Print Friendly

Kari Tarkiainen; Ett tuppfjät från president

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARl T ARKIAINEN:
Ett tuppfjät från president
Karl-August Fagerholm, den
finlandssvenske socialdemokratiske
politikern, har gett ut sina memoarer.
”Talmannens röst” är synnerligen välskriven, konstaterar fil dr Kari Tarkiainen,
som i denna artikel ger en översikt över
Fagerholms gärning bl a som statsminister i
tre regeringar och talman under två
decennier. En gång höll han också på att bli
president. H an förlorade mot den som fortfarande innehar den platsen, mot president
Kekkonen. Sannolikt är det av aktning för
ämbetet som Fagerholm bland sina många
porträtt av vänner och motståndare inte porträtterar presidenten.
Folkkär som Per Albin, fryntlig som Gunnar
Sträng – sådan är den gängse uppfattningen om Finlands mest skandinaviske politiker, Karl-August Fagerholm. Som svenskspråkig och socialdemokrat kommer han sina svenska kolleger mycket nä1·a, både vad
åthävor och ideer beträffar. l vilket nordiskt
land som helst skulle han passa in i första raden av de självlärda, hedervärda socialdemokratiska veteranerna.
I Finland, där Fagerholm av ödets nyck
har fått födas och fungera, är han däremot
inte något typexempel. Socialdemokratin
har inte alltid varit av samma tappning och
framförallt inte av samma styrka i Finland
som i Sverige, och en nordisk folkhemspolitiker med parlamentarism i blodet har ibland
kunnat verka som en tamfågel i kråkdansen.
Ett tuppfjät från det högsta ämbetet har Fagerholms karriär mycket riktigt stannat.
Han förlorade 1956 detjämspelta presidentvalet med två elektorsröster till Kekkonen
och lämnade därmed arenan till en mera urfinsk fighter.
Trots detta nederlag måste Fagerholms
prestationer ändå betraktas som beundransvärda. Sonen i en fattig stenarbetarfamilj –
utan far till och med – har verkligen nått
maktens tinnar. Den stora allmänheten
minns honom bäst som riksdagens nästan
permanente talman under två decennier, en
befattning, som utan tvivel passade honom
utmärkt. Förutom i talmansstolen har Fagerholm fört klubban som statsminister i tre regeringar, som spritbolaget Alkos generaldirektör, i Nordiska Rådet och i talrika föreningar och sammanslutningar. Han har
slutligen förärats den exklusiva titeln stats- ..__-
130
råd, som inte har något med vanlig minister
att göra utan är detsamma som tyskans Geheimral, en hög excellens.
En retad memoarskrivare
Del är därför en händelse av betydelse, au
Karl-August Fagerholm nyligen har publicerat sina minnen ”Talmannens röst” (Tidens
förlag, pris inb 71 kr). Enligt en efterskrift
tvekade förfanaren länge inför uppgiften
men goda vänners övertalning gav så små-
ningom resultat. Dessa vänner visste vad de
ville ha. Fagerholm är alltför mycket ett nyckelvittne till många decenniers politiska liv i
republiken Finland för att han skulle tillåtas
att tiga. Då han sina fryntliga sidor till trots
inte skräder orden utan säger sin mening är
det på sina ställen full fart och fläkt i hans
bok.
Vad som mest har retat den gamle politikern är den pågående omvärderingen av
Finlands närhistoria. Han skriver på ett ställe, au fastän fakta numera är mera fullständigt kända än på hans tid glömmer nutidshistorikerna alltför lätt bon stämningar,
känslor och opinioner, som en gång påverkade de ansvariga politikerna och som därigenom också är fakta. Med detta yttrande
har Fagerholm sau fingret på en punkt som
en fackhistoriker aldrig kan utreda genom
att läsa ur handlingarna. Del är bra all även
andra sanningsvinnen finns, hur subjektiva
deras omdömen än kan låta.
Det mest fångsiande i Fagerholms bok är
nästan de knappa sidorna om ungdomsåren.
Född några månader efter faderns bortgång
växte den unge Karl-August upp i olika milJOer i Helsingfors arbetarkvarter – f”iirsl i
Fredriksberg och sedan på Kampen – men
släkten behöll sommartid komaklen med
den nyländska ursprungsbygden Sjundeå.
Den flinka gossen sattes i arbete som frisörbiträde och lärde sig au stå på egna ben. Revolutionen drog förbi och gjorde den svenska arbetarstammen kommunistisk men den
ringa åldern räddade Karl-August från röda
gardet och den biura efterräkningen. Några
år som fackligt ombud bland frisörbiträdena
rann i väg i en förgäves kamp au organisera
kollegerna – de flesta drömde om all bli
mästare och struntade i facket.
Som fallet alltid är med arbetarrörelsens
veteraner minns Fagerholm med stolthet sitt
ursprungsyrke och talar i sina memoarer om
”den gamle klipparens blick på hur människornas benor ligger”. Och liksom ofta,
minns även de politiska motståndarna att
den magnifike mannen yttet·st är en tvålkoppens och rakknivens tjänare. Jag kommer
ihåg en smällkall vinterdag inför presidemvalet l956, då vår matematiklektor helt i
strid med förbudet mot politik i skolorna
varnade oss abiturientklassens gossar för
”den där Fagerholm, som är en ateistisk barberare och svensk till på köpet”. Det behöver
tilläggas, att den gode pedagogens vulgärpropaganda inte gjorde någon effekt på oss,
som då, liksom hela Helsingfors, var arga
Kekkonenkritiker.
Världens åttonde underverk
Fagerholms ideologiska utveckling från revolutionär till reformist får sin belysning i
minnena. Efter inbördeskriget ledde Väinö
lanner det socialdemokratiska partiet med
järnhand tillbaka till parlamentarism och demokrati medan de landsflyktiga kommunislerna bedrev sin konspirativa verksamhet i
l1dd av olika täckorganisationer. För Fagerholm personligen var de inhemska förhållandena inte allena vägledande. Blicken
riktades också mot Sverige, där det lugna
framåtskridandets ideologi hade utformats
av Hjalmar Branting, Per Albin Hansson
och Ernst Wigforss. Det var en linje, som genom det nordiska samarbetet blev en realitet
för många finlandssvenska socialdemokraler, bland vilka Fagerholm särskilt hyllar sin
föregångare som Arbetarbladets redaktör,
Axel Åhlström.
”Världens åttonde underverk” kallar Fagerholm sin egen finlandssvenska arbetarrö-
relse, en minoritet i dubbel bemärkelse. Dels
överskuggades de fåtaliga finlandssvenska
socialdemokraterna av Svenska Folkpartiet,
dels utgjorde de en mycket liten fraktion
inom det finska moderpartiet.
Det blev Fagerholms uppgift att som ombudsman för Finlands Svenska Arbetarförbund besöka avkrokarna i Nylands, Åbolands och Österbottens svenskbygder. Gästgiverier och hästskjuts hörde till vardagen
innan busstrafiken revolutionerade kommunikationerna. Fagerholm lärde sig umgås
med dc nästan enda medresenärerna, handelsresandena. Då man vid frukostbord alllid presenterade sig med eget och firmans
namn kunde han räcka fram handen med
orden ”Fagerholm, Marx” olch lämna bordskamraterna fundersamma över, i vilken
bransch det för dem okända företaget var
verksamt.
131
I riksdag och regering
Mitt under Lappotiden, 1930, valdes Fagerholm in i riksdagen, som sedan dess blev
hans huvudsakliga arbetsplats till 1966. Där
utvecklades han genom ledamotskap i socialutskottet till en kunnig socialpolitiker. I Finland håller nämligen riksdagen i trådarna
när det gäller remissbehandling av ärenden
– att höra på sakkunskapen är ett vanligt inslag i utskottsarbeteL
1937 kom han som socialminister in i Cajanders rödgröna koalitionsregering för att
behålla portföljen till hösten 1943. Under
brinnande krig utgjorde Fagerholm ett gediget civilt inslag i de växlande kabinetten och
sysslade bl a med barnförflyttningsverksamheten till Sverige. Utan att tillhöra den
inre cirkeln i statsledningen delade han den
förda politiken i stort. Regering och riksdag
hade ännu mindte fritt val vid inträdet i fortsättningskriget än i vinterkriget, anser han
än i dag.
Socialminister Fagerholm kom dock så
småningom på kant med tyska sändebudet i
Helsingfors von Blueher i fråga om judarna
och norrmännen. Efter flera utrikespolitiska
dispyter lämnade han i november 1943 ministären Linkornies för att vid krigsslutet lö-
pa linan ut och stå på fredsoppositionens sida. Tanken på utrikespolitisk omorientering
hade r·edan dessförinnan mognat i honom.
Fagerholms avhopp skadade inte hans
vänskap med försvarsminister Rudolf
Walden, marskalkens betrodde man i regeringen. Utan att ana det hade han också lyckats med konststycket att vinna Mannerheims öra, och behövde krigsherren och sedermera presidenten veta vad man tyckte
‘- –
132
om saker och ting på vänsterhåll kallades Fagerholm till honom. Det blev också Fagerholm som fick klara av den intrikata uppgiften att 1946 övertala presidenten att avgå.
Strax efter kriget bildade presidenten i
Högsta Förvaltningsdomstolen Urho Castren en kortlivad regering i vilken Fagerholm återtog sin taburett. Hösten 1944 innebar dock en personlig uppgörelse mellan honom och Tanner. Denne hade visserligen avgått från regeringen men höll fortfarande
som partiordförande de sina i sträng upptuktelse. Någon omorientering och några
nya ansikten ville han inte veta av och blev
därför förgrymmad, då det visade sig, att Fagerholm arbetade för denna målsättning.
Fagerholm åter talar i ina minnen alltid respektfullt om partihövdingen – ”en ärans
man” är det epitet som han använder om
denne- men schismen dem emellan blev ett
faktum. Tanner lyckades få Fagerholm
ställd utanför nästa regering, ministären
Paasikivi. Reträttposten var dock den mest
hedersamma, riksdagens talmansstoL
Då samhället efter 1944 befann sig på
våldsamt glid vänsterlit tedde sig Fagerholms kursändring snart som en mycket
blygsam manöver och samma krafter, som
hade ropat på hans avgång, hälsade honom
som Finlands räddare från Tjeckoslovakiens
öde 1948. Memoarerna visar emellertid, att
den socialdemokratiska minoritetsregeringen av 1948, vars statsminister Fagerholm
blev, ursprungligen inte var ämnad om en
broms åt ytterligare vänsterkurs. Den tillkom genom att regeringsbildaren misslyckades med att få kommunisterna och agrarerna med i en tilltänkt folkfrontsministär.
l praktiken normaliserade socialdemokraterna förhållandena genom att avveckla ransoneringen, hejda inflationen, upplösa den
kommunistinfiltrerade statspolisen och benåda de fängslade krigstida politikerna. Paasikivi stöttade upp sin regering inför ryssarna fastän den på hemmaplan förde en för
grannarna misshaglig politik. I samband
med senare kriser har det räknats Kekkonen
till last, att han inte på samma sätt har stött
de ministärer som han har utnämnt. Skillnaden mot 1948-1950 förefaller dock vara, au
ryssarna senare genom olyckliga omständigheter alltmer har släppts in som domare i
finländska angelägenheter, vilket min kat
även presidentens rörelsefrihet.
Kraftmätningen 1956
Mellan Paasikivis omval 1950 och avgång
1956 bidade Fagerholm sin tid som talman,
en neutral roll som stärkte hans image inför
kampen om ledarskap efter den gamle man·
nens sorti. Presidentvalet 1956 blev kulmen
på Fagerholms karriär fastän han numera
försöker avdramatisera händelsen. Det hela
gick ju inte alls efter ritningarna. Elektorsförsamlingen, avsedd till att förtydliga den
ofta oklara folkviljan, blev scenen för ett dramatiskt skådespel. Regel är, att elektorerna
voterar högst tre gånger och endast två a1
kandidaterna kan nå den tredje omröstning·
en. De mindre borgerliga partierna försökte
1956 göra en kupp i andra omgången ge·
nom att lansera Paasikivi på nytt. Kommu·
nisterna överlistade dock planen och delade
sina röster jämnt mellan Kekkonen och Fagerholm, varigenom Paasikivi föll igenom. l
den slulliga omröstningen höll de på Kekkonen, som valde med röstsiffrorna 151- 149
framför socialdemokraternas, Svenska Folkpartiets och högerns kandidat Fagerholm.
Så stannade denne en hårsmån från landsfaderskapet till förmån för rivalen, som han
för övrigt noggrant undviker all karakterisera i memoarerna trots all många and ra blir
ponrällerade.
Presidentvalet 1956 kan utöver som personval ses som kulmen på en maktkamp mellan olika samhällskrafter. På den ena sidan
stod industrisamhällets kapitalägare och industriarbetare i pakt med varandra; på den
andra åter en allians mellan populistiska och
kommunistiska folkrörelser ur agrar- och
fattigsamhället. Denna motsättning som skar
tvärs igenom de borgerliga och socialistiska
blocken fick sin särskilda bittet·het genom att
den ena parten utnyttjade sitt övertag på utrikespolitikens område till att misskreditera
motståndaren. Fastän lojal socialdemokrat
pelade Fagerholm på 1950-talet en utjämnande roll bl a som statsminister i elen regering, som hade att stilla den svåra generaltrejken 1956.
Fagerholms analys av händelserna
1958-1959 i samband med elen s k nattfrosten ger föga nytt. Della är i sig inte förvånande så mycket som det har skrivits om krisen.
Fagerholms tredje regering, som bildades
den 29 augusti 1958, var i motsats till sina
närmaste föregångare en flerpartiministär
som stödde sig på 2/3 av en nyligen vald riksdag. Det misshagliga för Sovjetunionen var
mindre regeringsbasen än vissa namngivna
politikers, framför allt Väinö Leskinens, deltagande i regeringen. Fagerholm uttrycker
133
dock i memoarerna tvivel på att krisen enbart var utrikespolitisk. Det fanns krafter för
vilka en stabil regeringsmakt och fungerande parlamentarism tedde sig som mindre
önskvärda. Framgångarna i finanspolitiken
retade också orosandarna. Genom att suälpa
regeringen – Fagerholm avgick den 13 januari 1959 – framkallades en svårartad reaktion med bl a Hankafronten som följd.
I fråga om Väinö Leskinens senare verksamhet är den gamla politikern verkligen
upprörd. Att man på högsta on accepterade
Leskinens avbön och t o m ruorde honom till
utrikesminister ”är sånt som bara kan ske i
Finland”. Genom denna åtgärd salles enligt
Fagerholm ”den ödmjuka undfallenheten
och det äckliga kryperiet” i system. Det är
hårda ord för all komma fdn en så jovial
personlighet.
När han inte var statsminister var Fagerholm riksdagens talman. Riksdagsarbetet
uneler elen långa perioden 1945- 1966 präglades av att han sallu-ygg och opartisk på talmansplatsen, formulerande klart och tydligt
de olika omröstningsalternativen. Det har
påstålls all han läste deckat·e under långa
nanplena men deLta dementeras på det bestämdaste i minnena. I de enkla ceremonier
med vilka rikselagen öppnas och avslutas
medverkade han med en orubblig värdighet. Som en av grundläggarna har han funnits med i Noreliska Rådet seelan 1951, officiellt visserligen först från 1955 då Finland anslöt sig.
Det ligger ell drag av flärdfrihet i Fagerholms memoarer. Rakt på sak, alltigenom
konstruktivt angriper han problemen i det
nära förflutna. Som god berättare su·ör han
134
rum sig anekdoter och detaljer, ingenstans i bli lika folkkära som Fagerholm själv varit
överflöd men tillräckligt för att sätta mänsk- genom åren. Av läsarreaktionerna i Finland
Iig färg på händelserna. Bakpärmens re- att döma förefaller det som om så var fallet.
klamtext säger, att memoarerna kommer att
Pärmarför årgång 1977
kan rekvit·eras från Svensk Tidskrifts expedition, te! 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism