fattar
inga beslut som på kort sikt gynnar den
egna gruppen på bekostnad av de andra
utan strävar efter ett stabilt och bestående
statsskick, som endast kan säkerställas om
alla medborgares önskemål tillgodoses.
Stabilt statsskick
Bland dessa statsskick intar medborgarstaten en särställning. Den är den allra
bästa styresformen, ’det egentliga statsskicket’, som på grekiska har samma
namn som just – statsskick. Medelklassens män är de som är bäst lämpade att
styra, framhåller Aristoteles; dels är deras
samlade dygd, klokhet och förmögenhet
större än den ende härskarens eller den
lilla elitens, dels garanterar deras styre ett
SVENSK TIDSKRIFT 429
l
. \
stabilare statsskick. Det är nämligen inte
särskilt troligt att de fattiga sUr sig sarnman med de allra rikaste får att störta
medelklassen.
Egoistiskt syfte
Men de äkta statsskicken kan småningom
urarta och därigenom fårvandlas till
sämre varianter. Kungadömets urartade
form är tyranniet, aristokratins är
oligarkin och medborgarstatens demokratin (som inte skall fårstås i ordets moderna betydelse). Vad ett tyranni är, behöver väl knappast förklaras; men kanske
tarvar oligarkin och demokratin vissa
kommentarer. Oligarki, ’favälde’, innebär att det rika fatalet innehar regeringsmakten i krcift av sinförmögenhet – det sägs
klart och tydligt ifrån, att oligarki råder
även i de fall då den rika styrande gruppen är i majoritet bland medborgarna.
Det är alltså inte längre de samlade dygderna som avgör vem som skall regera
(som i aristokratierna), utan endast förmögenhet. I demokratierna, ’folkväldena’, styr folket i kraft av sin numerära
överlägsenhet. Dessa urartade former har
det gemensamt att man inte längre regerar med statens bästa får ögonen utan
uteslutande i egoistiskt syfte.
Gå ifollan
Demokratier och oligarkier är de vanligaste statsskicken, eftersom de styrande
ofta går i fållan att sätta den egna gruppens intressen framfår alla medborgares.
Dock kan de ändå fungera acceptabelt,
om de modereras så att man tar hänsyn
till dem som är utestängda från makten.
Men om statskicken försämras ytterligare, uppstår enligt Aristoteles de allra
värsta formerna. I dessa extremt urartade
statsskick kan beslutsfattama med påbud
eller folkförsamlingsbeslut sätta de nedskrivna lagarna ur spel. I oligarkins yttersta avart, den s.k. dynastin, är det ett
litet fatal mycket rika släkter som innehar
den högsta makten. I den extrema demokratin utses alla ämbetsmän utan någon
som helst hänsyn till deras duglighet, de
rika fårtrycks och folket kan nyckfullt
bötfålla vem som helst får att komrna åt
hans förmögenhet. Eftersom tyranniet i
sig självt är så måttlöst, har dess extrema
variant ingen egen beteckning.
Medborgarna styrande
De olika styrelseskicken karakteriseras av
hur de styrande fårhåller sig till medborgarna. Ett despotiskt styre innebär att härskaren styr över innevånarna som en
slavägare, en despotes, över sina slavar.
Hans makt är oinskränkt och hans dekret
gäller fårmer än lagarna. Här finns inga
medborgare, endast härskaren och hans
undersåtar. Detta styresskick står i
motsatsställning till det politiska styret, där
medborgama är styrande och underlydande i tur och ordning och utser ämbetsmän inom sina egna led. Men eftersom endast de kan kallas medborgare,
som är delaktiga i statens affärer och har
rätt att både utse och själva väljas till ämbetsmän, är det olika personer som är
medborgare i olika statsskick. I oligarkiema krävs det att man har en viss fårmö-
430 SVEN SK TIDSKRI FT
genhet, i demokratierna endast att man är
fodd fri. (I båda fallen gäller naturligtvis,
att endast infodda män som uppnått
vuxen ålder kan komma ifråga).
Extremt urartat
Det är intressant att notera, att for Aristoteles är det inte mängden regerande, utan
hur de regerar, som avgör om styret är
politiskt eller inte; ett despotiskt styre kan
lika väl utövas av en grupp som av en
enda härskare. Om det regerande skiktet
(de formögna, de egendomslösa eller de
som anser sig överlägsna i duglighet) styr
oinskränkt och uteslutande med den
egna gruppens bästa for ögonen, om man
fortrycker dem som är utestängda från
makten och styret är laglöst, då är statsskicket extremt urartat. Enligt Aristoteles’ synsätt är alltså de extrema variantema av demokrati och oligarki likställda
med tyranniet. Klarsynt järnförs foreteelser i de tre avarterna. Folkforsamlingens
dekret är likställda med härskarens påbud,
när de fattas tyranniskt och lagstridigt, sä-
ger han, och vad smickraren är för
envåldshärskaren är demagogen for folket.
Inskränkt rätt
Som tidigare nämnts, kan inte ’demokrati’ tolkas i ordets moderna betydelse.
Inte därför att medborgarrätten var inskränkt till ett litet antal innevånare,
nämligen friborna, infödda män, medan
slavar, kvinnor och invandrare var utestängda (inte heller dagens demokratier
ger medborgarrätt åt alla). Det är snarare i
andra avseenden som den athenska varianten skiljer sig från dagens. Först och
främst i den grundläggande strukturen;
’folkvälde’ innebar att ’folket’ som politisk gruppering besatte alla viktiga poster
och stod i motsatsställning till övriga
samhällsklasser. Men även i enskildheter
avslöjar sig olikheterna. Vissa drag som
ansågs utmärkande för demokratier skulle
vi inte definiera på detta sätt idag, t. ex.
att ämbetsmännen utsågs genom lottdragning (val ansågs vara en oligarkisk fö-
reteelse!), att alla viktiga beslut skulle tas
av den samlade kåren av medborgare
(även begreppet ’indirekt demokrati’
skulle ha uppfattats som oligarkiskt) samt
att staten skulle bekriga grannstater for att
forse de egna medborgarna med jordlotter.
Småskurna och räddhågade
Aristoteles kritiserar skarpt såväl den samtida athenska demokratin, en extremt urartad variant enligt hans uppfattning, som
de rikas flvälde i bland annat Sparta.
Tyranniet håller han dock för det allra
värsta, eftersom det degraderar underså-
tarna och gör dem småskurna och räddhågade. Ändå föreslår han åtgärder som
syftar till att bevara dessa tre urartade
statsskick. Demokratierna bör modifieras
med oligarkiska inslag och oligarkierna
med demokratiska. Så t. ex. kan man utse
vissa ämbetsmän med lott och andra med
val, så att båda grupperna i samhället flr
representanter i statens styre. Vidare skall
oligarkerna se till att förnöja massorna
med festivaler och storslagna monument,
SVENSK TIDSKRIFT 431
helst på egen bekostnad så att de fattiga
inser att de styrande tar betala ett högt
pris får sin makt. I demokratierna skall
man efter förmåga bespara de rika onö-
diga skatter och undvika att fårödmjuka
dem i största allmänhet. Tyrannen, å sin
sida, skall spela rollen av en kung; han
skall framstå som en förvaltare i stället för
tjuv, han skall utdela belöningar själv
men låta underhuggare genomdriva impopulära beslut, och om han vill hänge
sig åt utsvävningar bör detta ske i avskildhet. Det enda det härskande skiktet inte
skall släppa ifrån sig är den reella makten;
i alla andra avseenden lönar det sig i längden att visa sig villig till eftergifter. Det är
alltid de måttfulla urartningarna som äger
bestånd, framhålls det, medan de extrema
varianterna gör delar av befolkningen till
sina fiender och därfår utsätts får uppror
och omvälvningar.
Utslag av cynism
Att Aristoteles är en hård kritiker av dessa
urartningar men ändå ger råd om hur de
skall bevaras, har setts som ett utslag av
cynism. Emellertid skulle man snarare
kunna betrakta det som ett tecken på
hans sunda förnuft. Vad man än kan
tycka om dessa statsskick, så går det inte
att komma ifrån att de finns, anser han.
Eftersom det är så svårt att i praktiken genomfåra något av de äkta statsskicken,
måste man göra det bästa av situationen.
Han accepterar att människan är ett
bräckligt käril, i praktiken ur stånd att
skapa och bevara något av de ideala
statsskicken.
Solons modell
Politiken utövade ett mycket begränsat
inflytande i antiken. Visserligen tycktes
dess tankar ha påverkat Athens politik direkt efter Aristoteles’ död. År 321 antogs
en lag, som stadgade att det krävdes en
förmögenhet på 2000 drachrner for att
uppnå medborgarrätt (vilket ledde till att
medborgarantalet minskade från 30.000
till9.000). Man tycks alltså ha eftersträvat
en återgång till ’den fäderneärvda demokratin’, ett slags medborgarstat av Solons
modell. Men i stort sett lämnade inte Politiken några djupare spår. stadsstatens
storhetstid var över, och de små oberoende grekiska statema ersattes under det
följande århundradet av kungadömen av
hellenistisk modell, där det inte fanns
plats får en ideologi som underkände
envåldshärskaren.
Svåiförståeligt innehåll
Det skulle naturligtvis inte heller vara
möjligt att utse Aristoteles till någon sorts
rättesnöre idag. När han får mer än två
tusen år sedan nedtecknade sina tankar
och erfarenheter om politiken, var det
den samtida politiken han åsyftade. Hans
precepter riktar sig till medborgama i den
stadsstat av grekisk typ som då var forhärskande, och han utgår hela tiden från
sin egen tids värderingar. Man kan alltid
hitta fel i de fårutsättningar han ställer
upp, liksom även i de slutledningar han
drar ur dessa givna förutsättningar. Därfår är det egentligen inte ägnat att fOrvåna, att Politikens innehåll i stora stycken
är svårförståeligt for den moderna läsaren
432 S VENSK T! DSKR IFT
– eller helt oacceptabelt, som när det gäller hans ideer om kvinnors och utlänningars underlägsenhet.
Inspirationskälla
Det anmärkningsvärda är i stället, att så
mycket äger relevans för den moderna
debatten. Politikens värde är långt större
än bara det som ett historiskt dokument
kan erbjuda. På många sätt är den en inspirationskälla till dagens västerländska
demokratier, och vi kan knappast tänka
oss de senaste tvåhundra årens utveckling
utan den inspiration som Aristoteles’ tankar har inneburit, direkt och förmedlade
av senare tänkare. Aristoteles var den förste att verkligen a oss att inse vilka vi är;
människan är en sarnhällsvarelse, säger
han, ägnad att leva i flock, och endast
med hjälp av lagar och regleringar kan
hon leva ett gott liv. Såvitt vi vet var han
den förste att peka på vägarna att uppnå
detta mål. Nyktert och sansat drar han en
lans för förnuft och besinning, i individens levnadssätt såväl som i statens styre. I
sitt pläderande för ett sunt och välbalanserat samhälle tar Aristoteles hänsyn till
den mänskliga naturen och söker de bästa
medlen att tillgodose människors längtan
efter lycka – om än på grundval av de
förutsättningar han kände till. Utan överdrift kan vi utse honom till det praktiska
förnuftets försvarare i antik idedebatt.
1
VIII.4.1339a1( (s. 515). Sidnumren hänvisar till Aristoteles, Politiken. Politika. Översättning med kommentar av Karin Blomqvist, Partilie 1993.
2
III.6.1278b10 f[ (s. 157).
3
II.5.1264b19 f[ (s. 75).
SVENSK T IDS KRI FT 433